Det finns en berättelse i Martinus bok ”Erindringer" om att Martinus blev rånad på sin klocka en sen kväll av några unga "ligister". Han sa, fritt återgivet, att ”om ni behöver den bättre, så varsågod och ta den”. Men något märkligt hände. De kom tillbaka och gav klockan tillbaka till Martinus! Varför? Jo, det var inte Martinus öde eller karma att bli av med klockan för han skulle aldrig i sitt liv kunna stjäla något själv.
Han skickade t.o.m. sina biljettpengar till spårvagnsbolaget när han av någon anledning, som inte berodde på honom själv, inte hade kunnat betala för sin resa.
Pojkarna fick också en slags karma- eller ödeslindring i och med att de ångrade sig.

Vi blir ju bara beskyddade i den mån vi beskyddar andra, och jag såg en gång ett "fejkat" rån på en gågata i TV, för att de ville se hur omgivningen reagerade på rånet. Den enda som reagerade av alla de människor som passerade, och hade civilkurage nog, var en gammal dam som gick fram och började banka på rånarens rygg med sitt paraply! Det var minsann en "Mutter Courage" det! ;-).

Vi har vår fria vilja till att göra gott eller ont! Att göra ont är att gå emot Guds vilja vilket innebär att man en viss tid kan få vara utan sin fria vilja. Det finns de som menar att allt är karma och allt är Guds vilja, men det menar Martinus är ett missförstånd. Det går inte att kombinera en deterministisk världsbild att allt är ödesbundet och ”allt är karma” med att ”vi har fri vilja”. Den ekvationen går inte ihop. Då påstår man att allt är förutbestämt alltså Guds vilja och att vi inte har någon fri vilja. Enligt Martinus finns Guds vilja och vår egen vilja. Det finns alltså två viljor!

Så allt är inte karma som händer i livet, har Martinus skrivit och sagt.
Förstår man inte det så lever man alltså i deterministisk värld och hård determinism menar att den fria viljan är en illusion, eftersom vi i varje given situation inte kunde ha handlat på ett annat sätt än vi gjorde. Och enligt den andliga vetenskapen har vi en fri vilja till viss del och allt är inte Guds vilja som många inom kosmologirörelsen hävdar. Man kan nämligen gå emot Guds vilja till en viss grad på vårt mellankosmos.
Och lyckligtvis har Martinus uttryckligen förklarat för flera personer, de flesta mycket nära lärjungar till honom, som haft problem med att förstå detta att vi har en fri vilja till en viss grad och att vi kan gå emot Guds vilja till en viss grad. Vilket vi ju gör lite till mans så gott som varje dag. Det finns alltså som sagt två viljor. Här kommer Martinus förklaring från ett bandat Rådsmöte (mina översättningar till svenska vid svåra ord):

A frågar: Men er det ikke Guds vilje, at vi gør det forkerte (felaktiga)?

MARTINUS: Jo. Som helhed. Det var jo det, men så er det ingen vilje. Så er det lig X. Så går det op.
Hvis (Om) vi tager Guds vilje... det var det ”NN” kunne ikke fatte, ’Altsammen er Guds vilje’, sagde han. Ja, når man siger det sådan. Så er der ikke nogen vilje. Så er der ingen vilje... Men, - der må være noget, der viser, at der er en vilje. Og det er det at der er noget man kan gå imod. Og det kan man altså. Det må da være en kendsgerning (faktum),- navnlig (särskilt) for dem, der kender mine ting, - at når man lyver (ljuger) og bedrager, så går man imod naturen, - så går man den forkerte (felaktiga) vej... altså, når man er kommet hertil, hvor vi er, så kan man gå imod Guds vilje. Det er da vores vilje. (mina fetmarkeringar M.S)

B säger: Det sjove ved (kul med) det er, at det er en forudsætning for at kunne gå med Guds vilje.

MARTINUS: Ja, det er det. Jamen det er den måde Gud vil... Ja, man kan ikke sige, det er Guds vilje, fordi det er jo en evig realitet. Det er jo ikke noget, der er lavet (gjort) ved forudgående tænkning. Det skal jeg også forklare noget nærmere. Man siger: Gud skabte... Gud skabte.... Det er jo evige forvandlinger. Men det er jo så enkelt. Det kan I nok se. Det er jo så enkelt det der. Altså, vi er nødt til (tvungna till) at vokse. Vi gør erfaringer hver dag, og vi bliver beriget med de erfaringer. Og vi står altså... Det er også det, der er kundskabens træ.. ’Gør du godt, så kan du se frit op. Gør du ondt, så ligger synden for døren’. Det vil sige vi kan altså gøre... vi kan en lille kort tid gå imod Guds vilje.

Men det er rigtig nok. Facitet bliver Guds vilje. Men det er det, der gør, at vi bliver fuldkomne. Det var da ikke godt, hvis (om) vi blev ved (fortsatte, framhärdade)… hvor havnede vi så henne, hvis vi blev ved., hvis vi ikke blev vendt om. Hvor havnede de henne, narkomaner og alle de her, der ødelægger sig... Hvor ville de havne henne, hvis ikke karmaen førte dem tilbage. Men det viser de kan bruge deres vilje. Det er altså DERES vilje. Man kan se to (två) viljer. Fogedgård skrev også en lang remse, — at alt var jo Guds vilje, det kunne han ikke forstå. Men det er da så nemt (lätt) at se, at vi kan gå imod Guds vilje. Det kan vi altså ved at gøre det modsatte.… ”han har lige så godt brug for os, som vi har brug for ham. Og han lærer jo også. Hans bevidsthed (medvetande) går jo igennem os.” (mina fetmarkeringar M.S) 

Detta förklarade Martinus för sina rådsmedlemmar 22/1 1974.

Och det är alltså intressant att Martinus säger att Gudomen har lika stort behov av oss som vi av hen. Gud lär sig också genom oss så inget är statiskt! Utveckling går hela tiden framåt! Ingen kan gå bakåt och inget förblir stillastående.

Och med denna fria vilja kan man starta en helt NY mörk karmabåge åt sig själv och den man utlöser sin handling mot kan vara 100% oskyldig både fysiskt och kosmiskt, enligt Martinus. (Läs Bönens mysterium kap. 14 – 15 om att råka ut för "stark påverkan från krafter i omgivningen")

Går man alltid efter Guds vilja, ger det bara god karma/öde.
Går man emot Guds vilja, gör ont eller försöker hindra någon annans fria vilja, ger det mörk karma.

Det står mycket i Livets Bog VI om ödet och den fria viljan från stycke 2282 och framåt:

”Däremot har väsendet, som vi nu alltså fått veta, totalt fri vilja i sitt mellankosmos inom allt som är rörligt, inom allt som hör till "det skapade" och därmed inom allt som är ödesdanande, i samma grad som väsendet i sitt framträdande kan uppfylla de villkor, av vilka den fria viljan uteslutande är ett resultat. Här måste vi alltså erinra oss, att man i längden inte kan upprätthålla den fria viljan på områden där den utgör ett hinder för andra levande väsens normala bruk av fri vilja.
[…]
2283. ”Men en levnadsart, i vilken den fria viljan inte utgör ett större eller mindre hinder för andra levande väsens fria vilja, finns inte hos den ofärdiga människan, ty detta väsen uppfattar det mer eller mindre som ett livsvillkor att uppresa hinder för andra väsens fria vilja. En jägare som går ut för att dräpa djur, vare sig det är hans lust och tidsfördriv eller han känner det som livsnödvändigt, ödelägger och hindrar därmed djurets fria vilja och rätt att leva. Ett sådant missbruk av fri vilja avslöjar i allra högsta grad sitt upphov som ett ofärdigt väsen. Det har ännu ett stycke väg att tillryggalägga i utvecklingens domän, innan det når fram till att bli människan som Guds avbild. Det vet ännu inte, att det inte är något livsvillkor för människan att dräpa djur eller animaliska väsen för att leva, och att växtföda är hennes riktiga normala kost.
[…]
Missbruk av den fria viljan är således det enda som kan hämma eller blockera människans vilja, så att hon för en tid är utan fri vilja. Detta hämmande eller blockerande av den fria viljan underblåses genom motgångar, besvikelser, förföljelser och kverulans från medmänniskornas sida. Och ett stort område av sjukdomar, invaliditet, sorger och bekymmer och många andra slag av mörka ödesdetaljer har sin djupaste rot i en utlöst felaktig eller missbrukad viljeföring hos väsendena i fråga. Ingen människa kan uppnå någon fullkomlig lycka eller något verkligt välbefinnande och därmed den eviga friden eller harmonin eller det så kallade "himmelriket" i sitt inre annat än genom sin viljeföring. Därför blir tillägnandet av den fullkomliga viljeföringen det enda nödvändiga såväl för nationerna som för den enskilda människan."