Hjärnan och jaget

Historik
Tar man bottenprover från västkusten finner man ibland en lansettfisk, några centimeter lång, som med sina muntentakler för in föda till tarmen. Så har arten gjort i hundratals miljoner år. Man anser att den är den mest primitiva av de organismer som så småningom under evolutionen utvecklats till ryggradsdjur och därmed människan. Det kanske mest intressanta organet hos lansettfisken är ett nervrör som sträcker sig längs hela ryggsidan. Längst fram kan man urskilja fem små blåsor och man har med stor sannolikhet visat att dessa ger upphov till de olika delarna av vår hjärna: storhjärnan, mellanhjärnan, mitthjärnan, lilla hjärnan och förlängda märgen. Moderna begrepp som limbiska systemet, reptilhjärnan, hypotalamus, amygdala m.m. kan alla hänföras till någon av dessa ursprungliga hjärnblåsor.
Lansettfisken har en primitiv luktgrop och några ljuskänsliga celler, för övrigt inga fysiska sinnesorgan i vår betydelse. Något hjärta finns inte men väl pulserande delar av den s.k. gältarmen.
Kan en organism med en så outvecklad hjärna som lansettfisken ha en jagkänsla och få en uppfattning av omvärlden? Om inte – när blir en organism medveten om sitt ”jag” och uppfattar detta som skilt från ”det” – allt annat? Och hur har lansettfisken kunnat överleva när många andra mer utvecklade djurgrupper gått under?
En modern uppfattning är att allt upplevande har en centrumförnimmelse. De allra flesta djur upplever sig som mittpunkten i energiomsättningar och allt handlande är instinktbetonat – sker utan några medvetna ställningstaganden. Man är ett med omgivningen, ”det”. Det är först i och med människan som man medvetet börjar analysera skeendena och därigenom upplever sig som skild från ”det”. För att möjliggöra detta fordras en komplex hjärna och en medvetenhet om denna.
Att lansettfisken överlevt kan bero på att den funnit en nisch i miljön där betingelserna för överlevnad varit och är gynnsamma för den.

Den mänskliga hjärnan
För att kunna vara medveten om sig själv skild från omgivningen fordras analysförmåga, som i sin tur fordrar en komplex hjärna med många hjärnceller; människan har cirka 100 miljarder varav flertalet dock anses mer eller mindre inaktiva. Inom parentes kan nämnas att man inte kan utesluta att vissa högt utvecklade ryggradsdjur som delfiner men även några insektgrupper kan ha en viss analyseringsförmåga. Hjärncellerna skall kontrollera och koordinera kroppsfunktioner som temperatur, hjärta, rörelser men också mentala processer som känslor, intelligens, medvetenhet och minne enligt materialistisk vetenskap. Detta sker med hjälp av i första hand nervimpulser och hormoner. Man har funnit att den högra hjärnhalvan ger en helhetsbild av skeendena runtomkring och arbetar med olika saker samtidigt. Begrepp som intuition, känsla och musikalitet anses lokaliserade här. Den vänstra hjärnhalvan är säte för analysförmåga, logik och språk men också medvetande även om detta begrepp saknar heltäckande definition.
Minnet anses vara spritt över hela hjärnan men olika minnesfunktioner har olika centra. Det är på grund av nervcellernas kopplingar som hjärnan kan lagra och plocka fram information.
Utmärkande för hjärnforskningen är att ju mer man upptäcker desto mer återstår att begripa.

Jaget
Jaget eller egot kan i dagligt tal ha både längd, vikt och utseende med vissa själsliga egenskaper men i denna artikel avses jaget som det upplevande med definitionen ”något som är”. För att förtydliga detta måste vi analysera en del begrepp som har brister i definitionen för att inte hamna i samma situation som hjärnforskare som vill avskaffa jagbegreppet och ersätta det med ”hjärnan”!
Vanligtvis tänker man sig att jaget har hand om själsliga egenskaper som tillsammans bildar medvetandet. Man talar om kropp och själ, materia och ande, medvetenhet och omedvetenhet utan att göra klart för sig vad dessa begrepp egentligen innebär. I fortsättningen ges definitioner dels ur materialistisk vetenskaplig synvinkel, dels andligt- vetenskapligt så som den danske filosofen Martinus beskriver dessa fenomen.

Definitioner

Materia.
Materialistisk vetenskap. Enligt den s.k. standardmodellen är allt i tillvaron primärt materia. Man letar febrilt efter den allra minsta byggnadsstenen och i dagarna har man gjort stora framsteg i jakten på den s.k. Higgspartikeln, som skulle kunna vara svaret. Men är denna verkligen en fysisk partikel – är det inte snarare en förtätning i ett vågrörelsefält som i sig alls inte är fysiskt?  Andra forskare menar att s.k. supersträngar, högvibrerande elektromagnetiska koncentrationer, skulle vara den fysiska materiens minsta beståndsdelar. Teorierna kompliceras av att enligt senaste mätningar universums totala energi utgörs av endast fem procent materia (atomer och neutriner om dessa eventuellt har massa) resten är mörk materia  (c.23%) och mörk energi (c.72%), som man inte vet något närmare om. Detta under förutsättning att vårt universum är begränsat, gränsande till ett ”ingenting”. Men ett ingenting kan inte ge kontrast till ett någonting för att möjliggöra livsupplevelse för något upplevande. Konsekvens: universum eller snarare världsalltet är obegränsat. (Världsalltet är ett bättre begrepp eftersom man kan tänka sig flera universa, skilda från varandra av ur vår synvinkel fysiskt tomrum som är uppfyllt av strålar och vågor, energi av olika slag). Den materialistiska definitionen på materia är inte heltäckande också ur den synvinkeln att man inte vet vad energi egentligen är samt att centrala begrepp som tid och rum i upplevelsen saknar definitioner.

Andlig vetenskap. Här ges en ytterst summarisk definition på materie- och energibegreppet. För en heltäckande analys hänvisas till Martinus egna skrifter, speciellt Livets bog delarna II – IV.
Allt upplevbart i tillvaron utgörs av sex grundenergier: instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne. Dessa är alltid bundna till varandra men i olika proportioner. De regleras av den s.k. moderenergin, direkt knuten till ett jag, som i sig är osinnligt och evigt med definitionen ”något som är”. Energi- eller
upplevelsevärlden är dels fysisk, dels psykisk eller andlig eller elektromagnetisk i vidsträckt betydelse. Martinus talar om X1, jaget; X2, skapar- och upplevelseförmågan samt X3, det upplevda, som har ett fysiskt och ett psykiskt plan.
Fysisk materia skapas när jagen via sina viljeenergier (intelligens-, intuitions- och minnesenergierna) påverkar tyngd- och känsloenergierna (som är konträra) att bilda kombinationer med inbyggd spänning. All rörelse i naturen orsakas av att balansen mellan tyngd- och känsloenergierna rubbas. Alla energikombinationer i sig är psykiska. När jagen skapar speciella kombinationer, de fysiska sinnesorganen, kommer dessa vid reaktioner med omvärldsenergierna ge föreställningen om fysiska materier. Dessa är alltså illusoriska men väl så påtagliga för väsen som knutit sin dagsmedvetna (se nedan) livsupplevelse till impulser via de fysiska sinnesorganen.  Eftersom sinnesorganen har en begränsad reaktionsförmåga blir upplevelsevärlden för den i fysisk materia bundne i motsvarande grad begränsad och kan leda till att vederbörande tror att det materiella är det primära och upplevelser blott sekundärfenomen av rent materiella processer som i sig är helt slumpmässiga.

Medvetande
Inom materialismen finns en uppsjö av teorier om vad medvetandet egentligen är. Ingen av dessa kan sägas vara vetenskapligt belagd även om de ledande föreställningarna har det gemensamt att medvetandet är något icke-fysiskt som inte kan påverka det fysiska. Epifenomenalism, ett av materialismens mera ansedda postulat hävdar att rent fysiska reaktioner i hjärnan skapar medvetandet som en biprodukt som inte kan påverka det fysiska. Andra teorier förnekar att det skulle finnas något medvetande.

Martinus menar att medvetandet kan indelas i två avdelningar: över- och undermedvetandet. Övermedvetandet har sitt säte i X2 medan undermedvetandets verksamhetsområde huvudsakligen finns i X3. Undermedvetandet är uppdelat i ett dag- och ett nattmedvetande varav det förstnämnda är det vi i dagligt tal kallar medvetande. Detta skapas av jagets agerande med grundenergierna via moderenergien och är företrädesvis en funktion av jagets upplevelser och erfarenhetsmaterial där drivkraften är jagets längtan efter förnyad livsupplevelse.  

Tid och rum
Fysisk upplevelse förutsätter begreppen tid och rum. Dessa har ingen materialistisk hållbar definition. Man talar om rumtiden, det fyrdimensionella rummet vars punkter är händelser utan att ha definierat begreppen tid och rum.
Martinus visar att fysisk tid är upplevelsen av mellanrummet (icke-fysiskt) mellan fysiskt förnimmbara energikombinationers förändringshastigheter. Tid är alltså rumsbeteckning för hastighet eller rörelsens (manifestationens) distans eftersom föränderlighetens skala är tiden. Han skriver: ”Förnimmelseområdet” består alltså av ett ”centrumområde” som förnims omedelbart omkring jaget. Detta ”område” utgörs av ”nutid”. I förhållande till detta ”centrumområde” utgör ”framtiden” ett ”framför” och ”det förflutna” ett ”bakom”. Vi ser här hur ”tiden” övergår i ”rummet” och blir till ”platsbeteckning”. Men då har vi också bevittnat ”perspektivprincipens” urform. Vi har sett övergången från ”det oändliga” till ”det ändliga”, från ”det eviga” till ”det timliga”. (Livets Bog IV:1079). Konsekvens: När vi tror att vi upplever omgivningen och tidens flykt utanför oss är detta en illusion. Vi tror vi ”ser” utåt men i verkligheten ”ser” vi ”inåt”. Naturligtvis med hjälp av växelspelet mellan omgivningens energikombinationer och vår fysiska organism och dess sinnesorgan men det vi upplever är helt och hållet oss själva. Detta kan tyckas egendomligt och för en heltäckande analys måste jag hänvisa till Martinus.
Definitionerna ovan leder fram till frågan om vad subjektivt och objektivt egentligen innebär.

Subjektivt – objektivt
I dagligt tal innebär objektivitet att jag vid bedömning av något är saklig och opartisk. Motsats, subjektivitet, som betecknar osaklighet och partiskhet. Kunskapsteoretiskt finner vi en helt annan uppfattning. Subjektivism hävdar att om något existerar så måste det kunna varseblivas av ett subjekt. All vår kunskap betingas av det mänskliga subjektet och inte av en eventuell objektiv verklighet. Objektiva fenomen och sammanhang existerar inte. Solipsism menar att det enda som finns är jaget och dess upplevelser. Begreppsförvirringen blir inte mindre när vi analyserar ”Das Ding an sich”. Tinget i sig är något helt annat än synen av detta ting.
Man skulle kunna säga att objektiva fenomen skapas när många subjekt som kan kommunicera kommer överens om att beteckna vissa upplevelser, fysiska som psykiska, på ett visst sätt. Ett objektivt fenomen är alltså resultatet av kollektiv subjektupplevelse.
Martinus världsbild är så oerhört mycket mera än materialisternas syn på tillvaron. Han säger bl.a. att ”där okunnigheten avlägsnas upphör det s.k. onda att finnas till”. I så fall kan det tyckas vi har en lång väg att gå men det går fort nu!

Hjärnan, jaget och upplevelsen
Allt vi kan uppleva orsakas av energiomsättningar. Olika energikombinationer är under ständig omvandling, mer eller mindre hastigt vilket är förutsättningen för upplevelse av tiden och rummet, som antytts ovan. En energikombination kan betraktas som en rörelsekombination, rörelse och energi är i grunden synonyma begrepp. Med rörelse avses här inte bara den fysiska ställförflyttningen utan även sådana fenomen tid, rum, förvandling från ett tillstånd till ett annat samt den fysiska materien. Denna är ju inget annat än energikombinationer vars omsättningar befinner sig vid utkanten av vårt förnimmelseområde, vilket innebär att vi inte ser de enskilda omsättningarna utan bara massverkan av dessa. Fysisk upplevelse fordrar som nämnts sinnesorgan eller speciella energikombinationer, som vid reaktioner med omvärldsenergierna ger oss föreställningen om fysiska fenomen.
Analyserar vi ett fysiskt ”ting”, det må gälla en galax, en atom eller en hjärna, finner vi att detta fysiskt sett är tomrum, ett tomrum som är uppfyllt av energi i form av strålar och vågor av ur vår synvinkel psykisk eller elektromagnetisk karaktär. För ett upplevande väsen blir gränsen mellan fysisk och psykisk materia helt beroende av vederbörandes för fysisk upplevelse utvecklade sinnesorgan.
Skall vi överhuvudtaget kunna uppleva något måste de olika energikombinationerna kontrastera till varandra. Men energi- eller rörelsekombinationer kan inte uppleva varandra, hur kontrasterande de än må vara. För upplevelse fordras något som i sig utgör en kontrast till rörelsen. Detta något måste därför vara evigt och oändligt och utanför rörelsens domäner. Det är osinnligt och kan därför endast ha definitionen ”något som är”. Detta är jaget!
Enligt materialisterna upplever vi (hjärnorna) något när omvärldsenergierna reagerar med våra(!) sinnesorgan och impulser av elektromagnetisk karaktär (som är följdverkningar av i grunden slumpvisa materiella processer) sänds till hjärnan. Här aktiveras olika associationscentra och minnesupplagringar beroende på impulsens energiinnehåll och en föreställning om en upplevelse skapas i det man kallar medvetandet, om detta överhuvudtaget finns. Hela livsupplevelsen sker alltså genom att olika rörelsekombinationer upplever varandra. Livet är rörelse!
Rörelse är livets förnämsta kännetecken säger Martinus. Men livet i sig är bara energikombinationer och dessas omsättningar. Det väsentliga och upplevande är de levande väsendenas jag, den fasta punkten, som omsätter och upplever rörelserna. När impulserna från omvärldsenergiernas reaktioner med mina ”fysiska” sinnesorgan når hjärnan överförs de till jagets psykiska strukturer via särskilda ”porer” till ett erfarenhetsregister och efter ytterligare reaktioner med
bl.a. kosmiska skapelseprinciper når impulsen (rörelsen) jaget, som upplever rörelsen och vänder den ”utåt”. Denna rörelsens färd från start till upplevelse i jaget och åter till livet har här mycket kort beskrivits och för en heltäckande analys måste jag hänvisa till Martinus, speciellt LB III: 789.
Materialisternas uppfattning av hjärnan och jaget visar på många logiska brister. Varför? Som jag ser det beror det på att man bundit sig till vissa postulat (bl.a. objektivitetspostulatet, den fysiska monism, lokalitetsbegreppet och epifenomenalism) samt läror (termodynamiken, relativitetslärorna och kvantmekaniken) som på intet vis kan sägas vara vetenskapligt verifierade. Lyckligtvis sker nu en snabb förändring och det ”materialistiska rum” man stängt in sig i håller på att spränga sina väggar och ge utrymme för en andlig vetenskap jämsides med materialism.


 

3353 visningar
Huvudmeny
© Averbis förlag | Kontakt