Kärlek är det lim som binder ihop hela universum

Författare: 
Marja & Anders

öre Martinus "elddop", som finns beskrivet här, hade han varit helt ovetande om andliga ting, som han själv utrycker så här:

Martinus; Den eviga världsbilden"Jag kände varken till odödlighet eller återfödelse. Jag kände varken ödets lagar eller djurens sanna identitet. Jag visste intet om kärlekens auktoritet och skapelsens verkliga mysterium, hade ännu inte haft någon som helst realistisk upplevelse av Gudomens personliga närhet i min egen ande. Jag var religiöst sett ett helt oskrivet blad. Att jag ända upp till mogen ålder kunnat förbli så intakt berodde på den i detta fall lyckliga omständigheten, att mitt öde inte i ett enda fall fört mig i beröring med någon religiös bok eller sekt utöver vad som ingick i folkkyrkans barnundervisning. "

(Ur boken: Kring min missions födelse kap. 13)

rots denna brist på religiös utbildning, var Martinus ändå sedan födelsen djupt religiös och hyste en innerlig kärlek till Gud. Han skriver att han inte kunde minnas en enda dag av sitt liv som han inte hade bett till Gud. Han upplevde också att denna innerliga kontakt hade väglett honom "obesmittad, oskadd och befriad" genom alla fallgropar och svårigheter under hans uppväxt, och fram till hans kosmiska medvetandes inträde. 
Som en röd tråd i hans liv går alltså närvaron av en kärleksfull Gud, och låt oss därför se lite närmare på skillnaderna mellan den traditionella gammaltestamentliga gudsbilden och den bild av Gud som Martinus hade.

Gud som människans egen avbild

artinus menar att synen på den vrede Guden kommer sig av att människorna sedan urminnes tider har format bilden av Gud efter sin egen avbild. Man kunde inte föreställa sig annat än att gudarna var lika dem själva, och blev vreda, hämnades och krigade. Det som var ideal för människorna blev också ideal för deras gudar, och gudsbilden har alltså genom historien, från naturfolkens religiösa föreställningar fram till kristendomens vrede Gud, varit en spegelbild av människorna själva.

Den straffande Guden

Moses med stentavlornarån kristendomens predikstolar förkunnas än idag bilden av en straffande Gud, om ett evigt brinnande helvete, synd och förtappelse, och att man bara kan bli frälst från dessa hemska tillstånd genom Guds nåd, där han överser med våra synder. 
Denna syndaförlåtelse menar Martinus spelar en mycket stor roll i den kristna kyrkliga religionen, och att så länge det är frågan om syndaförlåtelse är det också frågan om en straffande Gud. Som han ser det är denna bild av Gud inte endast en straffande och hämnande Gud utan t.o.m. ett sadistiskt väsen. Ett barn som dör innan det hunnit bli döpt menar den kristna traditionen vara förtappat, och skall därmed plågas i all evighet i helveteselden. Men eftersom det inte hunnit bli så pass gammalt att det själv har förstånd att se till att bli döpt, har det ju inte en chans att påverka sin situation. Det har helt enkelt fötts bara för att plågas i helvetet, och Martinus kunde aldrig tro att den Gud han upplevde som kärleksfull, kunde passa in i denna sadistiska gudsbild.

Vårt kosmiskt kemiska experimenterande kräver reinkarnation som förklaringsmodell

fter Martinus elddop kunde han se igenom den fysiska världen och se de bakomliggande andliga lagarna, och kunde ge en förklaring till hur en kärleksfull Gud passar in i allt mörker som finns på jorden.
Martinus menar att vi befinner oss i ett slags kosmiskt-kemiskt laboratorium, där vi gör erfarenheter för att lära oss skilja på gott och ont. Det finns ämnen som är ofarliga, som ger liv och hälsa och det finns ämnen som är livsfarliga, som kan medföra sjukdom och död. Tack vare den eviga reinkarnationsprincipen kan vi födas igen och fortsätta vårt experimenterande med ämnena och därigenom så småningom lära oss vad som är farligt och vad som är ofarligt.

Den gamla nådaprincipen förklarar inte lidandets mening

artinus menar att våra lidanden är till för att ge erfarenheter av farliga "kemikalier" dvs. farliga krafter i livet. Ett enkelt exempel är alkoholen. Att dricka för mycket alkohol mår man ju inte bra av. De flesta blir sjuka av det, när ruset har lagt sig. Det är också klart att det skadar levern att dricka för mycket alltför länge.
Genom att under lång tid dricka "kemikalien" alkohol får man kanske uppleva lidandet att få skrumplever och dö i förtid, och lidandets mening i detta fall är att varna för att "kemikalien" alkohol är dödsbringande. Lidandet är en varningsklocka som klämtar när vi använder farliga, dödsbringande "kemikalier". Likadant är det med våra tankar och handlingar. Är de av "giftig", hatisk eller krigisk art skapar de också ohälsa, sjukdom och konsekvenser i människans liv. Därför skulle det vara kärlekslöst av Gud att inte låta oss uppleva lidandet, för då skulle vi aldrig lära oss känna skillnad på gott och ont, rätt och fel, och bli visa och kärleksfulla liksom Gud själv. 

I den traditionella gudsbilden däremot, kan man bli befriad från lidandet genom Guds nåd och Jesu blod genom frälsningen. Martinus menar här att lidandena helt saknar mening, i och med att man genom frälsningen kan dra ett streck över dem. Han menar att om nu Gud kan dra ett streck över de frälstas lidanden, varför kan han inte göra det med alla människor då, utan bara med vissa utvalda? Var finns då allkärleken?

Vårt lidande regleras av karma- eller ödeslagen

ej, Martinus menar att lidandena är något mycket mer gudomligt än ett straff. Han menar att de är en invigningsprocess - en svår klättring upp mot universums högsta tinnar för att kunna bli förenade med Gud själv. 
Att ett väsen upplever lidande är ett tecken på att det ännu inte är i kontakt med livets lagar, skriver han, och dess syfte är att bringa individen till insikt om detta. Varje tanke, handling och manifestation är en energiform, en psykisk kraftvåg, och när någon utlöser en handling utsänder han eller hon denna kraftvåg från sig. Denna kraftvåg kan t.ex. vara ett pistolskott som dödar, eller en hjälpande hand till någon i nöd. 
Martinus menar att all energi går i kretslopp, och att en handling förr eller senare återvänder till sitt ursprung, med samma verkan som den hade när den sändes ut. I fallet med pistolskottet blir mördaren själv dräpt, och i fallet med den hjälpande handen blir hjälparen själv hjälpt. Martinus kallar även denna lag "lagen om orsak och verkan", vilket betonar att den är neutral och inte ett uttryck för ett straff.

Den riktiga syndaförlåtelsens princip, enligt Martinus

Thorvaldsens Kristusstatyos Martinus finns det också en syndaförlåtelse, men den handlar inte om ett blidkande av en vred Gud eller att nåd skall gå före rätt. Som sagt ovan återvänder enligt Martinus våra egna handlingar eller energier tillbaka till oss själva, men detta kan ta olika lång tid. Vissa energivågor återvänder i stort sett omedelbart, medan det för andra kan dröja flera inkarnationer innan de återvänder. Om t.ex. en mördare bittert ångrar sitt dåd, till den grad att han eller hon aldrig någonsin mera skulle kunna utföra det igen, behöver han/hon inte uppleva verkningarna av sin mordhandling. 
Martinus menar att vi genom tiderna har utsänt så mycket mörk energi att vi aldrig skulle bli färdiga med den, om vi skulle vara tvungna att ta emot alltsammans. Tag till exempel fallet med diktatorerna som har miljoner liv på sitt samvete. 
Skulle de behöva betala med sitt eget liv för vart och ett av dessa, förstår man att det skulle dröja eoner av tid innan allt var mottaget, och de skulle alltså behöva plågas under omätliga tidsrymder, även efter det att de hade insett sitt felaktiga handlingssätt och blivit kärleksfulla människor. Martinus menar att denna plåga inte skulle tjäna till något, eftersom den inte längre skulle vara nödvändig. När man inte längre kan nännas att göra något ont mot någon, får man "syndernas förlåtelse" genom att man inte behöver ta emot verkningarna av alla kvarvarande mörka handlingar. Enligt Martinus är ju inte karman något straff, utan en livets undervisning.

Erfarenheterna av lidandet lär oss känna skillnad på gott och ont

Thorvaldsens staty Himmelsk visdomom vi har sett menar alltså Martinus att Gud låter oss leva i ett kosmiskt-kemiskt laboratorium - den fysiska världen - där det finns olika kosmiska kemikalier, t.ex. alkohol, mordlusta och maktlystnad, men också vatten, hjälpsamhet och kärleksfullhet. Här får vi experimentera fritt med dessa ämnen, likt en kemist i ett laboratorium. Använder vi dem felaktigt, upplever vi lidandet som en varning för att just den kemikalien är dödsbringande, och att vi är på väg bort från livet. Och ju längre bort från livet vi rör oss, desto starkare klämtar klockan, dvs. desto starkare blir smärtan. 
Detta livets laboratorium finns till för att vi skall lära oss känna skillnad på gott och ont och bli liksom Gud själv, att vara till glädje och välsignelse för allt levande, och inse att kärlek är universums grundton. 
Livet i den fysiska världen anser Martinus därför vara en läroanstalt där livet lär att det gör ont att tänka och handla fel, dvs. att man går mot de eviga kosmiska lagar som livet vilar på.

Citaten publicerade med tillstånd från Martinus Idealfond 2003, som har copyright.

etta var bara en mycket kort inblick i Martinus Gudsbegrepp och hur han ser på problemet med det till synes orättvisa lidandet. Vill man läsa mera om den eviga världsbilden, rekommenderas följande böcker:

ör nybörjare:

Kosmisk livssyn; Nils KalénEn lättläst introduktion som ger en överskådlig bild av kosmiska världsbilden.
Så här är det; Nils KalénRiktar sig till ungdomar, men kan mycket väl också läsas av andra.
Kosmiska lektioner; MartinusBoken innehåller en samling artiklar och bearbetade föredrag av Martinus och är en lättläst introduktion till Martinus tankevärld.
Logik; Martinus. I Logik introducerar Martinus många av de tankegångar som förklaras mer djupgående i hans stora verk Livets bok.
Den idealiska födan; MartinusDen vegetariska födan är den naturliga för människan och alltmer nödvändig för att hon ska bli kvitt sjukdom och andra former av olyckligt öde.

ördjupningslitteratur:
Hela Martinus samlade verk

er om Martinus:
Om författaren Martinus