Det första jag har en känsla av i minnet är en intensiv längtan – en längtan till något nytt, något annorlunda, kanske det vi kallar livet. När skedde detta? Någon gång i evigheten, vad vet jag, men återsken av denna längtan har genomsyrat hela mitt medvetna liv och varit drivkraften till allt jag gjort.

ÅTERSKEN

Himlavalvet
När jag första gången, jag var väl i sjuårsåldern, fick förklarat för mig att alla de där lysande punkterna på natthimlen var solar och planeter var det som om oändligheten öppnade sig för mig. Någonstans inom mig kände jag igen det – inte himlen som sådan utan idén bakom utan att kunna göra klart för mig hur. Bara ett slags igenkännande. Längtan efter att få veta mer blev en plåga för min omgivning, jag frågade mer än sju vise kunde svara på. De svindlande avstånden, stjärnornas relativt fixerade lägen i förhållande till varandra trots deras rörelser över himlavalvet men framförallt det där att det mesta var tomrum därute förbryllade mig. Under årens lopp slukade jag allt om astronomi och så småningom astrologi. Hur kunde stjärnorna påverka mig trots de enorma avstånden som var totalt tomrum som man trodde då? Ju fler svar jag fick desto fler frågor dök upp. Min hunger efter kunskap var brinnande men min oförmåga att förstå och brister på övriga kunskapsfält lämnade efter sig en viss resignation. Jag fick vänta tills jag visste mer om allt annat. Men den där känslan av igenkännande och längtan att få insikt lever än och upplever en renässans i dessa dagar då världsbilden är under stark och forcerad utveckling. Snart, mycket snart kommer mycket att ändras.

Barombi
Efter att ha kämpat mig fram en hel dag längs en flod i Kamerun där macheten varit i verksamhet hela tiden, nådde jag byn vid den lilla sjön Barombi. Byhövdingen tog emot mig och jag förklarade mitt ärende: att undersöka hur många fall av flodblindhet där fanns och att kartlägga vilka knottarter i floden som kunde sprida sjukdomen. Konversationen fördes på knagglig franska där hövdingens kunskaper var om möjligt sämre än mina. Efter viss tvekan inbjöds jag att delta i kvällsmåltiden. Byfolket, bara män, satte sig på huk runt en öppen eld över vilken det hängde en stor, svart gryta. Ur denna fiskade hövdingen upp hoprullade blad med en pinne genom. Jag åt, väl medveten om att det skulle vara en skymf mot byn om jag vägrade. Smaken var strävt besk och kryddningen stark. När jag ville veta mera om maten skrattade hövdingen – en imponerande skapelse på 100 kilo veckat fett, cirka 170 centimeter ben och några uns illmarighet. Plötsligt böjde han sig ner och fångade en decimeterlång kackerlacka, bröt av bakkroppen och rev av kitinhöljet runt fettkropparna där, lindade in dem i några blad och satte en pinne genom alltmedan kackerlackans huvud och bakkropp sprang vidare. Efter 10 minuter i grytan var anrättningen färdig. Som vegetarian kände jag en viss vämjelse och värre skulle det bli. Jag var gäst och inbjöds att som förste man gå fram till grytan och ta för mig av huvudrätten. När jag böjde mig över grytan låg där en blekröd hand och vinkade mot mig. Med fasa erinrade jag mig att just i dessa områden hade kannibalism levt kvar längst. Huvudrätten fick anstå för min del, vilket väckte anstöt. Hövdingen tog upp handen som på ovansidan var betäckt med långt brunt hår och sög i sig huden och köttet från den välkokta handen, tillhörande en styckad schimpansunge.
Några timmar senare, när vi suttit vid den falnande elden, omgivna av djungelns alla ljud och dofter i fullmånens sken inträffade något märkligt. Plötsligt var jag inte Gunnar från Sverige, jag var en man i en gemenskap med tusenåriga rötter – jag var hemma här, allt var välbekant och naturligt. Allt var igenkännande. Detta, att sitta runt elden, hade jag upplevt många gånger tidigare.
Jag väcktes till nuet av hövdingen som förklarade att jag skulle få övernatta i en hydda på en kulle en bit från byn. En motvillig man skulle visa vägen. Jag var övertygad om att han var likblek om det inte var för hudfärgen. Så snart vi skymtade hyddan vände han och sprang därifrån. Försiktigt öppnade jag den trasiga dörren och i skenet från min ficklampa stod en jättestor viktoriansk järnsäng på jordgolvet. Hur hade den kommit dit?

Madrassen var flerfärgad, knölig och illaluktande men tröttheten övervann allt och jag somnade till en fasansfull natt av mardrömmar och syner och helveteskval. Det började med den bruna armen, mitt första medvetna minne från mitt barndomshem. Jag var väl tre år när den först drabbade mig och sedan förföljde mig i flera år. I huset där vi bodde fanns en liten dörr i hallen som ledde till ett skrymsle där det fanns en stege till källaren. Ur dörren kom en långhårig arm som förlängdes och förlängdes och sträckte sig efter mig. Just som den skulle gripa mig brukade jag vakna, badande i svett. Detta var förrätten. Det som sedan följde kan inte beskrivas, jag trodde jag sov men var klarvaken och såg syner av sällan skådat slag men framförallt fanns ångesten där. Hela hyddan var koncentrerad ångest.
På morgonen skrattade hövdingen gott när jag berättade om skräcknatten. Jag fick veta att hyddan användes som sista station på vägen mot evigheten för bymedlemmar som var döende och som man inte ville ha i byn på grund av smittorisk.
Nu ville jag vidare – i en by inte långt därifrån skulle finnas en pojke vars pung vägde 32 kilo. Han hade pungen på en liten kärra mellan benen. Ett extremfall av flodblindhet, en parasitsjukdom. Parasiten sprids av knott och av de cirka fyrahundra afrikanska knottarter vi kände till var det bara två arter som var smittoöverförare. Det gällde att kartlägga var dessa fanns och finna metoder att bekämpa dem utan att andra arter strök med. Knotten är nämligen viktig föda för fisk och fisk är en viktig proteinkälla för människorna där. När knotten biter följer små maskar med insprutad saliv. En del utvecklas till halvmeterlånga honor som i en fåra på buken härbärgerar en några centimeter stor hanne. De befinner sig i ständig parning. Paret orsakar små bulnader som kan sitta varsomhelst på kroppen. Avkomman, de s.k. mikrofilarierna, sprids i kroppen. Hos en femtedel vandrar de till ögonen och orsakar blindhet, hos andra täpper de till lymfgångar och ger upphov till elefantiasisliknande symptom, andra åter får enorm klåda och många kliar ihjäl sig. När jag började arbeta med sjukdomen på sextiotalet beräknade vi att 32 miljoner var infekterade. Jag drömde om att finna lämpliga bekämpningsmetoder och många expeditioner senare trodde jag att vi hade nått principerna för en sådan metod. En sak var fullständigt klar för mig – det skulle inte ske som nu att vi hällde gifter i vattendragen för at döda knottlarverna där.

Vid ett tillfälle i det inre av Elfenbenskusten hade jag fått tillgång till en helikopter under sex veckor för att prova olika gifter under skilda förhållanden. De syner som mötte en efter att giftvågen passerat i vattendraget glömmer man aldrig. Bottenfaunan var totalt död, en gång räknade jag ut att sextiotre miljarder djur hade dödats på en sträcka av någon mil, fiskar hade paniksummit upp på land, en stor kingfish satt i strandvegetationens grenverk en meter över vattenytan, mycket annat att förtiga. Vi måste finna alternativ till denna kemiska bekämpning av knotten men vad? Vid våra forskningar på knottens liv fann vi något lovande: en del knottlarver hyste parasiter och vi fann t.o.m. en maskart som i första hand tycktes angripa den farligaste arten av knott.
Vi var några forskare i Kanada, dåvarande Sovjet och jag som undersökte möjligheterna att odla dessa knottparasiter i laboratorier och sprida dem i vattendragen i stället för kemikalierna. Vi var mycket hoppfulla men planerna skrinlades när myndigheterna bestämde sig för ensidig kemisk bekämpning 1974. Vid förnyad förfrågan några år senare fick vi svaret att tiden ännu inte var mogen för denna biologiska kontroll som vi såg som ett alternativ till gifterna.

På hemvägen från byarna till min tillfälliga stationeringsort Douala passerade jag den gamla gränslinjen mellan franska och brittiska Kamerun. Där fanns fortfarande en brittisk och en fransk postering, trots att Kamerun varit självständigt några år. När jag passerade några dagar tidigare satt soldaterna från båda sidor och spelade kort. Klockan närmade sig sex på kvällen då jag kom körande och möttes av högljudda rop och uppmaning att skynda förbi gränspostering. Jag lydde och några minuter senare hördes livlig skottlossning bakom mig. Vad hände? Enligt uppgift från en polistjänsteman i Douala börjar man kriga klockan sex på kvällen och fortsätter hela natten. Om man använde skarpa eller lösa skott visste han inte.

Ypern
I mitt barndomshem fanns en liten sliten bok, inklämd mellan Jack Londons samlade verk och Röda biblioteket. Ingen visste hur boken hamnat där. Det blev min älsklingsbok under många år, jag läste den gång på gång. Boken handlade om staden Ypern som under första världskriget var plats för intensiva strider. Jag var fullständigt betagen i skildringarna.
Många år senare var jag på en biologikongress i London. Bland utflyktsmålen för deltagarna fanns ett besök till universitetet i Durham. Jag kände att jag måste dit trots att mitt program i London var fulltecknat. Sagt och gjort. Jag kände mig hemma där på något vis. Byggnaderna, stämningen – allt var familjärt. Det var med saknad jag lämnade staden.
Ytterligare många år senare beslöt jag mig för att äntligen göra ett besök i Ypern.   Det berömda museet där visar i fruktansvärda bildspel förhållandena under första världskriget. Jag var ett med händelserna. Via en slump(!)generator fick jag mig tilldelat ett namn på en av soldaterna och fick följa dennes väg genom museet och krigsåren. Han stupade strax före krigsslutet och hade då avancerat till kapten. Han kom från Durham, där han tjänstgjorde som biolog vid universitet.
Själv blev jag mer eller mindre mot min vilja kapten i reserven och biolog.
Det var en omtumlande upplevelse att pussla ihop bokhyllan, Durham, kaptenen och Ypern. Tillfälligheternas spel? Efterkonstruktioner?
Jag tyckte det var mer sannolikt med någon annan förklaring. Under årens lopp hade jag studerat ursprungskulturer i Amerika, Afrika och Asien. I många samhällen betraktas reinkarnation som något självklart och även om detaljerna skilde sig åt var grundmeningen densamma: man dör, är någon annanstans en tid och återföds. De logiska konsekvenserna lämnade en del övrigt att önska men med intensifierad forskning och ökad kunskap har fler och fler frågetecken förvandlats till utropstecken. I den ”nya” världsbild som är under framväxt blir reinkarnationstanken inte bara tro utan teoretisk insikt. Även om återfödelseläran strider mot den moderna vetenskapens postulat (antaganden) behöver den ju inte vara fel. Postulaten är inte på något sätt bevisade.

Konfirmationen
Så länge jag kan minnas har Gud varit en självklarhet för mig. Det skapade måste ju ha en skapare tyckte jag. Bilden av denne Gud skiftade men antog aldrig formen av en dömande, straffande och hämnande Fader. Det var bara något som alltid fanns med och som man kunde vända sig till när man behövde det. Som man kunde sända en tacksamhetens tanke till när man lyckats och be om hjälp när svårigheterna tornade upp sig.
När jag var i tolvårsåldern och spelade fotboll på HAIS lutande och knaggliga fotbollsplan mötte vi ofta grabbar från Högaborg. En av dessa var särskilt aggressiv och provocerande mot just mig och sparkade mer på mina ben än på bollen. Mina kompisar uppmanade mig att klå upp honom – han var mycket mindre och svagare än jag. Men något höll mig tillbaka, förmodligen  erfarenheter från tidigare raseriutbrott – jag hade lång stubin men när det tände blev jag fullkomligt ursinnig. En kväll var utbrottet nära, jag hade fått ett grepp om honom och ilskan kokade. Då tittade jag mot himlen och mellan mörka ovädersmoln sköt en orangeröd stråle rakt mot mig. Mina kamrater såg bara en kvällssolstråle mellan molnen, vilket det naturligtvis var. Jag släppte min plågoande, fick en spark och gick därifrån. Sedan dess kallades jag Jesus i flera månader av mina vänner, något som bekom mig mycket illa. Jag var alltid rädd att bli ovän med någon och blev ofta betraktad som mjäkig och feg för att jag inte tog strid. Tack och lov hade jag ganska lätt för mig, både i skolarbetet och idrottsligt, så någon mobbing var det aldrig tal om.
Nu skulle jag konfirmeras och alla frågetecken omkring Gudsbegreppet rätas ut. Det blev precis tvärtom. Jag fick lära mig att jag skulle tro, det var det enda som egentligen fordrades. Hade jag bara tron skulle allt ordna sig. Jag kunde synda hur mycket som helst, hade jag bara tron och förmågan att ångra mig så fick jag förlåtelse för allt. Saknade jag tron var loppet kört och helvetet väntade såvida jag inte kunde frammana lite ånger och i nattvarden få förlåtelse. Och så skulle jag rabbla trosbekännelsen. När jag ställde frågor som inte kunde besvaras fick jag beskedet att ”Guds vägar är outgrundliga”. Jag skulle ju konfirmeras för att få utrett Guds vägar.
 För många av mina kamrater var konfirmationen en välsignelse. De hade tron och nöjde sig med att Jesus på korset tagit på sig våra synder och dessutom skulle de få en slurk vin – man hade noga planerat hur man skulle dricka för att få så mycket som möjligt i sig.

”Vinkulturen” hade ännu inte nått vårt land och frossandet i det dödliga giftet alkohol (ett glas vin dödar miljontals av mina mikroindivider!) bara börjat så för de flesta var vinet förbjuden frukt med allt vad detta innebär av lockelse.
Nu skulle jag få kalken. Jag läppjade försiktigt och uppfylldes av en oförglömlig känsla. Smaken var så fascinerande och lockande att jag omedelbart insåg att om jag skulle dricka en enda gång till skulle jag bli alkoholist. Det var en kunskap som var så självklar och djupgående att den hindrat mig från att smaka alkohol resten av mitt nuvarande liv med undantag av en Amstelbier i Malis ökenområde när jag var dödligt törstig och det enda flytande var nämnda bier. Vattnet där hade varit direkt dödligt för mig att dricka. Jo, en gång till fick jag alkohol i munnen. Under en kongress i Moskva serverades jag en dryck som jag uppfattade som alkoholfri. Jag fick några droppar i mig innan jag förstod att det var någon slags vin och kunde få mineralvatten i stället. Fanatiker brukar mina vänner kalla mig när det gäller alkohol och det är kanske förståeligt men kunskapen om alkohol är så djupt rotad och genomträngande att den tål varje kritik. Jag förstår mycket väl de nyktra alkoholister som sparkar igång ”alkoholhjärnan” när de får en gnutta sprit i sig, även om alkoholhalten bara är 0,3%. Men varifrån kom denna absoluta insikt om alkoholen? Kunde det vara min mors enträgna böner att undvika alkohol eller kunskap om kvarterets A-lagare och deras lidanden? Nej! Den kunskap jag har måste vara självupplevd. En form av igenkännande som är höljd över alla tvivel.
Så fanns det ateisterna, pojkar som förnekade allt vad Gud och religion heter. I diskussioner med dem kom man ofta i underläge – de hade argument man inte kunde bemöta. Det var speciellt teodicé problemet som gav dem övertag. Hur kan en allsmäktig, kärleksfull Gud tillåta det som nu sker på jorden –vi var inne i andra världskrigets mest djävulska kulmination. Inte så att min gudstro försvann men den fick sina törnar och längtan efter en logisk helhetsbild växte sig starkare och starkare. Jag blev eller var en sökare på jakt efter sanningen.
Vad saknade jag i konfirmationsundervisningen? En logisk, heltäckande bild av Gud, som är kärleken. Hur kan Gud straffa och hota? Hur kan vi ha en kristendom som i allt väsentligt har sina grunder i gamla testamentet, där hjältedåd (vad är en hjälte?), hämnd och krig dominerar? Men viktigast - vad var Jesus mission här på jorden?  Tanken att Gud skulle omvandla sig till människa och låta sig korsfästas för att därigenom frälsa mig från mina synder var absurd. Jag har väl ansvar för vad jag gör och måste ta konsekvenserna av mitt handlingssätt. Som man sår får man skörda – karmalagen var en självklarhet för mig, vilket hindrade mig från att begå många vansinnigheter i ungdomligt övermod. Och när begrep Jesus att han hade en speciell uppgift för människorna, han var ju trettio år när han fick sin invigning? Jesus roll för mänskligheten måste vara en annan än att bara tro på honom och de dogmer ofullkomliga människor konstruerade. Många gånger satt jag i kyrkor och stirrade på krucifix – vad vill du visa mig, Jesus? Så småningom mognade en insikt att det vettigaste för mig var att han ville visa hur långt man skall gå i att förlåta. Att omsluta alla med kärlek, även de som plågade honom mest. Här stötte jag på problem – vad är kärlek? För en pojke i början av puberteten där ett ögonkast från en flicka eller ett ben i nylonstrumpor fick elden att flamma, det var väl kärlek? Och mina grabbkompisar, den sympati och vänskap jag kände för dem – det var väl också kärlek? Var sexualdriften kärlek eller något farligt och fult om den inte skedde inom äktenskapets ram. Man gick där och kokte och visste varken ut eller in. Onani var något skamligt och farligt, vi fick itutat oss att ryggmärgen kunde ”rinna ut”. När man någon gång föll för frestelsen att lätta på trycket och känna salighet kom genast ångern, nu blir du sjuk eller öppnar helvetets port. Man åberopade bibeln och vad som skedde i Onans land som i själva verket inte alls rörde sig om onani i vår betydelse utan om att vid samlag spilla säden utanför kvinnokroppen.  Det som framstod som det vackraste och finaste, sexualiteten, måste ju vara något fult, varför skulle annars Jesus vara enfödd – utan en jordisk far och en jungfru till mor. Var befann sig Jesus de tre dagarna efter korsfästelsen innan han uppstod från de döda? Nej, jag fick inte ihop det.
Vad jag sökte var inte en blind tro, jag ville veta. Så småningom förstod jag att vi människor inte kan veta i betydelsen ha absolut kunskap men om man kunde få en logisk helhetsbild av ”verkligheten” som i alla detaljer passade ihop skulle man få en teoretisk insikt. Utan att svikta i känslan att det finns en Gud gav jag mig vetenskapen i våld – där borde man väl finna kunskapen.

Arbetslägren
Under kriget fick vi ungdomar åka på arbetsläger på sommarlovet. De flesta män var ju inkallade och vår uppgift var att utföra enklare jobb som att gallra och hacka betor, sätta kål, hässja hö och rena ladugårdar, t.o.m. mjölka som bara eliten av oss tilläts utföra. Jag hann med gårdar i Vallåkra, Böketofta, Saxtorp och Bjärsjölagård. Inkvarteringen var den enklast tänkbara, cirka tio elva- till sjuttonåriga pojkar på golvet i en lada. Madrassen bestod av halm som täckte golvet, tillsammans med råttor, möss och loppor. På ett ställe fick vi fylla ett madrassvar (gjort av papperstråd) med halm så vi fick solitära bäddar så länge trådarna höll – i allmänhet några andetag och vändningar. Men vi fick papperslakan. Något rinnande vatten fanns inte men väl en pump på gården, i många fall så skraltig att det fordrades tio till tjugo snabba tag för att på fram en vattendroppe. Det vatten vi inte hann fånga upp rann direkt ner i brunnen igen. Maten bestod av potatissoppa (gammal potatis), äpplesoppa (fjolårsäpplen), havregröt, gammalt grovbröd, dito, dito, dito och då och då fläsk som mest var brosk och som smakade urin, det var någon gammal orne som fått stryka med för vår skull. Men en dag skulle det bli fest. Vår tillsynslärare kom med hagelbössa för att förgylla vår tillvaro. Med välriktade skott fällde han ett tjugotal halvtama råkor, som brukade spankulera på våra arbetsplatser, där de gick och borrade efter mask i marken (det syns vid näbbroten, som är alldeles kal). Festmåltid på brända fjädrar, segt skinn och någon egendomlig gulbrun slemsörja (förädlad mask?) pepprad med blyhagel. Krig är krig! Hade man inte cyklat hem efter klockan 14 på lördagarna, då vi slutade, och ätit upp sig vet jag inte hur det hade gått. Man fick alltid punktering på den tiden. Kvalitén på däck och slang var obefintlig. Militären behövde allt i gummiväg. Inte underligt att nativiteten steg.
Det värsta var Böketoftas betrader. Närmare två kilometer långa som gick över fyra höjder. Man såg inte slutet förrän det var femtio meter kvar. Man kröp och kröp och gallrade och gallrade. Solen stekte men mest regnade det. Blev det lagom fuktigt i marken fick vi i alla fall lite omväxling. En av oss av adlig börd var och blev konstnär. Han skapade de mest formfulländade kvinnofigurer i olika ställningar av moder jord bland betorna. Fantasin flödade hos oss grabbar men mest blossade det!

Saxtorpsgården visade sig vara en granngård till min mors barndomshem. Jag fick en aning om hennes vedermödor som ung när jag kravlade omkring bland betorna. Här fanns några äldre grabbar. En av dem sades ha varit i Hitlerjugend, han hade filat ett upp och nedvänt v mellan framtänderna. Han var påhittig. Vi skulle göra en bastu av en jordkällare. En gammal uttjänt kamin, ett rör genom taket, lite ved och full fräs. Vi fick varmt till priset av total nedsotning, svårartad hosta, ögonsveda och motion i form av att pumpa upp tillräckligt med vatten för att åtminstone få ansiktet igenkännligt.
Två av de äldre grabbarna var uttalade ateister. De försökte på alla vis få att oss yngre, okunniga, att inse det vansinniga i religionen. En av oss, som annars inte gjorde mycket väsen av sig, blev deras gunstling när han på deras fråga om han trodde på Gud gav svaret: ”Skulle det sitta en skäggig gubbe däruppe bland molnen – i helvete heller”! Han steg snabbt på den sociala rangskalan.
Hela Bjärsjölagårdsvistelsen dominerades av slaktarns dotter. Hon blev vårt mål, vår längtan och hennes behag i form av två fullfjädrade bomber och förförisk mage unnade oss ingen ro. Dessutom gjorde hon glass som hon sålde till oss för 25 öre. Hon hade allt! Men att bekänna sin kärlek till henne vore oss fjärran, hellre då döden! Tills en av oss dristade sig att kyssa henne, helt flyktigt, och utan att förstå vad han gjorde. Han blev vår avundsvärde hjälte och till på köpet fick han en gratis glass av henne. Hans namn blev därefter ”slätarn”.
Detta skedde i nådens år 1945 några månader efter krigsslutet. En dag när vi satt där i solgasset kom en silvervit Lockhead Constellation flygande på låg höjd över oss. Ett tecken som vi uppfattade som den nya världens födelse – till vad?

Under kriget hade vi ”svartgrisar”, en i taget. Pappa byggde ett betongskjul i trädgården. Formellt för att hålla höns, vi hade omkring sju hönor och en tupp. Jag fascinerades av den knivskarpa rangordning som gällde mellan hönorna och som direkt avspeglade tuppens favorisering i form av parning. Favorithönan hackade företrädesvis på nummer två i successionen, tvåan på trean o.s.v. Sjuan fick stryk av samtliga. Tills tuppen kom sig för att para sig med henne. Då åkte hon upp några trappsteg, momentant. Grisen fick hålla sig i skjulet, drätselkammarens ordförande bodde i närheten. Men någon skvallrade och det skulle bli inspektion. Som tur var hade pappa sina förbindelser och blev varnad. Nu skulle grisen flyttas illa kvickt. Efter gälla grisskrik som borde hörts kilometervis fick vi grisstackaren insvept i en filt och transporterad till stadens plantskola, där den fick en temporär fristad. Jag tyckte synd om grisen och där andra såg skinkor, korv och revbensspjäll såg jag ett medväsen, vilket inte hindrade mig från att i juletid fläska i mig med de andra. Varför?

Grisen drog till sig råttor och skjulet underminerades av deras gångar som sträckte sig till grannens komposthög. Här stod jag, bekämpare av människans fiende nummer ett, råttan, beväpnad med ett gammalt salongsgevär och beundrad av grannens dotter, något år yngre än jag. Jag kände mig som en hjälte men skulle aldrig våga säga henne att jag stod där mer för hennes skull än för råttornas.

Skogen
Som gymnasist ville jag bli jägmästare, inte för att jaga utan för att få vara i skogen. Varje sommarlov praktiserade jag som skogsarbetare. I Småland blev vi anvisade en barack djupt inne i skogen, fem andra grabbar och jag. Utedass, källa och en spis, som momentant fungerade. Över spisen ett snöre med middagen, isterband för det mesta, som samsades med sura kläder och strumpor. Upp klockan sex, frukost och lunchpacketillverkning, vattenhämtning, tandborstning, ev. tvättning och anmälan till vår förman klockan sju med barkspade, yxa och såg (det var före motorsågarnas tid) och så iväg till hygget. Tio timmars slit – det gällde att få bra betyg – med undantag av en halvtimmes lunch gav oss lön till mat och i bästa fall någon krona över per vecka. Men Karlsson, förmannen var en hedersknyffel med kunskap om väder och skog och växt- och djurliv och hur man fällde träd i svåra lägen. En outtömlig källa till lärdom, men på något sätt inte något nytt utan en diffus form av igenkännande.
En dag upptäckte vi vägglöss. Under baracken förvarades tio kilo gummidynamit, den mest svårhanterliga dynamitform som finns, som vi använde vid sprängning av ett dike vi höll på med. Vi fick rådet att lägga en ”gubbe”, en dynamitstav, vid fotändan av sängen. Av kroppsvärmen avdunstade då gaser som fördrev vägglössen. Vi blev av med lössen men fick huvudvärk på köpet.
Nästa sommarlov praktiserade jag i Värmland. Femton km till handelsboden och sedan fem km rodd till vår barack, bättre namn för hydda. Ytterst primitivt men vi hade sjön alldeles intill. Det blev en naturromantikens sommar, allt var så svindlande vackert, ljuset, bergen, skogarna och tystnaden.

Men så var det det här med maten. Efter några veckor fick vi beskedet att vi skulle få en kocka ut till oss och enligt gängse normer, sades det, skulle vi i tur och ordning hjälpa henne en vecka i taget. Som tack skulle vi få dela rum med henne den veckan. Många tankar for genom fem pubertetsstinna ynglingar och förväntningarna men mest rädsla blossade. Dessutom fanns det bara ett rum!
Så kom dagen och två av oss rodde de fem kilometrarna in till landsvägen för avhämtning av kockan som visade sig vara en äldre f.d. sjömanskock. Besvikelse och lättnad! Han var en snäll och trevlig karl som kunde berätta en hel del om de sju haven. Och så bjöd han på mannagrynspudding med nyplockade blåbär.
De hyggen vi fick oss tilldelade som praktikanter var sådana områden som ordinarie skogshuggare vägrade ta. Det var hart när omöjligt att tjäna till brödfödan. Ibland var det sumpmarker med enstaka vrestallar, andra gånger var det blockrik terräng, nära nog oframkomlig. Men vi slet och trivdes.
Samtidigt började jag ifrågasätta mitt yrkesval. De jägmästare jag sett var inte skogens män. För det mesta satt de på kontor och administrerade. Det var inte det jag ville.

Bergen
Första gången jag fick uppleva ett riktigt berg var när mamma, pappa, min bror  och jag besteg Åreskutan. Sedan den gången har jag tagit alla tillfällen i akt för att komma till bergen, vinter som sommar. Inte så mycket för att bestiga dem utan mer för att lukta, smaka, känna och uppleva dem. De har en förunderlig kraft. I slutet av 1950-talet kom jag i sommarnattens mörker längs Sognefjellsvägen i Norge, högst uppe i Jotunheimen. I en vägkrök tornade plötsligt upp sig en väldig byggnad. Krossbu stod det på en skylt. Allt var mörkt och tillbommat. Jag gick en sväng och fortsatte sedan färden. Föga anade jag då att jag mer än femtio år senare där skulle få den enda titel som jag känt en viss stolthet över: ”Fjellets mester”. Ett tiotal år senare startade jag nämligen fjällkurser för gymnasieelever. Under en vecka fick en grupp leka bergsbestigare, glaciologer, geologer, meteorologer, astronomer, biologer, limnologer, ”knottologer” och fysiologer. Ibland hann vi med tre grupper per säsong.

Speciellt glaciärerna fascinerade även om arbetsmetoderna var primitiva. Det blev det snart ändring på när mina kolleger Anders och Inger och en norrman vid namn Terje dök upp. Nu blev det andra bullar av! Riktig utrustning anskaffades och därmed kunde vi undersöka farligare partier av glaciärerna, till elevernas stora förtjusning. Det här var ett äventyr! Under flera årtionden ställde Terje upp gratis och berikade kurserna på alla de sätt. Aldrig glömmer jag det första värdfolket: Bjarnes tordönsskratt som fick bergen att skälva och Kristines försynta tassande; inte heller de nuvarande ägarna, Torill och Kåre Vole som ger oss en känsla av att komma hem varje gång vi närmar oss Krossbu .
Efter fyrtio år med kurser ”kreerades” jag till Fjellets mester. Mitt i all glädjen skämdes jag lite. Nog fanns det andra som var mer förtjänta.
När jag arbetade med knott i olika biotoper, från trögflytande skånska åar till glaciärströmmar, fann jag något mycket egendomligt. Ju högre upp i bergen jag kom desto mer långsmala och mörka blev knottlarverna, som utvecklas i rinnande vatten. När de sedan förpuppas därnere i vattnet kunde det dröja veckor innan de kläcktes och som färdiga knott flög upp i luften. Honorna av de flesta arterna för att suga blod vilket fordras för att de skall kunna bilda ägg. Hannarna, som kläcks något tidigare än honorna, för att bilda svärmar vid vattendraget och kasta sig över honorna när de i en luftbubbla stiger upp till vattenytan för att flyga iväg. Hannarna biter aldrig djur, de är fredliga vegetarianer.

I Galdhöpiggens närhet finns ett vattendrag, Juvvannet, 1841 meter över havet. Där studerade jag under några år knottlarver vid utloppet. Det visade sig att endast honor utvecklades, där fanns inga hannar. Arten ifråga var alltså partenogenetisk, jungfrufödare. Men inte nog med det, arten var också triploid, hade tredubbel kromosomuppsättning. Dessutom hade den jättekromosomer, tusentals gånger större än vanliga kromosomer. Som kronan på verket fann jag att vissa år kläcktes inga knott här, de hann inte bli färdiga innan vintern kom. Hur kunde då populationen överleva? Kunde pupporna övervintra med det enorma slitage som de utsattes för av det slamrika vattnet eller förhöll det sig så att ägg utvecklades redan i puppan och att dessa övervintrade och kunde utvecklas till fullbildade knott nästa vår? För att få ett svar måste jag dit under högvintern.

I slutet av februari kom jag till Galdesand. Det var trettiosex grader kallt, fem km obanad lössnöväg till Raubergstulen (obebott) och sedan ytterligare en mil kalfjäll med isfält, drivbildningar och kalmark, mycket brant. Jag försökte övertala någon att gå med mig. Skratt! Så bad jag dem att kalla på räddningstjänsten om jag inte var tillbaka till klockan 17.
Många timmar senare var jag vid utloppet. Det första jag såg var en farkost som ljudlöst svävade över Juvasshytte, en fjällstation, utrymd under vintern. Vad var det? Var jag så trött att jag hallucinerade?
Allt var fruset, temperaturen arton grader under noll, rena sommaren jämfört med dalen. Men hördes det inte något? Jo, långt nere under stenarna vid utloppet porlade vatten. Jag slet undan stenarna och djupt därnere fanns rinnande vatten och där satt mer eller mindre massakrerade puppor med ägg, ägg som vid senare undersökningar visade sig fullgångna! Arten kunde alltså överleva någon vinter trots att inga fullbildade knott utvecklades. En sensation. Men nu mörknade det och nerfarten började. Det var lättare att gå uppför! Skidor av och på, kasande på isfält, tvärstopp mot isdrivor och nu var det kolmörkt, bortsett från stjärnhimlen som gnistrade som aldrig förr och nu återstod bara lössnövägen som i serpentiner slingrade sig ner i dalen. Jag följde stjärnljuset och när horisonten framför mig mörknade stoppade jag, vände och fick ny stjärnljusskjuts till nästa stopp.
Klockan 19 kom jag ner till dalen, gick in i affären och bad dem återkalla räddningskåren, som aldrig hade mobiliserats.

Forskningen på jättekromosomer hade nått längst i Kanada. Jag blev inbjuden som utbytesforskare ett år där. Så snart som möjligt for jag till Klippiga bergen för att jaga knott och jättekromosomer. Vilka härliga berg! Jag for som en skottspole mellan topparna och kunde konstatera att det som gäller i Skanderna också gäller här med undantag av att pupporna kunde utveckla färdiga ägg. Förmodligen är det så men jag fick aldrig tillfälle att vara där under högvinterförhållanden. Ryssarna hade blivit intresserade av kromosomforskningen och jag fick en inbjudan att komma dit som utbytesforskare under en period, när jag fick ”tjänstledigt” från Kanada.

Sovjetunionen
Jag kom till Leningrad mitt i smällkalla vintern och fick installera mig hos professor Rubzov, biologins grand old man. Full fart på jobbet, mycket kromosomsnack men mest rörde sig samtalen till att omfatta parasiter på knott. Vi var båda angelägna att finna alternativ till kemisk bekämpning av knott, framförallt i Afrika. Rubzov hade funnit många potentiella parasiter som skulle kunna tänkas bli använda. Jag hade febrilt sökt lära mig lite ryska men som tur var kunde Rubzov lite tyska (!). Jag skulle få mitt elddop senare. Rubzov och jag skrev en bok om knott på engelska och Rubzovs manuskript var på ryska som jag översatte till engelska. Lyckligtvis var det inte en skönlitterär bok utan en fackbok.
Ryssarna var otroligt vänliga och hjälpsamma, överallt möttes man av värme.
Jag hade en förtjusande politruk som följde mig överallt och som jag kunde diskutera allt med. Han var mycket intresserad av svensk socialdemokrati men för säkerhets skull förfäktade han kommunismen. Nöden skriande, maten, särskilt minns jag korvskinnet (fjälstret) där tarmluddet var kvar, och levnadsförhållandena usla; musiken, konsten, teatern och operan superba. Min stora glädje och inspiration var Vinterpalatset och konstskatterna där.
Toalettpapperfrågan var bekymmersam. Att använda Pravda, partiets tidning, ansågs som majestätsbrott. Vid toalettstolen på universitetets toalett fanns ett brett vattenelement. Där låg ofta lindrigt använda papper på tork! Vid något tillfälle blev jag tvungen att använda SAS tidtabell med tjockt, glättat papper.
En dag for vi till Katarina den storas sommarpalats. Det var 32 grader kallt. Frontlinjen hade i 900 dagar gått just här. Det berömda bärnstensrummet hade tyskarna monterat ner, satt på en järnvägsvagn mot Ostpreussen, mer än så visste man inte. Men en mångmiljonstad, isolerad mer än två år! Förhållandena måste ha varit outhärdliga. Det viskades om kannibalism, mycket annat att förtiga.
Palatset skulle totalrestaureras. Hundratals för att inte säga tusentals arbetare  jobbade intensivt i den stränga kölden och gjorde det förstklassigt. Själva bodde de i usla kyffen under ytterst primitiva förhållanden. Då jag frågade dem om det inte varit vettigare att först skaffa sig drägliga förhållanden och sedan restaurera förstod de mig inte. Det var självklart att i första hand återställa ärominnen över Sovjets storhet även om ärominnet i sig inte hade det minsta med Sovjet att göra – det var ju minne från en helt annan tid med ett statsskick diametralt motsatt det nuvarande.
Längs paradgatorna stod var tjugonde meter en liten matruschka, en liten gumma med björkriskvast och sopade och sopade och sopade sitt revir. Så hade hon arbete. Jag köpte en glass. (Chrustjov hade varit i Amerika och blivit imponerad av att man kunde köpa glass direkt på gatan och infört välsignelsen till Sovjet). Den smakade inget vidare. När jag kom hem till mitt 12-gradiga rum lade jag från mig glassen på bordet, glömde den några timmar och fann den intakt då. Den hade inte smält. Man berättade mig att glassen var sockrad svinister.
Min politruk berättade stolt att religionen var i det närmaste utrotad. Vid Blodskatedralens ena yttre långsida fanns ett krucifix. Om man knäböjde där skulle man botas från sjukdomar. Tillströmningen dit hade varit enorm varför man förbjudit allt tillträde. En soldat patrullerade runt kyrkan. När han var på andra sidan passade människor på att knäböja, be sin bön och förhoppningsvis gå friska därifrån.

Man måste ha tillstånd för att fira gudstjänst. Det tog omkring tre år. Jag lyckades ta mig in på en sådan, jag tror det var i Isakskatedralen. Jag har aldrig upplevt något liknande. Varje kvadratcentimeter var upptagen av stående människor – det tog för stor plats att sitta. Alla slags människor fanns representerade. Under två timmar, längre tillstånd hade man inte, stod man där och lyssnade till obegripliga mässanden och böner och för varje minut blev den religiösa extasen mer och mer påtaglig. Människor svimmade men hölls uppe av trängseln. Ansiktena lyste av förklarat ljus och Gudsnärvaron flammade. När man så småningom tvingades gå var man pånyttfödd och lycklig. Tron kan försätta berg!
Märktes inte motsättningarna mellan öst och väst? En kväll när jag kom ut från en restaurang mittemot statyn av Katarina den stora stod där två män och frågade mig: talar du engelska? Jag försöker sa jag. Dirty shame on your bloody head sa de och tog tag i mig. Som tur var hade jag sällskap med Jura, en man från f.d. finska Karelen, 204 cm vältränade muskler. Innan jag hann fatta något hade Jura lyft mina två motståndare över det nästan två meter höga staketet runt Katarina med de sju officiella älskarna, som krälade på marken och som nu blev nio.
Det mest gripande minnet kom den 23 november. När jag kom ut på gatan stod människor i klungor och grät. Kennedy hade mördats. Grisbukten och Cuba-krisen i all ära men här var det fråga om djup sorg över en ”fiende”. Några av mina ryska vänner menade att Kennedy hade en gränsöverskridande karisma och att de hoppades på att han skulle vara mannen att avveckla det kalla kriget och därigenom också förbättra deras egna livsvillkor. Egentligen hade Chrustjov samma mål, vilket blev han fall något senare.
Arnold från Georgien, som då tillhörde Sovjet, studerade i Leningrad. Han höll god min trots att hans land terroriserades svårt av sovjeterna. Han berättade att det fanns organisationer som kämpade för Georgiens befrielse men av naturliga skäl ville han inte avslöja för mycket. Han hyste gott hopp om en förändring inom något decennium – det tog tre.

En dag på Nevskij, paradgatan, mötte jag Harold, en vän från Kanada. Vi blev ytterst förvånade. Ingen av oss visste att den andre skulle vara här. Ryssarna blev bestörta – var det något sattyg i görningen? I fortsättningen hade vi två hemliga följeslagare som alltid fanns i vår omedelbara närhet. Vi tillät oss att skoja med dem. En gång när vi stod och beundrade en utsökt renässanstavla på Eremitaget hade vi våra vänner tätt bakom. Jag sade till Harold att det var skönt att kunna prata engelska fritt för ingen förstod en. Samtidigt vände jag mig mot följeslagarna och frågade: ”Or do you”.  ”Not at all, sir” kom svaret. Nästa dag hade vi nya, mera diskreta vänner.
Nevskij pryds med fantastiska hästskulpturer av Anevkin. De hade skottskador överallt. Varför reparerar man inte dessa mästerverk undrade jag, överallt annars jobbas ju febrilt för att iordningsställa kulturföremål. Det inofficiella svaret blev att skadorna låter man vara kvar för att folket skulle påminnas om hur det var under kriget. Om någon klagade på förhållandena nu påminde skottskadorna om hur det var då.
Dagen för min avfärd blev jag uppkallad till en hög partifunktionär som gav mig 1800 rubel för min vistelse i Sovjet. Jag tackade och bugade och fick beskedet att ingen rubel fick föras ut ur landet, nästan inget annat heller. Undantag: musikinstrument. Jag lämnade landet med balalajkor, en gitarr och ett tillgodohavande på sju rubel.

Bergen igen
Mount Elgon (4321m.ö.h.) ligger i gränstrakterna mellan Uganda och Kenya. Det är en gammal sköldvulkan och ganska lätt att vandra på. Hur långt upp fanns de farliga knottarterna här? När jag på 1960-talet skulle undersöka detta varnades jag. Vid självständigheten i början av årtiondet hade gränsdragningen mellan länderna varit ganska godtycklig, etniska grupper delats och stridigheter vanliga. Vid tiden för mina undersökningar hade en stam i Uganda tvingats över gränsen mot Kenya, vilket inte tolererades av kenyanerna. Nöden var stor hos flyktingarna, som drev omkring på sluttningarna.
Min Land Rover förde mig ganska högt upp innan jag fick börja gå. Jag följde en liten flod och i ganska öppen terräng valde jag en undersökningsplats. Här skulle knottlarver och puppor plockas från olika bottentyper och konserveras i olika vätskor, flygande knott håvas och deras beteende registreras.

Dessutom gjorde jag omfattande kemisk-fysikaliska bestämningar på bl.a. syrgashalten i vattnet, tack och lov. Medan jag sysslade med detta fann jag mig plötsligt omgiven av fyra krigsmålade infödingar med spjut. Jag kunde inte prata med dem, de bara stirrade. I ryggsäcken hade jag en stor glasspruta med lång, grov nål med manganoklorid (för syrgasbestämning). Jag drog fram den och gjorde en svepande rörelse. Infödingarna rusade iväg och jag med dem – åt andra hållet, ner mot Rovern. Det började åska, ett lejon röt och ingenting var särskilt trevligt. När jag fann bilen vågade jag inte springa direkt till den – låg någon och lurade? Efter några timslånga minuter i hällregnet dristade jag mig. Allt gick väl.
Mount Everest är världens högsta berg, Store Smörstabbtinden det vackraste med det mest fascinerande, hemlighetsfulla och fantasieggande är Ruwenzori, Regnmakarens berg eller Mountains of the Moon, Månbergen. Med en högsta höjd av 5100 m.ö.h. sträcker det sig från ekvatorn och norrut på gränsen mellan Uganda och Kongo.
När jag första gången nalkades sluttningarna från Uganda-sidan kom jag in i områden där vegetationen på ömse sidor vägen stod i lågor. Infödingarna berättade att det var för att bränna pygméer. Under många år hade slättfolket trängt högre och högre upp på sluttningarna och fördrivit pygméerna från deras urgamla jaktmarker. Nu försvarade de sig genom att smyga ner mot slätten och i den täta vegetationen runt vägarna med blåsrör skicka giftpilar mot de vägfarande. Brände man bort vegetationen slapp man den olägenheten.
Jag måste upp på Ruwenzori för att se hur högt de farliga knottarterna gick samt för att undersöka om det som gällde i Norges, Sveriges, Alpernas och Kanadas berg vad beträffar färg, form, triploidi och jungfrufödsel också gällde här.
Enligt en pygmékännare hade de ingenting emot vita, jag skulle nog inte bli attackerad om jag trängde mig uppför berget. Men jag ville ha sällskap. Ingen vit ställde upp men i en högt belägen bergsby fann jag en inföding, klädd i europeiska kläder, en flykting från ett av de många stammorden, som pågick i Ruanda då och då. Han var i desperat behov av pengar och klädseln kunde lura en iakttagare på håll att det var en vit. Han ställde upp.
Det regnar femton meter om året på sluttningen. All vegetation är täckt med lavar och alger, allt är klibbfuktigt, mjukt och eftergivligt. Dödstyst. Ljud absorberas direkt. 100% luftfuktighet. Svårt att andas. Vi gick och gick. I Fort Portal hade jag lyckats få tag på en karta, baserad på flygfotografier och med något så när riktiga ekvidistanslinjer. I bäckarna ”normala” knott.

Ofta fick vi hugga oss fram. Vid ett tillfälle föll något tungt ned på min axel. Det var en fågelspindel, åtta centimeter bred. Den tittade på mig med sina åtta svartvioletta ögon. Jag visste att bettet inte var dödligt men att området runt detta kunde svartna och att läkningen tog lång tid. Skulle jag smälla till den – hann den bita då? Efter några långsamma sekunder hoppade den ned på marken och försvann. Några gånger kände vi oss iakttagna men såg aldrig någon. Så blev marken fastare och bambuzonen tog vid. Jättestora bambustänger, armstjocka. Här gällde det att tränga, ja, tränga sig fram, annars blev det stopp. När vi kommit genom zonen vägrade min följeslagare att gå längre. Vi bestämde att han skulle vänta på mig just där och själv fortsatte jag. Vegetationen blev mer och mer hedartad med upp till åtta meter höga växter, som var släkt med vår vanliga ljung. I en bäck fann jag långsmala, mörka knottlarver! Vad utlöser denna parallellutveckling hos helt olika arter? De kemisk-fysikaliska undersökningar jag kunde utföra gav inget svar. Det måste vara den ultravioletta strålningen som var den utlösande faktorn.
Himlen var jämngrå och en lätt dimma täckte allt. Jag ville se topparna och kämpade mig vidare tills jag stod vid kanten av något som liknade ett kärr eller en myr. Försiktigt tog jag några steg ut, jodå, växttäcket verkade bära mig. Efter några tiotal meter sjönk jag ner i en porös massa av lavar och mossa, jag sjönk väl några meter i långsamt tempo tills det blev stopp. Öppningen jag bildat slöt sig sakta över mig och det blev mörkt. Vem skulle hitta mig här? Och vad gjorde ruandiern när jag inte kom tillbaka? Jag måste ta mig upp men alla försök i den vägen misslyckades, allt bara gav efter. Vilket håll hade jag kommit ifrån, det var ju trots allt inte många tiotal meter till fastare mark? All orientering var försvunnen. Medan jag låg där och kravlade kände jag något hårt och kunde häva mig upp i dagsljuset via en av jätteljungens stamdelar, som befann sig just där den skulle. Jag ålade mig försiktigt tillbaka till säker grund.
Topplängtan var borta och när jag väl funnit min vän återvände vi via en hydda som kallades Nyabitaba.
Jag fortsatte undersökningarna på Ruwenzoris sluttningar utan några toppambitioner. En dag när jag bestämde syrgashalten (nu igen!) fann jag mig omgiven av några pygméer som verkade nyfikna. Just då hällde jag färglös stärkelselösning i en kolv och fick ett knallblått färgomslag, vilket vållade stor förvåning hos åskådarna. Jag räckte över kolven till en som förskräckt ryggade tillbaka men en annan var djärvare och fick leka med att få fram olika färger. De blev omåttligt förtjusta och drog iväg mig till sin by.

Då vi närmade oss blev stanken nästan outhärdlig. Byn var uppbyggd av små riskojor omkring en nästan helt uppäten elefant. Allt tycktes försiggå helt öppet. Alla skrattade. Några tuggade på vad jag förstod var elefanthud - som vi tuggar tuggummi. Några barn övade samlag, man kunde se rakt igenom en del hyddor så de hade väl lärt sig en del, och föräldrarna bara skrattade - bra försök min son eller dotter! Om jag förstod rätt, kommunikationen var undermålig, skulle man nu ut och jaga en ny elefant. Den gamla hade börjat ruttna alltför mycket. Man satte sina omkring en och en halvmeter långa spjut i en halvcirkel i marken med trettio graders vinkel. Spetsarna var förgiftade. Så sökte man upp en elefant och drev den i riktning mot halvcirkeln med spjut. Hade man tur rispade då något spjut elefanten i ljumsken eller motsvarande mjuka hud vid frambenen. Efter några timmar dog  elefanten och man ”flyttade” byn till dödsplatsen – det var mycket enklare än att släpa liket till den nuvarande platsen. Dessutom började de sanitära förhållandena bli gruvliga – nu fick man i stället ny, fräsch djungel till sin omgivning. Beväpnad med ett spjut och en pygmépilbåge återvände jag till ”civilisationen”.

Molnet
Står man längst in i Kavirondoviken på Victoriasjöns östsida ser man de londianska bergen. Här fanns många sjuka i flodblindhet. När jag strövade omkring där kom jag till en by där jag möttes av en man som hälsade mig och sade att jag skulle föras till hövdingen, han väntade mig. Hur kan han veta att jag är här undrade jag men fick bara ett leende till svar.
Hövdingen visade sig vara en gammal man med skrovliga, gråvita ögon. Mikrofilarierna från parasiten – han hade många flodblindhetsknutor – hade satt sig i hornhinnan, som utsöndrat kalksalter omkring maskarna. När jag kom frågade han mig om molnet, hade jag upplevt det än? Vilket moln undrade jag men han vinkade avvärjande och jag blev förd ut ur byn.
Någon tid senare när jag stod vid Victoriasjöns strand greps jag av en sällsam förnimmelse av att något skulle ske. Jag tittade mot himlen, som var alldeles blå och molnfri. Så började det skifta mot vitt allra högst där uppe.

Mycket snart tätnade det vita och övergick till grått som snabbt bredde ut sig medan de centralare delarna blev gråa, violetta, svarta och ragnarökshotande vältrade sig över landskapet. Spänningen vid marken blev olidlig, man kunde plocka gnistor från buskarna. Naturen liksom höll andan. Så kom befrielsen. Blixtar av alla de slag ljungade, regnet forsade, stora hagelkorn trasade sönder vegetationen. Marken skalv. Sikten blev noll. Oljudet öronbedövande. Jag mindes ett åskväder i Sörmland, det kraftigaste jag upplevt i Sverige. Vi räknade till 50 blixtar i minuten. Här var det omöjligt att uppskatta blixtfrekvensen men en åskkännare menade att motsvarande siffra här kunde röra sig om 2000! Som 40 Sörmlandsåskväder på ett och samma ställe.
Efter några timmar skingrades molnen, solen sken över den rensköljda marken och en befriande känsla spred sig i kroppen men ännu mer i själen. Vad var det som hände egentligen? Omsättning av energier! Meteorologer och fysiker har en ganska klar bild av vad som sker även om mycket återstår att förklara, bl.a. vad elektricitet egentligen är för att inte tala om vad som egentligen inryms i begreppet energi.
Jag insåg med en gång att det var detta åskväder som hövdingen menade, det var fullständigt klart för mig. Men varför skulle en gammal blind man få en vision av ett åskväder, som skulle vara av särskild betydelse för en för honom fullständigt okänd person? Jag grubblade mycket men inte förrän nu, nästan femtio år senare, börjar jag förstå. I snart fyrtio år har jag varit engagerad i forskning på energi. Det är något vi ännu inte utrett, något som sker i gränszonen mellan is (i det här fallet hagel) och vatten (regndropparna) som kanske genererar elektriciteten i molnet på ett djupare plan än vi nu vet. Det är spännande!

Jag kom att tänka på åskvädret några år senare när vi gjorde en expedition på Elfenbenskusten. Vi skulle vara iväg många dagar under en åskrik  period. Som övernattningsskydd fungerade järnstänger som slogs ned i marken och kläddes med tjock plast, som skulle skydda oss mot eventuella blixtar och regn. Det var ingen fara för elektriciteten, plasten isolerade, sade man. Redan när ett åskväder var långt borta kunde man plocka gnistor från järnstolparna. Jag föredrog att svepa in mig i tjockplast under ett inte alltför högt träd och hoppades att köttälskare inte skulle tycka om plast.

Pyramiderna
När jag första gången kom till pyramiderna var det strax efter det s.k. sexdagarskriget mellan Egypten och Israel 1967. Allt tingel- tangel var borta. Jag hade pyramiderna och sfinxen för mig själv med undantag av några vakter, som visade sig väl pålästa. Först undersökte jag sfinxen och kunde konstatera att den verkligen reparerats. Sedan skulle jag in i Cheopspyramiden. Jag fick husera fritt därinne men skulle komma ut när det ringde: först en gång, några minuter senare en andra ringning och vid den tredje ringningen skulle jag vara ute annars spärrades ingången och jag skulle vara fast därinne till nästa dag. Det var egentligen det jag önskade. Tiden gick och jag dristade mig att sätta mig i det som betraktades som kungasarkofagen. Hade jag varit farao hade jag definitivt inte unnat mig en sådan kista och jag förstärktes i min uppfattning att kammaren var en initieringsplats – en plats där särskilt utvecklade personer fick sina andliga egenskaper förstärkta. Det finns en oerhörd mängd litteratur på området och jag hade slukat mycket av denna. Nu satt jag här i mörkret, jag hade släckt ficklampan, och väntade. Om jag trott jag skulle få någon slags högre medvetande hade jag misstagit mig grundligt. Sakta spred sig en känsla av overklighet. Vid första ringningen kom ångesten och vid andra var jag i panik på väg mot utgången, som jag nådde i sista stund.
Vakterna berättade mycket, bl.a. att faraos mage låg begravd 40 meter under jord framför ingången. Det hade jag aldrig hört tidigare.
Medan jag gick där och snokade växte sig känslan av att detta inte var monument över den faraonska kulturen. Alla modeller jag sett om hur man byggde pyramiderna föll på sina egna orimligheter. Allt måste ha gått annorlunda till. Men vem var byggherrarna och när. De erosionsskador som sfinxen uppvisar och som reparerats (av Kefren?) borde ha tillkommit under en humid period i Egypten, kanske för 45000 år sedan, när det regnade mycket här.

Har mänskligheten haft högtstående, tekniska kulturer tidigare eller har vi kanske haft besök av civilisationer från andra håll i solsystemet (knappast troligt med tanke på planeternas miljö), snarare då från något solsystem inom vintergatan. Men avstånden är ju enorma, det är mer än fyra ljusår till närmaste stjärna och där finns visserligen planeter. Men skulle man färdas därifrån med ljushastigheten skulle en eventuell farkost ha uppfyllt hela universum enligt gällande fysikaliska formler.

Eller …? Bibeln och andra heliga skrifter vittnar om utomjordiska besök. Och konstruktörerna, hur kunde de känna till Hartmann och Currylinjesystemet som verkar vara en slags ritning till det hela? Svaret kan vara mycket enkelt! Men det fordrar att vi får korrekta definitioner på begreppen tid och rum, något som vetenskapen helt saknar idag.

Bäckar, åar, floder och sjöar
Hos min faster i Sörmland hade vi utedass. Här blev jag inlåst av min yngre bror. När jag efter oändligt lång tid kunde komma ut stod brorsan en bit från dasset, bakom detta. Jag var tvärilsk och rusade mot honom och sjönk till ljumsken ned i latrinavfall, som låg och multnade där. Hundra meter bort rann en bäck. Dit sprang jag och låg länge i vattnet för att bli renspolad. Det var ett fantastiskt djurliv i och omkring bäcken, nu fick jag tid att titta närmare på allt detta. Flick-, jungfru- och trollsländor (samma utveckling som flickor), andra insekter av tusende slag: skräddare, virvelbaggar, klodyvlar, bäck-, dag- och nattsländor i olika stadier och blad, övertäckta med små larver som satt och viftade med något i det strömmande vattnet. Föga anade jag då, jag var väl i åttaårsåldern, att dessa små larver skulle bli mitt öde under många år. Men händelsen väckte mitt intresse för naturen och speciellt rinnande vatten.
 
Under kriget var jag arg på allt vad tyskt hette och i min naivitet vägrade jag att läsa tyska. Jag måste sitta av lektionerna men gjorde aldrig några läxor. När läraren frågade mig varför jag inte lade två strån i kors för att förkovra mig svarade jag med en axelryckning, vilket retade honom. Han var emellertid en duktig pedagog och gjorde en utredning om vad axelryckningen egentligen  betydde. Jag skämdes och var rädd för att jag skulle få sota för mitt beteende. Som man sår får man skörda!
 Karmavågen drabbade mig några år senare. Under studietiden i Lund erbjöds jag att hjälpa en tysk professor med kartläggning av bottenfaunan i vattendrag i Lapplands urskogar. Under tre månader bodde vi tillsammans i en liten enrummig barack som var kök, matrum, sovrum och laboratorium i ett. Den gode tysken var oerhört arbetsam, krävande och kunnig. Han talade tyska och tog för givet att jag behärskade detta kulturspråk, något alternativt språkval gavs inte.

Det blev naturligtvis många missförstånd men med lite humor, mest galghumor, klarades det mesta. Och tyskan blomstrade. En annan tysk professor som besökte oss kallade mig Till Eulenspiegel, en tysk gycklare från 1300-talet, – han förstod situationen.
Tyskan har kommit till flitig användning för mig på olika håll i världen och i helt olika sammanhang. Mest minns jag en episod i Kanada. Den institution där jag arbetade som post-doctorate hade bjudit in en tjeckisk, världsberömd forskare. När han hade hållit några föredrag och seminarier på tjeckiska som simultantolkats till engelska skulle han tas om hand några dagar och förevisas delar av östra Kanada. Problemet var bara att tjecken utöver tjeckiska bara talade tyska och på institutionen fanns ingen tysktalande – mer än en i tyska språket hårt undervisad svensk. Med min Chevrolet Super Sport Sedan av uråldrig härkomst for vi sedan runt i Kanada och kom så småningom till Niagarafallen där jag band ett rep om midjan och lät Vladimir, tjecken, sakta fira mig ner till jag på ett ställe kunde krypa in under en del av fallet och plocka knott. De var alldeles alldagliga, inte så exotiska som jag hoppats.

Pappa var en ivrig fiskare. Så fort tillfälle yppade sig drog han iväg med oss grabbar på fiskafänge. Jag fick lära mig att sätta mask på kroken och att då alltid trä på den från bakändan för då höll sig masken levande längre och lockade fisken till sig med sina rörelser. Jag hade svårt för att agna på detta sätt, det kändes alldeles fel. Man skrattade åt mig och menade att maskar inte känner något – men varför sprattlar de då? Det kändes bättre att fiska med mjärde. Vi lade en sådan utanför vår lilla sommarstuga strax norr om Kopparverkshamnen i Helsingborg. Den nionde april 1940 stod vi där och tittade på tyska flottstyrkor på väg mot Norge och fruktade att de skulle vända in mot Helsingborg. Men vår beredskap var god sa Per-Albin, här representerad av sju hemvärnsgubbar med tre mausergevär och sju skott, fler hade de inte. Pappa sa till dem att ta ammunition i skyttesällskapets stuga någon kilometer därifrån men det var omöjligt sa de, de hade ingen rekvisition!
Jag fortsatte med fiskandet många år framåt av slentrian och gammal vana trots att det blev mer och mer frånstötande. En dag fick jag upp en stor gädda. När den skulle dödas såg den på mig med all världens förebråelse tyckte jag. Sedan dess har jag inte fiskat och blivit vegetarian.

Vid mina undersökningar i Afrika för att kartlägga utbredningen av de farliga knottarterna kunde jag antingen ta mig fram längs vattendragen, vilket oftast var mycket vanskligt, eller så lät jag någon köra mig till ett ställe där väg och flod låg nära varandra. På biltaket hade vi då en liten plywood-båt, cirka 2x1 meter. Den lade jag mig i och lät strömmen föra mig till en plats nära en väg dit jag beräknades komma 4 – 8 timmar senare (vilket sällan stämde). Där väntade bilen. Oftast gick flodfärden genom helt obebodda trakter. För att få tag på knottlarver måste jag dyka för att nå botten. Vattnet var nästan alltid brungult av humusämnen och sikten obefintlig. Jag fick treva mig fram för att få upp bottensubstrat. Någon gång såg jag krokodiler på strandbrinken men de försvann snabbt ner i vattnet när jag nalkades. Jag var inte ensam! Ibland mötte jag fiskare i rankiga urholkade trädstammar som med otrolig balans stod upp i sin båt och lade i eller drog upp nät av nylon. Civilisationen hade nått hit!
En gång blev jag riktigt rädd. Floden jag drev på vidgade sig till ett sel och där huserade ett tiotal flodhästar. De bökade i bottnen, tumlade om och tycktes ibland strida med varandra. Vattnet var en enda sörja av bottenväxter, flodhästspillning och frustande djurkroppar. Genom detta måste jag. Jag lade mig platt i båten, väl medveten om att många anser flodhästen som Afrikas farligaste djur om de blir störda. Båten krängde och gungade ordentligt och fick väl sina törnar av flodhästkroppar. Farten var nästan obefintlig men igenom kom jag. Tacksamt noterade jag att på en del av de upprotade växtdelarna satt knottlarver. Jag slapp dyka.

Jag kom till Nigeria när kriget i Biafra börjat. Jag skulle egentligen tagit prover från kusten vid Lagos och sedan arbetat mig längre och längre norrut. Men något tiotal mil norr om Lagos var det stopp, kriget var i vägen och av ögonvittnesskildringar att döma var det totalt skoningslöst men jag kom i alla fall till en flod en bit norrut, trots min chaufför. Jag säger trots honom.
Världshälsoorganisationen hade ställt en Land Rover till mitt förfogande med tillhörande chaufför, en man tillhörande den etniska gruppen yoruba. Han var stor, mycket stor och mycket stolt. Hans förfäder hade hjälpt slavhandlarna att fånga infödingar och hade ett gott rykte hos européerna som samarbetsvilliga och effektiva i detta hantverk. Nu var han min chaufför. Körtekniken var enkel. I med trean (det fanns bara tre växlar), gasen i botten och iväg. Det skulle vara under hans värdighet att växla – han var härskaren.

Sedan intet ytterligare, oberoende av väg och trafik. Lyckligtvis tog det tid för Rovern att komma upp i fart men sedan!!! Han berättade förtrytsamt att han råkat meja ner några kvinnor med höns och måst betala en hel veckolön i mutor till polisen för att denna skulle skriva på att offren varit oförsiktiga. Med stor lättnad lämnade jag honom för att till fots tränga mig fram till en flod. Terrängen var hart när ogenomtränglig men en befrielse jämfört med bilfärden. Men jag skulle tillbaka med honom senare!
I floden gjorde jag en standardundersökning och allt var frid och fröjd. Vattnet räckte mig till halsen och jag slapp dyka. När jag böjt mig och plockat bottensubstrat och huvudet kommit över vattenytan igen låg en orm och betraktade mig, någon halvmeter bort. Den var grön med svarta teckningar, kanske två meter lång. Man säger att ormögon är iskalla men den här verkade mest nyfiken. Och den tveflikade tungan spelade oupphörligt – den analyserade mig noga. Själv stod jag alldeles stilla, kanske var jag paralyserad eller rädd för att oroa. Underligt nog hade jag några dagar tidigare läst om Nigerias ormar, det skulle finnas 48 arter varav bara 6 var dödligt giftiga så mina odds var goda. På något vis var jag tillfreds med situationen, vad skulle hända? Jag överlät åt ormen att bestämma. Jag var väl inget attraktivt byte och jag bråkade inte så ormen simmade iväg. Nu återstod det värsta, hemfärden. Jag försökte muta mig till att få köra men nej och iväg for vi! Många böner och hjärtat i halsgropen situationer senare var vi i Lagos.
 
Vegetationen längs floden var tät, nästan ogenomtränglig. Att komma ner till vattnet var hart när omöjligt. Men så öppnade sig landskapet och där låg en öppen strand. Äntligen skulle jag komma i vattnet och samla bottenmaterial. Därav blev intet. Väl ute så vattnet stod mig till midjan hörde jag upprörda skrik. Det var några infödingar som skrek och gestikulerade. Jag vinkade tillbaka men då sprang de fram mot mig och jag hörde ordet krokodil. Upp som ett jehu! Mina vänner (räddare?) berättade att den plats jag valt användes som viloplats för krokodiler. Knotten fick vara ifred. En av infödingarna väckte mitt intresse. Han hade en smutsig gasbinda strax över ankeln. Den dolde en böld. Jag hade första förband med mig och gav honom det. Han skrattade – alla afrikaner tycks ha lätt för att skratta – och demonstrerade att bölden var en hoprullad mask. Jag förstod att det var en guinea- eller medinamask, cirka en meter lång och full av ägg. När mannen stoppade benet i vattnet stack masken ut ändan och levererade några hundra ägg eller embryon. Då gällde det att ta tag i masken och dra ut den försiktigt, kanske en decimeter, och rulla upp den på en pinne. Drog man för hårt gick masken sönder och regenererade en ny ända. Så väntade man några timmar, stoppade benet i vattnet och kunde rulla vidare några centimeter. Otrevligt men inte särskilt farligt.

Under 1950-talet skulle våra älvar byggas ut för att ge vattenkraft. Det innebar att långa forssträckor ersattes med dammar. Man var bekymrad för laxen. Alla deras reproduceringsplatser förstördes och även om man byggde laxtrappor förbi kraftverken fanns inga lämpliga lekplatser. Man tillsatte en vandringsfiskutredning där jag arbetade två år med att söka finna lösningar. Vi hade ett laboratorium till vårt förfogande. Vår primära uppgift var att ersätta laxens älvliv med uppfödning i tråg. När laxarna började sin vandring uppför älven fångade vi dem vid mynningen och tog dem i vattentankar till vårt laboratorium. I ett strömakvarium med idealisk lekbotten fick en del ha skoj på egen hand med mycket hög befruktningsprocent på rommen. För de flesta laxarna skötte vi om befruktningsproceduren. Man tar en romstinn hona i famnen, viker huvudändan och stjärtfenan uppåt och låter rommen spruta ut i ett kar. Sedan är det hannens tur. Genom att glida med handen längs buken tvingar man ut säden. God befruktningsprocent!
Jag lade märke till en bestämd hierarki i strömakvariet, precis som i hönsgården. Normalt hade vi en hanne och sju honor åt gången där. Snart nog blev den som hannen favoriserade mest nummer ett bland honorna, som i första hand attackerade nummer två o.s.v. Sjuan blev allas hackekyckling och förvisades till akvariets bortersta del tills en gång när hannen förbarmade sig över henne och startade lekmönstret med henne (gick intill henne och darrade med hela kroppen mot hennes ena sida). Sedan kunde hon vara med de andra honorna men var så illa däran att hon mest låg tryckt mot nedströmsgallret.  
Nu skulle rommen kläckas och smolt och stirr uppfödas i trätråg. Det blev ett tålamodsprövande arbete att finna rätta kemisk-fysikaliska förhållanden för ynglen men allra svårast var det att bestämma vilken mat de skulle få. Vi insåg att det lämpligaste vore att efterlikna naturliga förhållanden och försökte odla knottlarver och andra strömälskande djur. Det blev alldeles för dyrt. Lösningen blev leveravfall från  slakterier. Stackars laxar!

Att odla stora mängder laxungar på begränsade ytor innebär alltid risk för sjukdomar. Några parasiter hade vi besvär med men flest förluster orsakades av gasblåsesjuka, ett nytt fenomen. På våren kunde syrgashalten i vattnet komma upp i 120% vilket orsakade gasblåseutfällningar på och i ynglen med döden som följd. Boten blev att allt inkommande vatten fick passera filter där vi sprutade luft igenom. Det bubblade och fräste men syrgashalten sjönk till 100%.

För att ha koll på de laxungar vi släppte ut i havet märktes de med en lapp i fettfenan. Den som fångade fisken skulle sända märket till Sötvattenslaboratoriet och få en belöning. Resultatet blev att människor i trakterna där vi släppte laxungarna spionerade på oss. När vi kom med en omgång smolt var de snabbt på plats, lade ut nät och fångade många och fick sig en rejäl hacka för fiskmärkena.
De som fångade lax längs älvarna hade tidigare måst deklarera för hur mycket de tjänade på sitt laxfiske. Nu skulle de få ersättning för förlorad inkomst baserad på vad de själv hade deklarerat tidigare. Ärlighet varar längst!
Ofta besökte jag andra älvar. En förtrollad natt satt jag vid Jokkfallet och såg hur laxarna försökte hoppa uppför det sju meter höga stupet. De misslyckades gång på gång. Så lade jag märke till hur en av dem gjorde några cirkelrörelser samtidigt som ett blåviolett ljus omgav den och vips tog den språnget och var uppe. Vad hände? Varifrån kom ljuset? Många frågor – inget svar. Fick laxen ett energitillskott vid sin cirkelrörelse, var det kanske inte en spiralrörelse i stället? Jag kom att tänka på Viktor Schaubergers naturiakttagelser och tankar om energi, tankar som sedan dess i lägre eller högre grad finns i mig.

Vilda djur
Jag nämnde tidigare att flodhästarna av många anses som Afrikas farligaste djur. Min uppfattning är nog att kafferbufflarna kan göra dem rangen stridig. Har man sett en flock komma rusande över savannen blir man rädd, marken skälver, dammet yr, ögonen vilt stirrande. Ingenting tycks kunna hejda dem, det ligger något obevekligt, obändigt över dem. Flodhästarna är normalt lugna, fredliga och farbroderliga, kanske på grund av Muminpåverkan. Men som sagt, är de i farten vill man nog inte störa dem.

Jag hade lånat en Peugeot och kört över savannen några mil till en flod. På vägen hade jag sett ett femtiotal kafferbufflar på avstånd och hoppades de inte skulle få för sig att välta den där konstigheten som sakta kryssade fram över slätten. Jag ställde bilen ett femtiotal meter från flodbädden och gick till vattnet, som eroderat en strandbrink som var några meter hög. Efter två timmar var min undersökning färdig och mitt huvud dök upp över strandvallen. Femtio par kafferbuffelögon stirrade på mig. De stod något tiotal meter från bilen.
Kvickt ner med huvudet, sidförflyttning längs floden hundra meter, upp med huvudet, öga mot kafferbuffelögon; ny förflyttning, nya ögonkast. Då valde jag att gå upp mot bilen från en plats där denna stod mellan mig och flocken. De såg mig hela tiden jag närmade mig, långsamt utan några snabba rörelser. Försiktigt öppnade jag dörren, klev in, undrade om plåtskalet skulle kunna vara något skydd, startade och körde långsamt därifrån, åtföljd av hundra ögon.

En by hade man omgärdat med träd, pålar och allt möjligt som skydd mot elefanter. Normalt gör elefanterna ingen något förnär men i trakten fanns en ilsken hanne. Han kom en eftermiddag när jag var där. Det var en hiskelig syn. Han trumpetade, öronen stod rakt ut, blicken stelt stirrande och han gick rakt mot barrikaderna. Nu dök några beväpnade män upp – vad skulle de kunna uträtta om elefanten gick till angrepp? Hannen stannade, stampade i marken så en del av barrikaden rasade, vände och försvann. Vad hade hänt om han gått till angrepp? Bybornas finkalibriga vapen hade knappast kunna hejda honom, inte heller barrikaderna. Hyddorna av soltorkad lera erbjöd inget skydd. Nog kan man utnämna elefanten till det farligaste djuret, åtminstone när det rör sig om en frustrerad, brunstig hanne.

En flod rann genom en ganska bred ravin. Jag hade klättrat ned för ena sidan och passerat en leopard på femtio meters håll utan att den reagerade. Medan jag satt därnere och plockade knottlarver passerade uppskattningsvis 2000 gnuer och tjugo elefanter mindre än hundra meter från mig. Det var mäktigt. Leoparden då? Den (jag vet inte om det var en hona eller hanne) var väl mätt, sömnig var den i alla fall.
Och djurens konung, lejonet. Är det inte det farligaste av alla djur? Man sade mig att det är sällan ett lejon angriper en människa, det rör sig i så fall om gamla och sjuka hannar som inte kan fånga något annat än tröga människor. Jag såg lejon från helikoptern när jag hade den, jag hörde ett lejon ryta på Mount Elgon nära mig och jag såg tack och lov inte den hona som lämnat sina ungar i ett buskage när jag lämnat jeepen utan att se något särskilt.

Jag hade varit iväg några timmar och fann när jag var nära bilen lejonungar i snåret tjugo meter från den. Var fanns honan? Gå aldrig mellan lejoninnan och hennes avkomma Mången lejonhanne har fått plikta med livet om den vågat närma sig ungarna. Jag rusade till jeepen, som var täckt, tack! Ingen lejoninna men jag avstod gärna från att se henne.

Geparden då, som anses kunna springa med 105 kilometer i timmen? Jag satt i en öppen jeep fem meter från en hona med två ungar. Vi bara tittade på varandra. De var riktigt söta – inte kunde de vara det farligaste djuret här.
Noshörningar har jag bara sett på avstånd. De verkar väldigt skygga för människor. Skulle de gå till anfall är de säkert svårstoppade men klumpiga.
Det mest skräckinjagande djuret är krokodilen. Även om den rör sig förvånansvärt snabbt på land är vattnet dess naturliga biotop. Det är där den anfaller. Men vem är dum nog att hoppa i grumligt vatten i krokodiltäta områden?
Nej, skulle jag utse det farligaste djuret så valde jag en kviga. Kvigor är fullständigt oförutsägbara, hoppetossiga, klumpigsmidiga kofjortisar.

Men måste det farligaste djuret vara ett stort rovdjur? Hur många människor faller offer för sådana om året? Myggor av släktet Anopheles smittar hundratals miljoner med malaria, tsetse flugor (släktet Glossina) orsakar sömnsjuka och knott, framförallt Simulium damnosum sprider flodblindhet till miljontals offer.

I floden Kagera, som anses vara Nilens källflod, finns en paradisisk ö. När jag höll på med vattenundersökningar där besvärades jag av apor, jag vet inte vilken art. Så fort jag gått ut i vattnet kom de ned från träden och började rota i min ryggsäck, som stod på stranden. Jag rusade upp och iväg for de. Så upprepades proceduren ett antal gånger tills jag tog några petriskålar som fylldes med utspädd ättiksyra. Jag satte dem omkring ryggsäcken och fortsatte vattenundersökningarna. Snart nog var marodörerna där, ned med tummen i skålen och in i munnen och fruktansvärda skrik. Sedan fick jag vara i fred därute i vattnet och ryggsäcken också. Men hämnden är ljuv för primitiva varelser. Så fort jag kom in under trädkronorna utsattes jag för bombardemang av apbajs, de tycktes vara synkroniserade. Jag flydde, illaluktande.

Storpolitik i liten skala
När de flesta afrikanska staterna fått självständighet i början av 1960-talet var det framförallt Sovjet och Kina som ville bringa ordning där, naturligtvis till priset av ett visst inflytande, det finns omätliga naturtillgångar som de forna kolonialmakterna ännu inte roffat åt sig, inte ens belgarna vars metoder ansågs vara de mest brutala. Dessutom fanns det jordmån för extrema politiska idéer.
I slutet av årtiondet tycktes ryssarna ha resignerat även om de hade bl.a. flyglinjer kvar där. Kineserna var på väg att ta över.
Mitt visum till Ghana varade 72 timmar. Under den tiden hade jag hunnit äta middag med min vän, läkaren G.K., bett bordsbön och diskuterat Gud och teodicéproblemet (han visste mycket om lidande), farit till några floder med stora knottpopulationer och samlat material. Nu var mitt visum slut och med poliseskort for vi till flygplatsen. Jag ville under inga förhållanden bli fängslad i väntan på ett nytt visum. Fängelset bestod av en grop i marken med galler för. Här satt man med solen i nästan zenit. Det sades vara varmt.
På flygplatsen fanns bara ett plan, en gammal Iljusjin, med enögd rysk pilot och fyra kineser. De skulle till Mali. Dit skulle jag också för att bl.a. hämta inälvsparasiter från kor till Veterinärhögskolan.
Man vägrade först ta med mig men poliserna såg till att jag kom med. Så for vi. De två motorerna hostade och rök och djungeln kom närmare och närmare. Skulle vi komma upp? Med ett nödrop! Det tjöt och knakade i planet och plötsligt dog ena motorn  och vi förlorade höjd men ryssen lyckades hålla den i luften. Efter en evighet dök en primitiv flygplats upp mitt i djungeln – en relik från kriget?
Vi nödlandade och omgavs av några soldater som dök upp från ett plåtskjul med telefon. Ryssen telefonerade. Kineserna pladdrade. Jag hade försökt få kontakt med dem på olika språk men misslyckats. Nu provade jag min enda kinesiska -  god dag. Det blev dödstyst, de trodde väl jag kunde språket. Lite senare telefonerade en av kineserna och talade flytande engelska!
Efter några timmar kom ett annat ryskt plan med tekniker och ytterligare någon timme senare hjälptes vår pilot ut till sin plats. Under hela uppehållet hade han endast förtärt whisky.

Planet måste på något vis gå i linjetrafik för lite senare landade vi i Abidjan och fick tillfälle att njuta cuisine francaise med vådliga följder. Det var sent och vi måste övernatta. Nästa dag fick vi en ny passagerare, vilket förvånade mig mycket. Han var en engelsk ”high commissioner” med någon slags specialtillstånd tydligen. Men vidare gick färden, nu skulle vi till Bamako i Mali. Piloten var sin egen navigatör och efter någon timme landade vi i Monrovia, Liberia. Helt amerikadominerat på den tiden. Vad skulle de säga om kineserna? När piloten såg skylten Robertsfield nyktrade han till, drog på för fullt och lyckades faktiskt ta sig direkt till Bamako. Vad jag förstår hade piloten vänt kompassen 45 grader fel vid avfärden från Abidjan.
Engelsmannen och jag blev snart goda vänner. När han hörde att jag skulle ut i bushen i Mali bad han mig att hålla ögon och öron på skaft och så berättade han något fasansfullt. De fyra kineserna kom från Katanga, där de varit med om att skapa oro och terror. Nu skulle de infiltrera Mali. Enligt engelsmannen skulle de ha en sockerfabrik som bas. Kineserna hade nämligen fått tillstånd att bygga en sådan vid Bamako – som utvecklingshjälp. Det kom kinesiska flygplan med maskindelar i stora lårar. Överst låg maskindelarna, under dessa vapen. ”Infiltrationen” skedde enligt följande: några terrorister for runt i bushen, försedda med vapen. Man frågade i byarna vem man ansåg vara byns fiender. Det var naturligtvis grannbyarna, det var de som konkurrerade om betesmarker etc. Några speciella känslor för den nybildade staten hade man inte, många visste inte ens att de nu var medborgare i en fri stat. Terroristerna lämnade över några vapen och for vidare till nästa by. Samma procedur. Nu följde oroliga tider därute, långt från städerna. Efter något år hade några av byarna tillskansat sig stora arealer på bekostnad av utrotade eller fördrivna byar. Då återvände terroristerna och sågs som organisatörer av framgångarna och fick därmed inflytande. Snart nog hade man organiserat de mest hänsynslösa byledarna, politiserat dessa och så var ruljansen igång. Detta enligt min high commissioner.
Jag vet inte hur mycket som var sant och kunde inte verifiera det, därtill var jag alltför kort tid i Mali. Jag kom visserligen till byar som var övergivna, bara enstaka åldringar satt kvar och väntade på döden. Orsaken i dessa fall var inte strider mellan byarna utan ofta flodblindheten. I samband med irrigationsanläggningar kom knotten till områden där de inte tidigare funnits. Plötsligt började folk bli sjuka. Man trodde byn var förbannad och lämnade den, d.v.s. de som kunde. Jag besökte några ställen där man grävde kanaler.

På ett ställe var det enligt uppgift 54 grader varmt, vilket jag inte betvivlade, det var ohyggligt hett. ”Mitt” rekord tidigare var 47 grader vid Sakkara-pyramiderna.
Tyvärr grävde man kanalerna så att strömhastigheten blev mer än 0,8 meter i sekunden, skulle man bredda strömfåran och sänka vattenhastigheten skulle alltför mycket hinna avdunsta. Den farligaste knottarten vill ha mer än 0,8 meter i sekunden!
Jag måste ha tillstånd för att få utföra inälvsparasiter på kor från Mali. För den skull uppsökte jag en chefstjänsteman på jordbruksdepartementet. När jag framförde mitt ärende skrattade han och sa att det var omöjligt. I samband med  självständigheten försvann alla sådana kalamiteter som parasiter o.dyl. från landet.
Slakteriet visade sig bestå av en betongplatta med avrinningsbrunnar. Runtomkring låg fem mindre kullar, fyllda med boskap som skulle slaktas, säkert flera hundra. Alla med fri utsikt mot plattan. Två slaktare, beväpnade med yxor, stod för dödandet. En man ledde offret till plattan, en slaktare slog yxan mot pannbenet, ibland fordrades två eller tre slag innan döden kom som en befrielse. Kons dödsråmande fick alla andra kor att gripas av panik. Det gick liksom en stötvåg av fruktan och ångest genom hjordarna. Liken styckades på plats inför allas ögon. Kan en människa som sett detta någonsin äta kött mer – det förstår jag inte!
Just nu, 2013, hör jag förfärliga saker från Mali. Ingenstans i världen har jag mött så genommusikaliska människor, ingenstans finner man så många musikinstrument av alla de slag, ingenstans kan man frambringa så njutbar, så rytmisk musik av nästan ingenting som här. I de av islamisterna ”befriade” områdena är det belagt med dödsstraff eller åtminstone 50 piskrapp om man på något sätt befattar sig med musik. Fanatismen tar sig många uttryck!

Musiken
Min mor var organist och sjöng så kyrktaket lyfte sig. Efter giftermålet som på den tiden nästan alltid höll livet igenom blev hon pianolärarinna. Hela min uppväxt blev jag uppfödd på klink från det femtiotal elever hon hade. Vi, pappa, mamma, min bror och jag bodde på undervåningen i vårt hus, två rum, kök, hall och veranda. Övervåningen var uthyrd.

När jag var fem år spelade jag C-durskalan och vid sju års ålder ”Engelsk folkvisa” med svenska texten: (sjunges sluddrande) ”jag har vatt bjuden till Svensson på fest, åh, vikken fest, åh vikken fest. Först va de nubben med smör ost och sill, sen va de tre, fyra akvavit till….”. Mamma var förtvivlad men sjöng det gjorde vi.
Mamma var med i konserthuskören. Hon tog med mig på konserter. I allmänhet var det lite träligt att sitta där men en gång lyfte det i Beethovens nia. Vilken salighet! Jag hörde mammas röst över alla de andras. Och sedan följde den ena toppupplevelsen efter den andra: Brucks och alla de andra violinkonserterna. Det var något speciellt med violinerna, mer än något annat instrument lockade de fram känslostormar, mer än pianot, som var ”mitt” instrument. Mammas dröm om att vi skulle bli berömda musiker föll på – utöver en viss trötthet på allt klinkande - bristande tid, vi hade alltid mycket att göra. Utan TV, mobiler och alla andra konstiga manicker som uppfyller tillvaron nu.
Jag skäms mycket än i dag för att jag skämdes över mamma varje jul. Vi hade alltid gäster och efter middagen sjöng hon O, helga natt. Helt underbart men skämdes gjorde jag.
Har jag haft nytta av mina år av övande vid pianot? Svar ja, varje dag nästan spelar jag en trudelutt. När jag praktiserade skog vid Ljungbyhed var reviret jag fått mig tilldelat så uselt att det knappast gick att tjäna till maten. Räddningen blev Spångens gästgivargård. Jag fick pytt i panna à fem kronor mot att spela Ungersk rapsodi nr 2. (med valkiga händer). Och senare, på Thomanders i Lund, klinkade jag under utarbetandet av ”Djingis Khan”, studentspexet.
Mitt starkaste musikminne blev mammas sista spelning som 102-åring. Hon var blind men jag lade händerna tillrätta och med innerlig känsla spelade hon ”Plaisir d ´amour” i F-dur. Det måste vara i den tonarten sa hon.

Episoder
Afrikas flygplansflotta på 1960 och 1970 talet var knappast den bästa. Jag hade erfarenhet av ryska bedagade plan och nu skulle jag flyga från Kisumu till Entebbe med en DC 3, världens mest slitstarka plan, vilket kändes betryggande. Vi kom upp anständigt men sedan började svårigheterna. En moder med ett litet barn i famnen lät barnet fingra på några knappar vid sätet och plötsligt for en nödutgång upp med en smäll och snabbt lufttrycksfall. Lyckligtvis fanns en spärr så dörren blev hängande halvöppen. Piloten lämnade sin förarplats och rusade till undsättning, fick igen dörren och gav kvinnan tidernas utskällning alltmedan planet krängde och skälvde. Så blev allt frid och fröjd tills jag märkte att flygbränsle sprutade mot mitt fönster från en punkt nära motorn, en tunn stråle som tycktes synkroniserad med planets rörelser. Jag sprang fram till piloten, något uppskärrad. Han lugnade mig genast – den där strålen hade funnits där i minst tre dagar.

Som nämnts hade Världshälsoorganisationen ställt en helikopter till mitt förfogande för sex veckors undersökningar på Elfenbenskusten. Helikoptern kom med båt från Hamburg tillsammans med en mekaniker och en pilot, enbart tysktalande (nu igen!). Vi hade fått motsvarande 90000 kronor till flygbränsle. Tullen vägrade lämna från sig helikoptern med de mest fabulösa motiveringar. Vi måste muta. Tullarna visste exakt hur mycket vi hade till förfogande! När vi äntligen fick loss helikoptern stod vi där utan bränsle, 90000 kronor fattigare. Världshälsoorganisationen var förstående – de kände igen mönstret. Via ett sjukhus fick vi omdisponerat pengar och kunde börja undersökningarna. Min bas var ett franskt laboratorium, där jag varit ett antal gånger tidigare med en utomordentligt duktig och våghalsig personal. Och samarbetsvillig.

Men nu, inför möjligheten att ha helikoptertransporter till ”omöjliga” områden, blev det skärmytslingar mellan mig och ledningen. Jag hade mitt uppdrag från Världshälsoorganisationen som kolliderade med deras intressen. De pratade enbart franska och så snart vi var oeniga ökade de bara takten i franskan och där satt jag, oförstående. Det gjorde nu inte så mycket, jag var den ende tysktalande där och kunde på så vis dirigera piloten dit vi skulle enligt uppdrag. Jag har haft många tillfällen att tacka min tysklärare!

Så fantastiskt effektivt det var med en helikopter. Platser dit det tagit dagar att tränga fram till tidigare nådde vi nu på någon timme. Väl vid floden satt jag på ena landningsskidan och kunde därifrån göra undersökningarna medan piloten höll helikoptern precis över rätt plats. När jag var färdig satte jag tummen upp och så vips, var vi vid nästa plats.

I norra Tanzania finns ”Himmelrikets berg”, en passande beteckning. Det var så gudomligt vackert. Ett område hade kineserna tagit över – fullt legalt. De hade utvecklingsprojekt på gång. Det första kineserna gjorde var att förbjuda alkohol. När jag varit där en tid och blivit god vän med byfolket tog några av dem med mig till ett hemligt gömställe. I en glänta hade man grävt en grop och gjort sidor och botten släta och fina. Över gropen hade man byggt upp en ställning med en mangelliknande apparat på höjden. Man tog sockerrör och manglade ut saften som fick rinna ned i gropen. På sockerrören fanns jästsvampar och efter något dygn var jäsningen i full gång. När alkoholhalten började närma sig 10% dansade man runt konstruktionen, tog då och då ner den kupade handen och drack sig berusad. Jag stod ytterligt konfunderad. Alkoholjäsning sker ju under anaeroba (utan syretillförsel) förhållanden annars kommer ättiksyrabakterier i luften att omvandla alkoholen till ättika. Den enda tänkbara förklaringen jag kom på var att luften här inte innehöll ättiksyrabakterier.
Överallt där det finns människor finns alkohol – sedan urminnes tider. Hur kan något som är relativt svårt att tillverka fått en sådan utbredning, särskilt som det är ett gift. I så gott som alla biologiska system, inklusive människan, saboterar det normala processer. När vi människor till fullo inser vidden av alkoholbruk och förstår att knappast något annat har orsakat så mycket elände och lidande för oss måste vi på allvar analysera alkoholfrågan.
Min egen uppfattning är som nämnts kristallklar. Ingen alkohol. Jag vet inte hur många tusen gånger mina vänner försökt att få mig att åtminstone provsmaka. Tusen argument för alkohol har jag hört, förment vetenskapliga undersökningar har man kommit dragande med, den ena mer ovetenskaplig än den andra.

Faktum kvarstår: alkohol är ett gift och när man blivit tillräckligt provocerad brukar jag framhäva detta. Normalt brukar jag säga att jag accepterar att du dricker alkohol så då kan väl du låta mig slippa. Det räcker nästan alltid. ”Allting går att sälja med mördande reklam” sjöng Ulf Peder Olrog. Även mördande!

Vetenskapen
Mitt sökande efter logiska svar på tillvaron och meningen med det hela fann jag inte i kristendomen eller islam, inte heller hos buddisterna, laoisterna, taoisterna, Konfusius, tibetanarna, hinduerna, antroposoferna eller teosoferna. Jag betvivlar inte att många får tillfredsställande svar på sina frågor hos någon av ovannämnda rörelser men inte jag. I allt mitt sökande fanns hela tiden Gud med som en självklarhet men jag kunde inte blint tro på honom och det kändes fel att säga ”honom”. Varför diskriminera kvinnan?

Tro räckte inte för mig, även om jag i vissa stunder kunde känna en viss religiös hänryckning. Men jag ville veta och vetenskapen vet väl? Kunde man inte tro på men inse att det skapade måste ha en skapare, alltså en Gud, och ändå vara en vetenskapsman? Jag kände en viss tillfredsställelse när jag såg att många framstående vetenskapsmän  betraktade sig som religiösa.
Jag gav mig vetenskapen i våld och använde mig av dess postulat och läror utan att närmare göra klart för mig vad dessa innebär. De fantastiska landvinningar som man gjorde, speciellt inom genetiken där jag engagerat mig en hel del, bländade mig även om jag inte kunde acceptera genernas totalt dominerande inflytande på utvecklingen. Kemisternas fabulösa förmåga att kartlägga enzymer och hormoner och få fram nya mediciner imponerade även om jag var skeptisk mot giftindustrin efter mina erfarenheter med s.k. kemisk kontroll.
Fysiken blev den del av vetenskapen som jag måste förkovra mig i mest tyckte jag. Under en följd av år försökte jag tränga in i relativitetsteorierna och kvantfysiken och fann en tröst i ett uttalande från en ledande fysiker att ”den som påstår sig ha begripit kvantmekaniken, förstår inte ett dugg av den”.
Mellan trettio och fyrtio var jag så engagerad i Afrika att det inte blev tid över för spekulationer. Då och då kom frågeställningarna om Gud och livets mening.

När man talade om slumpen som den orsakslösa orsaken, den som de religiösa kallar Gud, protesterade hela mitt inre, allra mest när en del påstod att Gud var en funktion av denna slump.
1971 fick Monod nobelpriset i fysiologi och medicin. En vetenskapens gigant, grundare av molekylärbiologin och det humanistiska manifestet (helt ateistiskt). Han ansågs ha löst problemet med att slumpen skulle ha kunnat orsaka de logiska strukturer som trots allt finns.

Monod införde begreppet nödvändighet.
Slumpen skapar nödvändigheter som ser till att slumpen bibehåller dessa nödvändigheter. Om mänskligheten sade han: ”äntligen förstår hon (människan) att hon är ensam i ett okänsligt, oändligt universum ur vilket hon uppstod av en slump och i total likgiltighet kommer att försvinna från den universella scenen”. Hela mitt inre reste sig mot detta resonemang. Det blev början till att på allvar kritiskt granska de grundvalar som vetenskapen vilar på.
1977 års nobelpristagare i kemi var Prigogine. Han fick priset för sina teorier om dissipativa strukturer, självorganiserande system. Prigogine ifrågasatte determinismen, tanken att allt som sker måste ske mot bakgrunden av bakomliggande förhållanden.
 I ”Ordning ur kaos” söker han bevisa att instabila system sådana som väder, solstrålning, radioaktiva sönderfall m.m. bara kan förklaras i termer av sannolikheter, baserade på statistik. När jag diskuterade boken med Prigogine-beundrare fick jag många gånger infallet att det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Knappast artigt.
Prigogine talar mycket och kritiskt om tidspilen, som är en förutsättning för vår upplevelse av då (bakom), nu (här) och sedan (framåt). Resonemanget kändes föga övertygande mot bakgrunden av att man inom den materialistiska vetenskapen inte har någon definition på vad tid är.
I början av 1990-talet kom ”Cosmic consciousness” av professorn i kvantmekanik, Amit Goswami. Han försöker bl.a. bevisa Gud utifrån kvantmekanistiska resonemang. Även om det vetenskapliga etablissemanget i stor utsträckning tagit avstånd från Goswamis kätterska åsikter har han fått många efterföljare. Från hans ”Center for Quantum activism” kan man hämta många fantasieggande och fascinerande  upplysningar. Speciellt hans brytning med materialismens grundinställning att allt är materia och att det finns en andlig dimension i tillvaron tilltalar mig mycket. Under den tid jag var verksam i Canhelp, en organisation för att påskynda ett paradigmskifte mot en ny världsbild, hade vi täta kontakter med Goswami.

Nu går det fort! Det senaste årtiondet kännetecknas av forskningsresultat - från världsrymden till Higgspartiklar - som indikerar en världsbild där de postulat och läror som nu gäller för materialistisk vetenskap inte är vetenskapliga, tvärtom har de blivit dogmer för många som hårdnackat förfäktar deras validitet. Vetenskapen har för dessa blivit en religion vilket inte är meningen vad jag förstår. Man talar mer och mer om ett nära förestående paradigmskifte, en ny världsbild.

Vad är det då för brister i rådande postulat och läror? Det skulle föra för långt att här redovisa allt som jag grubblat över och publicerat eller som man som filosof, materialist, religiös, ateist eller något annat kan ifrågasätta. Men jag känner behov av att nämna något.

Objektivitetspostulatet är A och O för materialisterna. Enligt detta är materian det enda verkliga i tillvaron och den existerar antingen någon iakttar den eller inte. Psyke, andlighet eller elektromagnetism är följdverkningar av i grunden rent materiella processer.
Jaha! Men analyser visar att vad vi än analyserar så får vi fram att mer än 99% av det vi studerar är fysiskt tomrum. Det gäller världsrymden, ett bord, en atom, en atomkärna, ja, t.o.m. tror man sig veta att siffran är riktig även på kvarknivå. Varför skulle det inte fortsätta i all oändlighet med konsekvens att allt är icke-fysiskt. Annorlunda uttryckt: allt vi kan studera är partiklar och tomrum. Om nu varje partikel är alltdominerande tomrum måste konsekvensen bli att det egentligen inte finns materia i vår betydelse, det bara upplevs så. När jag började inse detta kom filosofen Kants uttalande om ”Das Ding an sich”. Tinget i sig är något helt annat än upplevelsen eller synen av detta ting!
Det måste också innebära att tomrummet inte är ett tomrum i egentlig bemärkelse – där måste finnas något som kan reagera med sinnena så att föreställningen om materia skapas. Einstein kallade det fältet, som han ansåg vara det primära i förhållande till materien. Tomrummet, fältet, är alltså fyllt med något. Vad? Svaret är enkelt: energi. Men nu kommer svårigheten: vad är energi? Vetenskapen har ingen definition. Kvantfysikerna talar om att det ur fältet materialiseras partiklar, alltid parvis men varför? Allt sker enligt forskarna helt slumpvis och man har med dessa utgångspunkter lyckats genomföra hela IT-revolutionen. Men frågan kvarstår: vad är energi? Det måste finnas flera sorters energi.

När jag funderade över dessa frågor dök ett annat problem upp. Om tomrummet var ett absolut ingenting, vad hade hänt då? Ingenting! Förutsättningen för att vi skall kunna uppleva är att sinnena reagerar med kontrasterande energikombinationer och ett ingenting är inte någon energikombination – alltså ingen upplevelse. Konsekvens: inte någonstans i världsalltet finns det ett absolut ingenting!

Postulat nummer två är den kausala determinismen. Orsak-verkan relationen, där den orsakslösa orsaken är slumpen. Som framgått tidigare är detta ifrågasatt.
Postulat nummer tre handlar om lokalitetsbegreppet. Tillvaron består av materiella fenomen, åtskilda av tomrum – som alltså inte finns!
Postulat nummer fyra talar om fysisk monism, egentligen samma som nummer ett.
Postulat nummer fem är egentligen en samling teorier som kan sammanfattas som epifenomenalismen. Allt är tillfälligheternas spel.

Lärorna har sina brister. Termodynamiken menar att energin är oförstörbar, vilket naturligtvis är riktigt. Något kan inte bli till intet, lika lite som något kan komma av intet. Energierna kan emellertid övergå i olika former som enligt termodynamiken slutar med den s.k. värmedöden. Relativitetsteorierna är i vissa avseenden i direkt konfrontation med kvantmekaniken. Utvecklingsläran, hur uppenbar den än är, saknar heltäckande förklaringar till mekanismerna bakom. Den enkla modellen att mutationer är orsaken håller inte längre. För övrigt har nya upptäckter (epigenetik och ökad kunskap om det s.k. skräpDNA) vänt upp och ned på gamla sanningar.

På senare år har det inom materialismen blivit modernt att avskaffa ”jaget”. Det finns inte något jag, allt som upplevs är i sig slumpvisa processer i hjärnan eller som en hjärnforskare uttryckte det: vi skall inte säga jag upplever, vi skall säga MIN hjärna upplever!!

Vetenskapen har gett mig mycket, väldigt mycket, och i många avseenden berikat mitt liv. Många frågor om tillvaron har besvarats men för varje ställd och förklarad fråga har nya och flera frågor dykt upp. De mest brännande, lidandets roll och livets mening, befattar materialisten sig inte med – det är inte vetenskap. Det kan inte vägas och mätas.

Vad är det som har gått fel i vetenskapen? Jag har ställt den frågan många gånger och vid något tillfälle upplevde jag en syn. Jag såg vetenskapen som ett slutet rum med väggar, golv och tak men inga fönster eller dörrar. Hela rummet var konstruerat eller byggt av vetenskapens postulat och läror. I detta slutna rum arbetade vetenskapsmän med att mäta och väga allt man kom åt. Att rummet var en sluten detalj i ett hus, som stod i en stad, som låg i ett landskap, som var del av en kontinent på en planet, underbart skön i sin blå skepnad för omgivande planeter – det hade man ingen aning om. Någon i rummet hade kanske en vision om något annat än rummet men eftersom inget fönster fanns blev han inte trodd eller betraktades som överspänd. Vid några tillfällen krafsade någon lite för hårt i väggen så en springa uppstod genom vilken han skymtade något mycket större än rummet. När han förtjust ropade på sina närmaste kamrater eller rättare konkurrenter och visade det nya blev han hånad och utestängd från gemenskapen. Sprickan tätade man genast. Den uppdagade ju något som stred mot all erfarenhet. Så ser jag materialismen i ett nötskal.

Nej! Varken intelligensbetonad, materialistisk vetenskap där känslan är bannlyst, eller religioner med överskott av känsla på bekostnad av intelligensen har kunnat ge mig svaren. Det måste finnas någon form av kunskap, besjälad av intellektualiserad känsla, som skall ge svaren.

Lidandet
Lever vi bara en gång och allt är baserat på slumpvisa processer i materien är allt meningslöst, orättvist och en eventuell Gud sadistisk. Det är självklart för mig. Men eftersom jag anser att allt är meningsfullt, allt sker till det bästa, hur djävulskt det än kan te sig, allt är under utveckling eller dess motsats inveckling, allt jag får uppleva är jag själv yttersta orsak till och Gud är kärleken så måste det finnas någon faktor som rättfärdigar det vi ser omkring oss av kulminerande lidande överallt. Jag vet att många av mina vänner blir urförbannade när jag påstår att lidandet har en mening – även jag har svårt att förstå mycket av det hemska, t.ex. när man spetsar barn på bajonetter och känner vanmäktig vrede. Men något inom mig kämpar förtvivlat för att finna förklaringar, annars skulle tillvaron rasa.

Reinkarnation blir med detta resonemang en nödvändighet. Återfödelse i betydelsen att man från ett liv går till nästa efter längre eller kortare uppehåll på det rent psykiska planet och att man på något sätt har erfarenheter från föregående liv med sig, inte dagsmedvetet men undermedvetet. Varför skulle man annars känna igen eller ha talanger på vissa områden. Reinkarnationen skulle ge svar på många frågor. Kunskap är igenkännande! Vad är då lidandets funktion? Att utveckla medkänsla! Det måste ta många liv att skaffa kunskaper om olika slag av lidande för att därigenom ge individen erfarenheter som gör att medkänslan, omedvetet igenkännande, finns där. Jag hade väl en vag aning om allt detta men en heltäckande förklaring saknades. Många frågor!

Livets mening
Många gånger gäckade man mig för mitt intresse för det ockulta –fullt förståeligt. Ofta fick jag frågan om vad som är livets mening. När jag mer eller mindre krystat försökte svara trasslade jag ofta in mig och någon vägledning fick den frågande knappast. Det stod fullständigt klart för mig att livet hade en mening med den Gudsbild jag hade. Då måste det ju finnas ett mål för mitt liv eller rättare sagt mina liv. Men om det finns ett mål och detta blir uppnått, vad händer sedan? Sitter jag där i målet i all evighet, det måste vara frustrerande och förr eller senare leda till total mättnad och längtan till något annat. Längtan till döden eller vad? Motsatsen till det jag upplevde vid målet. Hur skulle detta gå till. Det blev ännu fler frågor.

1974
Året då drömmen om att få utveckla biologisk kontroll av knott spolierades. Året då jag inte blev definitivt fast i akademiska kretsar.
Året då jag såg en annons om ett möte hos en liten grupp, som kallade sig sökarna. Jag ringde och bad att få komma. Rummet rymde sex personer och de var redan sju. Jag står utanför och lyssnar sa jag, jag måste få höra. Kom då! En danska började prata. Efter fem minuter var jag fascinerad, efter tio förstod jag att det här var ytterst väsentligt, en slags aha-upplevelse och begeistring.
 Blev jag frälst? Ja, hade jag nöjt mig med detta och känslomässigt accepterat kunde man tycka så. Men nu, efter nästan fyrtio års analyserande, diskuterande, bokskrivande, kurser, seminarier och föredrag har jag en grundmurad teoretisk insikt om världsbilden och svaren. Detta betyder inte att andra skulle uppleva  
allt som jag, det innebär bara att för mig på min nuvarande utvecklingsnivå (som inte på något sätt är överlägsen någon annans) stämmer allt i den nya, andliga vetenskap som presenteras i det som kallas Tredje testamentet, som alltså inte är kristendom i vedertagen bemärkelse.
Man skall inte missionera om detta men väl informera för dem som så önskar.
Slutfacit: allt är mycket gott, kosmiskt sett.

För en djupare analys av materialismen och energibegreppet hänvisas till mina böcker: (gratis)
https://www.smashwords.com/books/view/139587 ”Människans energiförsörjning”
https://www.smashwords.com/books/view/257950 ”Energiutvinning”