I SIF-tidningen 6/07 kan man läsa om "psykopatiska chefer".

"Den psykopatiska chefen ändrar sig aldrig. Enda lösningen är att sluta".

"Enligt (psykologen) Fredrik Bengtsson premieras ofta chefer och ledare med personlighetsstörningar såsom psykopati, borderline eller narcissism. De avancerar ofta i arbetslivet med hjälp av sin charm, sitt skarpa intellekt, pondus och förmågan att fatta obekväma beslut. Men långt ifrån alla förstår att kompetensen att fatta obekväma beslut kan bero på känslokyla, en oförmåga att förstå och bemöta andra människors känslor, vilket ger en bild av verkligheten som är svart eller vit"

Varför kan inte en sådan människa ändra på sig? Andra människor kan ta kritik och inse att man bör förändra sitt beteende, till helhetens bästa, anpassa sig och inse att det man gör är fel. Vad är den springande punkten i denna skillnad?

Jag tror att det har att göra med det erfarenhetsmaterial man har i sitt inre kartotek. Kan man ändra sig, har man en förmåga att leva sig in i en annan människas inre värld och se den yttre världen genom dennas ögon – och därmed även se sig själv i detta nya perspektiv. Man "ser" saken på ett annat sätt, säger man ju, och jag tror faktiskt att det skall tas bokstavligt. Har man inte denna synförmåga att "se" saken i ett annat perspektiv saknas det just de erfarenheterna som gör detta möjligt. 

Och vad är det för erfarenheter som saknas då? Att leva sig in i en annan människas inre liv, och se med dennas ögon är detsamma som att plocka fram inre minnesupplevelser, eller inre känsloupplevelser, och återuppleva dem, i samband med den aktuella situationen. Martinus talar om att man kan ha besläktade upplevelser, som räcker till för att man skall kunna leva sig in i och förstå nya upplevelser, även om det inte är exakt samma upplevelse.

Dessa typer av "psykopatiska" människor saknar alltså dessa upplevelser, eller besläktade upplevelser. De har inget inre kartotek att gå till för att frammana en bild i sitt inre av hur de upplevs av andra människor, för de har inte upplevt dessa tillstånd i en sådan grad att de har satt avtryck nog. Det räcker inte att vara med om något en enstaka gång, utan man måste ha upplevt det så pass mycket att det blir en betydande faktor i medvetandet.

En soldat i krig som blir mördad och lemlästad liv, efter liv efter liv kommer så småningom att börja uppleva en mättnad, och börja känna avsky mot allt vad krig heter, skriver Martinus. Samma sak med att bli utsatt för psykiska övergrepp som i fallet med den "psykopatiske chefen". Han har inte varit utsatt för denna typ av behandling själv i en sådan grad att han kan förstå hur det känns.

Som alltid här i livet handlar medmänsklig kärlek och medkänsla om att man själv har genomlidit samma lidanden och svårigheter som de man ser andra bli utsatta för. Saknas dessa erfarenheter finns det bara en sak som kan ändra på detta: Livets direkta tal, dvs att bli utsatt för det själv.

Så jag är enig med psykologen i det här fallet. Det finns inget som kan ändra på tyrannen annat än att han genom lagen om orsak och verkan (karmlagen) blir utsatt för samma behandling i framtiden av en annan tyrann.

Det är inte fegt att navigera runt ett oframkomligt skär. Det är bara intelligent och smart!

Anders