Julstämning av Martinus

Författare: 
Martinus

 






Det är saligare att giva än att taga

Vad är egentligen julstämning? - Ja, det är i själva verket en känsla av glädje över andra människors mobiliserade sympatiyttringar. Då julen är en gåvornas högtid och fundamentet för den framtida kulturen är "att hellre giva än taga", är det inte så märkligt att det ger en särskild stämning vid den årstid då denna gåvoprincip i särskild grad kommer fram. De flesta människor i den kristna världen vill vara goda och kärleksfulla på julaftonen och under juldagarna, vilka har blivit heliga dagar. Det har blivit en stor tradition, och nu när julen närmar sig är det skeppslaster, vagnslaster och flygmaskiner fulla med gåvor som skall delas ut runt om i världen, och miljontals kärleksfulla hälsningar sänds till vänner och bekanta. Det skulle vara underbart om människorna hade denna tendens hela året, men nu är det mest avsett för midvintertiden, och det är ju underbart med något upplivande här under de grå vardagarna i mörkrets tid.

Jultraditionen representerar en kolossal energimassa

Det kan ha sin betydelse att studera denna tradition närmare, ty den utvecklar en så kolossal energimassa att det faktiskt inte finns något i världen som kan uppvisa något motsvarande. I julevangeliet berättas det om ett litet barn som i en för länge seden svunnen tid i Betlehem föddes i ett stall och lades i en krubba med djuren omkring sig. Det måste finnas en inre kraft eller osynlig makt i denna berättelse som har kunnat åstadkomma en sådan manifestation och energiutveckling. Det är inte bara i människosinnet, i det yttre görs allt för att utsmycka gator och butiker, överallt är det guld, glitter och mängder av skinande ljus. Detta görs inte för att människorna skall bli nedtryckta och melankoliska, utan för att hjälpa dem och liva upp dem. Här invänder man kanske att utsmyckningen av gatorna och affärerna är till för att stimulera folk att köpa. Ja, men i våra dagar har vi inga andra vägar än affärsprincipen, och eftersom människorna har fått denna tendens att ge gåvor, är det ju utmärkt att det finns andra krafter som har fått till uppgift att skaffa fram varorna, så att man kan få tillfälle att se på dem och göra sina inköp. Man kanske också menar att det är en tradition att ge gåvor och att man, om man själv får gåvor, är tvungen att också ge gåvor, att man inte kan göra annat. Ja, men tänk vad underbart det skulle vara om man hela tiden inte kunde göra annat än vara god och kärleksfull mot sin nästa! 
Det kan finnas enskilda människor som inte tycker om att ge gåvor, men på det hela taget torde folk tycka om det och även det vackra uppbådet i städerna. Söndagarna före jul ser vi gatorna till trängsel fyllda med människor som ser glada ut och kommer med många paket osv. Det skulle säkert verka nedslående att avskaffa denna tradition, och det skall man inte heller göra, det finns inte så mycket upplivande i världen att vi har råd att undvara det vi har. Skulle vi undvara något, så skulle det vara för att också ge vår nästa möjlighet att få del i det goda. Men nu finns denna väldiga energiutveckling och denna gåvotradition, och det är ett uttryck för den begynnande nästakärleken. Det är början på den kommande världskultur som människorna skall uppnå när de blir färdiga med krigen och lär sig att förstå varandra. Då kommer det att bli julstämning året runt, alla kommer att älska alla, i motsats till i dag då det mer eller mindre är krig mellan alla, man och man emellan och mellan nationer.

Händelsen i Betlehem

Nu finns det kanske människor som menar att berättelsen om Kristi födelse endast är en saga, som säkert alls inte stämmer och att Kristus kanske aldrig har blivit född. Ja, men det spelar ingen roll, ty det är ett faktum att denna kärleksenergi finns i dag. Om den endast var en uppdiktad saga, är det ju fantastiskt att en sådan historia kan skapa en tradition och ett sådant uppbåd som i snart 2000 år har kommit tillbaka vartenda år. Har man sett att andra författare kunnat formulera en sådan dikt och skapa en sådan tradition att släkte efter släkte och miljoner och åter miljoner människor har kunnat bli glada och känna denna julstämning? Nej, det har vi inte sett.
De andra religionsstiftarna har visserligen sin stora anslutning, men de tillhör också undantagen. Nu har tiden kommit då människorna inte bara kommer att förstå att kristushändelsen inte är en saga, de kommer att förstå att julevangeliet är mycket mer än den lilla del som de har fått genom Bibeln.

Kristusbarnets födelse i oss själva

Julevangeliet med barnafödelsen i Betlehem är endast en utlösning av en gigantisk princip som finns som ett realistiskt faktum. Om denna princip inte fanns, skulle vi gå omkring som djur i urskogen och aldrig någonsin ha blivit människor. Genom den gudomliga princip som betlehemshändelsen representerar, står vi höjda över djuren. Vårt medvetande har fått ett tillägg som växer och håller på att förvandla det djuriska medvetandet. Detta tillägg av medvetande kan vi kalla kristusbarnet, och vi bär allesamman ett kristusbarn i vårt inre. Den historiska händelsen med födelsen i stallet symboliserar att det föddes en gnista i oss vid en tidpunkt då vi var djur, det föddes något egendomligt. Den begynnande människan föddes i djuret, och en polförvandling började. Djuret symboliseras genom stallet med orenheterna och dess smutsiga atmosfär. Denna nya i djuret nedlagda princip gör sig i dag gällande som det mänskliga i människan i form av att gärna vilja ge gåvor och glädja andra. Det är detsamma som kärlek. Det har alla människor något av, oavsett av om det är förbrytare eller straffade personer, alla har detta lilla medvetandetillstånd i sitt eget inre. Att stallet dominerar i många människor, kan de inte själva hjälpa, det kan man inte förebrå någon, var och en står på sitt särskilda utvecklingssteg. Det man inte har upplevt, det man inte upplever förrän i morgon eller längre fram i tiden, kan man inte representera i dag. Människorna, som både representerar kristusbarnet och utgör stallet för det, kan i dag endast representera det stadium som kristusbarnet i dem själva har vuxit fram till. Denna princip blir till faktum för den som vill utforska det och som har förmåga att iakttaga och studera det.
Det är ett faktum att det i den ofullkomliga människan finns två naturer, den djuriska och den mänskliga. Det djuriska är ännu så förhärskande och framträdande i världen att kulturen måste skydda sig med hjälp av djurets princip eller den starkares rätt. Nationerna tävlar om att få de starkaste vapnen och de bästa medlen för att kunna dräpa och mörda eventuella motståndare. Den djuriska principen ger absolut inte någon julstämning, men det är underbart att se att den nya principen i människorna rent allmänt gör sig gällande nu vid jultid, då de allra flesta vill vara goda och kärleksfulla. Det mänskliga finns där, och livets mening och vägen vidare fram upplevs genom det olyckliga ödet, som visar på det felaktiga i det dagliga uppträdandet.

Världsåterlösningsprincipen och pyramiderna i Egypten

Denna väldiga födelse av den gudomliga principen började för ca 90.000 år sedan, då mänskligheten befruktades av några stora väsen som inkarnerade på jorden. De nedlade också grundprinciperna för hela den materiella vetenskapen i pyramiderna i Egypten. Detta skall jag inte komma in på, men det var en födelse då de första mänskliga tillstånden föddes. På den tiden var människorna ett slags djurmänniskor, men en del var dock så mogna att man kunde börja inverka på dem, så att humaniteten kunde växa fram. Den växer fortfarande, men här invänder man kanske att det är krigsprincipen som växer. Men det är inte riktigt, ty det finns ingen som i absolut mening vill kriget, alla vill gärna ha freden, men de vet bara inte hur de skall uppnå freden. De tror att de måste kämpa sig till freden och ha en kolossal försvarsstyrka och en kolossal överlägsenhet över andra väsen för att få fred. Men man kan aldrig få fred genom att använda makt, freden kan man endast få genom att själv vara freden.

Kristusprincipen

Vad vill det då säga att själv vara freden? Det betyder att man aldrig någonsin blir förnärmad och tar till genmäle inför brutalitet och våld. Vi får både anvisningen och meningen med kristusbarnet i Betlehem, om vi följer kristusbarnet fram till den mogna åldern. Kristus övervann allt det djuriska och blev så fullkomlig att han på Golgata kors i det svåraste lidande som kan åsamkas en animalisk kropp kunde älska sina fiender och välsigna dem som förbannade honom. Han kunde ropa ut: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. "
Kristusbarnets mission är att vara modellen för alla människor, så att de kan se vad som är målet. Det moraliska geniets fullkomlighet uppenbarades på korset, men den vanliga människan kan inte plötsligt bli ett geni. Genierna är till för att visa att sådan kan man bli. De stora virtuoserna i musik eller i annan form av konst drar alla de andra med sig, de är modeller och visar som faktum att ett sådant stadium kan nås. Kristusbarnet från Betlehem blev den störste och fullkomligaste modell som över huvud taget har funnits på jorden. Det är helt likgiltigt om man förnekar händelsen i Betlehem, ty principerna visar sig i alla fall, och det är principerna som gäller och inte den yttre bokstavsformen. Formerna skiftar, men det gör inte principerna.
Denna princip fick människorna att förändras och att börja leva praktiskt efter denna yttre modell. Tidigare var det ett dimlikt tillstånd, därför att de inte kunde förstå en så upphöjd kärlek. Det var närmast dåraktigt att man skulle vända den högra kinden till när man blev slagen på den vänstra, men meningen är att man skall vända den mänskliga sidan till när man blir slagen på den djuriska sidan. Man vände den djuriska sidan mot Kristus, då man med våld och makt hängde upp honom på korset under de värsta lidanden. Han vände den andra eller den mänskliga sidan till, och därigenom visade han sin överlägsenhet och gjorde det till faktum att sådan kan man bli, och så blir man människan som Guds avbild. Han sade också: "Jag och Fadern är ett", och jag kan säga detsamma. Jag har upplevt att vara ett med dessa lagar, och det har blivit mitt liv att visa detta kärlekstillstånd. Det jag visar har Fadern gett mig, det är inte något som jag har läst eller fått berättat, utan något som strömmar in i mig genom mitt eget medvetande direkt från visdomshavet.

Korsfästelse av kristusbarnet i oss själva

Kristusbarnet växte upp till att bli modellen för hela mänskligheten, och denna princip växer nu i människan. Självklart skall man inte glömma betlehemshändelsen och Kristus på korset, men det viktigaste är att tänka på att man inte korsfäster det lilla kristusbarn som man bär i sitt eget inre. Människorna korsfäster sig själva när de skapar orsaker som kommer tillbaka och förstör deras liv, t ex med ogynnsamma njutningsmedel och tankeinställningar som är felaktiga eller skapar urspåring.
Ju mer man vänjer sig vid att ge i stället för att ta, att ursäkta andra och förlåta dem det som de har gjort mot en, desto mer är man inne på den riktiga vägen, och då kommer man att upptäcka att det ger en utomordentligt stor glädje. Det ger ingen glädje att slå ned en motståndare, i så fall skulle man vara mycket primitiv, men så primitiv är den stora eller bästa delen av världens befolkning inte. De flesta slår ogärna, och de slår endast därför att de räknar med att de är tvungna att göra det. Men det är de i själva verket inte. Om man i dag börjar att inte vilja ta till genmäle inför obehagligheter, får man god karms för det, men man skall inte tro att då är det hela förbi, så att man inte alls får någon karms längre. Det som en gång har såtts, växer och är på väg tillbaka, det kan vara behagligt, och det kan vara obehagligt. Även om man börjar leva efter kristusprincipen och vända den högra kinden till, blir man inte genast fri från obehagligheterna, men man har sått en god säd, och när den kan skördas är mycket vunnet, man har kommit därhän att man känner vad som är det riktiga. Det gäller att komma på våglängd med livet eller Gudomen själv.

Bönens magi

Det är alldeles utmärkt och gudomligt att man kan få vägledning av andra människor och studera på läroanstalter osv, men när det gäller att uppnå den moraliska livsformen, då har människorna fått en utomordentligt stor möjlighet som de ofta inte känner till. De har i sig inbyggd bönen, som är ett mysterium för dem, och så länge den är det, kan de inte riktigt använda den. Bönen har en väldig magi, som kan användas när man börjar vilja leva på det riktiga sättet och skapa ett uppträdande som är den fullkomliga människan värdigt. Det finns mycket hjälp att få genom bönen, det finns hela världar av osynliga väsen som endast har till uppgift att hjälpa mänskligheten, men man kan komma i kontakt med dem endast genom att komma på våglängd med dem.
Det betyder ingenting att man inte kan lära känna dem och inte känner dem vid namn, men det betyder något att man med sin tankegång blir inställd på den nivå eller våglängd som skyddsänglarna lever på. Då kommer man att upptäcka hur beskyddet kan växa in i en och hur man får mod att ta emot det som till synes är orättvist. Ingenting är orättvist, ty ingen kan göra orätt och ingen kan lida orätt.

Hur ödet utlöses

Orätt kan inte ske, men människorna tror det, ty det är så mycket som ser ut som om det är orätt, men det skall man se till att komma bort ifrån. Allt vad man upplever av såväl ljust öde som obehagliga tillstånd och mörkt öde, är något som man själv har sått. Energin går från upphovet och tillbaka till upphovet, den kan inte gå på något annat sätt. På denna resa i rummet befordras energin av andra väsen, som är på våglängd med den, och därigenom får vi vårt öde tillbaka genom andra väsen. Om det är något glädjande, ljust och underbart, kommer det genom människor som kan mottaga dessa våglängder, och vi får det som gåvor, vänlighet osv. Om det är mörka tillstånd och brutala ting som vi skall uppleva, kommer detta genom människor som befinner sig på ett sådant plan att de kan komma på våglängd med denna art av energi.

Kosmiska glimtar och mentala kortslutningar

När man förstår att skilja mellan vad som är djuriskt och vad som är mänskligt, och när man arbetar sig fram till att hela tiden leva i mänskliga tankar, uppfattningar, synpunkter och uppträdande, får man denna säkerhet att hela tiden vara på våglängd med Försynen. Det är att vara ett med Fadern, och det är verkligen ett tillstånd som man kan uppnå, och det är ett tillstånd som jag lever i och därför kan berätta om. Alla som har lett människorna och fått kosmiska upplysningar har varit i ett tillstånd där de kunde komma på denna våglängd. Det sker ibland att människor får en kosmisk glimt, och det får de inte under ett hetsighetsanfall, men det får det när de är inne i en mänsklig tankegång, i ett lyckligt tillstånd, i ett utvecklande av kärlek mot andra väsen. Vid en kosmisk glimt är det fråga om att komma på våglängd med elektriska krafter. Det är det också vid kortslutningar, då människor börjar gräla eller slåss. Det normala är att förhållandena är i harmoni, att ingenting skadas och att allt bevarar sin fullkomlighet, men genom brutalitet, våld och dråp är det fråga om kortslutningar. Från erfarenheterna av elektricitet vet vi hur det smäller och fräser när det sker en kortslutning och ljuset slocknar, och exakt detsamma sker med två människor som börjar gräla och gör varandra illa. Var är då kärlekssympatin? 

Jultraditionen präglar människorna

Det finns mycket att lära genom att studera kristusprincipen och julevangeliet, och det är gudomligt att det har kommit så långt att det behärskar människorna en liten tid på året. Människorna vet faktiskt inte varför, men alla är glada, det pyntas och görs fint, och man bjuder hem människor och har det trevligt tillsammans, och man ger gåvor och tycker att det är en lycklig tid. Detta har varit en tradition i snart 2000 år nu, och de flesta vuxna människor har ljusa och underbara minnen från barndomens jul, som sätter sin prägel på dem genom hela livet.
Nu är vi visserligen inne i en tid då man håller på att förlora det religiösa, därför att den yttre formen verkar naiv, men man ser tydligt att julstämningen ändå finns. Den gången vi var besatta av tyska soldater, som inte riktigt trodde på någon försyn, såg vi att de hade en massa hopfällbara julgranar med sig. De hade inte övergett julprincipen, traditionen och det mänskliga bodde i dem. Julen bor i oss, och den kan ingen ta bort, den kan kanske beslöjas av yttre händelser, men det gäller att ta lärdom av den stämning som finns här vid midvintertid.

Jul året runt
Den allra största julgåvan


Denna underbara och lysande mentala sfär, som lyser upp i det yttre fysiska mörka klimatet, kan man inte undvara. Tänk vad det skulle vara svårt att komma över de mörka dagarna i synnerhet långt i norr utan jultiden och julstämningen. Denna jultid kommer nu att börja öka, det är inte meningen att den skall fortsätta att begränsas till en bestämd tid av året. Det finns människor som lever i julprincipen året runt, men den stora mängden, som på sätt och vis suggereras, upplever den endast vid jultid. Många människor har ändå julen i sig, de har denna gåvoprincip, denna mildhet och lust att göra gott. Den allra största julgåva som något väsen kan uppleva, är denna mänskliga princip, som Försynen nedlade i djuret. Alla människor bär i sig denna gudomliga gåva, som kommer att förändra dem och få dem bort från de lidanden, bekymmer och svårigheter som de har i dag.

Lidandet efterlämnar den gudomliga förmågan humaniteten.
Känsla och intelligens


Julprincipen kan alls inte hållas nere. Även om man arbetar mot den, kommer den att växa, ty när man handlar fel, uppstår lidanden, svårigheter och olyckliga tillstånd, som befordrar just humaniteten och ger näring åt det mänskliga i människan. Djuret känner lidandet i sig själv och måste bekämpa det, men människan skall genom denna gudomliga princip växa fram till att inte bara känna lidandet i sig själv, utan också kunna känna det i andra, vare sig det är djur eller människa. De genomgångna lidandena gör människorna kärleksfulla, och förmågan att känna lidandena i andra väsen blir drivfjädern i utvecklingen. Därför skall man inte vara så bekymrad över att det finns perioder då man är inne i mörka tillstånd och lidanden, ty det ger erfarenheter som efterlämnar den gudomliga förmågan humaniteten.
Här i denna värld, där alla skall kämpa för det dagliga brödet, skall intelligensen nog utvecklas, och dessutom kan den utvecklas på skolor och läroanstalter. Annorlunda förhåller det sig med humaniteten, den kan inte läras i skolor, den kan visserligen visas teoretiskt, och det kan ge ett visst stöd, men det blir man inte en bättre människa av. Humaniteten utvecklas genom våra misstag, som ger oss lidande. Lidandet är en klocka som ringer när det är fara, och ju mer vi kommer bort från det naturliga, desto mer kommer smärtan fram, så att vi vänder om. Även om vi inte kan befrias från att lära känna mörkerkontrasten, finns det ingen människa som någonsin kan gå förlorad, evig förtappelse finns inte, alla är på väg, alla är under bästa gudomliga beskydd.

Om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp

Vi har fått frihet att göra vad vi vill, vi kan befordra det djuriska eller det mänskliga. Det var detta som Gud sade till Kain: "Om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren. " Att göra gott är just att ge gåvor och vara kärleksfull, och gåvorna behöver inte vara materiella. Att ge sin kärlek, att sända goda tankar och stimulera andra människor till glädje och livslust, är också väldiga gåvor. Om man gör det blir man älskad och avhållen av sina medväsen. Om man gör det motsatta, dvs om man gör ont, då lurar synden vid dörren, då kommer sjukdomar, fattigdom, nöd och elände.

Kristushändelsen är en uppenbarelse av livets princip 

Man kan tydligt se att kristushändelsen i Betlehem inte är något uppdiktat, eftersom den har kunnat skapa en så väldig efterverkan. Detta beror på att den är uttryck för livet självt, den är en fullständig uppenbarelse av livets egen princip, som man själv kan efterforska överallt.
På korset visade Kristus kulminationen av kärlek, som är modellen för det kristusbarn vi har i vårt eget medvetande. Det djuriska, som bl.a. säger "det fattades bara att man skall finna sig i det", är den värsta fienden; det är det som tvingar en kvar i stallet, i orenheterna och i mörkrets traditioner. Det enda som kan befria människorna från stallet och föra dem ut i den friska klara luften med den blå himlen, solsken, ljus och värme, är just att befordra detta "att hellre giva än taga". Därigenom växer kristusprincipen och det djuriska degenererar och försvinner. Ur detta mörker uppstår den fullkomliga människan, som är uppfyllelsen av Guds plan med människan, nämligen "människan som Guds avbild, honom lik".

På intuitionens vingar 
Den stora födelsen


Vilken betydelse har det att man blir god och kärleksfull? Jo, det betyder att man slipper den mörka fysiska världen och dess traditioner och får uppleva all världens visdom. Redan i fysiskt tillstånd kan man komma på våglängd med visdomen och uppleva ett verkligt förklarat tillstånd, då man t ex som faktum kan uppleva odödlighet, evig existens och den gudomliga visdom som styr och leder hela världsalltet. Man kommer att uppleva sig ett med denna ofantliga kraft och med detta ofantliga väsen, man får en kolossal självtillit, och fruktan lämnar en. Döden finns inte längre.
Den stora födelsen är ett tillstånd som inträffar när man, inte genom makt, men genom naturliga anlag, lär sig att behärska sig själv och leva och befordra det mänskliga i sig själv. Alla väsen i växt-, djur- och ofärdiga människoformer här på det fysiska planet lever i ett fostertillstånd före den stora födelsen, som människorna genomgår när de kan prestera det som Kristus gjorde på Golgata kors. Därefter börjar de att kunna säga farväl till de fysiska inkarnationerna, att bli färdiga med denna fysiska tillbyggnad eller tunga materia, och de kommer att leva i en strålande värld, där allt lystrar till tanken. Om man vill skapa något, t ex ett konstverk, sker det på tankens bud, utan att man behöver någon hjälp. Man är i en värld där materien lystrar till tanken, man börjar bli en vuxen människa i själva livet och leva det verkliga fullkomliga livet.

Upplevelsen av Guds närhet Julens princip

Människorna skall redan här i den fysiska världen uppnå det fullkomliga tillståndet, och de första stora verkningarna är denna julstämning som kommer in i mänskligheten nu vid jultid. Julstämningen, som är glädjen över andra väsens mobiliserade kärlek och vänlighet mot en, gör att man också själv gärna vill ge gåvor, och det är det som skall till. Om alla hellre ville giva än taga, hade människorna redan nått fram till fullkomligheten. Det har de inte, men de har nått så långt att de kan börja förstå den gudomliga planen, när den framlägges för dem i form av kosmiska analyser som visar den kolossala logik och kärlek som ligger bakom det hela.
Principen med kristusbarnet och den logik och kärlek som är nedlagd i människan, skall växa, och en del har nått så långt i detta växande, att de kan börja märka Guds närhet i allting och se Gud i nästan. När jag ser alla människor i denna sal, ser jag Guds ansikte, det är Guds språkrör till mig, och jag är Guds språkrör till er. Vi kan inte finnas till utan Gud, som använder alla levande väsen som sitt språkrör eller sitt uppenbarelsemedel. Det handlar då om vilket organ man vill vara för Gud, om man vill vara bödel och den som svingar piskan eller den som läker såren, smeker och välsignar.
Människorna har kommit så långt att de säkert allesamman helst vill välsigna, och denna välsignelse strålar man ut mot varandra genom kärleksfulla ögon, varma handtryckningar, gåvor osv., det är julens princip. Julstämningen är den nya världskulturens atmosfär, som människorna börjar kunna märka, såsom sjöluften i närheten av havet. Ju mer man själv befrämjar sitt eget växande på detta område, desto fortare blir mänskligheten färdig med kriget och allt det mörka, och därigenom kommer man att få uppleva den verkliga freden i sitt eget inre och känna sig ett med Gudomen. 

Från ett föredrag hållet på Martinus Institut måndagen den 19 december 1960.
Bandavskrift bearbetad av Ole Therkelsen.
Bearbetningen godkänd av rådet.


 

© Martinus Institut 1981
Publicerad med tillåtelse från Martinus Institut