Forts. Om näthat

Fortsättning på inlägget "Om näthat"

Det lustiga var att när jag haft den sista upplevelsen med censurerings- och utstötningsforumet strax före jul, så blev jag vägledd till en mycket bra och intressant pocketbok om gruppmobbning. Som av en händelse  kan man tycka … fast det inte finns några tillfälligheter. Det vet jag ju. (Och även till en bok om en kvinna som gav sig ut, förklädd till man till några mansgrupper i samhället, för att lära sig förstå männens värld lite bättre, men det skriver jag om en annan gång.)

Boken om gruppsykologin hette "De elva sammansvurna" av Ann & Marianne Fredriksson. Mycket läsvärd!!!

Och detta kunde man läsa på bokens bakomslag:

"Marianne Fredriksson har tillsammans med sin dotter Ann, som är krislösare och konsult, skrivit en bok som ökar förståelsen för vad som sker i en grupp samtidigt som den lär oss mycket om oss själva. den kombinerar Anns erfarenheter av grupper med berättaren Mariannes kunskaper om människor. De elva sammansvurna visar i närbilder hur människor fungerar med ansvar och samvete — var och en för sig — och hur de förvandlas till en hänsynslös flock när grupptrycket tar makten. Berättelsen är spännande som en detektivroman och en del av det som står att läsa har tidigare endast berörts i fackböcker, här görs det tillgängligt för alla som till hör en arbetsgemenskap."

Där fanns allt beskrivet om gruppmobbningar, som jag har upplevt på två Martinusforum som jag har skrivit på under ett antal år. Och nu menar jag inte bara det som hänt mig, utan även andra som blivit/blir mobbade där av dessa gruppmobbningar. Dessutom bekräftade innehållet i boken mycket av det som jag på egen hand har kommit fram till och skrivit om tidigare här: "Om mobbing"

Jag lägger fram lite talande citat från boken, som stämmer överens med mina upplevelser:

"Jag ringde min dotter, Ann Fredriksson, som har utbildning i gruppdynamik och flera års erfarenhet av att lösa konflikter på arbetsplatser. Hon sa:

• För att alls förstå hur en grupp fungerar måste man se den som en självständig organism med en själ, en gruppsjäl, som till stora delar agerar utifrån regler som är omedvetna för gruppmedlemmarna. Det är dessa aldrig erkända normer som har makten.

• Grupptrycket minskar individens förmåga att tänka självständigt, hans eller hennes vilja underordnads gruppen.

• Grupptrycket kan formuleras så här: Håll med eller ut i kylan med dig. Nästan ingen vågar att ensam gå emot en grupp.

• Den enskildes moral kan slås ut.

• Om gruppen känner sig hotad, utsätts för kritik eller förändringar går den i försvar. Då förstärks det dolda normsystemet. Gruppen töms på energi och fungerar sämre. Arbetsuppgiften blir underordnad spelet.

• Får de destruktiva krafterna fritt spelrum kan det leda till att man lägger skulden på en arbetskamrat som man fryser ut och tiger ihjäl. Hemma, var och en för sig, kan den enskilda individen se att han/hon deltar i en mobbning, tycka synd om offret, skämmas och plågas av samvetet. Men tillbaka i gruppen försvinner obehaget, gruppsjälen tar över. Paradoxalt nog bidrar alltså skuldkänslorna till att svetsa samman gruppen."

Jag har många gånger gått ensam emot dessa grupper med mina åsikter i sakfrågor, med citat från böckerna och all annan fakta som underlag. Vilket naturligtvis retat upp många herrar och en och annan dam.

"[…]
En del av en grupps gemensamma historia är tydlig, man talar om den, man minns gemensamt, en del kan rent av finnas nerskrivet. Men mycket förblir omedvetet. Som i all historieskrivning uppstår myter. Och myterna är viktiga för de lägger grunden för den vi känsla som är betydelsefull i allt samarbete."

Jag har ingen historia med dessa grupper, har aldrig knutit an till någon av dem….

"Med myterna följer normer, uttalade eller outtalade, tydliga eller otydliga, medvetna eller mer eller mindre omedvetna. Det är hos dessa normer vi måste söka den makt som styr en grupp."

Här är några exempel på övergripande normer:

"Här är vi snälla, här bryr vi oss om varandra, här undviker vi att såra, här hjälps vi åt.
[…]
Men de kostar och priset kan bli högt. Vi känslan innebär nämligen alltid grupptryck. Vad gör till exempel den som är ledsen och arg om normen är ett "här är vi glada och snälla mot varandra"?

De oskrivna lagarna blir som ett finmaskigt nät som styr varje individ och tappar honom på energi och initiativ. Han börjar tassa: Vad får han lov ett säga, vad får han tycka, hur mycket känslor får han visa, vad får han göra?
[…]
Grupptrycket ser alltid ut så här: Var med eller ut i kylan med dig. Det finns nästan ingen som vågar gå emot en grupp, fruktan för särlingskapet, ensamheten och andra namnlösa fasor är för stor."

Den största myten inom kosmologirörelsen idag är att "vi skall inte ha skilda åsikter om analyserna utan vi skall först och främst vara vänner". Det innebär att om man har olika åsikter om något i Livets Bog skall den som inte delar gruppens åsikt tystna, allt för att bevara "vänskapen", vilket innebär att sanningssökandet får stryka på foten. Så har inte Martinus menat att de eviga sanningarna skall hanteras för då är man inte bättre än en sekt. Majoriteten behöver inte alltid veta bäst, det har historien ofta gett exempel på. Tvärtom.

"Den egentliga makten ligger alltså i de oskrivna lagar som man inte talar om och som delvis är omedvetna. När hotet ökar kan man avlasta sig genom att utse en syndabock.
Den enskilda människans ansvar för sina handlingar slås ut. Gruppsjälen förvandlar medlemmarna till en flock, drevet går.
[…]
Den enskildes behov får nästan alltid stå tillbaka för gruppens. Resultatet blir fastlåsning, inte utveckling.
Gruppsjälen behöver sin balans och kräver sina offer.
Naturligtvis är det inte alla som upplever sin roll som en låsning som begränsar honom. Somliga njuter av den, den är bekväm och kan dessutom innebära makt."
 (sid. 51)

Ja, maktbehovet är inte utlevt bara för att man har börjat läsa kosmologi. Man kan mycket väl anse sig har tolkningsrätten till Livets Bog när man har kämpat sig till en auktoritetsposition inom kosmologirörelsen. De maktbehov bland auktoriteterna som finns kunde vi tydligt se när vi arbetade som tekniker två somrar i Klint. Och kan se detta behov fortfarande hos de flesta.
Eller som en av gruppledarna öppet skrivit på ett forum:

"Likaså finns det många kamper mellan kosmologer som har olika positioner inom rörelsen om vem som har rätt i olika sakfrågor. Detta är något som inte diskuteras eller som man ens låtsas om inom rörelsen. För mig var det dock mycket besvärande att vara med på lärarmöten på Klint där dessa strider skulle avgöras - under sken av att man förde samtal var det i stället positioner som skulle bevakas."

Forts. från boken:

"Tro inte att man talar om det från början, att man öppet diskuterar utstötningen. I första stadiet nämns den bara som en viskning mellan två: ’Om det inte var för den där gräsliga Arnold och hans knepigheter….’
Men processen pågår i gruppens omedvetna. Man slutar lyssna på honom, han blir mer och mer kufisk i deras ögon. Går det att undvika honom gör man det." (sid. 28)
[…]
"Marianne: …..De är ju vuxna människor med hygglig moral, normal känslighet och medlidande. Och hemma i sängen när sömnen sviker vid fyrasnåret på morgon så måste de ju inse vad de håller på med.
Ann: Ja. Och det förfärliga är att det ökar kraften i utstötningen. Det binder individerna ännu fastare vid gruppen där ingen tycks ha dåligt samvete. Sedan finns där en stark tröstande tanke: ’Alla vi kan ju inte ha fel.’ […] Utstötningen svetsar alltså samman gruppen ytterligare. […] Men…..varför just Arnold…..Det enda vi med säkerhet kan säga är att han är annorlunda och aldrig riktigt med i gemenskapen."
[…]
"Så här ser paradoxen ut: Vi är eniga om demokratin och längtar efter starka ledare.
I chefslösa arbetsgrupper utvecklas nästan alltid ett informellt ledarskap. Och det är alltid av ondo. Den dolda chefen har inget mandat, ingen formell makt och därför inga styrmedel. Det innebär att han eller hon måste styra genom att manipulera."

Det finns alltid informellt ledarskap även inom kosmologirörelsen, men ingen tydlig ledning. Och ledarna utan "formell makt och därför inga styrmedel" var av ondo när vi försökte arbeta som tekniker i Klint, upptäckte vi. Alla - och det var väldigt många - med ledarbehov försökte lägga sig i hur de ville ha det med tekniken m.m. och hade åsikter hela tiden om hur vi skulle göra. 
Till slut blir man ju lätt schizofren om man försöker tillfredsställa alla, vilket naturligtvis inte går. När man sedan tar egna beslut blir man inte heller populär hos alla. Så hur man än vänder sig…

Och här kommer intressanta citat liknande det Martinus kallar för "pilatusmentaliteten", att inte våga ta ställning utan "två sina händer" för att man är rädd om sin egen position i flocken, från boken:

"Hennes moster sa ampert att den som tiger är delaktig (till mobbingen) och mamman sa som hon brukade, att du borde ha tänkt igenom dina ord och sagt ifrån på allvar….Men hon var ärlig nog att tänka att mostern hade rätt: Den som tiger samtycker." (sid. 91)

Beroende-modellen

"[…]’Det goda’ förknippas i allmänhet med en person, ofta en chef. gruppen organiserar sig som en ’lydig’ skolklass eller en ’snäll’ syskonskara, där var och en kämpar om lärarens/förälderns/ledarens gunst."

"Idyllen
Medlemmarna bryr sig om varandra eller förefaller att göra det. Relationerna i gruppen är viktiga, viktigare än jobbet (byt ut mot ordet; sanningen, min anmärkn.). Man är alltid älskvärd….. Att ’lyssna’ är ett honnörsord, man skyddar varandra och är som en enda stor familj.
Konflikter förnekas, varje antydan till oenighet sopas under mattan. Ingen får kritiseras vilket innebär att objektiv värdering av arbetet (byt ut till; sanningen) aldrig görs. Gränser får var och en försöka hitta själv.
Som någon sa: Det är som att sjunka ner i vispgrädde. Man kvävs."

Ja, det gör man!!! Det är en mycket obehaglig trend inom kosmologirörelsen detta trampande i vispgrädde. Det skall inte behövas en klubbtillhörighet eller "vi-anda" BARA för att man läser kosmologi och träffas någon gång på olika träffpunkter. Allt sådant kan ge en känsla av sekt. Och sekttendenser kan bara människor skapa mellan sig i sina grupper, inte med kosmologin i sig för den är fri och gör varje människa fri! Fri från gruppsjälen och flockmedvetandet.

[…]
"Vi mobbade ut honom. Vi ville inte ha förändring, vi ville inte ha samtal och närhet. Vi ville ha de högtidliga orden och den gamla ritualen." 

Det är min upplevelse att man allt som oftast försöker pressa in det nya i kosmologin till att passa in i ens gamla världsbild, dvs. hälla nytt vin i gamla läglar. Och det kommer aldrig att gå, de håller inte i längden.

[…]
"Tänk dig nu att du kommer ny till Femman (eller ett Martinus-forum, min anmärkn.) där grupptrycket är lika starkt men normerna dolda och kommunikationen älskvärd och döljande. Alla är vänliga och samtalstonen hövlig. Inga regler nämns. Efter ett tag känner du dig som en elefant i en porslinsbutik. När några veckor har gått är du ganska förvirrad och orolig, du vill ha respons på vad du gör men får det inte. Jo kanske när någon höjer ett ögonbryn eller är ovanligt tyst. Du tolkar signalerna så gott du kan….
Men säger du ifrån? … Eller sväljer du ilskan och rättar in dig i ledet för att efter något halvår anamma de omedvetna normerna."
 

Nu händer det inte att alla fortsätter att vara "vänliga" utan man börjar insinuera till andra i gruppen om vad man tycker om åsikterna i inlägget eller om den som skrivit något, som inte behagar en själv. Man gör med andra ord tydliga hänvisningar till personen och skriver ej rakt till denne om sin åsikt. Vilket är mycket obehagligt och svårt att bemöta. Det har hänt ett flertal gånger att man börjat skriva "över huvudet" på mig, som om jag inte längre vore med på forumet, fast jag kan läsa allt som skrivs om mig. Man talar mao om mig och inte till mig vilket känns högst märkligt och obehagligt. Och fegt.

Låt oss läsa om den friska gruppen:

"…man förlorar inte sitt eget jag i gruppen, man tillåter inte gruppsjälens omedvetna att härska mer än tillfälligt. Kommunikationen gör det möjligt att våga säga ifrån och tvingas stå för egna ställningstaganden, egna åsikter och egna värderingar.
Det öppna språket berikar alltså samarbetet. När jag säger vad jag tycker och möter respekt har jag lättare att lyssna på andra, känna respekt för vad de har att säga…Vägen ligger öppen för goda kompromisser. Och man tränas hela tiden att se till helheten, inte till delarna." (sid. 116)

Det är ju rena rama kosmologin! De fria individernas självständiga tänkande och kunskaper sammanställs för gruppens och helhetens bästa!

Nog är så att om man har gått ur flocken och kommer med något nytt som inte passar in i det gamla tänkandet, får man räkna med att "djuret" i jordmänniskan reagerar och vill "ta död på allt" som inte faller inom ramen för det "vana och trygga" i flockmentaliteten. Vi kan se denna mentalitet gå som en röd tråd genom vår jordiska historia. Man kan ju lista upp massor med samhällsförbättrare, som har vågat trotsa den allmänna meningen och som har gått sina egna vägar till gagn för mänsklighetens bästa. Hur många har inte gått i döden hellre, än att ge avkall på sin åsikt, som de har ansett vara rätt?
För att våga gå emot flocken krävs själsstyrka, mod och kunskap, menar Martinus, och tillägger att vi ofta går fel väg med flocken istället för rätt väg ensamma. Vi har alla vårt Getsemane att gå igenom med ensamhet och utanförskap.
Han skriver också om vägen för varje sanningssökare och "verklighetsforskare" och det är verkligen talande i detta sammanhang:

"Vägen till den verkliga sanningen, rättfärdigheten och kunskapen går alltså genom den allmänna meningens skärseld, dess korsfästelse och förhånande av allt som uttalats av den för tillfället offentligt erkända auktoriteten, genom dess ringaktning eller förutfattade mening om allt, vars upphov inte bär akademisk stämpel.
Dess ironi, misstänksamhet, förtal och förlöjligande är realiteter som varje sanningssökare, varje verklighetsforskare måste övervinna, måste göra sig immun mot, innan han kan börja förstå den verkliga logiken, börja uppleva det verkliga livet."
Logik kap. 5 av Martinus 

Med ökat livsmod och bön kan man gå vidare på den, kanske för tillfället ensamma, "sanna vägen" utan att duka under för flockens antipati, intolerans och spott och spe. Inget undra på att många människor måste dra sig undan "flocklivet" in i ensamhet under en period av sin utveckling och bli "särlingar", som Martinus har beskrivit.
Men det positiva är ju att det ger "forcerad utveckling", och man träder snabbare ut ur flockmedvetandet om man följer sitt samvete och blir ett självständigt väsen. Och det leder ju mot sanningen och ljuset!

En fri människa fruktar inget, säger ett gammalt ordspråk.
Det är först när man har blivit helt opolitisk och gått ur allt sekt- och flocktänkande, som man kan behålla en högre moral dvs. vara och förbli opartisk till gagn för allas bästa.

Marja

© 2008 Marja Silverfall All Rights Reserved
 

2411 visningar
© Averbis förlag | Kontakt