Vem är värdig makten?

Makt. Detta ord genomsyrar i princip alla mänskliga förehavanden och har i alla tider skapat problem. Den halva av mänskligheten som vi kallar män har helt dominerat maktutövningen p.g.a. den dominerande maskulina polen och frånvaro av den feminina. Makt har även i mycket liten omfattning utövats av kvinnor men skillnaden har bara varit att en överdriven maskulin pol i dessa fall utlösts i en kvinnlig kropp. Som när Margret Thatcher startade Falklandskriget 1982 och som resulterade i nära 1000 döda, där största förlusterna kom från sänkningen av den argentinska kryssaren ARA General Belgrano via en brittisk atomubåt. Detta var en direkt order från Thatcher.

Problemet med en maskulin pol i ensam övervikt, oavsett i vilken kropp den befinner sig, är att den skapar en hunger efter makt som bara kan mättas av upplevelsen att utöva den. I detta enpoliga tillstånd är den egoismens redskap som bara har som mål att skapa en tillfredsställelse för sig själv. För den ensamma maskulina polen är känslan av maktposition själva livskraften som gör livet värt att leva.

Därför har genom tiderna maktutövning dominerats av själviskhet och av dem som haft begär efter maktpositioner. Den som inte haft begär efter makt har heller inte sökt den. Maktbegäret har av de makthungriga tillfredsställts på otaliga sätt genom grundprincipen att vara i överläge och ha kontroll. Världens största diktatorer har plågat sina befolkningar för att därigenom uppleva tillfredsställelsen av maktbegäret genom berusningskänslan att de kan göra vad de vill. Stalin lät t.ex. sina närmaste undersåtar stå upp och applådera hans tal upp mot en timme eftersom ingen vågade vara den som slutade applådera först. Maktberusningen han känt av att stå där på den upphöjda talarstolen och ha hela sovjetunionen lyda hans minsta handrörelse bör ha varit enorm.

Men maktutövning måste inte vara tillfredsställelsen av ett enpoligt maskulint maktbegär. Ett intressant exempel på motsatsen är den kvinnliga amerikanska polischefen Joanne Jaffe som 2003 tog över ansvaret för ett kriminellt belastat område i New York, Brownsville. Denna stadsdel dominerades av ungdomsgäng som rånade förbipasserande. Hårda maktmedel hade försökts från polisens sida under många år utan att någon förbättring noterats. Rånöverfall och andra gängbrott fortsatte med oförminskad styrka.

Joanne beslöt att pröva något nytt. Hon började kartlägga de ca hundra senast arresterade ungdomarna som varit ansvariga för så mycket som 5000 brott det gångna året. Hon kartlade deras vänner, var de gick i skolan, hur de rörde sig osv. Hon byggde upp en komplett övervakningsorganisation. Hon kontaktade därefter alla en och en och meddelande att de nu var med i hennes nya program, att hon skulle hjälpa dem med skolexamen, stödja familjen, stöd med behov i hushållet, hjälp att skaffa jobb, skjuts till läkarbesök osv. men att om de begick brott skulle hon se till att de hamnade i fängelse oavsett vad det handlade om.

Hon satte samman ett team med rätt poliser, som tyckte om ungdomar och inte hade någon som helst negativ inställning till dem och som kunde knuffa dem i rätt riktning. Hon ville också träffa alla familjer för att lära känna dem men ingen ville träffa henne. De såg polisen som fienden eftersom de alltid bara mött hårdhet och brutalitet från dem tidigare. Polisen samlade då in pengar från team-medlemmarna och köpte en kalkon till Thanksgiving som de gav i gåva till en familj som hade en av de värsta ungdomarna. Familjen grät av glädje över att bli behandlad på detta positiva sätt.

Joanne såg nu till att det skaffades fram pengar till 125 kalkoner till som delades ut till övriga familjer. Hon la en lapp i varje paket med hälsningen ”Från vår familj till er familj, Glad Thanksgiving” och åkte därefter runt och knackade på varje dörr. Mamma eller mormor brukade öppna och Joanne sade: ”Hej mrs Smith, det är jag som är polischef Jaffe. Vi har något åt er till Thanksgiving och vill bara önska en glad Thanksgiving”. Poliserna blev alltid insläppta och alla kramades och grät, vilket upprepades i alla familjer de åkte till. Överallt sa Joanne ”Jag vet att ni ibland kan hata oss poliser, det förstår jag mycket väl. Men ni ska veta att hur mycket det än verkar som om vi trakasserar er med vårt dörrknackande så bryr vi oss verkligen om er, och vi vill verkligen att ni ska ha en glad Thanksgiving”.

Hon fortsatte sedan med julklappsutdelningar, basketspelande, bjöd på sushi, skaffade sommarjobb åt dem och skjutsade dem till läkarbesök. Därefter började hon med julmiddagar för alla ungdomar och deras familjer. Ungdomarna spelade alltid tuffa framför sina kompisar men Joanne mötte dem med öppna armar och sa: ”Kom nu så kramas vi!”. Hon var ingen liten flicka, Joanne, utan en stor och ståtlig kvinna med tjockt svallande hår så ungdomarna blev helt uppslukade av hennes stora famn.

Så vad blev då resultatet av allt detta? Rånen i Brownsville minskade från 130 stycken år 2006 till 30 år 2011. Ett år före Joannes insatser greps 375 ungdomar för rån. Tre år senare var siffran nere på 25. Hon hade skapat respekt, förtroende och tillit till att polisens maktutövning var till för ungdomarnas bästa och inte en tillfredsställelse av ett eget maktbegär.

Vad är skillnaden mellan Stalin och Joanne? Skillnaden är att hon har en fullt fungerande feminin pol som binder hennes maskulina pols makthunger. Hon känner ingen makthunger och blir därför heller inte maktmissbrukare då det inte finns något att tillfredsställa. Tvärtom känner hon tack vare sin framskridna dubbelpolighet ett begär efter att ungdomarna ska må bra och få ett lyckligt liv. Joanne är ett strålande exempel på en starkt framskriden polförvandlad kvinna där hennes väl utvecklade maskulina pol ger henne styrka, kraft och målmedvetenhet som gör att hon kan leda en stor polisavdelning, dra upp nya strategier, få igenom sina idéer och få fram pengar för att förverkliga dem. Men makthungern lyser med sin frånvaro, den är bunden av hennes feminina pol. Hon kunde också växla mellan polerna alltefter situation. Ena stunden ger hon order om att upprätta en underrättelseorganisation och i andra stunden kramar hon ungdomarna och visar att hon från hjärtat verkligen bryr sig om dem.  

Runt 1970 hade ekonomerna Nathan Leites och Charles Wolfe Jr. skrivit en rapport med titeln Rebellion and Authority. De menade här att människor agerar rationellt i meningen att de kallt beräknar vinster och kostnader för sina beteenden och agerar därefter. Om kostnaden för att mörda någon innebär att jag själv blir pryglad och därefter inspärrad på livstid än denna kostnad för hög i förhållande till vinsten att ha röjt min motståndare ur vägen, argumenterade de. Därför behöver maktutövande instanser i samhället inte bry sig om hur folk reagerade på dem, så som vrede eller avsky. Det enda viktiga var den rationella beräkningen om vinsten var högre än kostnaden för handlingen i fråga.

Joannes projekt visade att Leites och Wolfe var helt fel ute. Man hade försökt att hota och straffa ungdomarna så att kostnaden för deras brottslighet skulle vara för hög, men de fortsatte ändå. Först när Joanne kom och visade att hon verkligen brydde sig om dem slutade de med sin kriminalitet. Varför? För att hon skapade känslan av att polisen var någon man kunde lita på, som lyssnade, som var rättvis, hjälpsam och utövade makt endast för att ge dem ett lyckligare och friare liv.

Det Joanne bevisade var att de mäktiga måste bekymra sig om vad andra tänker om dem – därför att de som kommenderar är ytterst sårbara för de kommenderades åsikter om dem.  

/Anders

Uppdatering 2016-05-15: Berättelsen om Joanne finns i boken "David och Goliat" av Malcolm Gladwell, ISBN 978-91-7503-421-8

1922 visningar
© Averbis förlag | Kontakt