Nu slår man på stora trumman bland en del kosmologiintresserade herrar att nu är det "bevisat" att Martinus drogs till män sexuellt. Videobandet har publicerats med sonens – Sven Åge Rossens – bekräftelse, om att en sådan relation har varit fallet mellan Martinus och hans far. Som om det skulle vara något "bevis".

Nej, det är fortfarande bara ett overifierat rykte som aldrig kan bekräftas, eftersom fadern är död. 

Och sonens minne verkar vara allt annat än gott. Och han gör även några felsägningar som verkar förvirrade. Bl.a. att modern var död när detta begav sig men ändrar sig sedan till att nej de var skilda. Och först bejakar han att det var Martinus motsatta pol, den feminina, som var verksam i hans och faderns smekrelation. Men sedan tillägger han att han vill utvidga det till "det mänskliga" i Martinus som drogs till det sympatiska och vackra i någon annan människa . Tala om osäkerhet om man studerar hans utsagor med ett kritiskt öga.

Sven Åge Rossen menar alltså att Martinus var homosexuell eller "homofil" på bandet. Det betyder enligt Livets Bog att han inte var fullkomlig K-människa med kosmiskt medvetande utan bara J-människa. Han drar alltså ner Martinus tillbaka till ett tillstånd som Martinus enligt sina egna analyser redan passerat i tidigare liv, långt tillbaka i historien. Martinus har ju blivit kosmiskt medveten redan i tidigare liv och var bara en tillfällig gäst här på jorden, för att nedteckna de eviga kosmiska lagarna. Om han endast hade varit J-människa, skulle han inte ha kunnat skriva om hur det är att vara K-människa, enligt min logiska analys. Så det måste de, som hävdar att Martinus hade sexuella begär till "sitt eget kön", fått om bakfoten. Det fanns inga individer att tillgå av hans "eget kön", dvs. de fullständigt dubbelpoliga, i hans närhet. Varken av det manliga eller kvinnliga släktet.

För det är först när de båda polerna, den maskulina och den feminina, har mötts i hjärtat som man är i fullständig balans, och är av ett nytt kön, det tredje könet eller frikön. "Här är man inte längre något speciellt hanköns eller honkönsväsen, utan tillhör en livsstruktur som vi, på grund av den frigörelse från könet som den är uttryck för, kan kalla ’frikön’" (Livets Bog st. 1936)
Vilket innebär att man bara dras till dem som också har detta nya kön, "gemensamhetskön" eller "samkön" som det också kallas, som ännu inte finns på denna planet. Det är det som Martinus menar i Livets Bog när han talar om att dras till "det egna könet". Innan detta tillstånd har uppstått i människan finns det inte något "eget kön" att dras till, vilket borde präntas in i varje kosmologiintresserad med eldskrift!:

"När väsendet sexuellt drages mot sitt eget kön, är detta naturligtvis baserat på en hunger som utlösts av dess motsatta pol. Dess ordinära pol kan ju aldrig draga väsendet sexuellt mot det egna könet." (LB V St. 1910)

All annan tro är "tankedrill", ett tankefel. Mer om detta i "Primära och sekundära äktenskap inom hetero- och homorelationer".

Nu har man hävdat från en del håll att Martinus själv har sagt att han är homosexuell. Och man hänvisar till detta uttalande från öppningsföredrag i Klint, 26.06.1977:

"Der er jo noget, skal man ikke være bange for at finde sig i noget, altså denne der sladder og bagtalelse osv. behøver man ikke at tage sig til af. Man må jo lade folk tale, man må jo lade dem. Der er jo nok ikke mange, der har været ude for mere sladder og bagtalelse end jeg. Jeg har både været charlatan og røver og homoseksuel. Ja, jeg må nok sige, at homoseksuel det skal jeg ikke sige mig fra. Jeg er dobbeltpolet, men jeg er ikke en... jeg er fuldstændig i balance. Jeg har den kosmiske bevidsthed. Derfor kan jeg tale og sige det til dem, jeg siger i dag."

Det finns mycket som han inte sa mellan raderna där jag har satt en massa frågetecken...
"Jeg er dobbeltpolet, men jeg er ikke en... ?????????? jeg er fuldstændig i balance. Jeg har den kosmiske bevidsthed. Derfor kan jeg tale og sige det til dem, jeg siger i dag."

Vad var han "IKKE"?

I dessa ord "men jeg är ikke en..." finns det ju naturligtvis tolkningsmöjlighet för vad man vill, eller hur. 
Att säga att "jeg er fuldstændig i balance" innebär att man är långt ifrån det som människor idag tolkar som homosexualitet. När de båda polerna, den maskulina och den feminina, har mötts i hjärtat då är man i fullständig balans. Och, som tidigare sagts, är man ett nytt kön, det tredje könet, vilket innebär att man dras bara till dem som OCKSÅ har detta nya kön, som ännu inte finns på denna planet. Det är det som Martinus menar när han talar om att dras till "det egna könet". Innan detta tillstånd har uppstått i människan finns det inte något "eget kön" att dras till! Återigen:

"När väsendet sexuellt drages mot sitt eget kön, är detta naturligtvis baserat på en hunger som utlösts av dess motsatta pol. Dess ordinära pol kan ju aldrig draga väsendet sexuellt mot det egna könet." (LB V St. 1910)Läs LB!

Pappan hade varit gift och var skild. Och han var inte homosexuell utan heterosexuell, enligt Rossen. Om jag uppfattat det rätt menar han att det var hans far som kunde ge Martinus den "glädjen" med smekningar och sexuell utlösning, alltså en "gåva" och något som Martinus skulle "behöva"?! Att tro att Martinus som kosmiskt medveten människa skulle vara styrd av sina hormoner och inte vara herre över sin kropp, sina mikroväsen eller materian är något som många har missuppfattat. Då har man inte tolkat Livets Bog rätt. Och där kan man också läsa att en heterosexuell man inte kan attraheras till en homosexuell handling för "Dess ordinära pol kan ju aldrig draga väsendet sexuellt mot det egna könet." Om det inte är i något slags vinstsyfte. Läs Livets Bog st. 1860 (Detta är bara en allmän reflexion, jag påstår absolut inte att detta skulle gälla Rossens far!)

MEN, enligt Martinus, kan den kosmiskt invigde aldrig handla omoraliskt eller samvetslöst. Skulle Martinus då inleda sig i en sexuell relation med en heterosexuell man och därmed bidra till en framtida urspårning för denne man? Han skulle aldrig utsätta någon heterosexuell man för sexuell förförelse om han var kosmiskt medveten.
Men om den homosexuella sidan hos fadern var omedveten då? Kan det ha fått honom att lockas in i en relation med en homosexuell man, som man menar att Martinus var? Martinus själv svarar:

"Eftersom jordmänskligheten är långt framme i sin sexuella förvandlingsprocess och den motsatta polen hos alla kulturmänniskor mer eller mindre befinner sig i utveckling eller är långt framskriden, så bor redan djupt hos varenda människa en motsvarande, låt vara omedveten, tendens att känna sympati för sitt eget kön, men den kommer inte och skall helst inte komma fram till väsendets kännedom eller vakna dagsmedvetande på annat sätt, än som en av naturen själv diskret och lämpligt eller omärkligt befordrad normal polutveckling. Då kommer den, som vi senare får se, inte att vålla alla dessa kval och abnormiteter som den nu åstadkommer genom den av människorna själva igångsatta, alltför forcerade utvecklingen."

Visste Martinus detta så inte skulle han ha inlett någon sexuell relation med en man, som enligt sonen var heterosexuell. Det handlar ju om moral och ansvar.
Och han tillägger i "Världens räddning" (K 12/02):

"Det är emellertid inte meningen att man skall börja öva sig i att hålla av sitt eget kön. Det skall man verkligen inte försöka sig på, ty då blir det till en urspåring. Det skall växa inifrån, denna känsla skall komma av sig själv - och växa långsamt. Det är inte något man skall skynda på, ty då kan det som sagt ta överhanden och bli en urspåring."

Martinus skriver själv om att en heterosexuell man inte kan bli förälskad i en homosexuell man. Inte heller attraheras av en sådan. Tvärtom känner de antipati och äckel mot allt sådant beteende. Vad var då meningen med detta påstådda sexuella möte mellan Rossens far och Martinus?
Om fadern var mer dubbelpolig dvs. mer "människa" än enpolig maskulin man, som man får intrycket att Rossen vill få det framstå som, borde han ha haft många kosmiska glimtar i tidigare och i nuvarande liv. Inget om sådant nämndes av Sven Åge Rossen. Det borde framkommit någonstans eftersom han skrivit många artiklar och böcker om kosmologi och det vore naturligt att ta exempel från nära håll, alltså från fadern. Eftersom de hade en sådan nära relation att fadern berättat om sina sexuella möten med Martinus i detalj, att det var endast smekning av könsorganen men inte analsex, så borde han framförallt ha berättat om sina kosmiska glimtar och andliga utveckling, tycker man.

Och varför hade inte Rossen närmare relation till Martinus när nu fadern påstås ha haft en sådan intim relation. Det är påtagligt under intervjun att Rossen inte minns något av sina få personliga möten med Martinus. Han minns inga detaljer överhuvudtaget, säger han. Varför? Om man nu tagit till sig en lära så fullkomligt som Rossen menar sig ha gjort, skulle han väl minnas alla ord från sin "mästares" mun med skärpa. Eller ha skrivit ned dem för senare användning. Han är ju författare och har ägnat hela sitt vuxna liv att skriva böcker om kosmologi. Ja, så till den grad att hustrun enligt honom själv fått dra det tunga familjelasset, när han ägnat sig åt Martinus sak.

Det enda som han har att anföra i videon är saker som han har läst eller hört, som jag också redan har hört från andra håll om Martinus. Han var en "satellit", dvs. stod utanför kärnan av saken, säger han. Och hans minne verkar vara mycket dåligt för han hade inget nytt att tillföra om Martinus. Det enda han minns och vill ha ut är att Martinus tryckte hans händer en gång och påstod att han skulle få mycket med saken att göra. Men Martinus måste ha glömt det senare, för han skickade ett brev till Rossen om att nu skulle deras vägar skiljas när Rossen följde sina egna beslut mot Martinus. 

Det är något som inte stämmer, upplever jag, med hans bekännelser. Fadern var heterosexuell och kan då inte dras mot homosexuella män. Han kan ju inte heller ha varit H-människa:

"Då dess polutveckling inte försiggår i något onaturligt snabbt tempo, växer denna sida av dess psyke endast fram helt omärkligt, så småningom, och når därför sin kontakt med väsendets vakna dagsmedvetande först i väsendets allra sista inkarnationer före dess invigning eller upplevelse av den stora födelsen. Och så länge dess polutveckling inte nått fram till utlösningen av denna kontakt, har väsendet absolut ingen sexuell dragning till sitt eget kön. (...) H människan behåller därför sin normala prägel genom hela den sexuella urspåringens farozon."(LB v; st 1875)

Jag sätter stor tilltro till Sven Åge Rossens kunskaper om kosmologi, men jag tror faktiskt inte på hans historia. Varför? Den går helt emot innehållet i Livets Bog Tredje Testamentet. Så som jag har förstått det.

Det finns inga bevis för att det Rossen säger om fadern och Martinus är sant. De som anser det är bevis lever kvar på trosstadiet och har inga höga krav på sanningen utan godtar rykten utan någon som helst verifiering. Fadern är död och kan inte tillfrågas om påståendet är sant. Viktigt är också att ta med sonens utomordentligt dåliga minne om allt annat som han varit med om när det gäller Martinus. Han säger ju själv att han har svårt att minnas detaljer om t.o.m Martinus sista framträdande, vid firandet av hans sista föredrag och födelsedag 1980.

Jag kommer tro på att Martinus hade sexuella behov som han behövde tillfredsställa när någon kvinna, som levde nära Martinus, kommer med bekännelser om att han haft smekningssexualitet med henne. Varför? Jo, för att Martinus själv har skrivit om sin sexualitet så här:

"Då världsåterlösaren däremot är ett dubbelpoligt väsen, utgör han ett 'helväsen'. Hans livs fullhet kan därför inte utgöras av den intima anknytningen till ett 'halvväsen' av motsatt kön. Då han sålunda inom sig själv till fullkomlighet äger det motsatta könet och därigenom är lika dagsmedveten i båda polerna som det enpoliga väsendet är i sin ena pol, finns det inte något motsatt kön som han kan känna äktenskaplig anknytningslängtan till. Ett sådant väsen är lika frigjort från båda slagen av "halvväsen", från män såväl som kvinnor. Dess intima sexuella liv och könsliga utlösning försiggår i stor utsträckning på mental väg, alldenstund "den riktiga människokroppen", d.v.s. den speciella organismen för detta dubbelkönade väsen, ännu inte är färdigutvecklad på jorden." LB III st. 837

Martinus skriver i Livets Bog III st. 870:

"Och det är detta väsendets möte med den högsta frukten av dess tidigare liv som han uttrycker som 'den förlorade sonens' hemkomst eller möte med sin Fader. Här är det som gudasonen har lärt känna sina fel och därigenom kommit till riktig insikt om och inställning till sin Fader och kan se sitt eget liv, sin eviga identitet som son till Guden. Här är det som han blivit materiens och därmed livets och dödens herre. Här 'syndar' — felar — han inte mera utan handlar fullkomligt, har nått könslig opartiskhet och därmed 'allkärleken'."

"Den "verkliga sanningen" kan väsendet därför omöjligt finna eller uppleva, innan det blivit helt opartiskt gentemot allt och alla. Först då kan det vara rättvist och rättfärdigt och därmed hundraprocentigt kärleksfullt mot allt och alla utan undantag." st.977
[…]
"Alla berättelsers rättfärdighetsvärde beror sålunda uteslutande på i vad mån de är opartiska." St.978

Martinus om partiskhet:

LB I st.12:

"Som partisk betecknas här kärleksförmågan hos ett väsen, vars självupplevda erfarenhetsmaterial ännu inte är av sådan karaktär att det som ett naturligt anlag sätter väsendet i stånd att se eller förnimma att ingen enda manifestation kan existera utan att samtidigt vara resultat av ett lägre och fundament för ett högre manifestationstillstånd och därmed i sig själv även vara identisk med ett oumbärligt moment i den process som heter "utveckling" samt en bekräftelse på att allt är mycket gott. En individs erfarenhetsmaterial verkar som regulator för hans kärleksförmåga, och så länge erfarenhetsmaterialet ännu inte innehåller de upplevelser som för individen bevisar att allt är mycket gott, kan hans kärleksförmåga endast blomstra och spira på de fält, där erfarenhetsmaterialet är blomstrande och spirande. Detta vill i sin tur säga att individen i ett sådant fall har större kärlek och därmed större förmåga att känna tolerans på områden där hans erfarenhetsmaterial är blomstrande än på områden där det blott spirar, och individen blir följaktligen endast i stånd att manifestera sig i tillvaron såsom partisk dvs. mer sympatiskt stämd mot vissa erfarenhetsfält än mot andra."

st.1948…"Alldeles som solen, denna livets förnämsta kraftkälla, inte dirigeras av någon fråga, om föremålet för dess värme, ljus och kraft har goda eller onda tankar, så är också det mentala ljuset, kärleken, fri och opartisk i sin utstrålning".

Själv påstår Martinus att han som författare till Tredje Testamentet var opartisk:

"Livets bok är ett resultat, frambragt av de materiella verkningarna av alltets överfysiska tillstånd från ett så stort område eller av en så omfattande natur, att endast ett medvetande som observerar från en utvecklingsnivå eller utsiktspunkt som blott kan bestigas med hjälp av en fullt utvecklad kärleksförmåga är i stånd att förmedla en renodlad, självupplevd och opartisk överblick." st.11 Livets Bog I

Martinus Julevangelium, som jag finner beskrivande:

Kap. 30

"[…]Under det att mannen och kvinnan eller han och honväsendet i renodlad form endast är mentala halvsolar, då de inte kan känna sympati för, och än mindre älska, sitt eget kön och därför kastar en stor slagskugga mot detta kön, så är det fullkomliga kristusväsendet eller det dubbelpoliga andliga väsendet ett helväsen eller en helsol. Det kan därför självt inte alls sända ut någon mental slagskugga. Då det är dubbelpoligt, existerar för detta väsen inte något motsatt kön att favorisera eller något eget kön att rivalisera med eller känna antipati mot. Det sänder ut sitt värmande ljus mot allt och alla.

31 KAPITLET

Sexuella villfarelser och abnormiteter under
jordmänniskans polutveckling

Nu finns det kanske läsare som här vill fråga, om det verkligen är meningen att en man skall älska en annan man på samma sätt som han brukar älska en kvinna, och om en kvinna skall älska en annan kvinna, så som hon annars brukar älska en man. Och här måste svaret naturligtvis i allra högsta grad bli nekande. Det är naturligtvis inte livets mening att en man skall älska en man eller att en kvinna skall älska en kvinna, ty i så fall behövde ju livet eller försynen varken skapa om mannen eller kvinnan till helt nya sexuella väsen. Då hanväsendet och honväsendet i renodlad form organiskt är skapade till att kunna älska endast det motsatta könet, kan varken mannen eller kvinnan på fullkomligt sätt älska ett väsen av sitt eget kön. Och då detta är ens nästa i lika hög grad som ett väsen av det motsatta könet, kan sålunda kärlekslagen, vilken absolut betingar att man skall älska sin nästa som sig själv, omöjligt uppfyllas på ett fullkomligt sätt, så länge man ännu mer eller mindre framträder som man eller kvinna. Att påbjuda att ett hanväsen skall älska ett hanväsen och att ett honväsen skall älska ett honväsen, eller att en man skall älska en man och en kvinna en
kvinna, vore lika dåraktigt som att påbjuda en fisk att leva i luften och en fågel att leva i vattnet. När det likväl förekommer väsen, män och kvinnor, hos vilka det finns en tendens att älska sitt eget kön, så bekräftar detta ju endast, att det inom dem redan håller på att uppstå den nya organiska struktur, som skall förvandla "djuret" i jordmänniskan till ett kristusväsen eller till den fullkomliga människan, "Guds avbild".
Men här kan det inte nog starkt betonas att denna nya sympati för det egna könet är oändligt långt borta från sin bestämmelse, ifall den yttrar sig som ett glödande begär efter att få äga ett visst väsen av det egna könet endast för sig själv och därmed avslöjar sitt upphov som ett lika glödande "förälskat" väsen. Ett "förälskat" väsen måste också känna svartsjuka och inrymmer därmed i sin mentalitet alla de sedvanliga äktenskapskvalen, olycklig kärlek och därav följande livsleda. Ett sådant väsen kan därför inte vara någon representant för den "nya människan", kristusväsendet, eller väsendet i balans. Det visar i stället tecken på just den bristande jämvikt som befordrar det manliga eller det kvinnliga väsendets förtretligheter, sorger och lidanden. Och det gör ju inte saken bättre, att det är den sexuella pol som väsendet ännu inte har någon organism för, som är den dominerande. Om en man är förälskad i en annan man och här känner ägandebegärets och svartsjukans kval, är detta ju endast ett uttryck för att hans maskulina pol i motsvarande grad är satt ur spel och att han därför regeras av sin feminina pol, med andra ord blivit ett slags kvinna i en manlig organism. Detta strider naturligtvis mot livets mening och mål och måste därför i vederbörande väsens mentalitet vridas in i sin riktiga bana: polernas balans eller harmoniska samarbete. Detsamma gäller naturligtvis varje kvinna som framträder under liknande omständigheter.
Att dessa företeelser kan förekomma beror på en alltför hastig eller onaturligt forcerad utveckling av den motsatta polen i väsendet. Men de kval och lidanden som en sådan utveckling medför kommer ju så småningom att dämpa detta alltför hastiga tempo i den sexuella utvecklingen, så att denna pols utveckling inskränks så mycket att det åter kan bli plats för den ordinarie polens utveckling och individen därmed kan komma i en för sin utvecklingsnivå passande sexuell balans eller jämvikt. Och med denna jämvikt mellan individens två sexuella poler och det därav följande balanserade samarbetet mellan dessa poler i mentaliteten börjar de djuriska skuggornas område att avlägsnas från väsendets framträdande. Och väsendet börjar då att som en mental sol, lysande och värmande, färdas fram över sin nästas mentala himmel. Den man älskar, önskar man all lycka. I situationer då man inte gör det, är det i själva verket bara sig själv man älskar."

Det finns som sagt en stor fara med att sprida irrläror om den nya sexualiteten. Unga killar och tjejer i tonåren, som är osäkra i puberteten, kan få för sig att de skall börja "samligga" med kompisar av sitt eget kön för att "visa" att de har kommit långt i sin utveckling. Och det leder deras utveckling käpprätt åt helvete, sade Martinus. Urspåring nästa! Lång väg tillbaka! Högmodet är ju det sista som överger människan innan KM, som bekant!

Jag hörde också av en man, som var med redan på 70-talet i Klint, att det byttes partners till höger och vänster där på den tiden, för man trodde man var så polförvandlad att man nu kunde älska med allt och alla. 
Men nu verkar den trenden ha dött ut, och man har börjat idka familjeliv och t.o.m. producera barn igen. Och nu tar man fram citaten där Martinus menas "dundra" mot otrohet och skörlevnad.
Ja, sannerligen mixas det en hel del med kosmologins kärleksbudskap. Kosmologisk kärleksmix, allt efter utveckling och behag.
Den är väl utsatt för trender och mode, så som allt annat i vårt samhälle.

Från bandföredraget "Världens räddning":

"- Alla kommer att bli dubbelpoliga! - Men alla behöver inte bli perversa. Det är utsvävningar som dyker upp, därför att andra saker eller realiteter kommer in i bilden. Om man följer den moral som nu ges, kommer man inte att bli pervers, då kommer man att fortsätta att stråla också genom detta tillstånd. Mänskligheten kommer att förstå dessa dubbelpoliga individer, precis som man i dag förstår en man och en kvinna. Men tidigare har man inte förstått att den verkliga människan som Guds avbild varken är man eller kvinna, utan en levande människa - ett väsen med dessa två principer i gudomlig förening, så att hon kan känna både det maskulina och det feminina tillståndet. Gudomen är varken man eller kvinna, Gudomen är ett väsen som utstrålar både det maskulina och det feminina tillståndet." (allt fetstilt mitt)

Och i DEN HØJESTE ILD 4, ett bandföredrag säger han:

"Och så ser vi en massa människor som kan förälska sig i sitt eget kön. Men då är vi ute på ett fält som måste komma in under urspårning. Det är inte livets mening att den principen som är mellan man och kvinna...det är inte meningen att det sak vara en bärande princip mellan väsendena när de blir till riktiga människor, det ska det ju absolut (slet) inte. Där ska det ju bara vara den verkliga reella kärleken som förälskelsen är ett surrogat för, i de lägre tillstånden." (Min översättning)

Tydligare kan det väl inte sägas.

En man hade skaffat ett häfte med lösa symboler och berättade en gång för Ingrid Okkels, nära vän till Martinus, om alla förskräckliga urspårningar som hon var tvungen att gå igenom i sin framtida sexuella utveckling. Ingrid gick då till Martinus och frågade om det verkligen var en naturlag att gå igenom allt det? Martinus svarade att Försynen inte har några favoriter och att ingen kommer lättare till kosmiskt medvetande än någon annan. Men så tog han fram ett stort papper och en spritpenna, och ritade ett schema över utvecklingen från A- till K-människa. Martinus sa att:

”För den som inte söker sin egen tillfredsställelse på någon annans bekostnad behöver inte polförvandlingen bli mer vansklig än en vanlig pubertet”.

Man behöver alltså inte gå igenom alla sexuella urspårningar, enligt Martinus, om man har starkare moral än sexualdrift.

Lyssna på "Ingrid Okkels berättar om sina upplevelser av Martinus"

Sammanfattat av
Marja

© 2011 Marja Silverfall All Rights Reserved