artinus föddes 1890 i den lilla byn Sindal, på Nordjylland i Danmark.
Hans mor var ogift, och han blev adopterad av moderns halvbror och dennes hustru, trots att de redan hade elva barn. Alla utom två var vid den tiden emellertid redan utflugna. Omständigheterna var spartanska men trots fattigdomen och trångboddheten fick Martinus ett kärleksfullt hem.

artinus hade redan som liten ett djupt och innerligt förhållande till Gud och han talade i hemlighet dagligen med Gud.
Han hade lätt till skratt och var kärleksfull mot både människor och djur. Han flydde hemmet när en slakt var på gång, och han försökte alltid rädda flugor och andra djur när de hade hamnat i knipa. Martinus motivering till fostermodern, som uppmanade honom att slå ihjäl flugan istället för att hjälpa den från drunkningsdöden ur en vattendroppe på bordet, var att: "Nej, nej, det kan man inte - då kan jag ju inte vänta mig att Vår Herre skall rädda mig, om jag själv håller på att drunkna. Jag är ju en slags Vår Herre för dem!"
 

artinus skolgång blev endast några år i vanlig folkskola, och redan som 12-åring blev han vallpojke. Han blev konfirmerad när han var 14 år och började som smedlärling, men arbetet blev för tungt för honom.Han arbetade som jordbruksarbetare fram till 18-årsåldern, då han bestämde sig för att bli mejerist. Hans önskan hade varit att bli lärare, men det fanns inga ekonomiska möjligheter till en sådan utbildning. Hans mor, som hade lovat honom hjälp till utbildningen, hade gått bort när Martinus bara var 11 år gammal.

an flyttade senare till Köpenhamn där han tog anställning som nattvakt tills han 1920 fann ett arbete på ett mejeri.
Han hade dock en längtan att vara till nytta och hjälpa mänskligheten på något sätt, och hade funderat på att bli missionär. Men med sin varma och innerliga relation till Gud, som han upplevde som kärleksfull, kunde han inte ta till sig den dogmatiska läran om den straffande hämndens Gud, som förkunnades ut från predikstolarna. Han kunde inte förstå de svavelosande hoten om helvetet, eller att ett litet barn som dog innan det blev döpt skulle därför bli evigt förtappat. Inte heller kunde han förstå att det skulle vila en förbannelse över ett barn som var fött utanför äktenskapet, som hans konfirmationspräst hade sagt. Han var ju själv född utom äktenskapet och han kunde inte tro att Gud var arg på honom för den skull. Han började tvivla på det som prästerna sa.
Martinus hade sedan barnsben talat med Gudomen dagligen och Jesus var hans rättesnöre. Varje gång han kom i ett dilemma om hur han skulle handla i en problematisk situation frågade han: "Vad skulle Jesus ha gjort i en sådan här situation?" Och genast upplevde han att han kunde ta ett riktigt beslut.
Ända från barndomen hade Martinus varit synsk. 1920 fick han helt plötsligt en ut-ur-kroppenupplevelse, när han satt vid sitt köksbord en afton och åt sin kvällsmat. Det tyckte han var mycket märkligt, och han blev väldigt förskräckt över denna händelse. 
Hans starka längtan efter andlig kunskap ledde till att han ett år senare, 1921, genom en arbetskamrat kom i kontakt med en man som hade studerat världens olika filosofier och religiösa läror. Han fick låna en bok av denne man. 
Martinus berättar själv:

"Jag kom aldrig att läsa den lånade boken till slut. Det enda jag minns av det lilla jag hann läsa, var att det föranledde mig att meditera på Gud. Och då jag en afton just försökte med detta, ägde min här nedskrivna upplevelse rum. Efter detta blev det av rent psykiska orsaker alldeles omöjligt för mig att fortsätta läsningen av boken. Dessutom hade mitt medvetande från denna tidpunkt i sig självt blivit en outtömlig andlig källa, som gjorde allt studium av litteratur fullkomligt överflödigt."

[…]

Ett kristusväsen i bländande solsken.

"Efter anvisningen i den lånade boken försökte jag en aftonstund att meditera över begreppet 'Gud'. Och plötsligt, utan att jag rätt visste hur, befann jag mig i ett tillstånd, där det föreföll mig, att jag var platsen för något oändligt upphöjt. En helt liten lysande punkt blev synlig i fjärran. Ett ögonblick var den försvunnen. Men i nästa sekund blev den åter synlig, och nu hade den kommit mycket närmare. Jag kunde se, att ljuset härrörde från ett kristusliknande väsen, som framträdde i bländande vitt sken med blå detaljer. Ljuset var så intensivt och levande, att det påminde mig om de 'tomtebloss', som man använder i julgranarna. Dock var uppenbarelsens stjärnor mycket, mycket mindre men i gengäld oerhört mycket talrikare.
Åter inträdde en paus, då jag liksom befann mig i mörker. Men så visade sig den lysande gestalten ånyo. Jag såg rätt in i en gestalt av eld. Ett kristusväsen av bländande solsken rörde sig nu emot mig med armarna lyftade som till omfamning. Jag var fullständigt lamslagen. Utan att kunna utföra den minsta lilla rörelse stirrade jag rakt in i det strålande väsendets bältregion, som nu var alldeles framför mig och i jämnhöjd med mina ögon. Men gestalten fortsatte sin rörelse framåt; och i nästa ögonblick gick den rakt in i mitt eget kött och blod. En underbar, upphöjd känsla överväldigade mig. Förlamningen var över. Det gudomliga ljuset, som sålunda tagit sin boning i mig, gav mig förmåga att se ut över världen.
Och se! Kontinenter och hav, länder och städer, berg och dalar låg badande i ljuset från mitt eget inre. I det vita ljuset blev jorden förvandlad till 'Guds rike'.
Den gudomliga upplevelsen var förbi. Jag hade åter framför mig den fysiska verkligheten, mitt väsens detaljer, min ställnings ringhet. Men 'Guds rike' lyste och strålade ständigt i min hjärna och i mina nerver." (Från boken "Kring min missions födelse")

ästa dag när han skulle prova på att meditera på Gud igen, fick han uppleva sitt "gyllene elddop", som enligt Martinus innebar att han genomgick en invigning, eller det som han kallar "den stora födelsen", och fick permanent kosmiskt medvetande. Detta innebar att det i honom utlöstes nya förnimmelseförmågor som fick honom att i ett permanent vaket dagsmedvetet tillstånd skåda bärande andliga krafter, osynliga orsaker, eviga världslagar, grundenergier och grundprinciper bortom den fysiska världen.
Tillvarons mysterier var inte längre något mysterium för honom, upplevde han. Han hade blivit medveten i världsalltets liv och invigd i den gudomliga skaparprincipen. Han blev också vegetarian.

etta kosmiska medvetande blev grunden till ett sextioårigt långt författarskap, vilket resulterade i ett stort bokverk som fick samlingsnamnet "Det tredje Testamentet". Alla hans analyser är en rättfärdiggörelse av Kristus och har skapats bara för att visa Guds kärlek till allt levande, menade han.

artinus ansåg att han inte på något sätt blev favoriserad av Gudomen, utan att alla människor kommer att gå igenom denna "stora födelse", när vår humana förmåga har utvecklats så långt att vi kan omfamna alla levande väsen med kärlekens allra varmaste sinnelag, fria från egoism. Föraningarna till denna invigning kan upplevas som små glimtar, som alltefter människans moraliska utveckling kommer oftare och oftare för att slutligen resultera i ett permanent kosmiskt medvetande. Denna utveckling kan naturligtvis inte ske endast i ett liv, och reinkarnationen är en bärande princip i hans kosmiska analyser.

Martinus:

"Men då denna andliga process, som förut nämnts, upplevs av varje individ, när han i sin eviga tillvaro passerar det för denna upplevelse nödvändiga utvecklingstillståndet, står det här klart att jag inte representerar något särskilt privilegium i fråga om fattningsgåvor eller utgör något som helst undantag från regeln samt att jag således i den eviga utvecklingen omöjligt kan utgöra ett enda grand mera än vad alla väsen före mig har varit och vad alla väsen efter mig skall bli."

Livets Bog I st. 22

tt innerligt gudsförhållande, och en djupgående förståelse att vi alla i grund och botten är ett och är utsprungna ur samma gudomliga kärlekskälla, är en förutsättning för att få "se Gud ansikte mot ansikte". Och detta skall vi alla så småningom få uppleva, alla utan undantag, menade Martinus!

n kort sammanfattning av 

arja

Citaten publicerade med tillstånd från Martinus Idealfond 2001, som har copyright.