För några veckor sedan var jag i samspråk med två tjejer. En av dem var runt tjugo- den andra i fyrtioårsåldern. Jag har träffat dem kontinuerligt under några års tid och upplevt dem som goa rara "töser".

Det fanns getingar i rummet varmed den äldre av tjejerna tog tag i en tidning och slog ihjäl getingen.

"Ojdå," sa hon, "jag råkade visst slå getingen med ansiktet på Victoria, det var ju inte så bra."

"Är du rojalist", frågade jag och skrattade.

"Ja, det är jag", svarade hon.

"Ok, jag är mer åt republikanhållet till", sa jag.

 Hon menade att kungahuset gör sån stor nytta med allt sitt representerande av Sverige både här hemma och utomlands. Och jag höll med.
Men sen frågade jag vad hon tyckte om att Madeleines nya svenska hem renoverats för 7 miljoner och att en stor del av den finansierats med våra skattepengar och att hon trots detta sedan flyttade till London. Som jag läst i en skvallertidning hos frissan. Det tyckte hon inte om, sa hon, det ville hon inte vara med om att betala. Hmm, tänkte jag.

Och då blandade sig den yngre i samtalet och började ondgöra sig om de flyktingar som ”väller” över gränserna hit.

"Vad ska dom här att göra", sa hon, "de kan väl stanna där de kom ifrån, eller i något land i närheten. Och som dom tar sig friheter! Går på Öresundsbron så man måste stänga av trafiken! Så får ju inte vi göra ens, eller hur."

"Men de flyr ju från ett krig där de kan bli dödade och det finns inte plats för alla i länderna runtom, de riskerar ju att dö svältdöden där också", protesterade jag. "De flyr ju i rangliga båtar för sitt liv och riskerar även i dem att gå drunkningsdöden till mötes eller se sina barn eller släktingar spolas över bord. Du har väl sett bilderna på den lille pojken som drunknade och flöt upp på stranden?" försökte jag blidka.

"Jamen har du inte hört det senaste, de ville ju till Sverige för att pappan skulle få gratis tandvård!" Hennes ton var hätsk, hennes ögon hade svartnat och hon hade fått en djup rynka mellan ögonbrynen. Jag stirrade lätt förskräckt på hennes förvandling till den ilskna geting som hon för en stund sedan hade bett väninnan slå ihjäl.

"Men du menar väl inte att det var pappans fel att pojken drunknade", sa jag.

"Ja vad vet man, jag litar inte ett dugg på dom där! Hur dom behandlar sina kvinnor med mera vet man ju, de är ju inte att lita på alls. Och dom behöver inte komma hit för att utnyttja vårt system. Jag får minsann inte gratis tandvård, får du?" Hennes nu upprörda upphetsning var inte att ta fel på.

"Röstar du på KD", frågade jag bestört och insåg min felsägning först efter hennes snabba replik:

"Nä, jag är SD", sa hon och blängde surt på mig.

"Menar du att du tycker som hon som häromdan tyckte att nån skulle ställa sig med en kulspruta på Öresundsbron för att hindra flyktingarna att ta sig över till Sverige?"

Hon hinner inte mer än muttra lite förrän den äldre tjejen bryter ut i att:

"Näää det skadar ju hela partiet, det hon sa!" Och då förstod jag att hon också var SD.

"Men det vet ni väl att det funnits många med liknande åsikter inom det partiet. Hon är ju inte precis unik med sitt synsätt, det är ju inte speciellt stor skillnad på att använda järnrör och kulsprutor, de har ju båda som avsikt att skada eller döda människor. Och för att hon bett om ursäkt behöver det inte betyda att hon ändrat åsikt*", brister jag ut.

En obehaglig tystnad spred sig och jag visste inte vad jag skulle säga mer.

Men då bytte den äldre samtalsämne och vi försökte alla tre prata vidare som om inget hade hänt. Men jag kunde inte bli fri från obehagskänslan. Och jag kunde inte heller gå därifrån för jag var mitt i en behandling som inte kunde brytas.

På vägen hem rullade hela min egen invandrarbarndom och uppväxt upp inom mig.

 "Vad skall dom här att göra?", hennes röst ringde i mina öron och jag mindes när jag som tioåring stod på skolgården och blev attackerad av några skolkamrater som skrek:

"VAD GÖR DU HÄR? Åk hem finnejävel, du har bara kommit hit för att ta våra pengar!"

Väl hemma googlade jag efter vem som hade satt ryktet i svang om att den lille pojken Aylan, hans mor och storebror dog för att pappan skulle hit för att få gratis tandvård. Det var en SD-nättidning.

(*Och en googling på den kvinnliga politikern tillika nämndemannen med kulspruteuppmaningen visade sig ha varit i blåsväder förut.)

 Jag tycker det är fruktansvärt att hundratals rasister står vid gränsen i Haparanda bara några mil från min födelsestad för att hindra flyktingar att komma över till finska sidan. Och andra likasinnade längre ned i Finland som med feghetens vita strutar på huvudet och finska flaggan i hand står och hatiskt skjuter smällare och raketer mot bussar som forslar människor som just har flytt från ett krigsinferno och en säker död. De måste vara unga okunniga, missunnsamma, egoistiska och intoleranta individer som inte fått uppleva i sin egen kropp hur det känns när kulorna tjutande viner runt huvudet på dem och handgranaterna smällande briserar framför fötterna på dem vart de än försöker fly.
Och jag skäms över Rapport i TV1 häromkvällen, som efter att ha visat dessa bedrövliga scener samtidigt slog sig för bröstet och pekade finger mot sitt östra grannland för deras oginhet mot flyktingar med att påminna om att Sverige minsann tog emot 80.000 finska krigsbarn under andra världskriget. Vad Rapport glömde berätta var att det var under tvång dessa barn blev förflyttade. De blev brickor i ett politiskt spel. Svält ihjäl i hemlandet eller skicka dem hit till Sverige var svaret på bönen om hjälp från Finland:

”I ärendet skyddade Sverige sina egna intressen. Handelspolitiska överväganden vägde tyngre än Röda korsets önskemål och engagemang i de finska barnens välmåga. Sverige var så beroende av goda relationer med Storbritannien – som befann sig i krig mot Finland – att Per Albin Hanssons regering inte tog minsta risk för Finlands skull. Om grannlandet önskade ge snabb hjälp till sina medborgare, var den enda till buds stående möjligheten att flytta barn till Sverige. I annat fall hade de finska barnen blivit utan den hjälp som de enligt svenskarnas åsikt behövde för att överleva.”

Vad de på Rapport också  glömde berätta var att väldigt många av dessa små barn sedan blev utsatta för vanvård, övergrepp och utnyttjades som tjänstehjon. Och blev utsatta för antifinnars rasistiska tillmälen. Som t.ex.:

”Men en av de dåliga sakerna var vissa svenskars hat mot finnarna. Martta blev ofta kallad ’finnjävel’, ’finnpajsare’, och ibland fick hon höra ’gå och gör rätt för dig jävla snorunge’. […] Det är ju själva fan att vi ska släppa in sånt där jävla pack i Sverige när vi har nog med att försörja våra egna barn. ”

Ja nog finns det rasism både här och där. Inget land kan slå sig för bröstet och kasta skit på varandra hit och dit.

Jag har själv inte upplevt krig i detta liv, mer än efterkrigstidens matransoneringar och brister i norra Finland, men jag kan förstå hur det kan kännas att mötas av smällare och raketer om man flytt krigets fasor. Mina båda föräldrar har upplevt det "in real life". Mor som fick springa till skyddsrummet ideligen när larmet gick och far som såg sina kamrater sprängas till döds bredvid sig. Det om något gör människan till krigsmotståndare och pacifist. Och i den andan är jag inkarnerad och uppfostrad.

Slutligen;
Du såg väl Marika Carlssons samtidigt humoristiska men också talande enmansshow igår på TV2 "En negers uppväxt"? Om inte, se den på SVT-play!