Under sitt födelsedagstal på 89-årsdagen yttrade Martinus bl.a. följande: ”Människorna förstår inte att de kommer att få en ny kraft, som är analog med hjärtat eller pulsen. Vi får ju vår kraft från vårt hjärta. Vad är det som får hjärtat att slå? – Det är eld och köld. Därför har vi en temperatur på 37 grader. Det är i balansen mellan eld och köld det kan uppstå en kraft. Om man kan bringa eld och köld i en sådan harmonisk balans kan man göra en ny kraft. Det kan gå med is och vatten. Men det kan jag inte röja och jag har själv inte studerat det. Men intuitivt har jag redan sett att den kan bli framtidens kraft. Varför skulle inte människorna också kunna finna den kraft som hjärtat har?”
Vad är det för kraft Martinus menar? Vi skall i denna artikel söka analysera vad som döljer sig bakom det ovan sagda mot bakgrunden av Martinus energilära som den framställs i Tredje testamentet samt göra jämförelser med den materialistiska vetenskapens åsikter.

Energi och kraft.
Allt förnimbart utgörs av olika kombinationer av de sex grundenergierna.  Dessa är alltid bundna till någon energikombination, sammanhållen av ett jags intellektuella energier; ingen grundenergi kan uppträda ensam. Utlösningen av de intellektuella energierna (intelligens, intuition och minne samt när det gäller automatfunktioner även instinkt) är att betrakta som en viljemanifestation som leder till att olika energikombinationer etableras. All kraftutlösning är en funktion av levande väsens laborerande med den fysiska och psykiska energioceanen. Kraften i sig utlöses genom att balansen mellan de konträra grundenergierna tyngd (explosion) och känsla (köld) förskjuts i endera riktningen när jaget via sina viljeenergier drar till sig eller stöter bort respektive tyngd- eller köldenergierna eller skapar en viss balans mellan dessa som åstadkommer en spänning.
De inom den materialistiska vetenskapen omtalade krafterna gravitation, elektromagnetism, den svaga och starka kärnkraften är alltså i sin kosmiska analys inget annat än funktioner av levande väsens viljeutlösning. Detta gäller för alla kosmos.
De rörelser i energioceanen som är följden av de levande väsendenas agerande kan upplevas som ställförflyttning, tid, rum, förvandling och materia.
”All materia är ande” säger Martinus. Vad är då skillnaden mellan fysisk materia och ande eller psykisk materia, som ur vår synvinkel är elektromagnetism i vidsträckt bemärkelse? Kosmiskt sett är det ingen skillnad – allt i den fysiska och psykiska energioceanen är olika energikombinationer av de sex grundenergierna. Upplevelsemässigt kommer emellertid de olika väsendena på grund av kosmiska skapelseprinciper att under sin vandring genom spiralkretsloppen skapa sig en föreställning om en fysisk värld genom att knyta den dagsmedvetna upplevelsen till speciella fysiska organ, våra fem sinnen. Dessa, liksom de fasta-, flytande-, gasformiga- och plasmatillstånden är inget annat än olika grundenergikombinationer vars interaktioner skapar förutsättningar för upplevelsen av en fysisk värld, vilken alltså är illusorisk. Detta gäller f.ö. även den psykiska världen – det enda reella är jaget, som i sig är osinnligt och därför bara kan ha definitionen ”ett något som är”.

Elektricitet
Allt upplevbart är i sin grundanalys elektricitet i vidsträckt betydelse. Hur kan den då uppfattas som fasta, flytande eller gasformiga ämnen? Detta sker på grund av levande väsens agerande genom att vissa energikombinationer bringas att vibrera långsammare så att de för fysisk upplevelse utvecklade sinnesorganen (också de i sin grundanalys ”elektriska” energikombinationer) kan reagera med de ”nedfrysta” energikombinationerna så att föreställningen om en fysisk värld etableras. Att vi kallar de lågvibrerande energikombinationerna nedfrysta beror på att det är genom tilldragning av köldenergi till en energikombination, som denna blir mer lågvibrerande. Hela det för de fysiska sinnesorganen tillgängliga världsalltet är i sin analys alltså elektricitet i vidsträckt betydelse.
Elektricitet kan vara mikro-, mellan- och makrokosmisk beroende på var det skapade jaget befinner sig. Den skapas av väsen i framförallt minnesriket när de i extas tänker tillbaka på den utlevda spiralen. Extasenergierna stimulerar i första hand talangkärnorna för instinkt och tyngd och energikombinationen med företrädesvis minnes-, tyngd- och instinktenergi bildar då elektricitet i vidträckt bemärkelse. Processen kan vara helt automatisk (C-vetande) eller underställd den dagsmedvetna viljan. Denna styrs av medvetandet på olika nivåer (över- och undermedvetandet) och den kraftutlösning som sker är beroende av vilken uppfattning vederbörande har. Uppfattningen är underkastad förändring som en funktion av tiden och upplevelserna. F.n. har den jordiska människan ingen fri vilja att påverka automatprocesser i sin organism mera än i begränsad omfattning (exempelvis hjärtats arbete, tarmperistaltiken, osmoregulatoriska processer etc.).
När väsendena skapat ”elektricitetsmateria” eller strålformig energikombination med övervägande minnes-, instinkt- och tyngdenergi kommer den vidare utvecklingen – på grund av de kosmiska skapelseprinciperna – att innebära ökad tilldragning av köldenergi. Den reaktion som då äger rum innebär att vi får en övergångsform till fysisk materia, nämligen elden. Denna utgörs av en serie bindningar och explosioner inom energioceanen, beroende på om köld- eller tyngdenergin kommer i dominans. Blir köldövertaget mera permanent får vi ”frusen elektricitet”, d.v.s. sådana energikombinationer där spänningen mellan de konträra tyngd- och köldenergierna hålls inom en av det aktuella väsendet kontrollerad nivå, vilket möjliggör upplevelsen av fasta, flytande och gasformiga materier.
Men all den elektricitet som vi använder oss av i vardagen – inte är den levande väsens laborerande med energierna? Den elektricitet vi använder i vårt dagliga liv är makrokosmisk elektricitet, närmast jordklotsväsendets skapande av rörelser som automatfunktioner. Dessa rörelser kan vi manipulera och skapa för oss användbar elektricitet. En sådan kraft är gravitationen, d.v.s. jordklotsjagets viljeenergiers etablerande av en viss balans mellan de tilldragna köld- och värmeenergierna, en balans som skapar spänning (LB 527). Gravitationen kan vi utnyttja i exempelvis vattenkraftverk. Vi skapar en kraftverksdamm där förhållandena är relativt statiska. Genom att öppna slussarna (bryta jämviktstillståndet) förändras en del av jämviktstillståndet i vattenmassan, något som vi upplever som vattnets ställförflyttning. Denna kan vi använda till att driva en turbin o.s.v.  Primus motor är gradienten hos gravitationen. Denna är starkare ju närmare jordklotets centrum vi kommer, en skillnad som av oss fysiskt uppfattas som orsakad av avståndet från medelpunkten men som psykiskt sett innebär tillståndsskillnader eller olika vibrationshastigheter i förhållande till jordklotets fokuseringspunkt i energioceanen. Andra av jordklotsväsendet skapade rörelser, som vinden och vattnets kretslopp (i samspel med solsystemsindividen) kan vi omvandla till för oss nyttig elektricitet. När det gäller kärnkraft som är makrokosmisk livskraft måste vi inse att denna är alltför stark för att kunna användas i biosfären. De fissioner som äger rum i jordklotets inre och som enligt Martinus utgör jordklotsväsendets livskraft är avsedda för väsen med helt annan tidsskala än den vi har och i en omgivning som är helt annorlunda vår biosfär. Kärnkraftavfallet som normalt kan ingå i jordklotsindividens ämnesomsättning djupt nere i jordklotets inre kan inte omsättas på ett naturligt sätt vid ytan utan orsakar störningar, vilka leder till sjukdomar, både för jordklotet och dess mikroväsen, inklusive människan. Som att transplantera magceller i huden vilket måste leda till svårartade följder, cancer med mera.
Allt upplevbart utgörs av rörelser, rörelser som orsakas av levande väsen och som vi med vår intelligens bl.a. kan omvandla till för oss ändamålsenliga energikombinationer.

Hjärtat
Hjärtat och lungorna bildar ett organsystem som enligt Martinus är en mikroindivid inom organismen människan. I förhållande till andra organ hos oss är känsloenergin rikt representerad. Fysiskt sett är hjärtat en muskel, bestående av två förmak och två kammare samt ett retledningssystem, bestående av sinusknutan eller SA-knutan, AV-noden och His bunt. Retledningssystemet skickar ut små elektriska signaler till alla delar av hjärtmuskeln. För varje signal sker en serie snabba sammandragningar av hjärtmuskeln. Därvid pressas blodet mellan förmaken och kamrarna samt från kamrarna ut i dels det lilla kretsloppet (till lungorna och åter), dels det stora kretsloppet (ut i kroppens olika delar och åter). Processen börjar med att en elektrisk impuls alstras i sinusknutan och urladdas. Impulsen orsakar att förmaken drar ihop sig och pressar blod in i kamrarna. Impulsen går sedan vidare till AV-knutan, belägen mellan höger förmak och höger kammare. AV-knutan utgörs av specialiserade muskelceller, lämpade för elöverföring. Impulsen stannar upp ett ögonblick så att blodet hinner pressas från förmaken till kamrarna och fortsätter sedan till His bunt, också de specialiserade muskelceller, som liknar nerver. Härifrån går impulser till kamrarnas väggar ända ner till hjärtspetsen.
Varifrån kommer hjärtat? Ser vi det evolutionsmässigt vet vi att redan ryggsträngsdjuren som exempelvis lancettfisken redan för en halv miljard år sedan hade utvecklat blodkärl, som kunde dra ihop sig och sedan vidgas. Hos fiskarna har sedan ett av blodkärlen fått en pulserande, tvårummig blåsa, som hos groddjuren blivit trerummig. Några kräldjur bibehåller detta trerummiga hjärta medan vissa andra ”experimenterar” med ofullständigt fyrrummiga hjärtan. Slutsteget i denna utveckling finner vi hos fåglar och däggdjur. Vad eller vem ligger bakom denna fantastiska utveckling, ett av de bästa jämförande anatomiska sannolikhetsbevisen för evolutionsläran? Slumpen säger materialisten, levande väsen menar den andliga vetenskapen.
Att hjärtat är ett självständigt levande väsen framgår av att vi kan förflytta det från en individ till en annan. Vi kan t.o.m. hänga upp ett hjärta och droppa näringslösning på det varvid det slår. Vad är det som får hjärtat att slå? Det är elektricitet – som allt annat! Men vad är det som egentligen händer och vad är det för en kraft Martinus talar om i sitt föredrag?

Kraften
Av det ovanstående framgår att hjärtat är ett självständigt levande väsen med särskilda ”organ”. Retledningssystemet kan vi betrakta som hjärtats nervsystem där sinusknutan närmast motsvarar hjärnan. När vi mäter ”vårt” EKG är det alltså i själva verket hjärtindividens elektriska aktivitet vi registrerar. På samma sätt har våra andra organindivider som hjärnan, matspjälkningssystemet, muskulaturen etc. sina egna elektriska system. Samma sak gäller för cellspiralens individer och vidare nedåt och uppåt i spiralerna. Styrkan på elektriciteten är naturligtvis helt olika. Jordklotsindividens vanliga elektriska utlösning i form av blixtar har spänningar på miljontals volt medan våra mellankosmiska spänningar rör sig om millivolt.
Det levande väsendets organism är i princip ett universum med naturkrafter på samma sätt som det allmänt kända universumet. I vår organism är det sådana fenomen som blodomlopp, andning, ämnesomsättning men framförallt tänkandet.
För den vidare utredningen ber jag få citera Martinus: Bisättning, kap. 43 (min översättning): ”Vad är då tänkandet eftersom det spelar så stor roll i individens tillvaro? – Tänkandet är en genom individens hjärna och nervsystem koncentrerad utlösning av ”överfysiska” krafter. I förhållande till ”Livets Bog” är ”överfysiska” krafter detsamma som högre elektriska vågor eller vibrationer. Dessa vågors mottagande och avsändande genom organismen förnims som ”tankar”. Denna förnimmelse i sin tur är detsamma som upplevelsen av livet. När en individ tänker betyder det alltså att det genom dess nerver och hjärta, som i detta sammanhang kan betraktas som en ”radioanläggning” av utomordentligt fin konstruktion, går en ström av elektriska vågor som i förhållande till vanliga radiovågor är utomordentligt mikroskopiska. Medan denna ström inåt upplev som tanke, som förnimmelse av livet, visar den sig utåt som – ”magnetism” som åter i detta tillfälle är detsamma som det vi kallar ”livskraft.”.
Eftersom tankarna således är detsamma som fina elektriska vågor som genomströmmar organismen kommer varje tanke vara identisk med en eller annan form av -”elektrifiering” av organismen, vilket åter i detta sammanhang är detsamma som en ”överfysisk” kraftpåfyllning. Denna ”elektrifiering” eller kraftpåfyllning utlöses direkt i blodet. Tänkandet blir därvid det högsta fundamentet för blodets skapande och dess kvalitet måste därför stå och falla med tänkandets natur och kvalitet. Då blodet i sin tur utgör det bärande fundamentet för själva organismens skapande, upprätthållande och välbefinnande blir tänkande således själva livets allrahögsta manifestationsfaktor. – Det ett väsen tänker så blir det. Har det sjukliga och abnorma tankar kommer dess organism att bli sjukligt eller abnormt magnetiserad varvid den i motsvarande grad måste framträda såsom osund och försvagad medan den vid ljusa, sunda och normala tankar oundgängligen kommer att framträda som uttryck för det högsta normala välbefinnandet.” 
Konsekvens: Tanken är identisk med all kraft och rörelse såväl i naturen som i organismen. (Kapitel 44).
Var kommer impulsen i sinusknutan ifrån? Materialistisk vetenskap menar att den är en följd av materiella processer i hjärtmuskeln. Andlig vetenskap anser att den elektriska impulsen är en följd av hjärtjagets vilja, omsatt som automatfunktion. Via A-, B- och C-medvetande har hjärtjagets intentioner via övermedvetandet och hjärtats psykiska kroppar skapat sinusknutan med dess förmåga att ge hjärtmuskeln elektriska impulser. Hjärtjaget har därmed befriats från att dagsmedvetet skapa impulserna. Vi kan jämföra med vår andning, som blivit en automatfunktion med sitt särskilda organ för regleringen av andningen, vilket medför att jag inte för varje andetag måste viljemässigt styra detta (LB 2166-67).
Impulsen i sinusknutan är alltså att betrakta som en utlösning av överfysiska krafter från hjärtjagets psykiska kroppar. För hjärtjaget upplevs impulserna som en del av tankarna, d.v.s. livets upplevelse. För omgivningen som ”nedåt” är hjärtcellerna och uppåt hjärtats makroväsen, organismen, visar impulserna sig som respektive makro- och mikrokosmisk  magnetism, som här är detsamma som livskraft. Man skulle också kunna säga att hela den elektriska processen i hjärtat är viljestyrd energiomsättning (som automatfunktion), d.v.s. effekter av hjärtjagets gravitation.
Denna elektrifiering eller tillförsel av livskraft sker i hjärtat direkt till blodet och blir för de övriga organen inom organismen direkta upplevelser av livet, ungefär som vi upplever rörelser mellan organismer av olika slag i vår mellankosmiska värld. För hjärtats mikroväsen, närmast cellplanet, framstår följderna av elektrifieringen som naturkrafter, analog med vår upplevelse av ”våra” naturkrafter. Det är alltså utomordentligt viktigt att ”uppladdningen” av blodet sker på ett för mikroväsendena lämpligt sätt. Om inte, d.v.s. om naturkrafterna är emot organismens organ och övriga mikroväsen, blir självfallet konsekvenserna sjukdomar och abnormiteter. 
I detta sammanhang skall nämnas att vi har en annan tillförsel av överfysiska krafter eller livskraft till organismens mikroväsen, nämligen den som är en följd av vad som sker i hjärnan och nervsystemet. Där är det organismens tankar (upplevelse av livet) som via nervsystemet förmedlas (som livskraft) till den fysiska kroppen, bl.a. hjärtat.  Är våra tankar felaktiga får vi en felaktig kropp.
Även andra organ har naturligtvis sina elektriska system. Dessa är oumbärliga för organismen och dess mikroväsen men vad det gäller styrkan på elektrifieringen är de underlägsna hjärnan och hjärtat.
 
 
Diskussion
Den kraft som man skulle kunna finna och som skulle vara analog med hjärtats kraft – hur utvinner man den? Vi brukar säga att vi letar efter den s.k. fria energin men som framgått av det föregående kan ingen energi förekomma fritt. Vi söker en kraft och kraft skapas vid viljestyrd reglering av tyngd- och köldenergibalansen. Varje ämne, psykiskt som fysiskt, har sin balans som innebär spänning eller kraft, orsakad av det aktuella jämviktstillståndet mellan tyngd- och köldenergierna inom ämnet (energikombinationen) ifråga (LB 2174-76). 
Vad menar egentligen Martinus när han påstår att: ”vi får ju vår kraft från vårt hjärta”? Som framgått av det ovanstående får vi verkligen tillskott av livskraft från hjärtat. Men för att denna livskraft, antingen den kommer från hjärtat eller hjärnan, skall kunna verka fordras det energikombinationer (näring) som livskraften kan omsätta på ett för organismen lämpligt vis så vi får den kraft som erfordras för våra livsyttringar. Det är hjärtat som ombesörjer denna transport av näringsämnen och man kan därför med fog hålla med Martinus.
Vidare säger Martinus: ”Vad är det som får hjärtat att slå? – Det är eld och köld. Därför har vi en temperatur på 37 grader. Det är i balansen mellan eld och köld det kan uppstå en kraft.” Ser vi det ur hjärtats synvinkel finner vi att detta skall ha en temperatur på 37 grader för att kunna arbeta optimalt. Det är makroväsendet som ger hjärtat möjligheter att hålla temperaturen 37 grader. Men vad innebär det att hjärtat har temperaturen 37 grader? Ja, hela energioceanen är rörelse- eller energikombinationer under ständig förvandling. Hastigheten på omsättningen av rörelserna har av oss människor ”objektiviserats” bl.a. i form av vår temperaturskala. En viss rörelsemängd i ett medium kan mätas och bestäms innebära en viss temperatur. I själva verket är alla förnimbara ting hastighetsbegrepp (LB 522-527). Avgörande för hastigheten är förhållandet mellan tyngd- och köldenergierna, som är viljebaserat. Är balansen mera permanent får vi ett ämne som i sig innehåller spänning mellan de konträra tyngd- och köldenergierna. Skulle balansen förskjutas åt endera hållet får vi en hastighetsförändring. Normalt innebär detta att om tyngdenergin kommer i övertag får vi feber och hjärtat arbetar snabbare. Skulle kroppen nedkylas blir pulsen långsammare.
Temperaturen 37 grader innebär en viss balans mellan tyngd- och köldenergierna. Det är i balansen mellan eld och köld det kan uppstå en kraft säger Martinus. Det måste innebära att det finns en annan kraft eller energiutlösning än den som blir resultatet av att balansen rubbas mellan tyngd- och köldenergierna på organnivå. Vad är det för en kraft? Vi studerar hjärtats arbete med avsikt att förstå denna kraftutlösning av hjärtat.
När hjärtindividen tänker och därigenom upplever livet innebär detta tänkande samtidigt att hjärtindividens kropp magnetiseras, d.v.s. den etablerade spänningen mellan tyngd- och köldenergierna får en tillförsel av elektricitetsmateria (företrädesvis minnes-, instinkt- och tyngdenergi) som förändrar spänningen i riktning mot högre hastighet. På grund av den rent organiska uppbyggnaden av hjärtmuskeln kanaliseras denna påverkan av livskraft (elektrifieringen) till att orsaka hjärtats sammandragning. Kraftutlösningen leds sedan vidare via blodkärlssystemet till kroppens olika delar, vilket betyder att hjärtat återgår till ”viloläge” tills nästa livskraftuttömning sker. Man skulle av detta kunna dra slutsatsen att hjärtats tankar skulle ske rytmiskt men tack vare sinusknutans funktion sker den reglering som vi upplever.
För att få bättre underlag för den fortsatta diskussionen skall vi undersöka vad det är som egentligen sker, rent psykiskt sett. I den psykiska världen finns ju inga avstånd, avståndsbegreppet motsvaras av tillståndsskillnader, olika vibrationshastigheter på de aktuella energikombinationerna. Tankarna utgörs av energikombinationer med olika vibrationshastigheter, vilket innebär att tyngd-köldbalansen är olika samt att spänningar inom och mellan energikombinationerna finns överallt. Jagets viljeutlösning ”kanaliseras” via övermedvetandet och de psykiska kropparna som automatfunktion till de psykiska energikombinationer, som av oss upplevs som fysisk materia på grund av våra fysiska sinnens reaktioner med ifrågavarande energikombinationer (LB1950-53). När på jagets bud tankarna är harmoniska och till gagn för helheten – inte bara den aktuella organismen – skapar energiutbytet behagsupplevelser för jaget. Om inte skapas det obehagligt goda.
Hjärtats tankar utgör alltså en mängd olika energikombinationer under ständigt samspel. En del samspel permanentas via A-, B- och C-medvetande vilket leder till att speciella energikombinationer, i detta fall hjärtats elektriska system, etableras. Energi från hjärtats tankevärld reagerar med hjärtats ”fysiska” energistrukturer, vilket innebär att vibrationshastigheterna i dessa förändras i riktning mot högre hastighet (den elektricitetsmateria eller livskraft det är fråga om innehåller ju relativt mycket tyngdenergi). Energivågen kan temporärt bromsas, kanske som en form av kondensation (framförallt i sinusknutan och AV noden) innan den påverkar hela organet via de energikombinationer som upplevs som His bunt. Psykiskt utgörs denna av energikombinationer med sådana vibrationsnivåer att livskraftimpulsen kan reagera med dessa. När hjärtat slår sker en fördelning av den ursprungliga kraftimpulsen till hela organismen via blodkärlssytemet. Att en del av ådrorna ligger mera perifert fysiskt sett betyder att deras vibrationsnivå är annorlunda än mera centralt belägna. Annorlunda uttryckt: reaktionsbenägenheten gentemot kraftimpulsen hos delar av blodkärlssystemet är lägre, verkar längre bort, än för centrala delar. Allt upplevbart är psykiskt sett energikombinationers reaktioner och det är vibrationsskillnader mellan energikombinationerna som avgör det fysiska begreppet avstånd för det upplevande jaget.
När tyngd-köldenergibalansen upplevs orsaka 37 grader motsvarar detta en viss hastighet på energiomsättningen i hjärtat. Det är jon-, atom- och molekylväsens rörelser som registreras. Även om vi mäter en konstant temperatur på 37 grader innebär detta inte att det råder en absolut jämvikt mellan tyngd- och köldenergierna, partiklarna är ju under ständig rörelse. Rörelseenergin kommer från att momentant tyngdenergin kommer i överskott gentemot köldenergin. Att detta inte leder till explosion och hjärtats sprängning beror på att köldenergi mobiliseras så snart balansen bryts för att hålla tyngdenergin i schack. Den i ett ämne registrerade balansen är alltså på mikronivå inte statisk utan dynamisk. De ur vår synvinkel ”stabila” förhållanden vid en viss temperatur innebär alltså att det på en nivå tre spiralvarv under vårt råder en ständig balansförskjutning fram och tillbaka vilket i sin tur av oss upplevs som spänning eller kraft. Blir tyngdenergin dominerande får vi tyngdrelaterad elektricitet, i spiralvarv under elementarpartiklarna närmast kanske pluselektricitet (?) sett ur vår synvinkel. När köldenergin får övertaget blir resultatet köldrelaterad elektricitet eller, längre ner i spiralerna, kanske minuselektricitet (?).
Sett ur en annan synvinkel. Tyngd- och köldenergierna kan betraktas som mer eller mindre snabba vibrationer där tyngdenergin är långsammare, trögare och med mindre genomträngningsförmåga än köldenergin. När ett väsen på organnivå med sina intellektuella energier skapar en viss jämvikt mellan sina tyngd- och köldenergier innebär detta att dessa hindrar eller spärrar vägen för varandras verkningar. Jämvikten är aldrig helt statisk, det sker hela tiden små förskjutningar. Vibrationerna kan reagera med varandra varvid nya vibrationsarter skapas som av mikroväsen kan uppfattas som kraft, makroväsendets tyngdkraft (obs. ej tyngdenergi). Den kraft vi söker är alltså den som skapas när ett väsens viljemässiga - dagsmedvetna eller som automatfunktion - tilldragning av tyngd- och köldenergi ger upphov till reaktioner som för mikroväsen inom väsendet upplevs som just kraft.
Ovanstående resonemang omsatt för hjärtat visar följande. Hjärtindividen har lyckats hitta en balanspunkt mellan tyngd- och köldenergierna som innebär stark spänning eller åtminstone en spänning som tillåter snabba balansförskjutningar mellan de konträra , materiebildande tyngd- och köldenergierna. Detta förhållande kan för hjärtats makroindivid upplevas som att hjärtat har stora kraftresurser, hjärtat förmår ju påverka sin makroindivid så denna kan hålla jämn temperatur och få näring distribuerad till hela organismen. Grundförutsättningen för att hjärtat skall kunna utföra detta är som sagt den av hjärtat skapade spänningen, som etableras vid temperaturen 37 grader. Vidare måste hjärtat ha en makroindivid som kan ge möjligheter för det att skapa i lämplig miljö samt mikroindivider för att bygga sin kropp. Det är ett centrum i makroindividens mellanhjärna som har en reglerande funktion på temperaturen genom att balansera produktion av värme vid muskelarbete och värmeförlust vid svettning och hudgenomblödning (detta gäller däggdjur och fåglar). Ett nära samarbete alltså mellan mikro- och makroindivid.
De mycket kraftiga elektriska omsättningar som vi registrerar med EKG är alltså den del av hjärtats livskraft som är en följd av sådana tankar hos hjärtindividen, som via A_, B- och C-medvetande utvecklats till automatfunktioner. Elektricitet är ur vår synvinkel icke-fysisk, d.v.s.  man mäter processer i elektricitetsmateria, vilket torde motsvara galaxindivider i vår närmast underliggande kosmiska oktav. På detta plan kan de av hjärtat orsakade spänningarna ge reaktioner, som möjliggör för ”nya” galaxindivider att inkarnera och därigenom på mikronivå ge omsättningar som av oss uppfattas som kraft. Hjärtats fysiska form är en följd av viljeenergiernas agerande som skapar energikombinationer i vilka väsen kan inkarnera fysiskt och skapa sina lokala energicentra, underställda hjärtjaget. Detta kan med sin livskraft dirigera mikroväsendena inom vissa ramar.
Ur vår synvinkel är det blodet som är det medium där hjärtats livskraft som mikrokosmisk elektricitet kan utlösas. Hjärtjagets mikroindivider upplever denna elektricitet som naturprocesser omkring dem, alltså påtagligt fysiska Gränsen mellan fysisk materia och elektricitetsmateria är som nämnts flytande. För oss representerar fotoner och motsvarande de minsta fysiskt upplevbara partiklarna (fysisk materia) medan jordklotet torde ha motsvarande gräns vid celler eller åtminstone makromolekyler. Vatten skulle enligt detta vara elektricitetsmateria för jordklotet. När vi laborerar med vatten är det alltså jordklotets livskraft vi undersöker. Jordklotets tankar som är livets upplevelse för jorden är livskraft eller elektricitet för mikroväsenden inom jordklotsorganismen. Den samlade mänskligheten och delar av djurvärlden kan betraktas som ett organ i jordväsendet och upplever dess tankar som naturfenomen. För oss som enskilda celler i jordmänskligheten blir upplevelsen av en del av denna livskraft eller elektricitet som vatten. Det är ju vattnet som just ger livskraft till jordens mikroindivider.
En kort sammanfattning: Hjärtjagets (organets) gräns till elektricitetsmateria går vid motsvarande galaxindivider i vår närmast underliggande kosmiska oktav. Vår (organismens) gräns går vid elementarpartiklarna medan jordklotets (klotväsendets) torde motsvaras av celler. Hjärtats kraft som spänning utlöses vid temperaturen 37 grader som är en funktion av hjärtjagets tyngd-köldetablering i organet i samspel med makrojagets (organismens) genom nervsystemet utlösta livskraft. Resultat: en temperatur på 37 grader i hela organismen som kan i stort bibehållas tack vare hjärtats osedvanliga starka kraftutlösning. Skall vi som organism kunna utveckla motsvarande kraft måste detta ske i samspel med jordklotsväsendet, närmast den kraft som är ett resultat av spänningen mellan av jordklotet etablerad tyngd-köldenergi i dess samspel med solsystemsindividen. Hjärtats rörelse, som orsakas av hjärtjagets gravitation eller viljekraft att etablera viss tyngd-köldenergispänning, utlöses av mikrokosmisk elektricitet sett ur vår synvinkel. På motsvarande sätt skall det då vara jordklotets livskraft, bl.a. gravitationen, som vi skall använda oss av för att utlösa den kraft vi söker. Det är ju gravitationen som är en följd av jordklotets tyngd-köldetablering, som orsakar rörelser på jorden där den dynamiska jämvikten skapar förutsättningar för elektricitetsverkningar. Hjärtats elektricitet som skapar möjligheter för galaxindivider i underliggande kosmiska oktav att inkarnera motsvaras för jordklotets vidkommande av celler. För oss motsvaras dessa av elementarpartiklar. Vattnet är ur jordklotets synvinkel den elektricitetsmateria, som på hjärtplanet motsvaras av väsen i spiralvarv under galaxplanet i underliggande kosmiska oktav. Vid alla analyser i dessa sammanhang måste vi inse att ”gapet” mellan de olika spiralvarven kan vara högst olika och med olika många mellanspiraler. Så t.ex. är gapet organism till klot gigantiskt i förhållande till gapet mellan organ och organism, något som avspeglas i livskraftens styrka. Denna är också olika i olika delar av den fysiska kroppen ifråga. Skulle livskraftens verkningar i jordklotets inre (fissionsprocesser) omsättas till biosfären skulle verkningarna bli förödande, även om en viss latenstid hinner gå innan verkningarna uppenbaras. Skulle hjärtats livskrafts verkningar i hjärtats centrala delar omsättas direkt perifert skulle kapillärsystemet sprängas.
Som framgått av det ovanstående orsakar jordklotets livskraft olika former av fenomen, sett ur vår synvinkel. Vi har fissionsprocesser i jordens inre, elektriska urladdningar i form av blixtar i biosfären och vattnets livgivande verkningar på de flesta mikroväsendena. Alla är funktioner av dynamiska tyngd-köld etableringar, orsakade av jordklotets viljeenergier. Var bör vi söka den energiform som är analog med hjärtats kraft?
Martinus nämner att det kan vara i balansen mellan olika aggregationsformer av vatten som denna sökta kraft uppstår. För hjärtat gäller att detta sker vid 37 grader i det medium som blodet utgör. Den form av mikrokosmisk elektricitet som motsvarar denna kraft, hjärtats livskraft, är ur vår synvinkel faktiskt till sin verkan mellankosmisk elektricitet – den är ju lika stark eller starkare än organismens livskraftstyrka, som denna utlöses i nervsystemet. Det skulle betyda att vi skulle kunna finna en kraft som motsvarar vår makroindivids livskraft. Eftersom gapet är så stort mellan organism - och klotplanet måste vi söka en svagare form av jordklotets livskraft, inte den starkaste som blir direkt förgörande. En sådan form av jordklotets livskraft kan vara vattnet. Vi kan inte manipulera jordklotets vilja men väl följderna av densamma, nämligen vattnet. Genom att förändra balansen mellan tyngd- och köldenergierna i detta medium kan kraft frigöras, en kraft som ur vår synvinkel är elektricitet. En annan kraftkälla kan vara att utnyttja gradienten hos gravitationen! Denna är ju en kraft eller spänning orsakad av jordklotsväsendets viljestyrda (som automatfunktion) tyngd- köldetablering.
Diskussionen hittills har lett till behovet av några förtydliganden:
Livskraft. Upplevs av varje väsen i de olika kosmos som tankar inåt sett och som magnetism eller elektrifiering av organismen utåt sett. Tankarna kan vara av högst varierande slag, vilket innebär att elektrifieringen av organismen blir högst olika. Varje väsen har olika styrka på denna elektrifiering, alltifrån elektricitet som via särskilda ledningsbanor förmedlas till kroppen till var och ens gravitation som orsakar kroppens form. Gravitationen behöver inga ledningsbanor, den är så högvibrerande att den genomtränger hela organismen och möjliggör för mikroväsen att inkarnera om andra nödvändiga faktorer  finns, d.v.s. lämpliga energikombinationer i vilka diskarnerade väsen kan inkarnera. Gravitationen är högvibrerande på grund av att den domineras av viljeenergierna, som ”inom” sitt område påverkar de materiebildande tyngd- och köldenergierna. Vid fissionsprocesser i jordens inre har gravitationen hos jordklotet där skapat bl.a. sådana energikombinationer att vissa grundämnen kan inkarnera, som har kort livslängd (söderfaller, varvid ämnet ifråga, en viss energikombination med etablerad spänning, utlöser en del av spänningen i form av nya energikombinationer där andra väsen kan inkarnera samtidigt som en del av de avgivna energikombinationerna som kraft kan påverka omgivningen).
Ur vår synvinkel, organismens, kan klotets livskraft upplevas som kärnkraft, vatten, blixtar och gravitation. Av dessa är som påtalats kärnkraften direkt olämplig för vårt vidkommande.

Vattnet
Jordklotsväsendets tankar omsatta som livskraft för dess mikroväsen, resulterar bl.a. i det vi upplever som vatten, som alltså är en form av makrokosmisk elektricitet. Denna elektricitetsmateria består som all annan materia av levande väsen, vattenmolekyler, som bildar en flock med sitt bestämda livsrum. Flocken hålls ihop av vissa gemensamma idéer eller tankar. Dessa kan skifta och ge anledning till olika rörelser och gruppbildningar inom flocken, analogt med vad som händer inom människoflocken. Detta skapar motsättningar och reaktioner mellan olika grupperingar som i sin tur leder till nya energikombinationer, sammanhållna av idéer. Reaktionerna leder till omsättning av energi varvid bl.a. vid vissa förhållanden kraftutlösning sker. LB 475 – 80.
Egentligen är alla energikombinationer rörelsearter med olika hastigheter och förutsättningen för att de skall kunna upplevas är att de har en viss rörelsedifferens. Allt förnimbart är alltså olika grader av hastighet, detta gäller både den fysiska världens materia och elektricitetsmaterien och sådana fenomen som tid, rum och färger. LB 988 – 90.
I vatten av olika temperatur förskjuts tyngd-köldenergibalansen olika snabbt. Får köldenergin övertaget blir vattenmolekylernas rörelser långsammare och långsammare så att de vid 0 grader upplevs som is. Dominerar tyngdenergin blir vattnet varmare och varmare för att vid 100 grader förångas. Inom hela temperaturintervallet är energikombinationerna sådana, att vattenmolekyler kan inkarnera. Vid cirka 4 grader inträffar något märkligt. Då börjar vattenmolekyler att kristallisera, binda sig till varandra. Mot all förmodan betyder detta att en viss mängd vatten har högst densitet vid denna temperatur. Man kunde tro att densiteten skulle bli högre ju kallare vattnet blir, d.v.s. köldenergin skulle binda eller dra ihop mängden vatten ifråga. Fenomenet beror på att vattenmolekylerna strax över fyra grader fortfarande är ”fria” från varandra men att de förmår röra sig i snäva utrymmen. När kristallisationen börjar tar sex bundna vattenmolekyler större plats som kristall än de hade som fria.
Studerar vi ovanstående förlopp ur psykisk synvinkel finner vi följande. Jordklotsväsendets tankeverksamhet resulterar (som automatfunktion) i energitillstånd, i vilka vattenmolekyler kan inkarnera. Inkarnationstiden torde vara bråkdelar av en sekund. På grund av jordklotets samspel med sina mikrokosmiska och mellankosmiska väsen samt sitt makroväsen, solsystemsindividen, kommer de av jordklotet skapade energikombinationerna att påverkas, vilket innebär att inkarnationsmöjligheterna skiftar. De inkarnerande vattenmolekylerna får därvid olika förutsättningar = olika hastigheter. Vad jag förstår borde den optimala temperaturen för vattenmolekyler att inkarnera ligga vid 4 grader. Inom en given energimängd, lämpad för inkarnation av vattenmolekyler, är tyngd-köldenergibalansen då den bästa för att utnyttja energimängden. Vid högre temperatur åtgår en del av energin till att öka vattenmolekylernas hastighet. När köldenergin blir alltmer dominerande som sker vid isbildningen ”fryses” inkarnationsprocessen. Vid viss temperatur kan man då tänka sig att inkarnationsmöjligheterna blir försämrade och mängden inkarnerade väsen inom det givna energitillståndet minskar. ”Överskottet” av tillgänglig energi skulle då kunna utvinnas som någon form av kraft, exempelvis som blixtar eller på något annat sätt. Har man en viss volym vatten med temperaturen 4 grader och tillsätter en viss volym is kommer kristallisering att äga rum. Ur materialistisk synvinkel kommer då de fria vattenmolekylernas rörelseenergi att avgå som s.k. stelningsvärme. En del av denna leder till att lite is smälter. Men detta innebär att de därvid frigjorda vattenmolekylerna kräver energi för sin rörelse, en energi som tas från stelningsvärmen. Om ingen ytterligare form av energi tillförs kommer det att etableras en dynamisk jämvikt, sett på molekylnivå. Men en dynamisk jämvikt innebär som omnämnts förskjutningar i tyngd-köldenergibalansen på elektricitetsplanet, förändringar som man skulle kunna utnyttja som ”elektricitet”. Denna molekylernas elektricitet eller livskraft kan vara så högvibrerande att den kan komma i resonans med jordklotsindividens gravitationskraft och man skulle i så fall kunna ”tömma” lite av denna för våra ändamål.
 

Blixtar
Blixtar förekommer i alla kosmos. De för oss mest intressanta är jordklotsväsendets elektriska urladdningar i samband med åskväder. Vad är det som egentligen sker i molnet när dess delar blir olika laddat? Man tror sig veta att det är molndroppars, vattendroppars, iskristallers eller kondensationskärnors rörelser inom molnet, som skapar förutsättningar för spänningsskillnaderna men hur det hela egentligen går till är inte känt. Ur den andliga vetenskapens synvinkel skulle man kunna tänka sig följande.
En luftmassa befinner sig i en relativ jämvikt, d.v.s. dess energitillstånd är relativt stabilt. Inom luftmassan sker ständigt och jämt materialiseringar och dematerialiseringar av vatten- och luftmolekyler. Annorlunda uttryckt: rörelsekombinationer i rörelsekombinationer under ständig omvandling inom vissa ramar. Så ändras förhållandena. Solen tillför strålningsenergi med relativt mycket tyngdenergi, som dels påverkar de olika rörelsekombinationernas hastigheter direkt, dels indirekt genom att marken under luftmassan upphettas, varvid en annan typ av s.k. mörk strålning ökar hastigheterna. Allt förnimbart är ju i sin grundanalys olika hastighetsbegrepp LB 988. Att en rörelsekombination rör sig i förhållande till en annan innebär psykiskt att vibrationstillstånden förändras. De olika hastigheterna ger oss fysiskt intrycket av luftmassans rörelser. De genom solstrålningen ändrade förhållandena leder till temperaturförskjutningar och nya energiomsättningar, nya inkarnationsförhållanden. Vid de därvid uppkomna energiförhållandena kan vid vissa tillfällen mera gynnsamma betingelser finnas för att en del energi ”blir över” i form av elektricitet, som kan ge upphov till så höga vibrationshastigheter på en del energikombinationer att det vi fysiskt upplever som blixtar kan iakttagas. När spänningen (den elektriska fältstyrkan) mellan mark och moln eller mellan olika laddningscentra inom ett moln förmår övervinna luftens isolerande förmåga genom att vissa molekyler joniseras bildas en urladdningsbana. I denna kan flera urladdningar ske varvid den upphettade, joniserade luften lyser och tryckförändringar ger upphov till knallen.
I samband med åskväder bildas ofta hagelskurar. Kan det finnas ett samband mellan det som sker med vatten vid 4 grader (begynnande kristallisation), hageluppkomsten och den kraftiga energiutlösningen vid blixten? Jag tror det. Även om man inom den materialistiska vetenskapen har olika teorier om vad som sker har man ingen fullständigt heltäckande modell som förklarar allt, förklarligt nog eftersom man saknar definitioner på vad energi egentligen är.
Jag stod en gång vid Victoriasjön och såg mot Londianis berg. Himlen var klarblå. Allt var stilla. Men så hände något. En vit skiftning högt däruppe, en vit skugga mot det hisnande blå. Sakta fick formationen karaktär, blev fastare och mera påtaglig. Den från början så lätta krusningen i lufthavet hade omärkligt blivit en jätte, en väldig tummelplats för energier. Den rena vita färgen skiftade mot rött och violett och blev slutligen blåsvart. Av den lätta, ljusa, nästan idylliska kraftutlösningen hade det blivit en gigantisk manifestation av kraft, kraft som till synes ur intet vältrade sig fram i skräckinjagande formationer. Mörkare och mörkare mastodonter hävde sig mot varandra. Till slut var molnet ett enormt, dynamiskt kraftpaket som ragnarökshotande vältrade sig över landet. När spänningen var nästan olidlig kom befrielsen. Blixtar började ljunga mellan molnets olika delar och mellan marken och molnet; intensiva energiutlösningar, som genomträngde lufthavet och myriaderna av vattendroppar och hagel. Det nervräkande vattnet, de elektriska urladdningarna och dånet – all kraft som ackumulerats i molnet – föröddes i en befriande utlösning. Molnet, kraften, hela den magnifika manifestationen av energi försvann – kvar fanns bara solen över den rensköljda marken och den klara luften.
Vad var det som hände egentligen? Omkombinationer av rörelsekombinationer i rörelsekombinationer!

Den nya kraften
Hjärtats kraft är dels en funktion av hjärtats livskraft i form av den elektricitetsutlösning som sker i pulsslagen som är mycket stark när man betänker att den är lika stark eller starkare än vad hjärtats (organets) makroindivid (organismen) förmår utlösa via sitt nervsystem. Visserligen är steget mellan organ och organism litet i förhållande till organismen och klot men effekten är dock anmärkningsvärd. Det är emellertid inte bara hjärtats livskraft som tillkännager sig genom pulsslagen, det är också ett krafttillskott som sker i reaktionen mellan elektrifieringen (livskraftutlösningen) och det fysiska medium som hjärtat arbetar i, blodet. Det sker något vid 37 grader, något som inte äger rum vid några graders högre eller lägre temperatur. Det måste ha något med att hjärtats livskraft i form av elektricitet reagerar med tillgänglig elektricitetsmateria i blodet. Denna måste huvudsakligen komma från organismens livskraft. Samspelet mellan organets och organismens livskraft i form av elektrifieringar på olika plan skapar förutsättningar att vid just 37 grader ge hjärtats kraft. Alla väsens livskraft ger sig tillkänna genom elektrifiering på olika nivåer i väsendets yttre miljö. Ser vi på människan har vi en ”grövre” form av elektrifiering genom nervsystemet. En mera högvibrerande form är människans gravitation eller tyngdkraft, som orsakar de energikombinationer i vilka mikroväsen kan inkarnera. Förmodligen är det människans gravitationskraft som är den form av elektricitet som hjärtats livskraft kan reagera med och som bidrar till hjärtats kraft.
Omsätter vi ovanstående resonemang på organism – klotplanet finner vi följande.
Först måste vi inse att gränsen mellan fysisk materia och elektricitetsmateria är olika mellan olika spiralvarv. Organismens gräns går vid elementarpartiklarna, närmast fotonerna. Organets går vid motsvarande galaxindivider i vår underliggande kosmiska oktav. För klotindivider torde enklare molekyler och atomer vara elektricitetsmateria. Hjärtats livskraft i form av elektrifieringsmateria skulle då ligga under vår kosmiska oktav och kunna reagera med den typ av vår elektrifieringsmateria som finns här, inom dessa vibrationstillstånd, närmast motsvarande vår gravitation.
De mera lågvibrerande av våra tankar skulle då tänkas kunna ge upphov till elektrifieringsfenomen i våra organismer som skulle kunna reagera med olika typer av jordklotsjagets livskraftenergier, där den grövsta borde motsvara vattnet medan gravitationen utgör mera högvibrerande former av elektricitet. Min gravitation, när jag exempelvis lyfter en hand, innebär ju att jag reagerar med jordklotets gravitation. I min livsmiljö på organismplanet borde jag kunna finna ett medium, som motsvarar hjärtats medium på organplanet. Detta sistnämnda medium borde vara vår livskraft som i någon form av ur vår synvinkel elektricitetsmateria (påtagligt fysisk för organet) påverkar blodet, hjärtats fysiska livsmiljö. Motsvarande för oss i förhållande till jordklotet skulle då vara dess livskraft och mediet ifråga vattnet, som är en dominerande maktfaktor inom biosfären.
Man kan då tänka sig följande förlopp. Vatten med temperaturen fyra grader och is blandas under speciella förhållanden. Vid fyra grader är inkarnationsmöjligheterna optimala för vattenmolekyler, d.v.s. tillgänglig energi utnyttjas tillfullo för inkarneringar. Kontakten med is medför att temperaturen successivt sjunker och inkarnationsmöjligheterna försvåras. En del av den energimängd som fanns tillgänglig blir då över under hela temperatursänkningen fyra till noll grader. Processen innebär att en del av energin ombildas till långvågig elektricitet som påverkar omgivningen i form av stelningsvärme. Denna är vad jag förstår huvudsakligen en följd av vattenmolekylernas livskraftomsättning. Men de ändrade förhållandena påverkar också vattenmolekylens ”organ”, vätejonerna och syrejonen. Den form av elektricitet som blir över från deras livskraftsmanifestation ut i jonernas livsmiljö är mer högvibrerande än stelningvärmen. Livsmiljön ifråga är mellanrummet mellan jonerna och molekylerna, ett fysiskt tomrum uppfyllt av strålformig materia, bl. a. i form av jordklotets och våra gravitationsvågor. Problemet blir nu att få vattenmolekylernas eller/och jonernas livskraftelektricitet att reagera eller komma i resonans med jordklotets gravitation och därigenom skapa en möjlighet att kanalisera denna till för oss användbar elektricitet.
Principiellt kan man tänka sig att reaktionen mellan is och vatten sker inom en elektriskt ledande behållare, t.ex. koppar. Reaktionen mellan molekylernas livskraftselektricitet och jordens gravitationselektricitet skapar elektriska fenomen som skapar motsvarande elektriska fenomen i behållaren, fenomen som kan ”fångas upp” och ledas vidare i en strömkrets. Energimässigt sker följande. En volym fyragradigt vatten blandas med is, vilket betyder att relativt sett köldenergi tillförs och tyngd-köldenergibalansen förskjuts mot mera köld. Den kraft som därvid frigörs (stelningsvärme) återger bl.a. vattenmolekylerna högre hastigheter och därmed bättre inkarnationsmöjligheter. Samtidigt smälter en del is vilket kräver smältningsvärme, som tas från det flytande vattnet och stelningsvärmen. Det hela resulterar i en dynamisk jämvikt mellan tyngd- och köldenergierna på molekylnivå. Men detta betyder att det på underliggande nivåer sker snabba förskjutningar i tyngd-köldenergibalansen, vilka av väsen i spiralvarv under molekylernas upplevs som kraftutlösningar, bl.a. ur vår synvinkel som mikrokosmisk elektricitet. Samtidigt innebär den temperatursänkning som äger rum fram till den dynamiska jämvikten att den mängd vattenmolekyler som kunnat inkarnera vid fyra grader minskar successivt. Den energi, som inte utnyttjas för inkarnationer av vattenmolekyler blir ”över” i from av energikombinationer, där väsen i underliggande spiraler får inkarnationsmöjligheter. En del av dessa spiralvarv ligger i vår underliggande kosmiska oktav och upplevs av oss som elektricitet. Denna samt ovannämnda mikrokosmiska elektricitet från den dynamiska energibalansen ger upphov till krafter som i fråga om vibrationshastigheter kan tänkas interferera med jordklotets gravitation. Reaktionen kan ge upphov till elektromagnetiska fenomen som borde kunna utnyttjas.
Man kan också se hela skeendet som reaktioner mellan hastighetsbegrepp, energikombinationer med olika hastigheter (LB 988). I vatten vid fyra grader har energikombinationerna (vattenmolekylerna) en viss hastighet. När hastigheten minskar vid tillförsel av (relativt sett) köldenergi i form av is frigörs energi. Denna kan dels accelerera befintliga energikombinationer, dels ge upphov till nya hastighetsbegrepp, bl.a. hastighetsfenomen som vi kallar elektricitet.
 
Andra möjligheter
Kanske man inte behöver gå vägen över vatten för att få den kraft vi söker. En enkel antenn med en legering som direkt kan komma i resonans med jordklotets gravitationsvågor? En antenn som läggs i ett magnetfält? En antenn med metaller efter spänningskedjan? Varför är en metall tung?