Framtidens energiförsörjning

Författare: 
Gunnar Carlsson


Introduktion
Människan jagar febrilt efter energikällor som är miljömässigt rena, outtömliga, billiga och lättillgängliga. Finns det sådana? Jag anser det och vi skall här nu ge oss på jakt efter dem. Först konstaterar vi att dagens energiproduktion inte uppfyller måtten i några avseenden. Den energi vi söker skall utvinnas utan stora investeringar, den skall vara ”var mans egendom” – kunna utvinnas riskfritt och inte kunna patenteras eller profiteras på.

Vad är energi?

Energy is the only life and is from the body; and Reasons is the bound or outward cirkumference of Energy. Energy is Eternal Delight (W.Blake 1793)
Energi = h(en konstant) x frekvensen (Planck 1900)
Energi = massan x ljushastigheten i kvadrat (Einstein 1905)
Hela den för sinnesorganen tillgängliga delen av världsalltet består av rörelse. Rörelse är förvandling, förvandling är skapelse, skapelse är kraftutlösning, kraftutlösning är viljeföring, viljeföring utlöses av begär, begärutlösning är tankemanifestation ,tankemanifestation är medvetenhetsfunktion, medvetenhetsfunktion är livsuttryck, livsuttryck är ett levande väsens tillkännagivande (Martinus 1960)

Vår nuvarande materialistiska vetenskap har ingen definition på begreppet energi. Man talar om ”förmåga att uträtta arbete”, elektrisk energi, värmeenergi, rörelseenergi, lägesenergi, strålningsenergi, mörk energi och mycket mera. En indelning av energibegreppet utgår från energins renhet eller dess förmåga att omvandlas till andra energiformer utan förluster. Man anser att gravitationsenergin är renast, den kan konverteras till andra energiformer utan effektförluster. Därnäst kommer rotationsenergi, orbital rörelseenergi, kärnkraftenergi, stjärnornas inre värmeenergi, solljusenergi, kemisk reaktionsenergi, jordutstrålningsenergi samt den ”smutsigaste”: de kosmiska mikrovågornas strålningsenergi. Man kan inte nyskapa bara omskapa energi eftersom mängden i världsalltet är konstant.
 Det närbesläktade ordet ”kraft” är också odefinierat även om man skiljer mellan fyra grundläggande krafter: elektromagnetism, stark och svag kärnkraft samt gravitation. Dessa bildades anser man alldeles i början av Big bang, den förhärskande teorin om hur allting började. Kraften förmedlas med hjälp av kraftpartiklar där de mest kända är  elektromagnetismens fotoner.
 Man anser att de lagar och principer som gäller i mikrokosmos, atomernas och elementarpartiklarnas värld, skiljer sig från de som styr oss i vårt mellankosmos (naturen och vi) samt makrokosmos (planeter, solsystem, galaxer o.s.v.). Vetenskapen är inte vetenskap om den inte erkänner vissa postulat och läror. Ledande postulat är objektivitetspostulatet, den kausala determinismen, lokalitetsbegreppet, fysisk monism samt epifenomenalismen. Inget av dessa kan anses vetenskapligt bevisad. Detsamma gäller lärorna: relativitetslärorna, som i vissa avseenden står i kontrast till kvantmekaniken, termodynamiken, som förutsätter ett slutet rum samt evolutionsläran, vars drivkrafter är okända även om många teorier framlagts. Man har stängt in sig i vad vi skulle kunna kalla det ”materialistiska rummet” där man väger och mäter fysiskt upplevbara objekt och där psykiska eller andliga fenomen anses som biprodukter av rent materiella processer. Konsekvenser: alltings yttersta orsak, den orsakslösa orsaken, är slumpen; jaget är en illusion; någon mening med livet finns inte, vi lever bara en gång; tiden och rummet är odefinierbara storheter, möjligen bestående av speciella tid- och rumkvanta (de måste ju vara av materiellt slag). Allting förmodas sluta med värmedöden när alla olika former av energi stabiliserat sig på en nivå och därmed blivit utan kontraster och inte upplevbar.

Den danske filosofen och intuitionsbegåvningen Martinus har i sitt huvudverk ”Tredje testamentet” gett oss en heltäckande analys av världsalltet. Verket handlar först och främst om moral och moralutveckling men energibegreppet blir allsidigt belyst. Jag ger här en ytterst summarisk översikt av Martinus energilära; för dem som vill fördjupa sig rekommenderas Livets bog II-IV.
Det enda reella i tillvaron är jaget (X1) med definitionen ”något som är”. Jaget är evigt och oföränderligt och representerar den fasta punkt där all upplevelse äger rum. Allt annat, rörelsernas eller energiernas värld, X2 och X3, utgör en illusionsprincip som möjliggör livsupplevelse för jaget tack vare skapelse- och upplevelseförmågan (X2) och den psykiska och fysiska världen (X3). Den primära rörelseformen är den psykiska eller andliga eller elektromagnetiska världen. I denna skapar jaget speciella sinnesorgan av rent psykisk natur som vid reaktioner med omvärldsenergierna ger föreställningen om fysiska materier.
När jag på det fysiska planet upplever fasta, flytande och gasformiga materier, märker tidens flykt och rummets föränderlighet, ser tings tillblivelse och försvinnande – kort sagt hela min fysiska förnimmelseförmåga – sker detta helt och hållet ”i” jaget. Någon objektiv yttre värld existerar inte, bara en energi- eller rörelseocean vars reaktioner med mina sinnesorgans energier ger mig föreställningen om de yttre fenomenen som är helt subjektiv. Upplevelsen av dessa baseras helt och hållet på psykiska energikombinationers förändringshastigheter, d.v.s. rörelsekombinationers förvandlingar, som kan gå mer eller mindre hastigt. Dessa ger det upplevande jaget föreställningen om stamförflyttning (ett föremåls förflyttning i förhållande till andra), tid, rum, förvandling från ett tillstånd till ett annat samt materien. Hur är detta möjligt?

All upplevelse fordrar kontrasterande energikombinationer som vid reaktioner med sinnesorganen ger jaget föreställningen om dem. Jaget är absolut nödvändigt som en kontrast till rörelsen – en rörelse kan inte uppleva en annan rörelse, för upplevelse måste det finnas en mot rörelsen kontrasterande punkt, som inte är rörelse utan stillhet. Men en total stillhet är utanför tid och rum (se nedan) och därför evig och oändlig. Vi är alltså eviga väsen!
En stamförflyttning innebär förflyttning i tid och rum. Jaget upplever hur olika energikombinationer förändras med olika hastigheter. I medvetandet skapar det då ett psykiskt ”rum” mellan olika hastigheter. Detta rum upplevs på det fysiska planet som tiden. Denna kan utgöras av nutid, framtid och gången tid. Tid är alltså rumsbeteckning för hastighet eller rörelsens (manifestationens) distans eftersom föränderlighetens skala är tiden.

Tiden kan delas in i tre avsnitt: den som är, den som var och den som kommer. Men ett avsnitt behöver plats eller rum. Förnimmelseområdet består alltså av ett centrumområde i omedelbar  närhet till jaget som upplevs som nuet som är. Ovanför eller framför centrumområdet kommer framtiden och under eller bakom finns det förgångna.

”Vi ser här hur tiden förtonar sig över i rummet och blir ett med platsbeteckning. Men då har vi ju också bevittnat ”perspektivprincipens” urform. Vi har sett övergången från ”det oändliga” till det ”ändliga”, från ”det eviga” till ”det timliga”…Detta jagets och därmed ”evighetens”, ”det oändligas”, övergående i och ett-blivande med ”tiden” och ”rummet”, det begränsade, är detsamma som all ”rörelses” uranalys”.
”All ”rörelse” är sålunda identisk med jagets anknytning till materien och blir därigenom uttryck för ett ”levande väsens” funktioner, dess tänkande och dess genom detta uppkomna bollande med materien och skapande av ”livets upplevelse”” (Martinus: Livets bog 1079-80).

Vad är det då som rör sig? Det är energikombinationer, skapade av jagen. Ett levande väsen är en treenig princip: jaget, skapar- och upplevelseförmågan samt det skapade, energiernas värld. Denna utgörs av en moderenergi i direkt anknytning till jaget samt sex grundenergier: instinkt-, tyngd-, känslo-, intelligens-, intuitions- samt minnesenergin. Dessa har olika styrka och genomträngningsförmåga men uppträder alltid tillsammans men i olika proportioner och är alltid knutna till ett jag. Jagets drivkraft är ett ospecificerat ”urbegär” efter livsupplevelse som i medvetandet tar sig uttryck i form av längtan. Denna längtan driver väsendet att laborera med energioceanen för att skapa livsupplevelse. För att denna inte skall bli helt kaotisk finns särskilda skapelseprinciper varav kontrast- och perspektivprinciperna något berörts. En variant av kontrastprincipen är hunger och mättnadsprincipen. Polprincipen reglerar den maskulina och feminina polens kretslopp. Rörelseprincipen är A och O för livets fenomen som i sin tur är jagets förmåga ”att se självt”. Talangkärneprincipen garanterar jagets förmåga att lagra kunskaper och förmågor. Kretslopp- och spiralkretslopprincipen möjliggör jagets förnyelse av sin skapelse- och upplevelseförmåga. Tillsammans med talangkärneprincipen säkerställs reinkarnationsprincipen. Rörelse- och kretsloppsprinciperna är grunden för varianten karmaprincipen: ”som man sår får man skörda”. Världsåterlösningsprincipen med varianten föräldraprincipen möjliggör det levande väsendets passage genom okunnighetens och mörkrets zon i spiralkretsloppet. Livsenhetsprincipen garanterar en personlig jag-individualitet. Varianten stoffenhetsprincipen innebär att allt är levande väsen i levande väsen, något som är av största betydelse för vårt sökande efter lämpliga energiformer.

Alla levande väsen är organiserade som väsen i väsen i skilda spiralkretslopp. Inom ”vårt” universum finns sju sådana huvudspiraler: elementarpartikelspiralen, cellspiralen, organspiralen, organismspiral, planetspiralen, solsystemsspiralen och galaxspiralen som tillsammans bildar vår universumspiral. Denna i sin tur tillhör elementarpartikelspiralen i närmast högre kosmiska oktav. O.s.v.  Som synes ”många boningar i min faders hus”.
Inom varje kretslopp genomgår det levande väsendet sex olika upplevelsesfärer där var och en av de sex grundenergierna får dominera: växtriket (fysiskt) där instinktenergin är förhärskande; djurriket (fysiskt) med dominerande tyngdenergi; det riktiga människoriket (känsloenergiplanet) dit vi är på väg och som i början är fysiskt men så småningom övergår i rent andlig upplevelse via våra andliga ”kroppar” (en för varje grundenergi); visdomsriket (psykiskt) där intelligensen är förhärskande; den gudomliga världen, intuitionsplanet (psykiskt) samt minnesriket eller salighetsriket, upplevelsemässigt psykiskt men ”överskottsenergier” från minnesriket skapar energisammansättningar i den fysiska världen i vilka mineralväsen kan inkarnera.
Vi människor som organism är uppbyggd av organ, som i sin tur består av celler vilka är uppbyggda av elementarpartiklar. ”Uppåt” är vi mikroväsen inom jordklotsindividen, som är ett organ inom solsystemsindividen och en ”cell” i galaxindividen o.s.v.
Gränsen mellan fysisk och psykisk materia går för vårt vidkommande mellan elementarpartiklarna och galaxindivider i underliggande kosmiska oktav. Denna gräns motsvaras för en elementarpartikel av zonen mellan celler och organ i denna oktav. Gränserna är alltså inte absoluta utan sätts av väsendets för fysisk upplevelse skapade sinnesorgan och inom vilken spiral vederbörande befinner sig.

Varje levande väsen, oberoende av vilken spiral de befinner sig i, börjar alltså sin utveckling med ett mineralstadium där upplevelsen sker helt på det andliga planet i minnesriket. Så småningom skapar jaget energikombinationer på det fysiska planet (växter) som börjar få ett visst ”aningsmedvetande” där även om de dagsmedvetna upplevelserna sker på det andliga planet.
Här skall infogas att Martinus noga analyserat medvetandebegreppet. Varje väsen har ett övermedvetande, lokaliserat huvudsakligen till X2, samt ett undermedvetande i X3, som är indelat i ett dagsmedvetande och ett nattmedvetande. Materialistisk vetenskap antingen förnekar förekomsten av ett medvetande eller ser det som biprodukter av rent materiella processer utan förmåga att påverka dessa.

När jaget börjar utveckla sinnesorgan för att skapa en fysisk värld och bli dagsmedveten i denna (djur) flyttas livsupplevelsens förutsättningar till fysiskt förnimmande med fysisk tid och rum. Till en början är instinktenergin så bestämmande att djuret inte är medveten om sitt jag – det upplever sig med centrumförnimmande i en energiomsättning. Efterhand som intelligensenergin utvecklas och därmed analysförmågan börjar det man kan kalla helvetet här på jorden. Väsendet upplever en strid inom sig, en strid mellan instinkt- och intelligensbeteende. Det blir medvetet om sitt jag som skilt från omgivningen med allt vad detta innebär. Instinktenergin är på avtagande, intelligensen tar över mer och mer och inställningen ”envar sig själv närmast” florerar. Samtidigt sker en snabb utveckling av känsloenergin i väsendet på grund av alla felsteg det gör med lidandeerfarenheter som följd. Får känslan dominera medvetandet ligger fanatism nära. Blir intelligensen förhärskande kan ”iskall” egoism skapa klyftor mellan väsendena som utlöser krig och social misär m.m. Det är här vi som människor befinner oss. Den fortsatta utvecklingen innebär att lidandeupplevelser som kulminerar nu snabbt utvecklar väsendets känsloenergi samtidigt som intelligensen ökar. På sikt kommer detta att resultera i att väsendets handlande styrs av ”intellektualiserad känsla”, något som ger det tillgång till intuitionsenergin. Därmed tas steget in i det ”riktiga människoriket”, där upplevelsen till en början sker med hjälp av fysiska kroppar men efterhand blir väsendet helt andligt. Den fortsatta utvecklingen sker i de andliga världarna fram till invecklingen i materien via mineralriket men nu in en överliggande spiral.
De olika energierna genomgår alltså kretslopp: från ett latent stadium i en energikombination via två växande stadier till kulmination och sedan via två avtagande stadier till latens. Mineralriket domineras av den högvibrerande minnesenergin med starka inslag av intuitionsenergin, högvibrerande(på avtagande) och instinktenergin, lågvibrerande (på tilltagande) samt känsloenergin latent. I växterna kulminerar instinktenergin, tyngdenergin är på stark frammarsch medan minnesenergin minskar och intelligensenergin är latent. Djuren, inklusive den jordiska människan f.n., har dominerande inslag av tyngdenergi med känslo- och intelligensenergierna växande och instinkt- och minnesenergierna avtagande. Intuitionsenergin är latent även om vissa människor ibland får glimtar av en större verklighet på grund av ”nerslag” i medvetandet.

De olika spiralerna utgör upplevelseplatser för levande väsen och det blir då uppenbart att tidsupplevelsen på det fysiska planet är helt olika. Vår jordklotsindivid har i nuvarande fysiska inkarnation levt nästan fem miljarder år medan ett mänskligt jordeliv normalt omfattar åttio år. Om vi antar att jordklotet är omkring trettio år skulle detta betyda att en sekund för detta motsvarar omkring fem år hos oss. Annorlunda förhåller det sig med tidsgapet mellan organism och organ. Där är skillnaden obetydlig. Betraktar vi sedan cellspiralen blir tidsgapet till oss genast mycket större – en cellindivid har ofta en livslängd på några månader. Går vi ytterligare nedåt i spiralerna och tar hänsyn till de många ”mellanspiraler” som vi kan anta, i det här fallet mellan celler och elementarpartiklar (makromolekyler, molekyler, atomer, kvarkar, fotoner andra kraftförmedlare) är det troligt att den fysiska livslängden för de sistnämnda ur vår synvinkel rör sig om tusen- eller miljondelar av en sekund.
Betraktar vi en sten är denna inte ett levande väsen men den är uppbyggt av levande organismer i spiralvarv långt under vårt. Molekylernas livslängd torde vara bråkdelar av en sekund. Hade vi med ”kosmiska glasögon” kunnat närmare studera skeendena i stenen hade vi funnit samma mönster som när vi i nattens mörker observerar stjärnhimmeln. Stjärnor, planeter, galaxer, skilda åt av fysiskt sett enorma ”tomrum” som ju alls inte är ”tomrum” utan strålar och vågor av elektromagnetisk (sensu lato) karaktär. Skillnaden hade varit att inom en av våra sekunder galaxer och stjärnor hade fötts, levt och försvunnit.

Varifrån kommer då de energitillstånd i vilket detta kan äga rum? Närmast till hands är att anta att jordklotsväsendet vid sin uppbyggnad skapat sådana energitillstånd i vilka mikroindivider av olika slag kan inkarnera. Detta sker som en automatfunktion, helt instinktbetingat. Dessa tillstånd som möjliggör fysisk upplevelse för individer som kan inkarnera i dem kommer förr eller senare att förändras och övergå i andra energisammansättningar.

Andra energitillstånd för upplevelse på det fysiska planet alstras när individer på minnesplanet i extas tänker på upplevelser i den gångna spiralen. Extasenergierna med mycket högvibrerande minnes- och intuitionsenergi kombineras med i först hand instinktenergi som på det yttre planet (ur minnesindividens synvinkel) skapar förutsättningar för levande väsen att inkarnera fysiskt.
Den andliga vetenskapen, den vi kan kalla Martinus kosmologi eller Tredje testamentet, visar jagets centrala roll, det enda reella i tillvaron. Det eviga jaget garanteras en sig ständigt förnyande livsupplevelse där allt i sitt slutfacit är mycket gott. Detta kan tyckas bestickande när vi ser oss omkring men eftersom all upplevelse fordrar kontraster måste det i väsendets inveckling i och utveckling ur materien finnas kontraster till det behagliga, d.v.s. det onda som i analyserna visar sig vara ett obehagligt gott.

Världsbilderna
Den materialistiska vetenskapen har gett oss ingående kunskaper om materien och dess verkningar. Forskningen har underlättat för oss att leva och överleva samt gett oss ett rikare liv i många avseenden. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att man förnekar en bakom det fysiska skeendet andlig värld samt att materien i sig fysiskt sett är tomrum. Detta är lätt att inse då man analyserar ett vilket som helst fysiskt objekt. Vi börjar med den av oss iakttagbara världsrymden, som till åtminstone 99% består av icke-fysisk materia. Visserligen är tomrummet uppfyllt av vad man kallar mörk materia, mörk energi och strålar och vågor men inte materia i fysisk betydelse. Samma bild, d.v.s.  99% tomrum finner vi när vi betraktar en träbit eller sten, det inbördes avståndet mellan molekylerna ifråga är enormt i förhållande till molekylen. I en atom gäller detsamma och indikationer finns att avståndet mellan kvarkar i en kärnpartikel är liknande. Men om nu tomrummet är det förhärskande i vad vi än undersöker – finns det då materia överhuvudtaget? Är det inte troligare att materien som sådan är en illusion? Men om illusionen är verklig nog för oss måste vi naturligtvis rätta oss efter de lagar och principer som gäller på det fysiska planet och det har vi lyckats med i hög grad.
I vårt sökande efter den energiform vi eftersträvar kommer vi att ha stor nytta av vunna forskningsresultat av rent materiellt slag men världsbilden uppvisar så många ofullkomligheter att den måste kompletteras för att vi skall få en helhetsbild av världsalltet och därmed bättre förutsättningar att nå vårt mål.
Den andliga vetenskapens världsbild är oerhört mycket mer än materialisternas. Men är den korrekt? Om så är fallet borde ju en massa frågetecken och absurditeter inom materialismen få en logisk förklaring, något som vi skall undersöka här.

Som i det stora så i det lilla säger Martinus. Detta innebär att de lagar och principer som gäller i makrokosmos också gäller i mellan- och mikrokosmos. Detta strider mot materialismen som menar att den starka och svaga kärnkraften verkar endast i mikrokosmos. Gravitationen, som saknar analys är försumbar här. Den enda ”universella” kraften är elektromagnetism men vad elektricitet egentligen är vet man inte.
Man har genom otaliga experiment på det fysiska planet konstruerat modeller som skall beskriva förhållandena i atomernas och mindre partiklars värld. Man går in i en energivärld för att studera denna men måste samtidigt tillföra energi i metodiken som naturligtvis måste påverka förhållandena. Ju mer sofistikerade experiment som genomförs desto fler frågetecken och nya partiklar och fält framskymtar. Man menar att vissa partiklar har massa med undantag av fotonen och gluonen, som anses som den starka kärnkraftens överförare. Men hur kan en partikel vara utan massa? Är den ett ingenting kan den inte registreras – ett absolut ingenting kan inte finnas i världsalltet annat än som en tänkt motsats till någonting. Är den en förtätning i ett energifält så har den en viss massa. Fältet i sig är ju en form av energi och i den hos materialistisk vetenskap accepterade formeln E=mxc i kvadrat kan massan inte vara noll för då är ju E också noll, d.v.s. energin är ingenting, något som är orimligt.

”Vill du förstå den hastighet med vilken han flyr
Kan du ej förstå den punkt varifrån han flyr.
Vill du bestämma den punkt varifrån han flyr
Kan du ej bestämma den hastighet med vilken han flyr”.

Ovanstående är en beskrivning av Heisenbergs obestämdhetsrelation som är en av teorierna bakom kvantmekaniken. Denna är den allmänt accepterade teorin för beskrivning av skeendena inom och mellan atomer. Atomära fenomen antas ske stegvis, kvantiserat, genom utsändning eller mottagning av odelbara enheter, s.k. kvanta. Processerna anses ske helt slumpmässigt.
Trots att många forskningsresultat tycks stödja kvantfältsteorin kan man inte förklara gravitationen och de övriga krafterna som skulle förenas i en GUT, den stora föreningsteorin även om den svaga kärnkraften och elektromagnetiska kraften förenas eller liknar varandra vid mycket höga energinivåer. Ju djupare man tränger in i kvantmekaniken, desto mer
förbryllande ter den sig. Tag exempelvis det s.k. kvantsprånget som förenklat uttryckt innebär att en elementarpartikel först finns på ett ställe och sedan på ett annat utan att ha tillryggalagt sträckan mellan.
Rent allmänt gäller att allt är slumpvisa processer och att vi måste acceptera meningslösheten. Detta står i direkt motsättning till Martinus, som hävdar att allt har sin bestämda och nödvändiga plats i tillvaron och att kärleken är världsalltets grundton.

Är då den materialistiska världsbilden i allmänhet och kvantmekaniken i synnerhet felaktig? Ja, naturligtvis! Men nödvändiga steg i vårt sökande efter sanningen.
Man måste beundra alla skarpsinniga och geniala tankar och experiment som ligger till grund för materialismen och med tanke på att man låst in sig i det materialistiska rummet har man nått långt i sina uträkningar om tillvaron. Men när man inte vet vad tid och rum egentligen är, när materia- och energibegreppen är olösta, när man saknar en helhetsanalys av det levande väsendet, när man utgår från att slumpen är den ”orsakslösa orsaken”, när allt reellt är materia och andlighet spillprodukter från i grunden materiereaktioner, när jaget ifrågasätts och mycket mera, ja, då kan man inte annat än fråga sig om detta är sanningen om tillvaron framsprungen ur slumpvisa reaktioner i hjärnan!
Kan då den andliga vetenskapen som den presenteras av Martinus ge oss de sanna svaren? I så fall borde ju alla resultat som materialisternas teorier och försök lett till ge andra och mer hållbara tolkningar och vetenskapen helt nya utgångspunkter. För att förstå det fortsatta resonemanget fordras god kunskap om Martinus analyser som nedan får en ytterst kortfattad sammanfattning och repetition. Vi koncentrerar oss på energibegreppet.

All energiomsättning eller rörelse utgår från ett jag och återvänder dit, d.v.s. går i kretslopp.
Livet är rörelsernas värld, för att kunna uppleva denna fordras en mot rörelserna kontrasterande punkt eller stillhet, jaget. De levande väsendena, jagen och dess energier, är organiserade som liv i liv. De utvecklas i spiralkretslopp, inom ”vår” upplevelsesfär kan urskiljas sju huvudspiralkretslopp: elementarpartikel-, cell-, organ-, organism-, planet-, solsystems- och galaxspiralerna. Mellan dem finns mellanspiraler. Varje spiral omfattar sex olika upplevelseplan där var och en av de olika grundenergierna får dominera. Det är endast under tre av dessa som väsendena är fysiska, när de bildar växt- och djurrikena samt början av det riktiga människoriket, dit vi är på väg (mineralriket är ett specialfall). Tid och rum är funktioner av jagets upplevelse av olika energikombinationers förändringshastigheter; vad vi i vår organismspiral menar är en livstid, cirka 80 år, upplevs av en elementarpartikelindivid på tusen- eller miljondelar av en sekund, som alltså är dess fysiska ålder. Väsendet är dagsmedvetet om sitt jag, skilt från omgivningen ”det”, endast som ”jordmänniska” samt begynnande ”riktig människa”. Under passagen genom de andra delarna av ett spiralkretslopp är jaget och dess energier undandragna direkt fysisk upplevelse men indirekt kan vi tänka oss att de påverkar spiralens fysiska manifestationer. Den andliga världen är ju i mångt och mycket en kraftvärld med allt vad det innebär att kunna påverka det fysiska.

Går vi nedanför elementarpartikelvärlden kommer vi utanför vårt fysiska förnimmelseområde och in i underliggande kosmiska oktavs galaxspiral. Ur vår kosmiska oktavs elementarpartikelsynvinkel är denna värld påtagligt fysisk, ungefär som vi kan förnimma organspiralens fysiska manifestationer. Gränsen mellan fysisk och psykisk materia är alltså inte absolut utan ligger tre huvudspiraler under det upplevande väsendets spiral. Så t.ex. torde en galaxindivid uppfatta oss som elementarpartiklar med en ur dess synvinkel försvinnande kort fysisk uppträdandeperiod. I detta sammanhang skall vi ha klart för oss att fysisk materia är en illusion och upplevs endast där väsendet ifråga har utvecklat sinnesorgan som vid reaktion med omvärldsenergierna ger väsendet föreställningen om fysiska materier.

Man brukar säga att ljushastigheten, c, är den högsta hastighet som finns. Av resonemanget ovan framgår att fotonens livslängd kan röra sig om tusen- eller miljondelar av en sekund. Hur kan då fotoner färdas från solen till oss, en sträcka som skulle ta omkring åtta minuter? Detta är naturligtvis orimligt och begreppet c måste omdefinieras. Vi utgår från tid- och rumanalyserna ovan och inser att fotonens fysiska livslängd är måttet på den kortaste tidrymd vi med våra sinnen kan uppleva. Hastigheten på förloppet fotonens födelse till död är alltså den högsta fysiskt förnimbara, kommer vi över den hastigheten är vi i den psykiska världen och undandragen fysiskt förnimmande. Jämför vi hastigheten på förloppet födelse till död i det tidrum i medvetandet som fotonens fysiska uppträdande åstadkommer med andra vanligt förekommande hastigheter på energikombinationers förändringar blir resultatet c. Fotoner far inte omkring i rummet, de inkarnerar fysiskt där lämpliga energikombinationer finns tillgängliga. C blir alltså lika hur snabbt eller långsamt vi än rör oss i rummet.
Kvantmekanikens teori är grundad på en typ av matematik, som inte längre beskriver den ”verkliga” världen i form av partiklar och vågor. Det är bara observationerna som kan beskrivas i dessa termer. Det finns en dualitet mellan fotonen som partikel och som en vågrörelse. Partikeln finns inte förrän den observeras! I experimenten kan jag alltså själv välja om den skall vara en partikel eller en våg.

Allt skapande i tillvaron sker genom att jagen via moderenergin påverkar de sex grundenergierna att bilda speciella energikombinationer. Viljeenergierna (intelligens-, intuitions- och minnesenergierna, delvis också instinktenergin) skapar sådana sammansättningar mellan de konträra tyngd- och känsloenergierna att energikombinationer med inbyggd spänning bildas. Detta gäller både på det fysiska och det psykiska planet. All rörelse i tillvaron alstras när balansen mellan tyngd- och känsloenergierna rubbas. Alla ämnen är alltså kraftcentra och kraften utlöses när balansen rubbas. Detta kan ske som en automatfunktion där instinktens betydelse är stor eller genom direkt viljepåverkan.
Jämfört med kvantmekaniken visar Martinus på jagets centrala betydelse – det enda reella i tillvaron. Det är bara i analysen han skiljer mellan X1, X2 och X3, där alltså X2 och X3 utgör en illusionsprincip. Det levande väsendet blir i denna en treenighet: jaget, X1; skapar- och upplevelseförmågan, X2; samt det skapade, den fysiska och psykiska världen, X3.
I den primärt psykiska eller andliga eller elektromagnetiska (i vidsträckt betydelse) världen skapar jaget speciella sinnesorgan som vid reaktioner med omvärldsenergierna ger det föreställningen om fysiska materier. En vilken som helst manifestation består av de sex grundenergierna i olika proportioner. De olika energikombinationerna förändras genom jagens agerande med olika hastigheter som ger jaget uppfattningen om tid och rum vilka alltså är medvetenhetsfunktioner. Allt skeende i tillvaron är manifestationer av levande väsen, organiserade i väsen i väsen, där allt samverkar till att ”allt är mycket gott”. Slumpen eller tillfälligheterna är i detta perspektiv orimliga även om de i illusionernas värld är påtagliga nog.

Rörelsens analys
Vad är det som rör sig? Det korrekta svaret måste vara ”något som är”. Upplevelsen av detta kan inte vara detsamma som detta något i sig. Det upplevande, det vi kallar jaget, har för att kunna uppleva eller se sig självt i analysen evigt haft en upplevelseförmåga samt en skaparförmåga. Skaparförmågan skapar illusoriskt av jaget, evigheten och oändligheten, begränsningar, tid och rum. Det är dessa som upplevs. Ett jag och dess skapande och upplevande blir garanterad evigt sig förnyande upplevande bl.a. på grund av speciella skapelseprinciper.
Det material som jaget skapar i kan i analysen ses som sex grundenergier, dirigerade av moderenergin, direkt underställd jaget. Som nämnts ovan består allt upplevbart av olika kombinationer av de sex grundenergierna, som har olika ”energinivåer” eller vibrationshastigheter. Alla ingår alltid i allt förnimbart, d.v.s. den psykiska och fysiska energioceanen. Det levande väsendets laborerande med energierna för det genom väldiga spiralkretslopp. Varje sådant innehåller två faser: en invecklingsfas när väsendet går från rent andlig tillvaro till upplevelse av rent fysiskt förnimmande. Härifrån utvecklas väsendet till upplevelse av rent andlig natur igen o.s.v. enligt beskrivning ovan.
Det vi kallar fysisk materia är i sin grundanalys rent psykiska materier som upplevs som fysiska p.g.a att jaget vid sin inveckling i materien åt sig skapar s.k. fysiska sinnesorgan som vid reaktioner med omvärldsenergierna ger föreställningen om fysisk materia.

I alla fysiskt förnimmbara energikombinationer är tyngd- och känsloenergierna starkt representerade. Detta betyder att kombinationen ifråga är lågvibrerande. Martinus anger de olika grundenergiernas ”energivärde” eller ”genomträngningsförmåga” till 20, 40, 60, 80, 120 samt 100 för respektive instinkt-, tyngd, känslo-, intelligens-, intuitions- samt minnesenergierna. Som synes blir tyngdplanet, djurriket, med dominans av tyngdenergi och starka inslag av instinkt- och känsloenergi de mest lågvibrerande energikombinationerna i tillvaron. Växtriket, instinktplanet, domineras av den mest lågvibrerande energiformen, instinkten, men detta kompenseras i viss utsträckning av att minnesenergin är framträdande.
Lämnar vi nu den s.k. organiska materien och synar mineralriket, som framförallt är knutet till salighetsriket, inser vi att vibrationsnivåerna här ligger skyhögt över den organiska materien.
Minnesenergin dominerar och intuitionsenergin är starkt representerad. Detta upplevs av det observerande jaget på tyngdplanet som att mineralrikets organismer befinner sig på så långt avstånd att de enskilda individernas energiomsättningar inte kan iakttas utan endast massverkan av miljardtals agerande.
All rörelse, d.v.s. all energiomsättning i tillvaron orsakas av att balansen mellan tyngd- och känsloenergierna i en energikombination förändras. Förändringen sker när jagets viljeenergier som automatfunktion eller direkt dagsmedvetet påverkar balansen. All energiomsättning i världsalltet är alltså levande väsens tillkännagivanden.
Väsendenas förmåga att använda de olika energierna är begränsad. Människorna är mästare i att använda tyngdenergin även om känsloenergin börjar bli mer och mer åtkomlig (framförallt genom lidandeerfarenheterna). Vårt instinkthandlande är på retur till förmån för ett intelligenshandlande, med allt vad det innebär av ”inre” strider. Det är inte för intet som Martinus kallar vår plats i spiralkretsloppet för ”den dräpande principens zon”.

Var finns de energier, som vi skulle kunna använda för att få ”fri”, billig, miljövänlig och i ett utvecklingsperspektiv riktig energiform?
Ur en synvinkel finns alla energier här och nu men tack och lov oåtkomliga för oss på vår nuvarande utvecklingsnivå. Det gäller ju för oss med vår nuvarande kunskap att tillämpa denna optimalt. Vi behöver energi till mat, värme, förflyttning, kommunikation, tillverkning och mycket mera. I grunden rör det sig om att omvandla energiformer av olika slag till för oss lämpliga former.
All upplevelse som tidens flykt och rummets begränsningar, förflyttningar i tid och rum, färger, förändringar i känslolivet eller förståendet av olika begrepp, lukt, smak, känsel, syn och hörsel är i sin grundanalys upplevbara energikombinationers förändringar. Dessa kan ske inom energikombinationen ifråga eller i samband med att energikombinationen reagerar med andra energikombinationer, varvid nya kombinationer skapas. Förloppen kan gå snabbare eller långsammare, med olika hastigheter, vilket skapar förnimmelse av tid och rum för det upplevande jaget. Detta är oundgängligen nödvändigt, det är ju jaget som upplever. Det måste i sig utgöra en kontrast till energi- eller rörelsevärlden, vara en fast punkt. Men en fast punkt är inte rörelse, är utanför energiernas värld och därför ”över” tid och rum och alltså evigt och oändligt.

Vad innebär en förflyttning? Jag (min kropp rättare sagt) tar ett steg åt höger. Ja, all upplevelse av rörelse orsakas av att en rörelse- eller energiform ändrar sitt vibrationstillstånd i förhållande till omgivningens. Vad händer rent energimässigt? Mina viljeenergier påverkar musklerna i benen att starta en reaktion varvid huvudsakligen tyngdenergi mobiliseras genom de processer som grovt talat omvandlar ATP till ADP. En ökad mängd tyngdenergi i benen ändrar upplevelsen av dessas läge i förhållande till omgivningen – jag tar steget, snabbare ju mer tyngdenergi som frigörs. Min stamförflyttning som jag kan ange i meter per sekund betyder att något förändrats i tiden och rummet. Jag upplever det som stamförflyttningen men det som egentligen skett är en tillståndsförändring – som alla andra upplevelser. Mitt jag har inte flyttat sig, det är de av mig skapade energikombinationerna som på grund av min viljeföring orsakat förskjutningar mellan tyngd- och känsloenergierna i benen varvid kraft frigjorts som ändrat energikombinationens vibrationshastighet i förhållande till omgivningen vilket av jaget upplevs som förflyttningen. All stamförflyttning är således illusorisk men väl så påtagligt verklig för det i materien upplevelsemässigt bundna jaget. Detta upplever sig som varande ett med materien och tror sig därför följa med den skenbara förflyttningen. När jagen under utvecklingens gång mer och mer frigör sig i upplevelsen från sin fysiska kropp (när sinnesorgan för upplevelse på det psykiska planet utvecklats) upplever sig jaget som den fasta punkten till vilken energikombinationer ”kommer och går” på grund av väsendets viljeföring. Jaget kommer då att vara sitt eget tyngdkraftcentrum och uppleva sig som evigt.

När vi i den fysiska världen (skenbar) skall påverka energikombinationers förändringar, snabbare eller långsammare, för att få de energireaktioner som vi eftersträvar, innebär detta att vi påverkar andra jags laborerande med energioceanen. Hur skall detta äga rum så kärleksfullt som möjligt med hänsyn till dessa levande väsen? Vilka kretslopp är lämpliga att påverka och hur skall ”ingreppen” ske? Vi vet att i varje manifestation, det må vara en tanke eller ett bygge eller att utveckla en organism från födelse till kulmination till död, genomgår de olika energierna kretslopp på grund av jagens agerande inom ramen för de kosmiska skapelseprinciperna.
Martinus har antytt, bl.a. i några tal, att det är i kontakten mellan is (med relativ hög halt av känsloenergi) och flytande vatten (där den relativa halten  av känsloenergi är lägre), som vi skulle kunna utvinna lämpliga energikombinationer. Men vad är vatten?
Ur vår mellankosmiska synvinkel är vatten A och O för allt vad vi kallar liv. Kemiskt består det av vattenmolekyler, uppbyggda av två vätejoner och en syrejon. Allt ”jordiskt” liv från virus och bakterier till de största växterna och djuren fordrar vatten för sitt fysiska varande. Man skulle kunna säga att inom jordklotsindividen representerar vattnet en form av livskraft, nödvändig för mikroväsen som kan inkarnera här. Ungefär som en människas livskraft i form av elektromagnetism i vidsträckt betydelse är nödvändig för våra mikroindivider för att de skall kunna inkarnera i oss. Vår livskraft, elektromagnetism, är analog med jordklotsindividens livskraft, bl.a. vattnet. Detta innebär att det vi kallar vatten, fysisk materia, är ur jordklotets synvinkel livskraft, en form av elektromagnetism. Som tidigare nämnts är ju gränsen mellan fysisk och psykisk materia beroende av i vilken spiral väsendet befinner sig. Men livskraften är ju en funktion av tänkandet – det är jordklotets tankar som avspeglas i vattenomsättningen för oss. Har jordklotet ljusa, positiva tankar inkarnerar ”rent” vatten för oss att laborera med, livskraften ger möjligheter för mikroväsen av mera utvecklat slag att inkarnera. Befinner sig jordklotet i en krissituation, tankarna kaotiska, blir livskraften i motsvarande grad försämrad med lägre utvecklade mikroindivider som inkarnerar. Bakgrunden till dessa tankegångar är att jordklotet i sin spiral är en ”jordmänniska” som är på väg att få kosmiskt medvetande. Får en sådan individ tankar med relativt mycket tyngdenergi, som när det är i kris, får livskraften i motsvarande grad mycket tyngdenergi. Relativt mycket tyngdenergi betyder att mera tyngdenergidominerade mikroväsen kan inkarnera, bl.a. mera krigiskt inställda människor. Vi får hoppas att jordklotsindividen snabbt återfår sinnesbalansen för just nu tycks den vara i kris. Martinus nämner att om cirka 3000 år skulle människorna ha kosmiskt medvetande här. Det betyder som jag ser det att ur jordklotets synvinkel det skulle bli harmoniskt efter omkring tio minuter.
En vattenmolekyls livstid torde röra sig om bråkdelar av en sekund. När vi iakttar en vattendroppe, en sjö eller ett hav ser vi inte de enskilda vattenmolekylerna. Vi observerar av jordklotsindividen skapade energitillstånd i vilka vattenmolekyler inkarnerar ständigt och jämt.

Jordklotets livskraft upplevs av oss inte bara som vatten. En annan påtaglig effekt är gravitationen, tyngdkraften. Denna skapas när vår planet med sina viljeenergier (intelligens-, intuitions- och minnesenergierna, i detta sammanhang också instinkten) skapar en kombination av tyngd- och känsloenergi med inbyggd spänning, det vi upplever som klotet. Som en automatfunktion, instinktbetonad, alstrar spänningen i detta bl.a. fenomenet gravitation. Denna är alltså en funktion av viljeenergiernas agerande med tyngd- och känsloenergierna. Men en kraft utlöses ju endast när balansen mellan dessa energier rubbas. Det måste betyda att viljeenergierna försätter tyngd- och känsloenergierna i ett rytmiskt variationstillstånd omkring en balanspunkt som blir instinktstyrt.

Precis som vi har jordklotsindividen sina organ i vilka de olika grundenergierna kan dominera. Jorden är i sin spiral emellertid mycket mer orienterad mot det psykiska i alla zonerna; vi är i detta sammanhang de mest fysiskt betonade inom flera kosmiska oktaver om jag förstått Martinus rätt. Jordklotets hela mineraliska del, med dominans av minnesenergi motsvarar vårt skelett. Instinktplanet motsvaras av växtriket (vår hud och muskulaturen), i djurriket är tyngdenergin förhärskande (vårt matspjälkningssystem), känsloenergins huvudsakliga plan hos oss, hjärta och lungor, kan motsvara atmosfären och dess stoffutbyte med omvärlden men också omsättningsprocesser inom och på ytan av klotet som istider. Intelligensplanet (hjärnan) representeras av den jordiska människan även om hon är på väg att bli jordklotets fysiska representant för intuitionsenergin, som hos oss dominerar sexualorganen.

Vad är det som händer när is och vatten kommer tillsammans? Å ena sidan har vi isen – ett energitillstånd där de enskilda vattenmolekylerna vid inkarnation får så låg rörelseenergi i förhållande till varandra att gravitationskrafterna förmår etablera kristaller av sex vattenmolekyler åt gången som slår sig samman med andra sexstjärnor o.s.v. I isen sker det fortsatt nya inkarnationer – det är inte en total stillhet som råder, vi kan ju uppmäta olika istemperaturer som tyder på fortsatt rörelse i isen. Rent allmänt gäller att isens totala vibrationsnivå är relativt låg i förhållande till flytande vatten. I detta är ju vattenmolekylerna fria i förhållande till varandra på grund av relativt mer tyngdenergi. Vad händer i gränszonen mellan is och vatten? I denna kommer ena ögonblicket känsloenergi att ha ett visst övertag, i nästa tyngdenergi. De miljardtals vattenmolekyler som inkarnerar vid första tillfället blir genast bundna till varandra; nästa moment ökar tyngdenergin och frilevande vattenmolekyler inkarnerar. När dessa möter mera känsloenergi minskar deras rörelsehastighet, kristallisering påbörjas och rörelseenergi ”blir över” i form av s.k. stelningsvärme. Denna i sin tur ökar zonens tyngdenergi och kan användas när kristallernas molekyler skall frigöras.

Ovanstående summariska beskrivning av skeendena när is och vatten blandas ger inte något markant överskott av energi i endera riktningen. Det måste finnas andra faktorer involverade.
Kommer vi vid blandningen is och vatten passera ett ”tröskelvärde” där processen plötsligt går i en riktning? I så fall borde mycket energi utvinnas när mer och mer is bildas. Men det verkar som om is som får ett särskilt överskott av tyngdenergi plötsligt ”skenar” i sin smältning. Studier av is vid polerna visar nämligen att denna ibland till synes omotiverat smälter mycket snabbare än den borde med hänsynstagande till kända faktorer. Detta är en indikation på att jordklotet i sitt tankeklimat mobiliserar viljeenergier som påverkar tyngd- känsloenergibalanserna vid polerna i riktning mot ökad tyngdenergi.

Människorna kan knappast påverka jordklotet att öka tyngdenergitillförseln där vi vill ha energi. Men i zonen mellan is och vatten måste det finnas fler faktorer som vi skulle kunna påverka för att få energi. Inom ramarna för värmelärans lagar och principer kan jag inte se någon sådan faktor. Det måste ha något med gravitationen att göra.
Gravitationen eller tyngdkraften är en viljekraft. Varje manifestation eller energikombination är resultatet av jagens viljeenergiers laborerande via moderenergin med de sex grundenergierna och etablerandet av tyngd- känslokombinationer med inbyggd spänning. Dessa kombinationer kan upplevas som fysisk eller psykisk materia beroende på var i ett spiralkretslopp väsendet befinner sig. Vi som jordmänniskor har utvecklat s.k. fysiska sinnesorgan som vid reaktioner med omvärldsenergierna ger oss föreställningen om fysiska materier. Dessa, liksom sinnesorganen, är naturligtvis i analysen helt sammansatta av de rent psykiska grundenergierna, som liksom allt annat upplevbart är illusioner. För väsen som bundit sig i upplevelsen av fysiska materier är dessa påtagliga nog och underställda de lagar och principer som gäller här.
Studerar vi en manifestation, det må gälla en atom, en växt, en planet eller en galax, gäller alltså att de upplevbara kombinationerna med de materiebildande (fysiskt som psykiskt) tyngd- och känsloenergierna hålls ihop av gravitationen, en viljekraft. Att som i materialistisk vetenskap postulera stark och svag kärnkraft, giltiga bara i mikrokosmos, är som att på en smal, slipprig spång gå över ån efter vatten, något som kan få och har fått vådliga konsekvenser (atomklyvningar). Samma lagar och principer gäller i mikro-, mellan- och makrokosmos. Dessa är ju perspektivistiskt betingade förskjutningar i förnimmelseområdet.

En atomkärna hålls alltså ihop av vederbörandes viljeenergier, precis som elektronen i sin orbital. Detsamma gäller för jordklotets av oss upplevda fysiska manifestation. Att denna av oss upplevs röra sig i sin bana runt solen beror på att jordklotsindividen rytmiskt förändrar sitt vibrationstillstånd i förhållande till solsystemsindividens. Alla fysiskt upplevda rörelser i rummet och tiden är alltså illusoriska och orsakas av tillståndsförändringar på det psykiska planet. Dessa orsakas i ovannämnda fall av jordklotsjagets viljeenergiers agerande med känslo- och tyngdenergierna i förhållande till solsystemsindividens energiomsättningar.
Varför dras jag mot jordklotet? Orsaken till att jag kunnat inkarnera här är att jordklotet ställt sådana energikombinationer till förfogande i vilka jag kunnat inkarnera. Det finns alltså en ”vibrationssamstämmighet” mellan mig och jorden. När jag ändrar min enkelt uttryckt frekvens i förhållande till klotet upplevs detta som stamförflyttning. Ju mer skillnaderna i frekvensen mellan oss ökar, desto större blir min stamförflyttning. När jag dör och flyttar mitt dagsmedvetande till i första hand min känslokropp med mycket högre frekvens än min fysiska kropp så är jag inte längre bunden till jordklotets fysiska kropp (men väl dess andliga kroppar). Sätter jag mig i en bil och binder mig inom dennas sfär och startar motorn tillför jag detta slutna system energikombinationer med mycket tyngdenergi som höjer bilens frekvensnivå i förhållande till omgivningen vilket upplevs som att bilen far iväg. Skulle jag tillföra så mycket energi att den fysiskt upplevda hastigheten blir över cirka 11 km/s skulle bilen frigöra sig från jorden. Ju större frekvenssamstämmighet mellan två manifestationer desto mer närliggande i tid och rum befinner de sig. Vi människor inkarnerar på jordens yta för att jordklotsindividen har skapat sådana energikombinationer där som möjliggör inkarnation, alltså en viss samstämmighet frekvensmässigt.
Mot bakgrunden av ovanstående skall vi nu undersöka vad som egentligen sker i zonen mellan is och flytande vatten utöver vad tidigare behandlats.
I det energitillstånd som jordklotsindividen ställer till förfogande och som av oss upplevs som is inkarnerar vattenmolekyler ständigt och jämt. På grund av den relativt höga halten av känsloenergi i tillståndet kommer vattenmolekylernas hastighet att bromsas - den enskilda individens vibrationsnivå kommer vid samspelet med omvärldsenergierna med mycket köldenergi att påverkas i riktning mot relativ stillhet. När molekylernas inbördes hastigheter bromsas tillräckligt mycket skapas förutsättningar för kristallbildning genom att väsen från salighetsriket som en automatfunktion omsätter energier så att kristaller skapas. Det som binder ihop de enskilda vattenmolekylerna är alltså en idé vars energier som ett klister håller ihop kristallen. Detta är helt i analogi med vad som sker hos oss när enskilda individer går ihop och bildar fackföreningar, politiska partier och andra organisationer. Men också när kvarkar bildar protoner och neutroner och vidare nedåt i systemet. Också ”uppåt” gäller principen vid solsystembildandet, galaxuppbyggnaden o.s.v.

Man säger inom materialismen att vattenmolekylernas rörelseenergi blir så låg att gravitationskrafterna mellan dem kan ”fånga in” dem. Men gravitation är som framgått något helt annat än den ”blinda” kraft som är betydelsefull främst i makrokosmos – den är levande väsens viljemanifestationer i alla kosmos.
I det flytande vattentillståndet saknas betingelser för kristallbildningar, tyngdenergin är för dominerande och de högvibrerande idéenergierna får inte ”grepp” om de enskilda molekylerna, grovt uttryckt.
I gränszonen mellan is och vatten sker alltså en viljornas kamp där inte bara vattenmolekylerna är involverade utan även jordklotsindividen, som ställer lämpliga energikombinationer för molekyler att inkarnera i, solsystemsindividen, som reglerar jordens klimat samt salighetsväsen från spiraler över molekylspiralen, som påverkar kristallbildningen. Dessutom måste vi beakta cellernas och organismernas (inklusive människan) omsättning av vatten! Hur skall vi kunna utvinna energi här?
Det värsta, farligaste och mest brutala sättet är atom- eller kärnkraften. Energiutbytet blir stort - varav bara en bråkdel blir tillvaratagen – men till priset av att vi med vårt agerande tillintetgör oerhörda mängder med världar, varav många med fysiskt dagsmedvetna väsen. Skadeverkningar begränsas inte bara till vederbörande mikrokosmos utan sprider sig genom spiralerna (radioaktiviteten) och medför oöverskådlig karma för oss.

Men vad sker egentligen vid atomsprängningen? Den s.k. starka kärnkraften håller ihop protonerna och neutronerna. När vi tillför energi i form av bombarderande neutroner splittras kärnorna och den ”inneboende” energin frigörs, vilken vi utnyttjar. I ett kosmologiskt perspektiv är den starka kärnkraften kärnindividens viljekrafter (intelligens-, intuitions-, minnes- och instinktenergierna) som i samspel med tyngd- och känsloenergierna är detsamma som gravitationen. Viljekrafterna håller de materiebildande tyngd- och känsloenergierna i kärnan i ett ”permanent” spänningstillstånd (det rör sig om bråkdelar av en sekund ur vår synvinkel som i atomspiralen motsvarar miljontals år). När spänningen utlöses splittras energikombinationen kärnan. Dess energier är emellertid aldrig fria från varandra utan alltid bundna alla sex i olika kombinationer. Det innebär att när kombinationen kärnan sprängs d.v.s. kärnindividens kontrollerande viljeenergier inte längre förmår hålla ihop energikombinationen atomkärnan på grund av att tyngdenergin får ett markant övertag när utifrån kommande energier inkräktar, ja, då splittras kärnan i mindre delar som i ett rum- och tidsperspektiv upplevs som om mindre fragment far omkring i rummet. Dessa i sin tur kolliderar med andra energikombinationer typ kärnor, som exploderar med ty åtföljande fragment som splittrar andra kärnor o.s.v. Vi får en kedjereaktion. Detta är som påtalats fruktansvärt.

Den svaga kärnkraften då? Skulle vi kunna utnyttja den om den nu finns? Den anses miljardtals gånger svagare än den starka kärnkraften och orsakar ett visst sönderfall inom atomkärnan med ty åtföljande radioaktivitet. Men som kraftkälla för oss är den knappast lämplig. Ur kosmologisk synvinkel är energiomsättningarna vid alla de experiment och teorier som ligger bakom utformandet av hypotesen om en svag kärnkraft något helt annat än vad materialisterna hävdar – allt upplevbart är ju levande väsens tillkännagivande.
Den energi som vi skulle kunna utvinna ur gränszonen mellan is och vatten måste som jag ser det vara någon form av elektromagnetism. Enligt materialisterna är denna den näst starkaste av de fyra grundläggande krafterna som uppstår mellan elektriskt laddade partiklar. Martinus menar att elektromagnetismen i vidsträckt betydelse utgör den psykiska eller andliga världen vilket är detsamma som levande väsens tankeklimat. Vad är det som ur den synvinkeln skulle kunna tänkas ske i zonen som vi skulle kunna ha som kraftkälla?
Först måste vi då klargöra vad som menas med + och – laddning hos en partikel. Denna i sig är ju intet annat än koncentrerad rörelse i en energikombination av de sex grundenergierna. För att kunna uppleva en partikel fordras det ett jag som utvecklat speciella energikombinationer, sinnesorgan, som vid reaktion med partikelenergierna ger upplevelsen av partikeln ifråga. Denna har kunnat inkarnera där ett makroväsen ställt lämpliga energier till förfogande, d.v.s. ett tankeklimat av rent andliga energier. Att det i ett sådant andligt eller elektromagnetiskt fält synes uppträda partiklar är alltså helt och hållet beroende på att ett jag som mikroväsen i makroväsendets andliga struktur finner de rätta betingelserna för inkarnation. Gränserna mellan det andliga och skenbart fysiska är som nämnts flytande. För oss i vårt mellankosmos går upplevelseförmågan ”nedåt”, d.v.s. de minsta upplevbara ”fysiska” partiklarna vid elementarpartiklar, typ fotoner. Våra sinnesorgan, närmast ögat, upplever partikelns livstid, förloppet födelse till död, som det kortast upplevbara. Hastigheten på förloppet jämfört med andra av väsendet registrerade och beräknade hastigheter blir därför svindlande, det vi kallar för c. Partiklar med kortare livslängd ligger utanför vårt förnimmelseområde och kan inte upplevas varför de förnekas och vi stänger in oss i ”det materialistiska rummet”. ”Uppåt” begränsas vårt förnimmelseområde av galaxhopar som vi anser uppbygger vårt universum. Till synes ett oerhört område att forska och uppleva i som dock ger oss ramar för tillvaron, vilka nu håller på att sprängas.

När materialisterna talar om positiva och negativa laddningar avser de partiklarnas förmåga att repellera eller attrahera varandra. Själva laddningen anses bero på en viss kvantifierad elektricitetsmängd.
Även om man vet mycket om elektriciteten och dess verkningar har man ingen definition på vad den egentligen är.
Martinus analyser visar att alla för sinnesorganen tillgängliga rörelser, all energi, utgår från levande väsen, organiserade som organismer i organismer. Det är de levande väsendenas tankeklimat som är en av grundförutsättningarna för upplevelse av ”något”. Detta ”något” i sig är något helt annat än ”synen av detta något”. Vi lever, skapar och upplever alltså i levande väsens tankeklimat som primärt är en rent andlig eller elektromagnetisk värld.
Att vi i denna sekundärt upplever fysiska objekt är en funktion av vårt laborerande med energioceanen som under ett visst skede i vår utveckling medför att vi skapar sådana energikombinationer (de ”fysiska” sinnesorganen) som vid reaktioner med omvärldsenergierna ger oss denna föreställning.

Vi är upplevelsemässigt alltså primärt andliga väsen och lever i en ”elektricitetsvärld”, skapad av levande väsens tankeklimat, levande väsen i ur vår synvinkel mikro-, mellan- och makrokosmos.
Med utgångspunkt från ovanstående skall vi nu ännu en gång undersöka vad som sker i zonen mellan is och vatten. Vi utgår från solsystemsindividen i vilken jordklotsväsendet inkarnerat fysiskt. Detta har möjliggjorts för att solen ställt lämpliga energikombinationer till förfogande. Men solens tankeklimat medför också att fotoner kan inkarnera. Jorden har i sin tur skapat energikombinationer i vilka bl.a. vi och vattenmolekyler inkarnerar. Vår fysiska inkarnation varar kanske åttio år, vattenmolekylens tusendelar av en sekund och fotonen ännu mycket kortare. Mot bakgrunden av detta vad är det som egentligen sker i zonen mellan vatten och is? I det energitillstånd som vi upplever som is inkarnerar vattenmolekyler ständigt och jämt. Det är jordklotet som skapat tillståndet ifråga på grund av dess tankeklimat som för vattenmolekylen ter sig nästan evigt om det har nått en utveckling i sin spiral som motsvarar oss människor. Vi upplever tillståndet ifråga som ständigt skiftande, ena sekunden överväger köldenergin som medför att de vattenmolekyler som inkarnerar då får så låg rörelseenergi att de genom inverkan från ett väsen i salighetsriket i en högre spiral som ren automatfunktion bringar vattenmolekyler tillsammans i kristaller. I nästa ögonblick förändras tillståndet när solsystemsindividens tankeklimat går i riktning mot mer tyngdenergi (ökad värme), vattenmolekylernas rörelsehastighet ökar och kristallindividens ”klisterenergier” blir verkningslösa som kristallbildare. Den från kristallindividen tillförda energin i form av det vi kallar bindningsenergi mellan vattenmolekylerna med relativt mycket känsloenergi blir ”fri” vilket dämpar verkningarna av den utifrån ökade tyngdenergin. Vi kallar detta smältningsvärme. Det fordras alltså mer utifrån tillförd tyngdenergi än förväntat på grund av denna effekt.
Motsatsen sker när omvärldsenergierna går mot mer känslodominerad energikombination, det blir kallare. När kristallindividen nu får tillfälle att med sina känslodominerade energikombinationer skapa kristaller förstärker detta effekten av den sjunkande temperaturen vilket resulterar i det vi kallar stelningsvärme (mer tyngdenergidominerade kombinationer ”blir över”).

Som synes är det levande väsens agerande i levande väsen och vederbörandes tankeklimat som ligger bakom det vi upplever.
Stelnings- och smältvärmet kan inte ge de energivinster vi hoppas kunna få fram i zonen mellan vatten och is. Det måste finnas andra väsen involverade vars energiomsättning vi skall kunna utnyttja. Det materialisterna kallar svag och stark kärnkraft är inte användbart i detta sammanhang, återstår elektromagnetism och gravitation. Som antytts är dessa fyra krafter ingenting annat än samma fenomen, nämligen elektromagnetism i vidsträckt bemärkelse vilket i sin tur är detsamma som levande väsens tankeklimat. Detta i sin tur bestäms av väsendenas viljeenergiers laborerande med känslo- och tyngdenergierna, antingen dagsmedvetet eller som en automatfunktion.

Ur en synvinkel i den andliga vetenskapen är alla storlekar, all tid, all massa etc. maskerad oändlighet och evighet. Att dessa begrepp upplevs som begränsningar är en funktion av de levande väsendenas skapar- och upplevelseförmåga som bl.a. innebär att de har en begränsad förnimmelseförmåga i energioceanen. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att all energi finns här och nu. Att vi tack och lov inte kan utnyttja detta beror på skapelseprinciperna. Men inom ett väsens förnimmelseområde borde det finnas möjligheter att utvinna energi utifrån helt andra förutsättningar än vad som nu är fallet. Vi begränsar oss till spiralerna från elementarpartikelns till solsystemsindividens och undersöker vad som sker dels ur vår, dels ur vattenmolekylens synvinkel.
Solens viljeenergier och dessas laborerande med tyngd- och känsloenergierna skapar det gravitationsfält (det tankeklimat) i vilket jorden med alla dess energikombinationer kunnat och kan inkarnera. En förflugen tanke som hos solen kanske är sekundlång blir ur vår synvinkel kanske flera år och för vattenmolekylen miljontals år. Jorden som ett organ inom solsystemindividen har närliggande tidsskala som denna precis som våra organ har med oss som organismer. Vår upplevelse av att jorden kretsar kring solen med en viss hastighet (orbital rörelseenergi) motsvaras kosmiskt sett av att jorden rytmiskt ändrar sin vibrationsnivå i förhållande till solen vilket fysiskt upplevs som jordens kretslopp. Att jorden sedan roterar kring sin egen axel (rotationsenergi) måste på motsvarande sätt bero på att det inom energikombinationen jorden rytmiskt sker frekvensändringar som ger den fysiskt upplevda rörelsen. Alla dessa rörelseomsättningar är naturligtvis otillgängliga för den enskilda vattenmolekylen med dagsmedvetande på det fysiska planet men påverkar det energitillstånd, skapat av jorden, i vilket molekylerna kan inkarnera. Vi upplever hur energikombinationerna i vattentillståndet förändras med årstiderna på grund av solens inverkan, främst då ljusenergin, d.v.s. ett av solen skapat energitillstånd i vilket fotoner kan inkarnera, fotoner som  representerar den för mänskliga sinnen snabbast vibrerande energikombination som fysiskt kan upplevas och som i vårt tid- och rumperspektiv beräknats ha hastigheten c som i detta sammanhang inte alls betyder att fotoner far omkring i rummet med den hastigheten. Det råder alltså ett direkt energisamspel mellan solen och vattenmolekylen, ett samspel som sker mellan väsen i fem från varandra skilda spiraler! Ett väsens tankeklimat spänner alltså över ett väldigt frekvensspektrum.

Både tid och rum är energibegrepp – en minut påverkar sinnena mera än en sekund och en meter mer än en centimeter – och kunde man ”transformera” tid- och rumenergin från en spiral till en annan skulle mycket vara vunnet. Skulle vi kunna utnyttja energimängden i en jordklotssekund hade vi i vårt tidsperspektiv haft mängder med energi till förfogande!
Vi kan betrakta jordens tankeklimat som en energiocean med stor spännvidd mellan de högsta och lägsta frekvenserna. En del av de olika energikombinationerna är lämpade för vattenmolekyler att inkarnera i. Vattnet blir då ”infångat” av jordens viljekrafter och har omkring sig andra frekvensområden av dessa. Jorden torde inte uppfatta vattnet som fysisk materia utan som elektromagnetiska fenomen. Jordens inre värld, tankarna, utgör den yttre världen för dess mikroväsen. Mot bakgrunden av detta borde vi som människor kunna utnyttja kraftfälten (jordens tankeklimat) omkring vatteninkarnationerna. Inom parentes kan antas att vårt tankeklimat är alltför högvibrerande för vattenmolekyler att inkarnera i.

Om nu vattenmolekyler skulle kunna sättas i ett sådant tillstånd att de kom i resonans med vissa av solens tankeklimatenergier skulle man via vattnet kunna utvinna dessa. Av Martinus uttalande att döma skulle något sådant kunna tänkas ske i zonen mellan is och vatten. Vatten har högst densitet vid c. fyra grader C. Då är inkarnationsförhållandena mest gynnsamma för vattenmolekyler att inkarnera d.v.s. det tidrum i jordens tankeklimat där flest får plats per volymsenhet och där balansen mellan tyngd- och känsloenergin är optimal för dem. Minsta förskjutning mellan energierna resulterar i minskat antal inkarnationer inom tidrummet och lite energi i detta blir över, företrädesvis känsloenergi vid temperaturhöjning och tyngdenergi när det blir kallare.
Om nu vattenmolekylerna under speciella förhållanden kunde bringas i ett sådant vibrationstillstånd att de kom i resonans med eller frekvenssamstämmighet med i första hand något av solens tankeklimat skulle det vara möjligt att utvinna energi den vägen för oss. Jordens vatten, ur dess synvinkel elektromagnetism, som kommer i energiutbyte med solens tankeklimat i form av ”harmonierande” elektromagnetisk strålning skulle kunna tänkas ge oss den kraft vi söker om vi kan finna metoder att utvinna energi ur de etablerade jord- solresonanserna. Det är ju egentligen en fråga om att vissa energitillstånd i jordens tankeklimat skall komma i synkron vibration med vissa motsvarande tillstånd hos solen. Kanske är det just i zonen mellan vatten och is sådant energisamspel mellan jorden och solen etableras. Då har vi där ett ur jordens synvinkel sådant tankeklimat, en sådan vibrationsnivå, som kan ”fånga in” vissa frekvensnivåer i solens tankeklimat och ur dessa elektromagnetiska tillstånd ge oss den kraftkälla vi eftersträvar.

Principiellt kan detta resonemang överföras till alla andra energitillstånd mellan väsens tankeklimat i olika spiralvarv som kommer i speciella vibrationstillstånd. Har ett sådant etablerats finns möjligheter att väsen i underliggande spiraler får möjligheter att utvinna energi, en energi som ur deras synvinkel kan vara betydande.
I resonemanget ovan har vi ytterligare väsen att ta hänsyn till, nämligen de som från salighetsriket via sina överskottsenergier av extasupplevelser (ur deras synvinkel ett helt inre fenomen) söker skapa sig fotfäste i den fysiska världen i detta fall i form av kristallbildningar, is. Det döende kosmiska medvetandet från den utlevda spiralen kommer via instinkten i kombination med i första hand de högvibrerande minnes- och intuitionsenergierna att som ”klister” påverka vattenmolekylerna att bilda kristaller. Klistret är att betrakta som en idéenergikombination som påverkar energibalansen i zonen mot flockbildning.

Ur människans synvinkel sker i zonen mellan is och vatten följande. Solen från sin plats i salighetsriket har ett tankeklimat med ur dess synvinkel mycket högvibrerande energikombinationer i vilka fotoner inkarnerar ständigt och jämt men även ännu mer högvibrerande partiklar oåtkomliga för våra fysiska sinnen och därför ”ren” elektricitet i våra ögon. Väsen i spiralvarv under vårt kan dock uppleva dessa partiklar som fysiska, vi skulle kunna benämna dem gravitoner med den bestämda förutsättningen att dessa ter sig helt olika för väsen i skilda spiralvarv. Solens medverkan i is- vattenzonen omfattar alltså elektromagnetism av olika frekvenser, fotoner och i mindre grad solvindspartiklar.
Jordens tankeklimat skapar i första hand energikombinationer i vilka vattenmolekyler kan inkarnera. Livslängden för dessa rör sig om bråkdelar av en sekund. När vi betraktar en vattensamling ser vi egentligen något vi skulle kunna kalla ett vattentillstånd där de enskilda livsenheterna, vattenmolekylerna, byts ut kanske tusentals gånger i sekunden. Men i jordens tankeklimat finns naturligtvis också elektromagnetiska fenomen som vi kan kalla tyngdkraft eller gravitation och som vi analyserat tidigare är en funktion av jordklotets viljeenergiers agerande med tyngd- och känsloenergierna. På grund av vår ”närhet” till jorden påverkar den oss mycket mer än solen. Skulle vi gå nedåt i spiralerna och kunna uppleva gravitoner fysiskt vore jordens gravitoner mer högvibrerande än solens men ur vår synvinkel är båda formerna elektromagnetism, dock med olika frekvenser.
Den tredje parten i energisamspelet i zonen är som nämnts väsen i salighetsriket i spiraler över vattenmolekylernas som börjar sitt skapande av fysiska organismer i form av kristaller. Deras tillförsel av energier är som nämnts huvudsakligen instinkt-, minnes- och intuitionsenergikombinationer med frekvensnivåer högt över motsvarande de från jorden och solen. En salig blandning av olika frekvenser. Hur skall vi kunna utvinna energi ur detta?

Det mest givande borde vara att utvinna energi från den totala energikombinationen men eftersom där finns många olika vibrationsnivåer blir detta svårt. Bättre då att ”renodla” en energikombination och dra nytta av denna. Det måste vara ur vår synvinkel det hela sker.
Man skulle kunna tänka sig att det i zonen mellan is och vatten sker energiomsättningar som vi skulle kunna utnyttja med hjälp av en speciell ”antenn” som uppfångar vissa frekvenser av elektromagnetisk strålning. För detta fordras någon form av material som kan leda energin vi skall använda till ”energicentraler” eller för direkt användning.
Utan att förringa perspektivprincipens roll så borde ur moralisk synvinkel våra försök att utvinna energi koncentreras till våra makroväsens roll i energiomsättningen.

Jordklotsindividen är ett organ inom solsystemsindividen och är bunden till denna pga att solen skapat sådana energikombinationer i vilka jorden kunnat inkarnera. De energikombinationer som jorden utgör är alltså delar av solens energifält och bundet till detta; jorden är så att säga ”insnärjt” inom solsystemsindividen. Detta kallar vi gravitation som i analysen visar sig vara interaktion mellan olika väsen. Jorden har som levande väsen en viss självbestämmanderätt inom ”sitt” energiområde men beroendet till solen grundar sig på samspelet mellan respektive väsens energikombinationer. Alla rörelser som vi uppfattar som klotets gång runt solen och rotation omkring sin axel är som antytts ovan rytmiska förändringar inom jordklotsindividens energikombinationer som i förhållande till solens energikombinationer ger oss föreställningen om de fysiskt uppfattade kropparnas rörelser i tid och rum. I sin grundanalys är rörelserna förändringar i energikombinationernas vibrationsmönster i förhållande till varandra, antingen det gäller rörelser som vi uppfattar som stamförflyttning, tid, rum, förvandling eller materia. De fyra krafterna gravitation, elektromagnetism, svag och stark kärnkraft inom materialistisk vetenskap är ingenting annat än elektromagnetism i vidsträckt betydelse. Elektromagnetism är en funktion av jagens laborerande med energioceanen. Jagens viljeenergier, intelligens, intuition, minne och i detta sammanhang instinkt, påverkar tyngd- och köldenergierna i energikombinationerna så att balansen mellan dem förskjuts i endera riktningen varvid kraft utlöses. All kraftutlösning, rörelse, är alltså resultat av levande väsens viljeutlösning i alla kosmos: som i det lilla så i det stora. När materialisterna talar om kraftförmedlare, från den starka kärnkraftens gluoner, den svaga kärnkraftens W-partiklar, gravitationens gravitoner och elektromagnetismens fotoner, varav en del har massa, andra inte beroende på deras förhållande till Higgsfältet och eventuella Higgspartiklar i detta så är alltsammans intet annat än manifestationer av levande väsen i olika kosmos. Jagen skapar olika energikombinationer, primärt elektromagnetiska, i vilka väsen på vissa utvecklingsnivåer skapar s.k. fysiska sinnesorgan, vilka vid reaktioner med omvärldsenergierna ger väsendet föreställningen om fysisk materia. Denna är som allt annat upplevbart elektromagnetism sensu lato. När vi talar om den väldigt starka kärnkraften baserar detta sig på antagandet att den måste övervinna de starka repellerande krafterna i atomkärnan mellan de positivt laddade protonerna. Gravitoner har aldrig observerats men i teorin skulle de förmedla gravitationen. För att experimentellt påvisa dem fordras energinivåer oerhört mycket starkare än dem vi nu kan prestera. Strävan hos forskarna är att verifiera den s.k. GUT-teorin, grand unification theory, som innebär att alla krafter egentligen är en och samma, d.v.s. det vi här med helt andra utgångspunkter kommit fram till.
Innan vi går vidare med att påvisa elektromagnetismens enorma betydelse för livsupplevelsen skall vi kortfattat beröra begreppen positiv och negativ elektricitet.
Vad elektricitet egentligen är vet inte den materialistiska vetenskapen men man vet mycket om dess verkningar. Grunden till elektricitet anses vara att materia kan ha elektrisk laddning. Men materia är ju som vi beskrivit elektromagnetism; att vi uppfattar den som fast, flytande eller gasformig är en följd av att vi utvecklat sinnesorgan (också de naturligtvis av elektromagnetisk natur) som vid reaktioner med omvärlden ger jaget föreställningen om fysisk materia. Laddningarna kan vara positiva eller negativa. När laddningar kan röra sig i en ledare bildas elektrisk ström. Elektrisk laddning kan kvantifieras till negativa eller positiva multipler av elementarladdningen e. Elektrisk laddning och magnetism är egentligen två sidor av samma kraft, elektromagnetism. Denna bildas när en foton växelverkar med en laddad partikel. Varje rörelse av elektriska laddningar ger upphov till magnetfält som i sin tur påverkar laddningar att röra sig. Den elektromagnetiska kraften ligger principiellt bakom alla fenomen vi upplever som inte orsakas av gravitationen, som materialismen skiljer från elektromagnetismen.

Om jag förstår Martinus rätt så kan detta med positiv och negativ elektricitet och gravitationens särställning gentemot elektromagnetism förklaras på följande sätt. Vi tänker oss ett energifält, skapat av jag i olika spiralkretslopp. I detta finns förutsättningar för väsen att inkarnera fysiskt vilket betyder att deras manifestation av väsen med utvecklade sinnesorgan för fysisk upplevelse kan registrera dem. Varje sådan inkarnation innebär att jaget ifråga med sina viljeenergier påverkar de materiebildande tyngd- och känsloenergierna i energifältet till att skapa en energikombination, som kan upplevas fysiskt av därtill utvecklade väsen. Inom ”området” för skapandet av en fysiskt upplevbar kropp kommer då ett tillskott av viljeenergier från det inkarnerande väsendet som ur energifältet drar samman tyngd- och känsloenergi. Detta kan ske som en automatfunktion (instinktmässigt) eller dagsmedvetet. Blir den fysiskt upplevbara manifestationen på grund av viljeenergiernas agerande tyngdkraftdominerad kommer den att som partikel (den är ju fysiskt upplevbar även om den ur vår synvinkel är subatomär) att reagera med energifältet på ett visst sätt. Eftersom partikeln har ett ”överskott” av tyngdenergi betraktar vi den som positivt laddad. Detta baserar sig på det faktum att materialisterna räknar med att en elektrisk ström anses positiv om flödet av partiklar när de går från en punkt med högre elektrisk potential till en med lägre är positiva. Man skulle också kunna säga att en tyngdenergidominerad partikel påverkar omgivningen mot ökad rörelse, mer aktion.
Motsatsen gäller när den fysiska kroppen får ett relativt övertag av känsloenergi. Partikeln får då negativ laddning. Råder jämvikt mellan tyngd- och känsloenergierna blir partikeln oladdad.
I detta sammanhang kan det vara lämpligt att beröra begreppen materia och antimateria. Den materia som man anser bygger upp vårt universum har sin motsats i antimateria. Partikel och antipartikel är spegelbilder av varandra men med omvänt tecken. Kvantfältteorin menar att partiklar och antipartiklar skapas (!) ur vakuumfältet, som alltså inte är ett vakuum i egentlig betydelse. Livslängden är försvinnande kort och innebär bl.a. att energi ”lånas” från ingenting.
Den andliga vetenskapens förklaring till ovanstående kan tänkas vara följande. När ett jag skapar en fysisk manifestation enligt det ovanstående blir det i energifältet en ”brist” motsvarande partikeln energikombinationer. Denna brist är antipartikeln. Kombineras partikeln med antipartikeln ”återgår” fältet till det ursprungliga, d.v.s. partiklarna annihileras.
En grov liknelse: om jag gräver en grop i marken får jag en jordhög vid gropen. Jordhögen är partikeln och hålet antipartikeln. Skottar jag igen hålet försvinner partiklarna.
Den andliga vetenskapen skiljer principiellt inte på gravitation och elektromagnetism. Båda fenomenen är utslag av levande väsens laborerande med energioceanen. När man inom materialismen talar om att gravitationen är den renaste energin avser man dess förmåga att övergå i andra energiformer utan energiförluster. Vad betyder detta andligt sett? Som vi behandlat tidigare är tyngdkraft eller gravitation en funktion av viljeenergiernas agerande med tyngd- och känsloenergierna. När balansen mellan dessa förskjuts åt endera hållet frigörs en del av spänningen inom energikombinationen ifråga som en kraft som påverkar omkringliggande energikombinationer, starkare ju närmare dessa befinner sig. Precis som alla andra rörelser. Att den kraft vi kallar gravitation skulle vara särskilt ”ren” i förhållande till andra krafter kan bero på att den dynamiska förskjutningen mellan tyngd- och känsloenergierna skapats vid energikombinationens tillblivelse på grund av viljeenergiernas agerande som då var baserat på inflytande från den föregående spiralens kosmiska medvetande och därför kosmiskt sett fulländat. När jagen under utvecklingens gång får annan sammansättning på sina viljeenergier skapas andra typer av rörelser vid laborerandet med tyngd- och känsloenergierna. Även dessa rörelser är en form av gravitation, där viljeenergiernas agerande inte är lika högklassigt, mera ”orent” lokallogiskt sett. Se på jordklotsindividen. Som en automatfunktion bygger den upp sitt klot genom att dess viljeenergier skapar speciella energitillstånd i vilka väsen i underliggande spiralvarv får möjligheter att inkarnera. Så mångskiftande är de av jorden skapade energitillstånden att ur vår synvinkel fysiskt upplevbara inkarnationer av väsen från elementarpartikelns till vår egen spiral kan inkarnera. Början till skapandet av ett klot skedde när jorden som rent psykiskt väsen i salighetsriket sände överskottsenergier ut i den ”yttre” världen som kunde reagera med vissa av solsystemsindividens energier så anknytning till den fysiska världen etablerades i vilka ur vår synvinkel mineraliska väsen kunde inkarnera. Så småningom som en följd av minnesupplevelserna i salighetsriket kommer längtansenergier i samspel med de kosmiska skapelseprinciperna att påverka viljeenergierna så att energitillstånd i den yttre världen möjliggör för växtväsen kan inkarnera. Det är först sedan de av jorden skapade energitillstånden tillåter djurväsen att inkarnera som jordens dagsmedvetande flyttas till det fysiska planet. Jorden blir i sin spiral ett djur och sedan en jordmänniska för att där så småningom få kosmiskt medvetande och bli en ”riktig klotmänniska”. Som sådan kommer jorden att mer och mer flytta dagsmedvetandet till det psykiska planet. Det är först nu i nära samband med sin kosmiska födelse som jorden skapar sådana energitillstånd i vilka kosmiskt medvetna människor kan inkarnera fysiskt.

När jorden flyttar sitt dagsmedvetande till det psykiska planet kommer dess laborerande med energioceanen att mer och mer koncentrera sig på andlig upplevelse och dess fysiska organism blir så småningom ett ”kosmiskt lik” även om dettas energikombinationer som automatfunktioner tillåter fysiska inkarnationer en tid framöver av alltmer primitiva väsen i underliggande spiralvarv. Ur vår synvinkel rör det sig här om miljardtals år.
Ser vi ovanstående förlopp för en människa börjar hennes fysiska inkarnation med att hon som rent psykiskt väsen i salighetsriket sänder energier ut till den ”yttre” världen, energier som kommer i resonans med redan inkarnerade väsens energier som stimuleras till befruktning. Därvid får det diskarnerade väsendet ”fotfäste” i den fysiska värden under förutsättning att det råder en viss harmoni mellan dettas och föräldrarnas vibrationsnivåer (i första hand mellan dess talangkärnor och föräldrarnas fysiska gener). Den fortsatta utvecklingen (fosterstadiet) sker som automatfunktioner som kan liknas vid ett växtstadium med visst aningsmedvetande om det fysiska. Barn- och ungdomsåren fram till trettioårsåldern är ett repetitionsskede av tidigare liv och den egentliga utvecklingen framförallt moraliskt börjar nu.

I samband med att människan utvecklas mot ett mer och mer andligt framträdande kommer hon så småningom att avveckla sina fysiska inkarnationer. Under denna process finns stadier när väsendet inte föds fysiskt genom kvinna utan får förmåga att materialisera och dematerialisera en fysisk kropp via vad Martinus kallar A-stoff. Detta finns i väsendets aura och är överskottsenergier från dess organismers energiomsättningar. När ett diskarnerat väsen som nått så långt i sin utveckling vill materialisera en fysisk kropp använder det sin s.k. A-kraft för att skapa förbindelse med inkarnerade väsens A-stoff. När kontakt bildats kan det av detta ögonblickligen skapa en ”fysisk” manifestation för fysisk upplevelse. Denna är naturligtvis inte så robust och varaktig som en normalt född kropp.

Detta A-stoff måste finnas i jordklotsväsendets aura och representera ur mänsklig synvinkel oerhörda energimängder. Vilket av alla jordklotets omgivande elektromagnetiska fält kan tänkas representera A-stoffet. Det borde vara något av det långsammast vibrerande elektromagnetiska fältet – det är ju en följd av ”fysisk aktivitet”. Kunde vi skapa en energikombination som kunde komma i resonans eller reagera med detta A-stoff borde vår energifråga vara löst – under förutsättning att jorden A-stoff inte är alltför kraftigt.
Att använda sig av människornas eget A-stoff – vad det nu kan vara – är inte tillrådigt.