Varför får man inte tala om andlig vetenskap inom den etablerade vetenskapen och hur ändra på detta?

Författare: 
Gunnar Carlsson

Jag diskuterade en gång med en ansedd fysiker om han inte kunde tänka sig en icke-fysisk eller andlig värld, som på något vis skulle kunna tänkas påverka skeendena i vår upplevda, materiella värld. Svaret blev blankt nej. Religion och begreppet Gud var för honom absurditeter och kunde avfärdas som nonsens. Han insåg att vissa människor, även fysiker och kolleger till honom, hade en förmåga att tro på som han uttryckte det övernaturligt trams men han skiljde noga på tro och vetande. Tro var för honom ett fenomen, som en del människor hade, något som bara fanns där och som inte kunde logiskt analyseras och som kunde leda till fanatism, krig och elände. Vetande däremot innebar att man logiskt, objektivt kunde analysera ett fenomen och via empiriska (upprepbara) experiment bekräfta detsamma. Andlig vetenskap var för honom en orimlighet eftersom det vi kallar andlighet endast var följdverkningar av rent materiella processer i hjärnan och den s.k. andligheten endast var ett sekundärfenomen.

Martinus visar oss i symbol nr 39 att man principiellt kan indela mänskligheten i två grupper: de troende och de icke-troende. Troende har kvar rester av ett döende kosmiskt medvetande från föregående spiralvarv, en ”gudomlig suggestion”, som kan ge vederbörande en absolut förvissning om en allestädes närvarande gudom. Tack vare världsåterlösare kan denna tro utvecklas och bidra till en human utveckling. Utvecklandet av intelligens och känsla leder sedan till olika kategorier av troende, från fanatiker till humana idealister. Att tro är inte en viljesak, antingen är man troende eller så är man det inte.
Icke-troende saknar förmågan att tro. De vill veta. Eftersom de inte kan tro sig veta annat än vad de ser och upplever via sina fysiska sinnen blir deras värld begränsad till materian. De blir materialister. Även hos dessa utvecklas intelligens och känsla; om dessa båda energier befinner sig i jämvikt blir man troligen en human materialist; tar intelligensen överhanden blir man ofta ”ren” materialist (vetenskapsman eller politiker) medan mer känslosamma individer kan bli alltifrån konstnärer till fanatiker.

Vad är då andlig vetenskap och vad är materialism, den alltdominerande vetenskapen idag?
Andlig vetenskap är inte en religion. En religion baserar sig på tro och dogmer; andlig vetenskap måste vara alltigenom logisk, vilket är detsamma som kärleksfull, vilket i sin tur innebär intellektualiserad känsla. Andlig vetenskap måste i alla sina detaljer vara i överensstämmelse med ”naturens direkta tal”, som Martinus uttrycker det. Detta betyder att allt vi kan uppleva, alla processer och fenomen, i slutändan skall vara mycket gott. Detta innebär naturligtvis att en process, som människans utveckling från djur till människa, under utvecklingens gång kan te sig nog så kaotisk, ja, orsaka ragnarök. Förutsättningen för upplevelse överhuvudtaget är ju att det skapas kontraster.
Andlig vetenskap pekar på att allt som sker är noga planlagt, ändamålsenligt, och att inget är slumpartat. Varje skeende är lika oumbärligt, lika nödvändigt för påståendet att allt är mycket gott. Några dogmer finns inte och någon sektbildning är det inte tal om eftersom andlig vetenskap är en helt individuell angelägenhet, vilket inte hindrar att man kan hjälpa och stötta varandra under studierna.
Andlig vetenskap finns så vitt jag förstår endast i form av Tredje Testamentet eller Martinus kosmologi här på jorden och i fortsättningen menar jag med andlig vetenskap Martinus analyser. Man kan naturligtvis fråga sig om ordet vetenskap i detta sammanhang är adekvat; ordet vetenskap eller skapande av vetande är i människors medvetande så intimt förknippat med materialistisk metodologi och tänkande där andlighet är bannlyst, att man kan diskutera ordvalet. Tredje testamentet är ju en fortsättning på Gamla och Nya testamentet, som båda är baserade på tro. Men, som Martinus säger, tron håller på att spela ut sin roll och måste ersättas med vetande, skapande av vetande, som visar sanningen och helheten. Jämför med Jesus ord: ”han skall komma som skall rättfärdiga mig”, d,v,s, göra vetenskap av Jesus förkunnelse, som vid den tiden måste basera sig på tro. Mot bakgrunden av ovanstående kanske vi skulle tala om Martinus världsbild i stället för andlig vetenskap eftersom ordet vetenskap kan leda till felaktiga associationer. Skall man då tro på det Tredje testamentet? Nej, naturligtvis inte. Har man intresse för analyserna får man arbeta med det man finner logiskt och skaffa sig en fördjupad kunskap inom ifrågavarande område och först när man inom sig inser riktigheten acceptera det. Man skall alltså klart inse och med hjälp av logiska analyser grunda sitt ställningstagande. Då tror man inte längre utan man har en teoretisk insikt på området ifråga. En absolut insikt får vi inte förrän vi utvecklat kosmiskt medvetande.
Materialismen, den etablerade vetenskapen av idag, grundar sig på ett antal postulat och läror, som i mångt och mycket står i motsattförhållande till Tredje Testamentet, även om detta visar på nödvändigheten av ett materialistiskt skede under mänsklighetens utveckling. Mycket kortfattat kan man tala om fem postulat och fyra läror, som materialisterna bekänner sig till – jag säger bekänner precis som man gör inom religionerna med deras dogmer. Postulaten och lärorna får man nämligen inte ifrågasätta, då är man inte renlärig materialist! Postulaten:
Objektivitetspostulatet: Materian är det enda grundläggande och existerar antingen någon observerar den eller ej. Alla fenomen av ”andlig” art: - själ, medvetande, ande och psyke - är inget annat än följdverkningar av rent materiella processer i hjärnan.

Den kausala determinismen. Orsak-verkan lagen. Varje verkan är en följd av en eller flera orsaker, vilka i sin tur är ett resultat av tidigare verkningar o.s.v. Den orsakslösa orsaken är slumpen eller tillfälligheternas spel. Någon Gud finns inte.
Lokalitetsbegreppet. Varje ”ting” är avskilt från varandra och den högsta hastighet som kommunikation kan ske med är ljushastigheten.
Fysisk monism. Det enda reella i tillvaron är materian.
Epifenomenalism. Allt som sker, inklusive mänskligt tänkande, är följdverkningar av rent materiella processer.

Lärorna är framför allt följande:
Termodynamiken.
Relativitetslärorna.
Kvantmekaniken.
Utvecklingsläran.

Det är inte konstigt att man inte får tala om andlig vetenskap med den etablerade vetenskapen. Analyserar vi nämligen ovanstående postulat och läror och sätter dem i relation till den andliga vetenskapen finner vi stora skillnader i synen på tillvaron.

Objektivitetspostulatet förutsätter att tillvarons grundsubstans är materia. En iakttagare kan studera världen objektivt, separat från sig själv. Vi förstår ett fenomen genom analys av dess delar (reduktionism). Här skall dock inskjutas att begreppet emergens (plötsligt uppdykande av nya egenskaper) fått ökad uppmärksamhet inom materialism. Hos Martinus är materian en av fem rörelsearter, de fyra övriga är ställförflyttningen, tiden, rummet och förvandlingen. Rörelsearterna eller energikombinationerna är av rent psykisk eller elektromagnetisk (i vidsträckt betydelse) karaktär. Materia är i sin grundanalys alltså inte-fysisk. Att den upplevs som fysisk orsakas av att vi utvecklat s.k. fysiska sinnesorgan, också de av elektromagnetisk karaktär, vars reaktioner med omvärldsenergierna ger oss föreställningen om fysisk materia. Upplevelsen sker alltid ”i” ett jag, en fast punkt, som kontrasterar till rörelsen (hur skulle rörelsen annars kunna upplevas?); upplevelsen är alltså subjektiv. Objektivitet innebär att många subjekt eller jag bestämt att objektivisera ett fenomen, alltså på sätt och vis tvärtemot materialismens uppfattning.

Inte ett dammkorn lägger sig på plats utan Guds plan säger Martinus (och Jesus). Allt är meningsfullt och i slutändan ”mycket gott”. Detta påstående är absurt för materialisterna där allt i slutändan är värmedöden och total meningslöshet. Ser man på världssituationen i dag är nog de flesta människorna benägna att hålla med materialisterna. Inom den kausala determinismen pågår forskning, som kanske kan leda till ökad förståelse för komplexiteten i detta postulat (kaosstudier och den s.k. fjärilseffekten).

Är man bortom ljushastigheten är man i den andliga världen säger Martinus. Det finns ingenting bortom ljushastigheten säger materialisterna. För att analysera dessa påståenden måste man ha klara definitioner på begreppen tid och rum eftersom hastighet mäts i meter (rum) per sekund (tid). Martinus har distinkta definitioner på dessa begrepp, materialisterna saknar definitioner. Allt kraftutbyte i universum sker med hjälp av partiklar menar materialisterna; Martinus hävdar att fysisk materia är en illusion! Dock inte för den som bundit sig till materian efter eget önskemål!

Fysisk monism innebär för materialisterna att materian är det enda fundamentala i tillvaron. Allt annat upplevbart är endast följdverkningar av i grunden rent materiella processer. Eftersom dessa har slumpen som sin yttersta orsak, den orsakslösa orsaken, tycker man att allt borde vara totalkaos. Att så inte är fallet beror enligt materialisterna på att när universum skapades fanns inlagt i materian de fyra grundläggande krafterna elektromagnetism, den starka och svaga kärnkraften samt gravitationen, som alla förmedlas via partiklar. För att ytterligare förklara icke-kaotiska tillstånd infördes i början av 1970-talet begreppet nödvändighet – slumpen skapar nödvändigheter, som ser till att slumpen vidmakthåller dessa nödvändigheter. Detta begrepp har utsatts för hård kritik. Som framgått av det föregående har Martinus en helt annan syn på materian. Denna är en funktion av jagens energiers samspel via s.k. fysiska sinnesorgan (som i sin analys alls inte är fysiska) med omvärldsenergierna, varvid föreställningen om fysiska materier upplevs. Materians analys blir partiklar och tomrum, där tomrummet är det totalt dominerande. Eftersom varje partikel i sig består av övervägande tomrum kan man lite tillspetsat säga att materia är tomrum. Detta tomrum är emellertid inte ett ingenting, det är en strålformig värld, uppfylld av de sex grundenergierna i olika kombinationer, vars reaktioner med jagets energier bildar förutsättningen för upplevelse av fysisk materia.

Epifenomenteorin innebär att tankar och känslor (själsliga fenomen) är följdverkningar av rent materiella (kroppsliga) processer. Vid en djupare analys av begreppet kommer man bl.a. fram till att förklara medvetandet och varseblivningen. Här har materialisterna ingen förklaring. Martinus har i sina analyser detaljerat redogjort för dessa fenomen där X2 (övermedvetandet) och X3 (undermedvetandet) utgör en illusionsprincip, vars agerande möjliggör för X1 (jaget) att uppleva.

Materialisterna anser att universum är ett slutet fysikaliskt system och enligt termodynamiken är summan av olika slag av energi konstant i detta. Vad energi egentligen är vet man inte även om man vet verkningarna av den. I ett slutet system med övervägande irreversibla processer går entropin mot ett maximum, vilket innebär den s.k. värmedöden –alla temperaturdifferenser är utjämnade och intet arbete kan ske. Allt som sker är utan mening! Martinus, som gett distinkta definitioner på energibegreppet visar på en helt annan utveckling för världsalltet, där allt är mycket gott. I detta sammanhang kan man fråga sig vad materialisterna menar med ett slutet system. Tar världsalltet slut någonstans och i så fall – vad finns bortom? Ett ingenting? Enligt Martinus finns det ingenstans i världsalltet något reellt ”ingenting” annat som en tänkt motsats till ”något”.

Einstein, relativitetsteoriernas skapare, skrev en gång: ”Vi kan betrakta ting som utgörande delar av rymden i vilka fältet är extremt tätt. Det finns inte utrymme i denna nya fysik för fält och ting, ty fältet är det enda verkliga.” Likheten är slående med Martinus beteckning ”frusen elektricitet” på fysiska objekt. Fältet hos Einstein skulle då motsvara den strålformiga eller psykiska materian hos Martinus. Men sedan är det slut med likheterna. Att det skulle finnas levande väsen bakom ”förtätningarna” förnekas helt av relativitetsteoretikerna. Utsagan att fältet är det enda verkliga stämmer inte heller in på kosmologin där det enda verkliga utgörs av jaget , det ”något som är” och som är osinnligt.
Påståendet att allting är relativt med undantag av ljushastigheten enligt Einstein gäller i viss mån också för den fysiska världen inom kosmologin, där ju ljushastigheten utgör vår fysiska horisonts yttersta gräns (detta sagt med reservation för att ljushastigheten är något helt annat än vad vi föreställer oss). Världsalltets helt dominerande andliga sida hos Martinus är okänt område för relativitetsanhängarna även om Einstein torde varit medveten om denna sida: ”Gud spelar inte tärning”.

Kvantmekaniken är den allmänt accepterade teorin för beskrivning av skeenden inom och mellan atomer. Atomära processer anses ske stegvis, kvantiserat, genom utsändning eller
mottagning av odelbara enheter, s.k. kvanta. Detta strider mot kosmologin. Det finns inom den fysiska och psykiska energioceanen inga gränser, allt är skapade företeelser i något som inte har början eller slut.

Utvecklingsläran omfattar växter och djur enligt materialisterna. Hos Martinus får evolutionen en oerhört mycket större omfattning. Allt är liv i liv under ständig inveckling i materian eller utveckling ur materian. Det svårgripbara livet hos materialisterna blir hos Martinus reducerat till rörelsekombinationer där livet inte är det primära utan de levande väsendena bakom rörelserna. Även om det inte finns exakta vetenskapliga bevis i materialistisk betydelse så är sannolikhetsbevisen överväldigande för evolutionen. När det gäller drivkrafterna till utvecklingen skiljer sig materialisternas uppfattning helt från kosmologin. Slumpvisa mutationer, kamp för tillvaron, naturligt urval, intrinsic factors utan någon ändamålsenlighet motsvaras hos Martinus av en ”Guds plan där inte en sparv faller till marken…”

Hur skall kosmologin bli ”rumsren” hos materialismen? Denna är ju redan rumsren inom kosmologin, där Martinus påvisar dess absolut nödvändiga plats i världsplanen. Ja, enligt skapelseprinciperna och den kosmiska kemin måste varje företeelse levas ut. Tids nog blir vi människor mättade på konsekvenserna av materialistisk vetenskap och längtar efter något alternativ. Hur skall vi kunna medverka till att påskynda utvecklingen mot detta alternativ, som jag anser blir Tredje Testamentet? Vi kan ju inte gå in och kritisera materialismen, som gett oss så mycket gott och som ju är absolut nödvändig i ett större utvecklingspanorama. Vi kan däremot vara beredda att komma med alternativ till den materialistiska världsbilden för de människor som ”vuxit ifrån” eller levt ut det materialistiska stadiet i sin utveckling. Kort sagt, vi skall inte missionera eller söka pådyvla andra Martinus världsbild men vara beredda att förmedla den för intresserade. Detta innebär inte att vi bara skall stillatigande låta oss matas med materialistisk propaganda; när vi känner oss manade att komma med alternativ skall vi framföra dessa i en kärleksfull anda. Fram tills människorna är färdiga med de religiösa och materialistiska stadierna i sina liv har vi som kommit i kontakt med Martinus analyser möjligheter att fördjupa studierna av det Tredje testamentet och arbeta med oss själva samt söka finna de lämpligaste vägarna för att förmedla budskapet när tiden är mogen. Och det börjar den bli för alltfler nu.

Jag är fullt medveten om svårigheten att inte rusa ut i världen och förkunna skönheten och kärleken i Martinus världsbild men den överväldigande känslan inför denna måste i viss utsträckning kombineras med intelligens, bli intellektualiserad känsla.

”Jorden kan du inte göra om, stilla din häftiga skäl.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men redan detta är så mycket att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.”