Det har efterfrågats på olika Martinusforum många gånger att Martinus skulle varit mer tydlig med kategoriseringen av homosexrelationer. Alltså om dessa är längre komna i utveckling än de heterosexuella, som båda lever under äktenskapsliknande former.

Vi lyssnade på ett bandföredrag från 1969-03-03 av Martinus, som heter "Menneskehedens fremtid"

Där säger Martinus något väldigt intressant.
Vi skrev ner det citerade stycket ordagrant, men översatte det till svensk/danska.

24:20 in på bandet säger Martinus följande:

"Vi ser hur äktenskapet upplöses. Det är självklart en hel del människor, många människor på jorden ännu som lever i det gamla äktenskapet med kyrkvigsel och bröllop och det håller hela livet.
Dem kan vi kalla de primära äktenskapen. De håller. Där finns inga skilsmässor i dem.
Så kommer det en annan serie av samliv.
Dem kan man kalla sekundära äktenskap. De är de som lever i skilsmässa, det är de tillfälliga äktenskapen. Det är människor som inte kan leva i äktenskap, alltså hela livet. De blir gifta och skilda osv. De är alltså en annan typ av människor där är äktenskapet degenererat en del och vi kan kalla dessa äktenskap för sekundära äktenskap.
Så kommer det ett tredje äktenskap. Det är människor som också lever i samliv, hankön och honkön som lever i samliv. Men de har ingen kyrkvigsel. De går bara ihop och lever samman så länge de tycker att de tycker om varandra och så kan de gå ifrån varandra och också ta några andra. Det är också ett slags samliv. Det har också visat sig att de upplöses till att gå i en annan riktning. Dessa äktenskap dem kan man kalla profana (icke kyrklig; respektlös. Fr. danskt lexikon)
Sen kommer det ännu en slagas förbindelse. Det är förbindelse mellan väsen av samma kön som lever i samliv, som om det var ett slags äktenskap, det kan man ju också, det måste man kalla en slags äktenskapskopia.
Genom dessa ting det blir mer och mer synligt det blir mer och mer utbrett, så till sist dör alla dessa gamla ting." (min fetstil)

Att döma av ovanstående kan man se att även de homosexuella paren som vill befästa sin relation med "vigsel" eller en "välsignelse" av något slag faller in under kategorin de "primära äktenskapen" och de som lever bara som sambos hamnar då under de "sekundära äktenskapen". 
Som det framgår här, hör då även homosexuella relationer till de gamla "tingen" och är en kopia av de heterosexuella äktenskapet, och hör därmed inte till framtidens kärlek. De har alltså inte levt ut sina äktenskapliga drifter. Vissa hävdar att vi alla skall bli homosexuella. Men varför skulle vi då alla behöva repetera och gå igenom en gammaldags äktenskapstid genom en homosexualitetetsperiod, när den ändå skall degenerera i oss allesammans? Till vilken nytta? Ingen, vad jag kan se, och ingenstans står det heller nämnt om något sådant i Tredje Testamentet. Det faller ju på sin egen orimlighet.
När alla dessa företeelser degenererat kommer vi till den riktiga kärleken som inte söker sig till vare sig motsatt kön eller "eget" kön utan till ett "frikön" dvs. "människan i människan" och "där man inte tar till äkta" (Livets Bog V st 1936). Också benämnt av Martinus som "gemensamhetskön" eller "samkön" (Livets Bog IV st 1133) 

De primära och sekundära äktenskapen bland homosexuella par som lever under äktenskapsliknande former faller då alltså in under samma kategorier som de heterosexuella gör som lever under äktenskapsliknande förhållanden. 
Vilket återigen betyder att de är "förälskade" precis som de heterosexuella:

Förälskelse = könsriktad partisk favorisering av ett kön i taget
Allkärlek = okönsriktad opartisk ickefavorisering av något som helst kön

Det som slog mig är att det finns ytterligare en kategori av relationer som Martinus inte nämnt, och som inte var så vanliga på hans tid som nu, och det är de heterosexuella och homosexuella som lever i "fria" förhållanden med någon de tycker om.
De kallas för "särboförhållanden" vilket innebär att man bor för sig själv och träffas då och då. När de umgås med varandra är det ju att likna vid ett äktenskapligt möte. För äktenskapet kan vara barnlöst också och är alltså inget kännetecken för äktenskapligt samliv. Man har helt enkelt fattat tycke för någon speciell människa och "bokat" och "reserverat" denne för kortare återkommande äktenskapliga möten då och då. Naturligtvis gäller då att man idkar "intimt umgänge" med varandra oavsett om man är hetero- eller homosexuell. Det blir en slags korta minirepriser av äktenskapligt samliv.
Hos dessa människor har den äktenskapliga talangen degenererat så långt att man inte längre vill bo ihop. Om den inte är tillfällig just för stunden och av övergående natur när/om man hittar någon som man vill "dela säng och säte" med senare.
Dessa relationer, vare sig de är långvariga eller tillfälliga, kan ju då benämnas som "tertiära äktenskap".
För så länge man favoriserar en person med sin "kärlek" faller de fortfarande under begreppet "förälskelse" och "äktenskaplighet". De är alltså fortfarande äktenskapligt lagda, om än aldrig så lite.
För den riktiga Kärleken är inget som man smusslar med bakom stängda dörrar, enligt Martinus. Ej heller förbehåller man den till någon speciellt utvald.

Det kan ju inte vara obekant för dem som på något sätt kommit i kontakt med människor som intresserar sig för kosmologi, att det finns åtminstone två tolkningar av polförvandlingen bland dem som menar sig ha läst LB.
Nu är det ju ett faktum att Martinus har skrivit för framtidens människor. Och framtidens människor har mer intuition att läsa och förstå med, än vi som precis har kommit i kontakt med analyserna, eftersom intuitionen utvecklas gradvis i oss allt efter vår humana utveckling. Och det innebär därmed också naturligtvis att vi alla är beroende av vårt eget erfarenhetsmaterial och vår lidandesbank när vi läser Tredje Testamentet, och det har vi inte alla lika mycket av. Och dessutom kommer vi från "två olika håll", dvs. från två olika sexuella principer, den feminina och den maskulina, som på många sätt ger två konträra upplevelser av livet. Det färgar ju självklart vår läsning och tolkning av TT. Så bara för att t.ex. tio personer tror på en tolkning behöver det inte innebära att de har rätt.

Förälskelse är en konstgjord ointellektuell sympati, enligt Livets Bog, som är baserad på körtelfunktioner och hormoner. Det är den enpoliga hungern som kräver sin mättnad. Och bara genom denna förälskelseförmåga kan individen känna sympati och befordra något humant. Och eftersom den, enligt Martinus, är ett sympatibehov som endast är "en väg för väsendet till att få ett livsviktigt begär tillfredsställt, nämligen det sexuella, så har den inte något med verklig kärlek att göra utöver sympatin för maken eller makan samt avkomman". LB st. 2550.

När en sexuell mättnad börjar infinna sig avtar naturligtvis hormon och körtelfunktionen, det är naturens gång. Vilket sker successivt och ger naturligtvis funderingar för dem som inte känner till den kosmologiska kunskapen om polförvandling. Man tror att man är onormal och även sjuk=impotent/frigid.
Enligt Martinus är den nya utlösningen en kulmination av mental värme vilket är detsamma som "sympati". Och sympati kan man ha för alla levande väsen och det behöver inte utlösas bakom lyckta dörrar. Den ger då "osjälviska verkningar" för ens omgivning och är inkörsporten till en kosmisk "invigning". Men det skall också tilläggas att man inte kan uppnå detta stadium genom att leva i onaturliga celibat. Det är alltså en process som sker på ett naturligt sätt, dvs. att en mättnad för den sexuella djuriska parningsakten inträder, som förekommer i både hetero- och homosexuella relationer.

Ett samlag, eller en sexuell akt, är enligt Livets Bog inget annat "än en utlösning eller fortplantning av ’elektriska’ krafter", igångsatt av "utomordentligt livlig tankemanifestation" eller fantasi? Och denna tanke är hormonellt begärstyrd. Och det är hormonproduktionen som kommer att successivt avta i oss. Det man är mätt på blir man led åt.
Den nya kärleksförmågan som sakta inträder istället för förälskelseförmågan stimulerar inte hormonproduktionen vare sig hos män eller kvinnor då den inte kräver utlösning i eller med något kön, utan riktar sig som kärlek mot allt och alla. 

Och ett litet klargörande angående vad Martinus menar med "äktenskap" eller "äktenskaplighet" är att han likställer det med parningsdrift. Och parningsdrift är detsamma som samlag, könsumgänge eller smekningar med fysisk utlösning som mål, oavsett om det sker på det heterosexuella eller homosexuella sättet. Det är enpolighetens salighet och lycka.
I annat fall kallas samliv, där samlag eller ömsesidiga smekningar för fysik utlösning inte sker, för "kamratäktenskap". Vilket redan förekommer och även kallas för "vita äktenskap" även om dessa relationer ännu inte är så vanliga.

"Om mannen och kvinnan i ett äktenskap är H-människor, kan ett sådant äktenskap i bästa fall till och med bli mycket lyckligt, då de bägge är så kärleksfulla, att de inte nänns göra varandra bedrövade, och bägge är av en så pass hög intellektuell standard att de kan odla gemensamma kulturella intressen och göra sitt samliv utomordentligt rikt och nyttigt för varandra och därmed för omgivningen, även om den sexuella dragningen alls inte är någon överväldigande ömsesidig kraft eller kanske helt saknas." Livets Bog V st. 1877

Dessa äktenskap är nu ännu inte så vanliga, men de ökar i antal visar undersökningar.
Någonstans minns jag att Martinus har skrivit att det även är skadligt att fortsätta med ett "överdrivet" sexliv, att gå emot sin natur, om man inte längre har behov av så många utlösningar och börjar förlora lusten, utan att man för den skull är impotent. Det finns män redan idag där degenerationen av könsorganen har börjat och behovet av sädesuttömningen har avtagit. Jag har hört många unga män uttala att "jag har väl också rätt att säga nej för jag har inte alltid lust jag heller"! 
Enligt Martinus analyser skall vi bli "herrar över materien", vilket innebär att det är våra tankar som styr vårt framträdande och våra beteenden, inte våra mikroväsen i våra könsorgan, körtlar och hormoner. Vi skall ju bli/vara styrande makroväsen över våra mikroväsen dvs. vår kropp, och inte tvärtom.

Och att påstå att vi alla skall gå över från ett äktenskapligt liv, det heterosexuella, till ett en "kopia" av detta äktenskapliga liv, det homosexuella, är en omöjlighet enligt Martinus:

"För kärleken är en i högsta grad intellektualiserad humanitet och medkänsla med allt levande utan att på något vis vara han- eller honkönsbetonad. Den verkliga kärleken är sålunda en djupgående, absolut oegennyttig sympatikänsla, en egenskap där man inte nänns att göra ett enda väsen något för när, en känsla som lika mycket riktar sig mot väsen av det egna könet som mot väsen av det motsatta könet. Den skiljer sig alltså hundraprocentigt från äktenskaps- eller parningskärleken, vilken befordras genom överproduktion av hormoner hos väsendet, varigenom det blir förälskat och bindes vid befruktnings- eller fortplantningssfären i det jordmänskliga psyket. Med polförvandlingen blir "mannen" och "kvinnan" till nya väsen." /min fetstil)

De homosexuella relationerna är baserade på det som man kan läsa om i st. 1909, dvs. imaginära (synon. tänkta, overkliga, skenbara, fiktiva, påhittade) föreställningar för att kunna förekomma och fortgå.

"När den sexuella kulminationsakten mellan två enpoliga väsen av samma kön utlöses, kan den endast förnimmas som en tvåfilig akt med hjälp av föreställningsförmågan. Huvudprincipen i denna akt är den, att båda parterna föreställer sig sin förenade sexuella utlösningsakt som en normal akt mellan man och kvinna". För; "Det normala maskulina väsendet har ingen som helst förmåga att bli förälskat i sitt eget kön… " LB V 1861. Och då gäller detta även det feminina väsendet.

Och dessa citat bekräftar Martinus även i "Julevangeliet" under rubriken; "Sexuella villfarelser och abnormiteter under jordmänniskans polutveckling":

"Nu finns det kanske läsare, som här vill fråga, om det verkligen är meningen, att en man skall älska en annan man, liksom han brukar älska en kvinna, och om en kvinna skall älska en annan kvinna, liksom hon annars brukar älska en man. Och här måste svaret naturligtvis i allra högsta grad bli nekande. Det är naturligtvis inte livets mening att en man skall älska en man eller att en kvinna skall älska en kvinna, ty i så fall behövde ju livet eller försynen varken skapa om mannen eller kvinnan till helt nya sexuella väsen. Då hanväsendet och honväsendet i renodlad form organiskt är skapade till att kunna älska endast det motsatta könet, kan varken mannen eller kvinnan på fullkomligt sätt älska ett väsen av sitt eget kön."

Och:

"Men här kan det inte nog starkt betonas att denna nya sympati för det egna könet är oändligt långt borta från sin bestämmelse, ifall den yttrar sig som ett glödande begär efter att få äga ett visst väsen av det egna könet endast för sig själv och därmed avslöjar sitt upphov som ett lika glödande "förälskat" väsen. Ett "förälskat" väsen måste också känna svartsjuka och inrymmer därmed i sin mentalitet alla de sedvanliga äktenskapskvalen, olycklig kärlek och därav följande livsleda. Ett sådant väsen kan därför inte vara någon representant för den "nya människan", kristusväsendet, eller väsendet i balans. Det visar i stället tecken på just den bristande jämvikt som befordrar det manliga eller det kvinnliga väsendets förtretligheter, sorger och lidanden. Och det gör ju inte saken bättre, att det är den sexuella pol som väsendet ännu inte har någon organism för, som är den dominerande. Om en man är förälskad i en annan man och här känner ägandebegärets och svartsjukans kval, är detta ju endast ett uttryck för att hans maskulina pol i motsvarande grad är satt ur spel och att han därför regeras av sin feminina pol, med andra ord blivit ett slags kvinna i en manlig organism. Detta strider naturligtvis mot livets mening och mål och måste därför i vederbörande väsens mentalitet vridas in i sin riktiga bana: polernas balans eller harmoniska samarbete. Detsamma gäller naturligtvis varje kvinna som framträder under liknande omständigheter.
Att dessa företeelser kan förekomma beror på en alltför hastig eller onaturligt forcerad utveckling av den motsatta polen i väsendet. Men de kval och lidanden som en sådan utveckling medför kommer ju så småningom att dämpa detta alltför hastiga tempo i den sexuella utvecklingen, så att denna pols utveckling inskränks så mycket att det åter kan bli plats för den ordinarie polens utveckling och individen därmed kan komma i en för sin utvecklingsnivå passande sexuell balans eller jämvikt. Och med denna jämvikt mellan individens två sexuella poler och det därav följande balanserade samarbetet mellan dessa poler i mentaliteten börjar de djuriska skuggornas område att avlägsnas från väsendets framträdande."

Och att leva under alla de äktenskapliga och äkteskapskopierade relationer som Martinus kallar "primära" och "sekundära" och det jag kallat som "tertiära", faller under detta att vilja "favorisera", "äga", "boka" eller "reservera" någon för sin egen del, oavsett kön. Dvs. att någon "privat" skall kunna tillfredsställa ens egna sexuella behov under intimt umgänge.
Den nya sexualiteten kommer inte vara en privat "smyga i sänghalmen"-sexualitet. Och varför skulle vi kunna få liv i "döende" hormoner, körtlar och könsorgan och rikta sexlusten mot någon kropp som ser ut som ens egen när den djuriska sexualiteten är på tillbakagång? Det ger väl ingen nyhetens behag, sådana har vi ju sett i årtusenden. 
Nej, den riktiga Kärleken är något helt annat. Den omfamnar allt och alla helt öppet.
Och allt som har med favorisering av någon speciell person, oavsett kön, faller under det som Martinus kallar för äktenskaplighet. Vare sig det utlevs i "originalformat" eller "kopia" av denna konstlade parningssympati.

Läs om "vita äktenskap" på nätet. Teorierna om orsaken och "botemedlen" till dessa är många och av skiftande form.:
"Sju procent av alla par har inte sex"

Parterapeut: "Äktenskap utan sex vanligare än man tror"

Läs också om det minskade intresset för barnafödande hos kvinnor i Norden: 
"Barnafödandet minskar".