Döden ska upphöra att vara ett mysterium
Något som måste vara ett faktum för alla människor, om de överhuvudtaget tänker på det, är att de en gång ska dö. De flesta ägnar ingen tanke åt detta, utom när de vid en väns eller släktings död får saken tätare in på livet än vanligt, och då kan tanken rent av skrämma dem. Döden är en gåta för de flesta människor. "Ingen har ju kommit tillbaka och berättat hur det är på andra sidan, och det kanske inte ens finns någon 'annan sida'" - så säger folk vanligtvis. Det är därför naturligt att jag i mina föredrag också behandlar dödens mysterium, som efter hand ska upphöra att vara ett mysterium och även upphöra att vara något som människor känner ångest och rädsla inför.

Vad är då döden? Först och främst är den en upplevelse som absolut alla fysiska väsen i den här världen måste vara med om. Det är ingen av er som tror att ni aldrig ska råka ut för den upplevelsen; därtill är den alltför tydligt närvarande i allting omkring oss. Dessutom är döden inte bara en process som en gång ska komma. Den är redan närvarande i ditt inre. Du började redan dö då du föddes. Vart har den späda barnkropp tagit vägen, som du kom till världen i? Var finns det lilla barnansiktet, med vilket du i spänd förväntan emotsåg julaftonen, det lilla ansiktet som strålade då du var med om julens underbara äventyr eller de andra lyckliga stunderna i barndomen?

Detta ansikte existerar inte längre på det fysiska planet, du har ett annat ansikte nu. Och om du är en gammal människa i dag, kan man fråga dig: Vart har den unga och smidiga kropp tagit vägen, med vilken du som ung människa omfamnade den du höll av? Och var finns den mogna kroppen, med vilken du satte kronan på ditt livsverk och upplevde kulminationen av ditt fysiska framträdande i detta liv? Dessa kroppar är, om du i dag är en gammal man eller kvinna, för länge sedan döda. Den gamla människan har faktiskt redan upplevt reinkarnationen eller återfödelsen åtskilliga gånger innan hon ska dö.

Organismförvandling
Det kan inte förnekas att dessa fysiska kroppar inte längre existerar. Här vill man kanske invända att en äldre människas nuvarande kropp är densamma som hon hade som barn och som ung, fastän den nu är gammal och utsliten. Men en sådan uppfattning är baserad på en illusion. En organism är ett "levande ting", den är en organisation av levande mikroindivider, som vi kallar organ, celler, molekyler och atomer. Med undantag för organen har dessa mikroindividers kretslopp ett så snabbt tempo att deras fysiska tillvaro blir mycket kortare än makroväsendets. Därför pågår ett ständigt utbyte av dessa väsen i makroväsendets organism. Varje minut föds och dör celler och atomer i vår organism, så att denna faktiskt är underkastad en ständig förvandlingsprocess och inom loppet av bara några få månader nästan är helt förnyad. Det är sålunda inte något litet antal kroppar som en äldre människa redan lagt bakom sig. Varje förnyelse måste betraktas som en ny kropp. Men dessa reinkarnationer eller återfödelser märker man ju inte så mycket av, eftersom man bakom denna förvandling oavbrutet fortsätter att uppleva livet. Utbytet sker bara gradvis och i så mild och avpassad form att livsupplevelsen normalt inte störs eller avbryts. Men om man föreställer sig att dessa utbyten av mikroväsen ägde rum vid en för alla dessa väsen gemensam tidpunkt, då måste ju organismen gå under och bli avlöst av en helt annan organism. En slags dödsprocess måste då inträda mellan dessa utbyten. Vår barnkropp skulle då vara oförändrad fram till det ögonblick när vi var mogna att ta vår ungdomskropp i besittning, och begreppet "att växa" skulle vara okänt för oss i den mening som vi nu lägger i det. Utbytet, som inte kunde ske gradvis, måste då ske plötsligt. Vi skulle falla i en slags sömn eller tillstånd av dvala, och under denna sömn måste den nya kropp som skulle bära vårt ungdomsmedvetande snabbt växa fram, och barnkroppen skulle lika hastigt skrumpna ihop och kastas bort, för att ersättas av den nya. Vi skulle så vakna upp i en ny kropp, ta den i bruk under en period, tills ett nytt byte skulle ske.

I denna fysiska värld finns det verkligen varelser som upplever sin livsförnyelse enligt denna princip, nämligen åtskilliga insekter, vilka går igenom larv-, puppa- och fjärilsstadier. Dessa varelser måste uppleva enslags dödsprocess mellan vart och ett av stadierna inom ett enda lokalt jordeliv. Tänk om det skulle vara likadant för oss! En vacker dag skulle vi då överväldigas av en våldsam längtan efter djup sömn, och den kropp som våra släktingar och vänner vant sig att identifiera oss med skulle skrumpna ihop och vissna, och en ny skulle växa fram. Därmed skulle vårt dagsmedvetande åter kunna utvecklas, och vi skulle vakna upp i en ny och vacker kropp, som förvisso ingen skulle känna igen som "oss". Ja, vi kunde rent av vara med på begravningen av vår nyligen kasserade kropp. För somliga människor låter väl allt detta komiskt, för andra kanske hemskt, men det finns alltså väsen i universum, till och med på detta klot, som just upplever den fysiska livsförnyelsen enligt en sådan princip.

De jordiska människornas organismbyte
Jag har berört allt detta, endast för att det i verkligheten lyfter en första liten flik av den slöja som skymmer den process människorna kallar döden och som de ofta är så skräckslagna inför. Men människan har inga andra orsaker att vara rädd för döden än dem som hon själv skapar. Och genom den andliga vetenskapen har vår tids sökande människor möjlighet att göra sig så förtrogna med vad som sker vid dödsprocessen, att ångesten och ovissheten kan övervinnas och avlösas av förtröstan och trygghet. Det är visserligen sant, att vid den av människorna kända dödsprocessen är det endast den avlagda fysiska kroppen, eller liket, som blir kvar, utan att man ser väsendet framträda i någon ny gestalt. Men är detta något orubbligt bevis för att medvetandet utplånas med organismens upplösning? Nej, en annan människas medvetande kan vi bara uppleva fysiskt när denna människa har en fysisk kropp att manifestera sig genom, på samma sätt som vi bara kan uppleva radiovågor när vi också har en radioapparat som kan omvandla dessa till ljudvågor.

Men vi tvivlar ju inte på att radiovågorna finns, även när vi inte kan höra dem? Även det levande väsendets medvetande eller psyke är en realitet som existerar i strål- och vågform. Det är dessa energier som förorsakar hela livsförnyelsen och organismförvandlingen, både när detta sker i olika etapper som hos de omtalade insekterna, och när det sker som en gradvis, nästan omärklig förvandling som hos den jordiska människan. Och har man inte just i jämförelsen mellan dessa insekters organismbyte och organismbytet hos det slags väsen som jordmänniskan tillhör, ett bevis på att denna utbytesförmåga, liksom alla andra förmågor, är underkastad utveckling? Jordmänniskans förmåga att förvandla sin organism är i själva verket långt mer utvecklad än insekternas.

Att kunna byta organism helt omärkligt, som jordmänniskan gör i en fysisk inkarnation genom stadierna barndom, ungdom, mandom och ålderdom, utan att behöva avbryta dagsmedvetandefunktionen, och att kunna ha förnimmelsen av att hela tiden ha samma organism utan att så verkligen är fallet, detta är något av ett ideal i förhållande till det utvecklingsstadium där väsendena flera gånger i en inkarnation måste genomgå en slags dödsprocess.

Den jordiska människan har nått fram till ett utvecklingsstadium där hon är befriad från dessa former av obehagliga avbrott i organismförvandlingen, ända tills hennes jordiska liv avbryts till följd av sjukdom, olyckshändelse eller ålderdomens naturliga slitage, då hennes medvetande bärs av de andliga eller strålformiga kroppar som också bär medvetandet under sömnen. Men när det finns ett stadium för organismbyte som är mer primitivt än människans, är det ju lika naturligt att det också finns ett stadium, i förhållande till vilket människans måste sägas vara primitivt, men som hon så småningom genom sin utveckling kan nå fram till, det vill säga ett organismbyte där även den process vi kallar döden kan förändras till en gradvis skeende förvandlingsprocess, i stället för att vara en plötslig övergång från ett tillstånd till ett annat. Och därmed kommer skräcken för döden att vara övervunnen. Det kommer inte att finnas någon som helst form av chockverkan i samband med denna förvandlingsprocess, såsom det nu kan vara för människor när de med sina fysiska ögon ser andra människors fysiska kroppar bli till lik, utan att de med samma ögon kan se dessa människor i de strålformiga kroppar som nu bär deras medvetande.

Totalt och partiellt organismbyte
När organismförvandlingen, återfödelse- eller reinkarnationsprincipen sålunda är underkastad utveckling, måste det finnas ett mål för denna utveckling. Detta mål är att organismbytet ska bli alltmer omärkligt. Jordmänniskorna och de med dem besläktade kategorierna av väsen har alltså nått detta mål till fullkomlighet inom ett enskilt jordiskt liv. Ja, de har nått det så fullkomligt att människan inte alls lägger märke till sitt organismbyte och därför förnekar reinkarnationen. Hon märker nu bara av utbytesprocessen där den ännu inte är fullkomlig, där den kallas för döden. Här har hon ännu inte förmått skapa ett partiellt organismbyte, utan är underkastad det totala organismbytet, och eftersom hon bara är van vid en "partiell död", tror hon att det totala organismbytet är liktydigt med en "total död". Men det är endast under en kort tid som människan, i brist på kunskap om livets eviga lagar, kommer att hysa en sådan tro. Många sökande människor har redan börjat närma sig lösningen på dödens gåta.

Men det är inte livets mening att människorna ska syssla med "döden" och "den andliga världen" på mystikens plan. Detta ska bli till dagsklar vetenskap, och människan ska med tiden bli i stånd att med sitt vetande och sin skaparförmåga övervinna döden.

Det är Försynens eller Gudomens vilja att det levande väsendet genom en lång period i utvecklingsspiralen ska nå fram till förmågan att uppleva sin eviga tillvaro utan de organismavbrott som måste äga rum i en utvecklingsspirals växtrike och djurrike. Detta betyder alltså att ett sådant omärkligt organismbyte, som den jordiska människan nått fram till att behärska inom ett enskilt jordiskt liv, en gång i framtiden också ska behärskas av detta väsen när det från det fysiska tillståndet glider över i det strålformiga.

Det är i själva verket begreppet "uppståndelse" som med tiden ska bli en realitet för den jordiska människan. När hon nått ett sådant utvecklingsstadium att hon med sin viljekraft behärskar materien, kan hon inte längre betecknas som "jordmänniska", utan som en "riktig människa", "människan som Guds avbild".

I mina kosmiska analyser och symboler kan jag visa var i utvecklingsspiralen detta mål kommer att bli till verklighet. I den sista delen av spiralens tredje rike, det riktiga människoriket, börjar en sådan fullkomlig tillvaro bli ett faktum. Då kommer väsendets övergång mellan den fysiska och den andliga livsupplevelsen inte mer att hämmas av någon "dödsprocess". Övergången kommer att bli lika fullkomlig som för den jordiska människan av idag, vid dennas övergång från barndom till ungdom, från ungdom till mandom, från mandom till ålderdom.

Att lära sig dö genom att lära sig leva
Innan denna utvecklingsepok är uppnådd måste dock den jordiska människan fortsätta att uppleva sin tillvaro i ett framträdande som är avgränsat i lokala, fysiska och andliga liv, där övergångarna endast kan äga rum genom fullständiga utbyten av organismerna. Detta medför i sin tur att väsendet vanligtvis bara är medvetet i den av de två sfärerna som det för ögonblicket befinner sig i, och allt som oftast under sitt uppehåll i den fysiska världen är benäget att förneka den andra sfärens existens. Det är i princip detsamma som om larven skulle förneka fjärilens existens. Genom den moderna andliga vetenskapen har dock vår tids sökande "människolarver" möjlighet att lära känna något annat än sin egen lilla lokala "larvvärld". De kan få en överblick över livsutvecklingen, över den skapelseprocess som de befinner sig mitt inne i, och de kan få kunskap om vad det är som befrämjar utvecklingen mot det tillstånd där smärtan, lidandet och döden är övervunna.

Det tillstånd av omärkligt organismbyte som den jordiska människan nu upplever i en fysisk inkarnation har det naturligtvis tagit mycket lång tid att nå fram till, och lika naturligt måste det ta sin tid innan övergången till den andliga världen kan ske på ett liknande sätt. Men redan nu har den enskilda jordiska människan möjlighet att göra döden till något vackert istället för något ångestfyllt. Hon kan lära sig dö genom att hon lär sig leva, det vill säga genom att hon lär känna livets lagar och försöker leva i överensstämmelse med dem. Ju mer en människa med sina tankar, känslor och handlingar lever på våglängd med universums grundton eller den universella moralen - att vara till gagn och glädje för levande väsen - desto lättare blir döden, när den en gång kommer. Den kommer att kännas som en livsförnyelse, en härlig vila från det tidvis något besvärliga livet i den fysiska materien. Men det blir inte en vila av det slag man får i en fåtölj eller på en soffa. Nej, det blir som en semester, den underbaraste man kan tänka sig. Med sin tanke som kommunikationsmedel besöker man zoner och sfärer alltefter önskan, och även detta är baserat på universella lagar. Så kommer då återigen ett organismbyte; väsendet måste tillbaka till den värld där det motstånd finns som utvecklar väsendet, och där det gör ont att tänka fel. Men nu får det en ny, frisk organism som byggs upp i moderlivet, och nya möjligheter att i det kommande fysiska livet lära sig tänka och lära sig leva, så att det så småningom kan övervinna döden.

Föredrag av Martinus från den 12 december 1943
Bearbetning av Mogens Møller

© Martinus Institut 1981
Publicerad med tillåtelse från Martinus Institut