Vi stressar och stressar, och det går ju inte att med en knapptryckning ändra på sitt liv.

Jag har själv varit heltidsarbetande ensamstående mamma, med allt vad det innebär.
När min dotter var två år frågade hon mig en dag:

"Mamma, varför går du alltid så här", och så drog hon upp sina axlar till öronen.
Ja, det var ju uppmärksamt!

Tjugo år senare hade jag ännu inte fått ner dem, trots alla sjukbehandlingar som samhället hade att erbjuda.
Först när jag blev så sjuk att det resulterade i en sjukpension, började jag successivt förstå hur stressjuk och nedsliten jag var. 
Den mest intressanta och lärorika upptäckten jag har gjort är att TROTS att jag inte längre behöver stressa så gör jag det ändå. Kontentan av detta är ju då att JAG SJÄLV ÄR MIN STÖRSTA OCH ENDA SLAVDRIVARE, och INGEN ANNAN.
Jag kunde ha SATT GRÄNSER för mig själv och även sagt NEJ till dem som ville ha mer av mig än jag hade kapacitet att ge.
Då säger kanske någon att det är inte så lätt att sätta gränser på arbetsmarknaden idag och det håller jag med om. Men om inte någon börjar, och visar vägen för de andra stressade, så händer det ju aldrig någonting.

En sak som jag också har lärt mig, och det är att ingen av mina stressade kvinnliga bekanta "hör" mina råd när jag försöker få dem att stoppa upp i tid innan det går för dem som för mig. Och så är ju livet att man måste ibland "gå in i väggen" innan man upptäcker att den finns.
Jag är tacksam idag att jag kom i kontakt med analyserna för där finns ju all visdom för den som verkligen vill följa den "smala vägen" mot ett lyckligare och mer harmoniskt liv. Men då måste man ju också börja, som Martinus menar, IAKTTAGA sig själv och studera sitt eget beteende. Harmonin kommer inte utifrån, den kommer inifrån. Och jag har också upptäckt att till harmonin finns det inga genvägar. Man måste själv finna balansen mellan arbete och vila!

Jag bifogar en lärorik konversation mellan Teresa av Avila och Gud.

Vid 40 års ålder blev Teresa plötsligt hänryckt av Guds brinnande kärlek. Utan hänsyn till sin klena hälsa ville hon ut och "missionera" trots besväret med alla resor och annat som detta medförde. Den otroliga aktiviteten hindrade dock inte hennes nära umgänge med Gud.
När hon en gång hade skadat benet sade hon:

"Herre, efter alla svårigheter saknades bara detta!"

Och Gud svarade:
"Du måste veta, Teresa, att detta är mitt sätt att umgås med mina vänner."

Då sade Teresa:
"Nu vet jag varför du har så få vänner, min Gud."

Det om något var väl "Guds direkta tal".

Varma HÄLS(A)-ningar 
Marja


© 2006 Marja Silverfall All Rights Reserved