Sedan diskussionerna om Martinus Instituts (MI) rättsprocess mot Fyrklövern började, har jag här och där på olika M-forum läst uttryck som: ”Jag tar inte ställning”! Eller ”Det bästa är nog att hålla sig ifrån det här bråket.” Eller "Jag är neutral och opartisk".

Dessa personer verkar vara mycket bestämda om sin opartiska ståndpunkt, men ganska snart ser man åt vilket håll vinden blåser även hos dessa ståndaktiga ”tennsoldater”. För de fortsätter att skriva på olika forum och yttrar sig i frågan. Åsikterna var inte så bestämda eller opartiska i alla fall. Det sipprar fram lite sympatier hit och lite antipatier dit.

Men det är ju nu så, att oavsett hur man än försöker att låtsas vara ”neutral”, så hör det till den mänskliga psykologin att man tar ställning även om man inte vill inse det själv. Sympatin pekar hela tiden, kanske svagt men ändå, åt något håll. Man tror att man kan ”två sina händer”, men som Martinus redan genomskådat:

"Varje människa inom den i dag rådande världskulturen ställs många gånger om dagen inför precis samma situation som Pilatus. Hon måste ta ställning till det ena eller det andra. Hon skall fatta beslut i den ena eller andra riktningen. Och inte ett enda av dessa beslut kan ligga utanför principen 'Barrabas' eller 'Kristus'. De skall i de givna situationerna frige antingen barrabassinnelaget eller kristussinnelaget. Och här ser vi också hur de söker göra kompromisser. Egentligen vet de mycket väl att de borde frige kristussinnelaget, men då kan detta frigivande eventuellt komma att beröra deras ställning och goda anseende, ja kanske vara farlig för deras ekonomi eller befattning. Och så blir man rädd liksom Pilatus och friger barrabassinnelaget och fängslar och avrättar kristusmentaliteten hos sig själv.”
Läs hela artikeln: Pilatus, Kristus och Barrabas.

Många gånger handlar det om vilken flocktillhörighet eller Martinusfalang man knutit an till. Och då väljer man ofta den majoritetens åsikt som sin, för man vill ju inte hamna utanför gruppen eller som det också heter ”kovärmen”. De flesta klarar ännu inte av att hellre gå sin egen moraliska väg, utan följer blint den flocken de valt. Och:

”Så länge människorna ännu i mycket hög grad är själviska blir de i motsvarande grad partiska. De favoriserar starkt de företeelser som är behagliga för dem och förföljer de företeelser som inte är behagliga för dem eller inte passar dem. De kan därigenom endast uppträda som ’försvarare’ och ’angripare’, vilket återigen betyder att de är ’krigare’.” (Mellan två världsepoker kap. 3)

Så egentligen så följer människans vägval inte alltid den kosmiska sanningens väg utan oftast blir det fortfarande egoismens väg:
"Förståndet är de 'glasögon', genom vilka världen ses. Den 'färg', som dessa 'glasögon' har, blir avgörande för dess ägares syn på livet, individen och ödet." (Logik s. 26)

Så den enda som är opartisk och neutral är karmalagen och den kosmiskt medvetna opartiska människan och det är ingen av oss ännu.

Men det kommer en dag för varje människa, då Sanningens väg blir viktigare än flocktillhörighet, familjen och vännerna. Den vägen är smal och det krävs mod att gå på den. Men man är inte ensam. Någon håller en osynlig hand över en.

Jag har t.ex. valt vem jag anser har rätt i den rättsprocessen som nu pågått i 7 år mellan Martinus Institut (MI) och den s.k. Fyrklövern och inte visar tecken på något slut än så länge: det är utan tvekan Martinus! Och de sistnämnda som kämpar för att hålla hans originalverk rent från ofullkomligas besudling och ändringar får mitt stöd. För som han själv har föreskrivit för rådet och medarbetarna på MI som rättesnöre:

”Man måste naturligtvis stötta den som har rätt.” Martinus (Strukturen 25.9.74)

Enig!