"Sverigefinnarna utgör idag den största av Sveriges fem nationella minoriteter, det vill säga finsktalande invandrare från Finland. Antalet personer med denna bakgrund uppgår till drygt en halv miljon människor. På sverigefinskt initiativ har den 24 februari angetts som Sverigefinnarnas dag i Svenska Akademiens almanacka, från och med 2013."

Kan man läsa på Nordiska museets hemsida.

Hur har jag upplevt att vara invandrare? Och många med mig? Ja inte blev vi precis mottagna med några öppna famnar bland svenskarna. Tvärtom.

Det är ju ingen tillfällighet var någonstans man är född och varje land har ju sin "nationalsjäl", som är präglat av den gruppmentalitet som där råder.

Det är ju ofta först när vi får distans som vi upptäcker olika sidor i oss själva och det gäller ju även när man går ur en "flock" i olika sammanhang vilket ju också händer när man emigrerar, och blir invandrare i ett nytt land. Det finns väl inga som så envist har behållit sina svenska traditioner som de som emigrerade till Amerika! Generation efter generation har de firat alla helgdagar med alla de ritualer som hör till den svenska kulturen, trots att de flesta inte längre ens kan svenska. Det är stor pompa och ståt. Svensk TV visar med stolthet hur den svenska kulturen har bevarats i det stora landet. Men hemma i Svedala anser svensken att utlänningar skall anpassa sig till den svenska kulturen och språket snabbast möjligt. Främmande kulturer är inte så välkomna här, även om vi sedan länge gillar pizza, hummus, kinamat och andra exotiska maträtter.

Jag tänkte bjuda på en kort resumé av hur det har känts för mig att vara invandrare efter att jag 1956 flyttade till Sverige.

Låna gärna "mina skor" en stund och känn efter hur det kan kännas att vara invandrare, (vit nordbo, född och döpt kristen, tidigt svensk medborgare) och ta del av mina upplevelser av svenskarnas syn på finnar. Främlingsfientligheten, som jag upplevde och faktiskt fortfarande känner av. Från och till.

Men min berättelse är inte menad att vara en klagovisa, nej, nej, nej, för jag har lärt mig mycket av min vistelse här, och det har lärt mig hur jag själv kan bete och inte bete mig mot "främlingar" idag.

Det pågick en stor värvningskampanj från svenska varvsindustrins sida för att locka hit finnar och jugoslaver under 50-60-talet, för det fanns inte tillräckligt med arbetskraft i Sverige som kunde täcka det behov som den expanderande båtbyggnadsindustrin så väl behövde. Min far åkte hit för att prova på hur det kändes att arbeta i ett främmande land och efter ett halvår kom han och hämtade oss. Min mor grät sig sedan till sömns, under flera års tid, av hemlängtan. 

I skolan fick jag höra i början:

"VAD GÖR DU HÄR? ÅK HEM FINNEJÄÄÄVEL, du har bara kommit hit för att TA VÅRA PENGAR!" 

Jag kan berätta att det gjorde oerhört ont, för jag förstod inte vad jag hade gjort för fel när alla mina svenska klasskamrater var emot mig. Att det var den allmänna synen bland vuxna svenskar som de påverkades av, kom jag att förstå så småningom.

I tidningar kunde man en period, när fler och fler finnar kom hit, läsa så fort ett knivdåd begåtts med stora bokstäver: "En finne igen?" Men man skrev med "små bokstäver" om det sedan råkade visa sig vara en svensk som var brottslingen.

Vi blev hopfösta i snabbt uppbyggda baracker, i "finskbyn" eller "Knivstan'" som den också kallades, långt ifrån svenskarna. 

De vuxna fick ingen svenskundervisning på den tiden, men svenskarna kunde inte förstå varför finnarna inte kunde ta seden dit de kom och lära sig svenska! Men det var aldrig någon svensk som visade intresse för närmare bekantskap.

Man ansåg att finnar var primitiva varelser som sysslade med märkliga ritualer, de slog sig själva eller varandra med björkris i sina olidligt heta bastun.När svenskarna sedan upptäckte, under 70-talets glada "fri-sex" period, att man kunde använda bastun som "upphetsningsrum" under blöta spritfester i hemmen, där alla då öppet kunde titta på grannens eller vännernas dolda och ädlare delar - och tillåta sig eventuellt mer än det - inreddes det otaliga bastun i både hus och kojor runtom i den svenska bygden. Så nog har vår kultur berikat detta land, åtminstone med nya svenska innevånare, även om de inte alltid har fötts "inom äktenskapet". 

Men då de flesta inte förstod att de var ägnade till att vara bara renlighetsanrättningar, där finnen svettades ut sin skit efter en hård arbetsvecka, förvandlades de sedermera till torkskåp för tvätt.

Min mor som i början hade svårt med språket betalade alltid med de större papperssedlarna i affärer, vilket föranledde ett besök på banken för att växla in den stora mängden av småmynt. Hon kom hem en dag med skära kinder och sa att "den banken går jag aldrig mer till"! Den "fina" banktjänstemannen hade dragit en harang av alla de ord han kunde på finska för henne, och de var en salig soppa av både svordomar och fulare könsord. Hon, liksom jag, har under årens lopp kommit till insikt om att bildning och utbildning inte alltid går hand i hand.

Jag lärde mig dock snabbt svenska och efter att ha blivit utsedd till "bästa kompis" av klassens "leading-lady", så blev jag också accepterad av de andra. Under min uppväxt fick jag vara tolk åt mina föräldrar och blev tidigt införstådd med att de ofta kände sig särbehandlade.

Efter att jag hade gift mig till ett svenskt efternamn, ett vanligt son-namn, kan jag inte minnas att jag blev utsatt för någon rasism, utan livet i Sverige har känts bra "ur det svenska perspektivet" sett. Men när jag senare, trots min mors varningar, tog tillbaka mitt flicknamn i början på 90-talet har jag till min stora förvåning upplevt en viss särbehandling igen. Penningtillgången styr tydligen också den svenska synen på invandrare och det är väl den djuriska överlevnadsinstinkten som bestämmer den.

För några år sedan skaffade jag mig för andra gången ett svensktklingande efternamn och har redan återupptäckt fördelarna med bytet. Man blir mer behandlad som "en av oss" istället för "en av dem".

Det tar ju som bekant lång tid innan fördomar dör, men genom sin styrka och envishet (den världsberömda finska sisun ;-)) har finnen förändrat svenskens och andra nordbors syn på denna från den nordiska flocken något avvikande folkgrupp, för numera kan man även höra att:

* Finnar är hederliga, man kan alltid ge dem en avbetalning utan säkerhet eller låna ut pengar till en finne, de betalar alltid tillbaka till sista öret. 

* De är renliga och har gett bastun ett ansikte i världen som renlighetsanrättning. (Förr föddes man i bastun och kläddes även som lik där innan begravningen. Jag var bara en vecka gammal när jag badade bastu för första gången )

* De är arbetsamma. Vill man ha någonting gjort - skicka en finne. 

Jag hörde en "kosmolog" som var sambo med en finländska, säga till en grupp svenskar: "Finnar, det är ett märkligt släkte, männen super ihjäl sig och kvinnorna arbetar ihjäl sig." Det gav mig en aha-upplevelse, och visst är det en sanning med modifikation, för även de flesta finska män - som inte super - arbetar också ihjäl sig. Men dessa egenskaper är nu inte längre endast förbehållet finnarna, för även svensken gör numera likadant. Kan det vara den finska kulturen som har smittat av sig;-), eller är det en "dumhet" och ett lidandessteg som är gemensamt för alla, eftersom alla skall gå igenom detsamma för att bli detsamma, som Martinus menar? Nog är det väl det sistnämnda.

* De, finnarna, kom med sin arbetskraft och räddade den svenska ekonomin, kunde man läsa långt senare i tidningarna, vilket resulterade i ett rejält uppsving i det svenska välståndet på 60-talet.

* De är modiga och vill bevara och försvara sin frihet. De har hållit stången mot "hotet från öst" och har alltså därmed försvarat svensken, norsken och även dansken från den ryska invasionen som de alltid har varit så rädda för ;-).

* Självständighetsdagen firas med Koskenkorva, finsk tango och melankoliska kärleks- och frihetssånger.

* Finnen är tystlåten och fåordig (en myt, som synes ;-)), men när han väl har något att säga gör han det med klokhet, bestämdhet och eftertryck.Osv., osv.

Så visst handlar rasism om rädsla för det okända. Man gör sig egna bilder av människor från olika kulturer, som inte alltid är med verkligheten överensstämmande. Det bor idag över en halv miljon personer med finsk bakgrund i Sverige. Och tiotusentals barn med minst en finskfödd förälder går i dagens skolor. De är helt assimilerade i det svenska samhället. Trots det haglar fördomarna mot finnar bland svenska ungdomar fortfarande idag som t.ex. på Stockholmls universitet. Nog är stereotyper mot ickesvenskar djupt rotade i svensken. Hen har nog glömt att hens existensberättigande idag beror på att finnen skyddade hen mot ryssen under 2:a världskriget. Och att hens ekonomiska välfärd från 60-talet och framåt beror på arbetskraftsinvandringen från Finland, Jugoslavien, Italien m.fl. länder, när svensk industri fullkomligt skrek efter folk som kunde/ville arbeta.

Har du, som läser detta, t.ex. försökt att närma dig dina nyinvandrade utländska grannar? Flyktingar som flytt för sitt liv från krigets fasor? Med risk för att drunkna i Medelhavet eller mötas av kulsprutor på Öresundsbron, om vissa hade fått göra som de önskat? Har du försökt att integrera dem i dina svenska traditioner, som du tycker är så viktiga? Om inte, hur skall de då kunna lära sig dem, om alla stänger dem ute?

Nå, "det har väl varit din karma att bli utsatt för rasism här i Sverige", vill säkert någon hävda som läser detta, och det med all rätt. Ja, det har varit en lärdom som medfört att jag inte kommer att behandla andra med samma rasistiska synsätt p.g.a. härkomst. Och jag har aldrig känt behov av att hämnas dem som utsatt mig för denna behandling. Tvärtom har jag känt medkänsla med dem, för de kommer ju att få uppleva samma själva någon gång.

Kosmologin har dock inte nått finnarna ännu i bokform, eftersom de flesta urfinnar inte läser svenska obehindrat, och danskan är för dem som kinesiska är för skandinaver. 

Men inget hindrar dem att praktisera kosmologi i vardagen, och jag är övertygad om att när de väl händer att de tänder på kosmologin, så stupar de i sin ansträngning att förlåta och älska sina grannar både i öst och väst och dör med Livets Bog i sin hand. En finne gör aldrig något halvhjärtat ;-)!

Född finne, svensk medborgare, men numera fri kosmisk innevånare hälsar till alla, oavsett härkomst!

Marja

Läs också "Om rasism och främlingsfientlighet - del 2"