En gång för mycket längesedan - innan jag börjat läsa LB - hade jag och en väninna hyrt ett litet övernattningsrum på Smögen i Bohuslän. Det var sommar och vackert väder. Vi solade på klipporna och på kvällen var vi bjudna på fest.

Klockan fyra på morgonen ville jag gå hem från festen, men det ville inte min väninna, så jag började traska ensam hemåt  i gryningen.
När jag skall passera Smögenbadet, en sommarrestaurant, ser jag en man ligga mitt på gatan utanför.  Restaurangen har stängt för länge sedan, det är öde och tomt och hela Smögen sover.

Han är storvuxen, i 40-årsåldern och säkert 195 lång. Själv är jag bara 161 och var smal och smärt på den tiden.
Det ser ut som om han sover, men jag är inte säker.

Vad gör jag nu, tänker jag. Jag kan ju inte lämna honom där, risken är ju stor att han blir påkörd.
Men samtidigt känner jag mig lite rädd. Tänk om han blir våldsam när och om jag lyckas få liv i honom. Jag vet ju att det finns en taxistation i centrum, men dit är det en rejäl bit att gå. Till min bostad är det dubbelt så långt och jag har inga pengar på mig.
Jag går lite närmare och ser att han har vit kortärmad skjorta och i bröstfickan ligger en ask Prince och bakom den skymtar jag några hundralappar. Han andas och luktar sprit. Vad bra, tänker jag, om jag kan få liv i honom så kan vi hjälpas åt ner till taxistationen så han kan ta sig hem.

Jag börjar skaka hans arm lite lätt. Ingen reaktion. Jag skakar mer…och mer och pratar med honom. Och till slut får jag ett frustande från honom. Han kisar på mig och sätter sig upp. Jag säger till honom att här kan du inte ligga och bli påkörd utan du måste komma hem. Han reser sig upp och jag ser att han är bra rund under galoscherna! 
”Nu går vi till taxistationen så du kan ta en taxi hem”, säger jag bestämt.
”Vet du var du bor”, frågar jag vidare. Han bara flinar fånigt mot mig.
”Vad du var söt då”, sluddrar han och svajar lätt.
”Ta mig om axlarna så går vi”, säger jag, och undrar hur jag skall kunna baxa denna gigant så långt i detta tillstånd.

Men han börjar ragla på och snart har vi fått upp lite fart. Han är lulligt gladlynt och flirtar med mig hela tiden. Jag får mig en del goda skratt innan vi kommit ner till centrum.

På den tiden fanns det en telefon på alla taxistationer som man kunde ringa på efter taxi, gratis.
Jag ringer och får veta att taxi skall komma från Kungshamn om fem minuter.
Flirtisen har jag parkerat på en parkbänk.

Nu frågar jag igen om han vet var han bor, men får inget vettigt svar. Han tjatar bara om att han vill ha mitt telefonnummer. ”Jag vill träffa dig igen fattar du väl”, lullar han på och ögonen går nästan i kors av de intagna dryckernas påverkan.
”Herregud”, tänker jag, ”vart skall jag skicka honom om han inte kan ge taxichauffören sin adress”.

Taxin kommer och chauffören är — en kvinna. Ja, det var ju också lyckat, tänker jag. Hon kanske inte ens vill ta med honom till närmaste polisstation som får försöka hitta hans boplats. Här kan vi ju inte lämna honom.

Men hon kommer ut och ler. Jag berättar om mina strapatser med den lullige och att han verkar ha pengar till taxin.
”Ingen fara jag känner honom och vet var han bor, jag har kört honom många gånger”, säger hon till min stora lättnad. Vi går fram till honom och tar honom under armarna på båda sidor och baxar in honom i taxin. Och jag får åka med den sista biten till mitt hem, som ligger åt samma håll.

Det visade sig att mannen var en fiskare från Kungshamn. Känd för att ta sig lite ”för många järn under västen” när han gick ut. Men han blev aldrig våldsam eller otrevlig utan hade ett gott ölsinne.
Vi skildes åt utan att han fick mitt telefonnummer ;-). Hela veckan efter hade jag jädrans ont i armarna och ryggen, som ett minne av en annorlunda sommarnatt på semesterorten Smögen.

Detta minne dök upp när jag såg en kort video på Aftonbladet:  ”Det fasansfulla fångas på bild. Visar obekväm sanning — mitt bland folk. Hur hade du betett dig?”

Den var så skrämmande att se. Det kan ju hända både dig och mig.

Man kan alltså ligga och dö i en kall snödriva i dagens Sverige och ingen bryr sig! Utom till slut en ung kvinna. Den mänskliga sidan är fortfarande ganska frånvarande och bokstavligt talat isande KALL bland många. Ja, faktiskt bland de allra flesta verkar det som. Brrr, jag ryser!

Jag vet idag hur jag skulle ha betett mig i filmen!  Sådant vet man bara om man har varit med om likande prövning tidigare. Innan dess kan man ju bara tro vad man skulle ha gjort. Och ofta tror man mer om sig själv än man kan prestera i en ögonblicklig prövning där man inte får en chans att hinna tänka efter. Jag kan ju inte veta vad jag kommer att göra i andra ödessituationer där en snabb insats krävs.
Men jag har i alla fall meddelat ”dem där uppe” att jag inte vill råka ut för en situation där någon håller på att drunkna för jag är jättedålig på att simma. Då blir det två som drunknar istället för en. Eller så får jag leva fruktansvärt skuldtyngd resten av mitt liv när jag inget kunde göra för att rädda. Och nej, jag vill inte bli en bättre simmerska, i fall om att. Jag är nämligen rädd för djupa vatten och var nästan på väg att drunkna i en simhall en gång. Men det är en annan historia.

Tidigare om ämnet ”Har kvinnor högre moral, mod och empati för medmänniskor?”