Havet var stilla. Vinden var stilla. Strandstenarna låg där stilla. Endast ljuset som skimrade i det kristallklara vattnet levde. Levde? Levde inte allt? Var inte stillheten dold rörelse – dold för mitt begränsade förnimmelseområde i just den stunden? Dolda rörelser av liv i liv i all oändlighet?

Tänk om jag skulle kunna vidga gränserna för mitt upplevande bortom mina fysiska sinnesorgans och dessas förlängningars förmåga.
Tänk om jag med ”kosmiska glasögon”, logiken eller kärleken som i detta sammanhang är detsamma, kunde genomskåda världsalltet. Och förstå meningen.
Då tänker vi oss det!

Vattnet
Det stilla havet, det genomskinliga vattnet, visade sig vara en tummelplats för organismer, energikombinationer, av tusende slag, osynliga för blotta ögat, som under loppet av några timmar eller dagar föddes, levde och dog. För att på nytt inkarnera fysiskt. Gång på gång och varje gång något förändrad. Vad eller vem skapar dessa energikombinationer?
Nu ökar jag synskärpan miljardtals gånger miljardtals gånger och då framskymtar en för mig helt ny stjärnvärld, en himmel av alltövervägande tomrum i vilket partiklar föds, lever och dör inom loppet av några bråkdelar av en sekund. Gång på gång. Livslängden för de minsta partiklarna, de vi kallar fotoner, är försvinnande kort. Vi är vid gränsen för vad vi med våra fysiska sinnesorgan och deras förlängningar kan registrera, skulle vi passera gränsen vore vi i en elektricitetsvärld ur vår synvinkel. Men vår förstoringsförmåga är inte begränsad. Fortsätter vi nedåt i denna elektricitetsvärld uppenbarar sig nya horisonter, nya stjärnhimlar med tomrum och partiklar. Det tar aldrig slut! Vad skulle den absolut minsta partikeln gränsa till? Ett intet? Då hade all upplevelse av världsalltet omöjliggjorts; för livsupplevelse krävs kontrasterande energikombinationer och ett intet är inte energi.
Men tomrummet mellan partiklarna kan inte vara ett absolut tomrum – det måste vara någonting. Något av vilket partiklarna skapas. Skapas av vad eller vem? Det måste vara något som i sig inte är i energiernas eller rörelserna värld, något som utgör en kontrast till rörelsen, något som kan registrera och uppleva – en fast punkt, ett jag, en skapare. Evig och oändlig, den är ju ”bortom” rörelsen och därmed oföränderlig. Men samtidigt potentiellt skapare av alla rörelser som måste vara illusoriska i förhållande till det enda reella, jaget. Evigheten och oändligheten innehåller ju allt upplevbart. Då är ju all upplevelse subjektiv – sker ”inom” jaget. Ja, just det! Visserligen i samspel med av andra jag skapade energikombinationer och alltid bundet till perspektivprincipen som innebär att varje tid- och rumupplevelse är upplevelse av maskerad evighet och oändlighet. Varje tid- eller rummått kan ju delas i ett oändligt antal delar och summan av dessa är evigheten och oändligheten.
Men jaget? Egentligen finns det bara ett jag men för att möjliggöra upplevelse skapas föreställningen om flera jag, flera individualiteter, som upplever. Som havet som i sig rymmer alla droppar, alla individer, i en enhet där varje droppe bär upplevelsen av sin egen evighet, sin egen oändlighet.

Luften
Himlen klarblå, luften genomskinlig, havet bleke. Allt var tystnad, stillhet. I denna oföränderlighet syntes något ske, en stilla krusning i lufthavet mot det hisnande blå. En svag nyans av vitt som sakta övergick i distinkta moln som hävde sig väldigare och väldigare samtidigt som färgen skiftade från vitt och grått mot svart och violett. Mörkret tätnade, molnen flödade och blixtar slog.
Efter några timmar skingrades molnen, himlen klarnade, solen lyste över den rensköljda marken. Allt blev stilla.
Vad hände egentligen? Omsättningar av energikombinationer!
Vi tror oss veta hur allt går till. Hur energi i form av solstrålning tillförs ett vilande system varvid den rådande energibalansen rubbas som resulterar i åskvädret. Allt är tillfälligheternas spel, någon mening eller skapare bakom skeendena finns inte. Att allt inte slutar i totalkaos beror på vissa naturkonstanter som anses ha bildats i direkt anslutning till Big bang när allt blev till, som flertalet forskare antar.
Vi tar på våra kosmiska glasögon för att se vad som egentligen sker för de deltagande levande väsendena på olika nivåer.
Jordklotsindividens tankar som för oss är livskraft, bl.a. i form av vattnet, ger de energikombinationer i vilka vattenmolekyler kan inkarnera. Vid vissa förhållanden upplevs dessa som vattenånga, osynlig för våra ögon. En viss förskjutning i energibalansen ger möjligheter för fler vattenmolekyler att inkarnera vilket av oss upplevs som molnbildning. Energirubbningarna leder också till rörelser, upp- och nedvindar, hagelbildning m.m. Hela förloppet styrs av jordklotets tankevärld som instinktfunktion och samspel med solsystemsindividen samt mikroväsens längtan till fysisk inkarnation.
Ser vi det hela på nivån under elementarpartiklarna, d.v.s. i ur vår synvinkel en elektricitetsvärld så finner vi även där inkarnationer av elektricitetsväsen, vars fysiska inkarnationer är så kortlivade att vi inte kan uppfatta dem som fysiska. Vi upplever dem som kraft som påverkar de av oss iakttagna fysiska händelserna. När elektricitetsväsendena är inkarnerade påverkar de våra fysiska inkarnationer; när de är diskarnerade ger de kraft till våra tankar.
Men elektriciteten i blixtarna – varifrån kommer den? Med glasögonens hjälp ser vi att något händer där energikombinationerna skapar temperaturer som vi uppfattar som omkring nollgradiga. Vi ser hur fler och fler vattenmolekyler går samman och bildar iskristaller, som växer till sig och skapar hagelkorn, helt instinktmässigt. Just i zonen mellan is och vatten sker förbryllande fenomen som rätt uttydda ger oss möjligheter till hart när obegränsade tillgångar till energi! För varje hagelkorn som bildas blir det inom ifrågavarande ”område”, d.v.s. inom ett visst energitillstånd, tillförsel av känsloenergi som orsakar iskristaller varvid energibalansen inom tillståndet ändras och kombinationer med mycket tyngdenergi frigörs som kan användas av ur vår synvinkel elektricitetsväsen att inkarnera i. Det sker fantastiska saker i gränszonen mellan is och vatten!
På alla nivåer finner vi hur levande väsen samverkar till att skapa alla de rörelser som ger oss en upplevelse av livet där inte något är meningslöst, där allt på sikt samverkar till att ”allt är mycket gott”.

Stenarna
Strandens stenar – inte är väl de levande? Naturligtvis inte men de representerar energitillstånd, som skapats av levande väsen, kanske i en sol eller i jordklotets inre. Kanske som sediment i ett hav. Dessa energitillstånd ger mikroväsen möjligheter att inkarnera så länge energitillståndet vidmakthålls. Förr eller senare kommer det att övergå i andra tillstånd. Det är inte stenens rörelsekombinationer i form av himlarymder med dess partiklar och skenbara tomrum som är det levande – det är jagen bakom det skapade; rörelsernas alfa och omega.
Vandra över klapperstensfältet! Se dess mångfald av färger och former. Där ligger en kalksten som en gång bildats av levande väsen vars skelett fallit till botten när organismen dött. Skalen har pressats samman av tryck och värme. Vid de olika energitillstånd som skapas finns möjligheter för mikroindivider att inkarnera. Livslängden för dessa på atomnivå torde röra sig om miljondelar av en sekund men eftersom energitillståndet ifråga kan vara relativt stabilt under miljontals år upplever vi det som om mikroindividernas livslängd är densamma som energitillståndets. Skulle vi med våra glasögons hjälp uppleva världen som en elektroninvånare med jordmänniskostatus hade vi sett fysiskt tomrum omkring oss till mer än nittionio procent, mindre än några promille hade varit vad vi skulle kunna kalla fysiskt materia i form av atomkärnor, elektroner, kvarkar och andra elementarpartiklar. Men tomrummet hade där, liksom här, visat sig bestå av energitillstånd under ständig omvandling. Tomrummet är ju ur mikroväsendenas synvinkel makroväsens tankeklimat och som sådant underkastat förändringar, förändringar som så småningom omöjliggör för vissa mikroindivider att inkarnera till förmån för andra väsen. Allt är under utveckling ur eller inveckling i materien. Jaget med sina psykiska och fysiska strukturer är garanterad sig evigt förnyad livsupplevelse genom reinkarnation och karma där tid och rum är subjektiva upplevelser av olika energikombinationers förändringshastigher och kategorisering av dessa i  medvetandet. En vilken som helst upplevelse går i detta från en punkt till en annan. Hastigheten på förloppet kan jämföras med andra energikombinationers varvid det skapas föreställningen om ”mellanrum” av rent psykiskt slag. Detta är tiden. Samtidigt skapas uppfattningen om att vissa energikombinationers förändringar sker ”nu”, d.v.s. ”här” (jagets fokuseringspunkt i energioceanen); andra åter  upplevs ”bakom” det aktuella nuet eller ”framför”, varvid rumupplevelsen skapas.  Någon ”yttre” tid eller något ”yttre” rum existerar alltså inte i absolut mening – all upplevelse är subjektiv. Att vi trots detta upplever tid och rum som yttre företeelser på det fysiska planet orsakas av att vi, när vi kan kommunicera med andra väsen, objektiviserar våra subjektiva upplevelser till en yttre verklighet som alltså är helt illusorisk, även om den är påtagligt realistisk för dem som via de fysiska sinnesorganen bundit sig till upplevelsen av materien.

Ljushastigheten
Som en konsekvens av ovanstående inser vi att i absolut betydelse ljusets hastighet inte är ett mått på hur snabbt fotoner rör sig i rummet, som liksom tiden är illusorisk. Det vi egentligen mäter när vi räknar ut ljushastigheten är hastigheten på förloppet födelse till död för fotonen, den kortaste livslängd som vi med våra sinnen och dessas förlängningar kan registrera. När vi jämför denna hastighet med av oss mera normala hastigheter, upplevda på det fysiska planet, får vi värdet c, ljushastigheten. Partiklar eller rättare väsens fysiska inkarnationer med en livslängd kortare än fotonens ligger bortom vår fysiska räckvidd och markerar alltså gränsen till vår elektricitets- eller psykiska – eller andliga värld. Naturligtvis finns hastigheter i all oändlighet större än ljushastigheten men ur vår synvinkel och med vår perspektivistiska syn på tillvaron är ljushastigheten den fysiskt högsta upplevbara. För andra väsen på det fysiska planet upplevs gränsen mellan det fysiska och psykiska vid helt andra förändringshastigheter. Så t.ex. torde en sekund för jordklotsindividen motsvara några år för oss. Allt upplevbart är ur en synvinkel hastighetsbegrepp!
Skulle vi med glasögonens hjälp kunna förminska världen omkring oss, vårt universum, till en elementarpartikel, skulle vi finna nya rymder, nya horisonter och nya upplevelsevärldar för oss som levande väsen. Det tar aldrig slut!

För mera ingående analys, se min bok:
https://www.smashwords.com/books/view/139587
För heltäckande analyser ber jag innerligt tacka för: Martinus: Det Tredje Testamentet
info@martinus.dk