Världen är full av förbittrade barn som menar att deras mödrar eller fäder inte gett dem allt som de anser sig ha behövt för att bli lyckliga.

Detta ständiga ältande om att det är vår barndom som är orsaken till vårt olyckliga liv, är ju en myt som vi nu måste förkasta om vi har förstått reinkarnationsprincipen rätt. Vi har det ju varken bättre eller sämre än vi förtjänar, för vi är ju vår egen lyckas smed. Den utvecklingsnivån som vi nu står på i detta liv har vi byggt upp i de föregående liven. För den som bara tror på ett ett-livs-perspektiv är det lätt att falla in i martyrkänslor och kasta skulden på sina föräldrar eller någon annan, det är ju alltid enklare att hitta syndabockar utanför sig själv. Men i det långa loppet kommer det inte vara till glädje för någons fortsatta liv eftersom martyrium eller självömkan är som ett fängelse vilket inte ger utveckling framåt. Det finns ingen befrielse i att tänka hatiskt och vredgas över sina föräldrar. Hat är motsatsen till kärlek.
Därför är det viktigt att, när man nu har kommit i kontakt med kärleksbudskapet i kosmologin, börja sprida det i sin omgivning och bli ett levande exempel på att, som Martinus skrev: "Glädje och martyrium kan blandas lika lite som olja och vatten".

I boken Kosmiska lektioner kapitlet "Onaturlig trötthet" kan man läsa om sådana negativa och depressiva tankar:

"Det är farligt att gå för länge i ett depressionstillstånd. Depression är nämligen detsamma som att tankeförmågan är sjuk. Den deprimerade har mist förmågan att se tillvaron i dess normala framträdande. Han kan bara se den i mentalt mörker. Han vandrar hela tiden i tankevärldens skuggregioner. Det är som om han inte kunde finna en väg ut ur dessa skuggregioner och in i tankevärldens soliga nejder. Han ser endast hopplöshet och åter hopplöshet. Han finner allt till den grad oöverstigligt att han börjar känna ett alltför överdimensionerat medlidande och en medömkan med sig själv. Han känner sig som en martyr eller som offer för naturens nycker, om det nu inte är andra människor han ger skulden för sitt "martyrium". Det är självklart att denna situation, om den inte avbryts, utmynnar i livsleda. Livsleda är i sin tur en begynnande sinnessjukdom, som i värsta fall utlöses som självmord. Mer abnorm kan en människa inte bli.”

En sak som jag tycker är intressant är den andligtvetenskapliga synen på moderskapet, eftersom jag är "moder" själv.
Det är ju ett område om något där vi oftast är partiska. Man försvarar och värnar om först och främst sina egna barn, oavsett om det alltid är rättvist eller relevant. 

Den som nu har öron hen höre…

En kvinna vågade ställa sin mor en mycket modig fråga:

"Skulle du umgås med mig även om jag inte varit din dotter?"

"Nej", svarade modern.

Dottern blev paff, men hon började granska sitt eget beteende gentemot modern och deras relation blev bättre. Alla är inte färdiga för den självrannsakan som behövs för att växa som människa.

Modern kanske inte är en "god moder" längre, men desto större MÄNNISKA. Och vad betyder nu det:

"Liksom behovet att känna sympati för avkomma och familj har uppstått genom väsendets enpolighet, så uppstår med väsendets övergång till dubbelpolighet behovet att älska alla eller sin nästa som sig själv." Martinus; Den eviga världsbilden II (min fetstil)

Genom enpolighet betyder vårt djuriska egoistiska tillstånd som vi fortfarande har en stor del av och dubbelpolighet innebär att vi blivit mer altruistiska och gör inte skillnad på våra eller andras barn utan älskar dem lika mycket. Låter det som en outförbar tanke?
Nej, det finns redan människor som har dessa kärlekstendenser. Man kan älska någon annans barn också:

"Måhända är blod tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod!" skriver Astrid Trotzig, adopterad från Sydkorea som fem månader gammal, i boken "Blod är tjockare än vatten".

Den moder som kan behandla andras barn med samma kärleksfulla attityd som sina egna barn, dvs. opartiskt (= utan att favorisera någon) är en degenererad mor, men en desto större MÄNNISKA, skriver Martinus:

"'Moderskärleken' är sålunda endast en förlängning av hennes egen självbevarelsedrift, något som blir till uppenbart faktum genom den omständligheten att enbart 'moderskärleken' inte på något vis i förekommande fall hindrar modern från att ta brödet från främmande barn för att ge det till sina egna. För sina egna barns mättnad och välfärd låter en hundraprocentig mor de främmande barnen svälta, om så är nödvändigt. Ifall hon inte gör detta, utan i lika hög grad har omsorg om främmande barn och har lika svårt att se dessa vederfaras något ont, ja då är det inte längre 'moderskärleken' som gör sig gällande. Upphovet till en dylik 'kärlek' är tvärtom en 'degenererad mor', men en större människa. En sådan 'kärlek' är nämligen en del av den stora 'nästakärlek' som är 'lagens uppfyllelse' och utgör fundamentet för den fullkomliga människans medvetande eller mentalitet." LB IV st 1126

Dagens forskning påvisar att både förälskelsen och moderskärleken är ett hormonellt betingat rus. Under detta kärleksrus förlorar vi vår bedömningsförmåga och det sunda förnuftet. Vi förlorar vår medfödda misstänksamhet och ser våra utvalda genom ett rosa filter där skavankerna avlägsnats eller förnekas. Vi hamnar i en slags självförljugen blåögdhet och tappar även den lilla del av vår kritiska granskningsförmåga som vi besitter i vanliga fall. Samma sätt ligger bakom moderskärleken där modern helst vill betrakta sin avkomma okritiskt och blåögt. Vilket de flesta gör. Oavsett vad barnet hittar på.

Och vad är väl "intim" vänskap annat än favorisering av någon utvald, som man vill vara speciellt nära vän med. Som man inte vill vara med de andra. Det hör ju inte framtiden till med favorisering om man skall älska alla lika mycket. Att vara vän med alla och ingen speciell är att vara en opartisk människa, som inte favoriserar någon extra mycket. 

Jag har till stor del samma åsikt om barnuppfostran som David Eberhard i sin bok ”Hur barnen tog makten”. Det har gått alldeles för lång med att barnen skall få allt och bestämma allt. De har inte den mognad och erfarenhet som krävs för att kunna ta beslut som de vuxna egentligen borde ta.
Jag anser att det gått åt skogen med hela barnuppfostran i Sverige med bortskämda, söndercurlade, egoistiska, oförskämda förvildade barn och ungdomar som inte har respekt för varken föräldrar och andra vuxna, ej heller för polisen. Och det är därför man i TV kör med återanpassningsprogram som Supernannys och ”Världens strängaste föräldrar” m.fl., där de med enkla uppfostringsmetoder får barn och ungdomar att inse att de är på fel spår. Att föräldrarna inte är deras tjänstehjon.

Enligt den andliga vetenskapen är vi skyddsänglar för våra barn tills det är stora nog att gå på egna ben. Och då ligger det ju i vårt ansvar att uppfostra våra barn så gott vi kan efter vår egen moral och utvecklingsgrad. Och det är ju lyckligt om barn och föräldrar är på "våglängd" med varandra på utvecklingsstegen, för det kan också vara så att de inte är det. Då uppstår naturligtvis kollisioner.

Man får inte klema bort eller överbeskydda sina barn, för:

"Solen skapar öken om inte värmen regleras

Ofta förstår människorna inte att värmen måste regleras. Solen kan också bränna upp allting till en öken, och detta visas ju för att vi skall kunna se det. En kärlek eller värme skall vara intellektualiserad, annars skapar den öknar.
Människorna kan ju vara så oförnuftiga och känslobetonade att de inte nänns göra vad som bör göras. Det ser vi t.ex. inom barnuppfostran, där det finns föräldrar som inte nänns uppfostra sina barn. Då växer barnen upp vilt och blir till tyranner mot föräldrarna. Det är ju ett slags andliga öknar eller dödsbringande områden som då uppstår." 
Martinusartikeln "Sommarlandet" Kosmos 2004 nr.8

Kärlek är inte alltid att smeka medhårs. Kärlek är också att kunna vara bestämd och sätta gränser i situationer där någon försöker överskrida dem. Så är det i barnuppfostran och så kan det också vara i våra möten med vår nästa.
Men Martinus menar också att det inte går att "dressera" eller "civilisera" något barn till att bli något som denne inte har förståelseförmågor till.

Från boken "Logik" kap. 62:

"Man kan inte kultivera något som inte alls existerar 

Icke desto mindre ser vi faktiskt, att många väsen från primitiva steg underkastas högre stegs "uppfostran". Dessa väsen kommer alltså inte att därigenom tillhöra dessa högre steg. Men om uppfostrarna är mycket ihärdiga, använder maktmedel och våld, kan de tvinga dessa individer att visa upp ett slags yttre beteende, som kommer dem att verka som om de var i besittning av det högre stegets utveckling. Men detta yttre beteende har inget liv och har inga rötter i individernas verkliga förståelse och sympati, som ju nödvändigtvis måste behärskas helt av det som är deras verkliga, medfödda natur.

Ett sådant yttre beteende motsvarar i stort sett den företeelse vi bevittnar, när en dresserad hund lyfter tassen för att "hälsa goddag". Hundens "hälsning" saknar helt det inre liv som är grunden för en verklig hälsning. "Hälsningen" blir för hunden själv endast en genom tvång framkallad yttre handling, vars mening den inte har den ringaste aning om och som den bara utför för att undgå att få stryk eller, i bästa fall, för att få en liten läckerbit, socker e.d. En sådan "hälsning" har alltså inget med den verkliga, mänskliga hälsningen att göra. Den är och förblir bara "dressyr", dvs. ett tvångsexperiment. Och på samma sätt blir resultatet av ett högre utvecklingsstegs "uppfostran" endast ett yttre sken, ett falskt uttryck för detta steg, när det påtvingas väsen från lägre utvecklingssteg. En sådan felaktig uppfostran får alltså dessa väsen att omge sig med ett yttre, materiellt sken av en högre själslig kultur, som de alls inte äger. De är således endast ’dresserade’ väsen."

Han skriver mycket mer och intressant om föräldraprincipen i ovanciterade kapitel och bok.

Jag håller med Nawal El-Saadawi som lever i exil och svarar på frågan om det inte är tufft att vara så långt från familjen i Kairo?:

”–Nej, jag tolkar familjebegreppet annorlunda. Min familj är inte min biologiska familj och mitt hem är inte en bit land. Mitt hem och min familj är överallt där jag hittar ärliga människor som kämpar för rättvisa, frihet och kärlek. Det är mitt hem.”

Vi har många egna psykiska navelsträngar, livlinor, gummiband och säkerhetsnålar till vår omgivning att befria oss ifrån, innan vi blir fria individer. För kärleken släpper fri.

Läs vidare om ”Den inre frigörelsen”.

Och ”Om barnuppfostran, curlingföräldrar och bortskämda barn”

Ursprungligen publicerat mån, 2016-07-04 15:45