Varför ser vi överallt i världen maskulina män som suktar efter makt? Varför kallade finansministern Gunnar Sträng författarinnan Astrid Lindgren för "aggressiv", och att hon "var bra på att skriva sagor, men att räkna det kunde hon inte" när hon påvisade att skattesystemet tvingade henne att betala över 100% i skatt för sin dåvarande bok? Trots att hon hade rätt och han fel, viket han senare var tvungen att erkänna, och som resulterade i en ändring av hela systemet? Varför kallas alla feminister för "aggressiva"? Varför kan en maskulin man inte erkänna att han har fel? Varför kan han inte fråga om vägen, utan kör hellre fel? Varför ger han sig självsäkert in på områden han inte vet någonting om, och ställer till skador och problem? Varför läser inte en man bruksanvisningen, som ofta resulterar i att något går sönder, eller blir fel? Och varför tror sig den maskuline mannen alltid vara den som kan bäst, vet bäst, förstår mest och tycker att han är den som andra skall lyssna på? Varför tror han sig ha tolkningsrätt av Tredje Testamentet? Varför tror han sig veta bäst vad Martinus menar?

Listan kan göras lång med denna typ av beteende, och vad är den gemensamma nämnaren? Jo det är att en maskulin man har maktbegär. Han får en känsla av tillfredsställelse i kropp och själ av att vara herre på täppan, vara den som bestämmer, kontrollerar, styr, leder, censurerar, publicerar, beslutar och dömer. Kommunistledaren Mao lär ha sagt att maktberusning är en njutning som vida överstiger t.o.m. den sexuella njutningen, och då kan man börja förstå vad det är vi står inför, och varför alla som utmanar denna maktposition möter ett sådant våldsamt motstånd, som Astrid Lindgren t.ex. 
Den som utmanar en man med makt, säger egentligen "Jag har för avsikt att ta bort din känsla av berusning.". För maktkänslan är ju just en berusning, ett exciterat tillstånd, en eufori inte olik den som droger ger, och man talar ju också om att missbruka makt liksom man kan missbruka droger. Martinus beskriver denna maktberusning så här:

Med den "maskulina polen" förstår vi här alla sådana tankar som är uttryck för begär efter, eller sådana medvetenhetsfunktioner som verkar befordrande för styrka och makt. Därför måste sådana väsens medvetanden redan av naturen vara fientligt stämda mot likasinnade väsen, d. v. s. väsen av deras "eget kön", ty dessa har ju samma begär eller medvetenhetsinställning och är alltså födda konkurrenter eller rivaler om herraväldet och makten. "Maskulina" väsen eller "hanväsen" i renkultur är sålunda "speciella stridsväsen". (LB, st 829)

Detta betyder alltså, att för en maskulin man är det enda allt uppfyllande begäret i livet, detta att uppnå maktposition, att vara de andra överlägsen, att kunna styra och dirigera, för det ger en skön känsla i hans urgener, som han har levt med i miljoner av år. Livslycka är detsamma som att vara herre på täppan. Punkt slut. Det är ett självändamål, ett slutmål, ett facit, det är livets mening, som ger honom den känsla av glädje över att vara till som Martinus definierar som livsglädje. För att kunna uppnå eller behålla denna livsglädje gäller det ju då att hålla alla konkurrenter till denna livslycka borta, och helst under egen kontroll, så att de blir fullständigt oskadliggjorda. Och för detta ändamål har mannen utvecklat listiga strategier under årmiljonerna. 

Pakter
En sådan strategi är att bilda pakter. Alla andra maskulina varelser är ju konkurrenter och hot mot livslyckan, så då är det ju smart att binda dessa till sig, så att de blir beroende av honom själv, och därmed inte längre ett direkt hot. Det blir en flock, en enad front utåt mot en gemensam fiende. Detta blir tydligt när någon hotar männen som grupp, som den feministiska rörelsen gör, när den kräver att kvinnan skall ha 50% av makten, eller överhuvudtaget när en kvinna kritiserar männen som grupp, t.ex. för att ha ett kollektivt ansvar för kvinnors förtryck. Då går man samman i en enad front för att oskadliggöra "hotet", då är man enig, då stödjer man varandra och "kväser uppstickaren". Men när detta gemensamma hot är undanröjt fortsätter den interna maktkampen inom pakten eller flocken igen.

Kvinnor undrar förvånat och förtvivlat varför det inte går att föra en saklig dialog och kommunicera om dessa ting, som är så självklart för dem att man kan göra, kvinnor emellan. Så fort dessa ting kommer upp på bordet, reagerar de maskulina männen med vrede, och tar till alla till buds stående medel – särskilt flitigt används de fem härskarteknikerna – för att trycka ner henne, få bort henne, eliminera henne. Och varför? Jo, för att männen som grupp är hotad, och då går paktprincipen igång i deras psyke för att bevara den gemensamma maktpositionen.

Det nya hotet
Och här kommer vi till något mycket intressant. Kvinnan har ju historiskt sett präglats av sin feminina pol, som gjort att hon har beundrat, tillbett och underkastat sig denne maskuline maktfullkomlige man, vilket har varit det djurrikets paradis där båda parter levt i harmoni med den rådande ordningen.

Men nu i vår tid har det börjat hända något. Förutom alla de gängse maskulina krigsgelikarna, har det nu börjat uppstå ytterligare ett maskulint hot, nämligen kvinnans vaknande maskulina pol, som inte alls är tillfreds med den rådande ordningen. Det är den maskulina polen i henne som kräver rätten till sitt eget liv, som vill ha 50% av makten i världen, som tycker, analyserar, kritiserar, forskar, reder ut, som kräver respekt, handlingsutrymme och frihet. 

Detta har den maskuline mannen aldrig upplevt tidigare i historien! Kvinnan har ju varit den som har beundrat, omhuldat, tagit hand om honom och varit honom underdånig i årmiljoner, och som han haft total sexuell kontroll över i kraft av hans fysiska styrkas överlägsenhet, och som har garanterat hans djuriska livslycka. Nu börjar hon protestera mot denna ordning, och vill bli fri och självständig! Vem skall då göra allt detta för honom? Och värst av allt (ohyggliga tanke), var skall han tillfredsställa sin ofta omättliga sexuella hunger någonstans, nu när objektet för hans begär är på väg att försvinna?

Detta är ett dubbelt hot! För det första hotas hela hans sexuella begärs tillfredsställelse, och det allmänna kvinnliga förhärligandet av hans gestalt. Och för det andra hotar hon dessutom hans maktposition precis som vilken annan man som helst med sina krav. 
Ett tve-eggat svärd reser sig vid horisonten. Med ena eggen hugger hon bort den energi-kick han får av kvinnlig beundran och upphöjelse av honom, och med den andra eggen hugger hon bort de maktens privilegier han har åtnjutit som enväldig härskare på den djuriska scenen.

Inte konstigt att den maskuline mannen reagerar extra våldsamt, och med djurets avgrundsvrål av dödsångest ringades i bakhuvudet, på en kvinna som utmanar hans upphöjdhet, hans privilegier, status, auktoritet, legitimitet eller tolkningsförmåga, som kräver respekt på lika villkor och jämlikhet på alla plan. 

Som vi skall se senare är denna våldsamma, djuriska försvarsreaktion mot kvinnan den största snara han kan lägga för sig själv, för sitt eget förmänskligande.

Självbevarelsedriften
Men varför är det då så viktigt för en man att uppnå och bevara en maktposition? Jo, för att det är den enda livslycka han känner till! Det är känslan av kraft, av berusning, av styrka, av njutning, av lycka, av mening – av liv. Det är den maskulina polen som opererar djupt inom honom, som är den heta elden, bränslet, begäret, lusten, urkällan i hans liv i mörkret. I en värld av stridsväsen blir man utplånad, nermejad, dräpt i samma sekund som man visar sårbarhet eller svaghet. Det är därför män inte visar känslor mot varandra, inte är öppna, varsamma eller kan beröra varandra på djupet. Allt som är känslosamt, ömt och öppet är en svag punkt i "fortet", en spricka i muren som kan forceras av den som vill eliminera en konkurrent, som kan förlöjliga, förminska, förtala och förnedra, inför vilket det inte finns några försvar. Det är därför män har så svårt att säga "förlåt", att visa sig sårbar. Att säga förlåt är för mannens ursjäl detsamma som en dödsdom. Att säga förlåt är att lägga sig ner på marken och blotta strupen, att överlämna sig helt till motpartens godtycke.

Är inte detta en hopplös tillvaro! Är inte detta djurets värld! Är inte detta savannens hyenor, bockarnas stånganden i en desperat kamp om makten över flocken, och speciellt den sexuella makten över flockens honor med följande garanti om sexuell tillfredsställelse? Är detta den framtida människan? Är detta den mentalitet som skall skapa himmelriket på jorden? Knappast! Vad är maktbegär annat än ett krampaktigt fastklamrande vid djurriket? Allt maktbegär blockerar effektivt all form av ödmjukhet, man är inte mottaglig för förslag, synpunkter, kritik utifrån. Man är sig själv nog, man stagnerar, förstelnar på sin "stentron", och är i denna position inte mycket olik aphannen på sin sten i djungeln. Det är djurets självbevarelsedrift.

Finns det en annan väg?
För den kosmiskt intresserade, är det lätt att se att denna maskulina man sår ett bittert öde. Allt förtryck han påför andra genom sitt maktutövande, kommer att falla under karmalagens orubbliga pedagogik, eftersom han är helt omedveten om hur omgivningen upplever hans handlande. Han vet inget om hur det känns att bli baktalad, förringad, nertryckt, censurerad, förtalad, beskuren, nertystad, förföljd, skymfad, hånad, eftersom han inte har några problem att fortsätta att göra så mot sina "konkurrenter om makten", och därför kommer han att bli undervisad om det av Gud. Han kommer att på någon tidpunkt i ett kommande öde att bli utsatt för precis samma behandling som han själv behandlar andra. För den oemottaglige finns ingen annan väg än "livets direkta tal", som Martinus skriver.

Men för den som intresserar sig för andliga ting, som önskar förstå livet och tillvaron, vill lära sig om sin egen själsliga struktur, vill forska, undersöka, veta och utröna finns det faktiskt ett annat alternativ, och det är att medvetet omskapa sig själv. Och hur skulle det gå till då? 
Ja, vad är det som fattas mannen? Enligt Martinus är det den feminina polen som saknas, som när den är fullt utvecklad ger honom ett helt nytt spektrum av mentala tangenter att spela på, tangenter av medkänsla, empati, lyhördhet, flexibilitet, mjukhet, varsamhet, vårdande, omhändertagande, lyssnande, ömhet, omsorg. Innan dessa egenskaper finns som talanger finns ingen möjlighet att kunna kalla sig en riktig människa! Och finns det månne någon som kan dessa ting i världen, som kan agera läromästare åt den man som är trött på all strid, krig, och maktkamp? Som önskar lära sig att medvetet odla dessa talanger? Ja, kvinnan förstås!
Vore det inte intelligent om den andligt intresserade mannen bad till Gud om att denne skall sända en sådan läromästare i hans väg, som vet allt om hur maktförtryck känns, som kan påtala för honom när han medvetet eller omedvetet använder sig av maktutövning? 

Om han släpper makten
Och vad skulle hända om han släppte makten, äntligen efter årmiljoners maktkamp med stridsväsen av eget kön och maktutövning mot väsen av motsatt kön? Skulle han bli utplånad av henne, såsom han blivit av sina krigsgelikar? Skulle han bli hånad, utnyttjad, nertryckt och förtryckt? Skulle hon bete sig som ett stridsväsen hon också, och börja med maktutövning hon med?

Nej! En kvinna är inte stöpt i samma form som en man. En kvinna vill inte ha makt över någon, en kvinna vill bara ha jämlikhet, respekt, samarbete och samhörighet på ett djupt andligt plan. För den man som är trött på maktkampen, som längtar efter en kärleksfull, fredlig värld där könsgränserna är utsuddade, där man bara ser människor, likar, kosmiska syskon, och inte män och kvinnor är den snabbaste vägen till målet att utrota sitt eget maktbehov. 

Så vad händer då, när mannen släpper makten? Vad händer om han t.ex. säger: "Förlåt, jag förstår inte detta. Kan du förklara hur du ser på saken, så ska jag försöka förstå vad du menar"?
Det som händer är att han beordrar djuret inom sig att begå självmord, han kommer att känna en storm inom sig när instinkterna river i honom, djuret kämpar för sitt liv och försöker tvinga honom att återgå till den gamla ordningen där man försvarar sig med våld. Kan hans mänskliga sida hålla den djuriska sidan i schack under denna fas, kommer det underbara att hända, att han inte blir dödad! Han blir inte förintad, förringad eller tillintetgjord. Han kommer att åtnjuta en enorm respekt från kvinnan, som med hela sitt väsen kommer att försöka levandegöra och förklara sin sida av saken, i hopp om att han skall kunna förstå, inse och leva sig in i hennes värld, se med hennes ögon, så att ett kärleksfullt samarbete kan börja mellan man och kvinna, där bådas gemensamma intresse är att hjälpa varandra belysa de djuriska resterna som finns kvar i båda parter, så att de kan slipas bort. Då vandrar man och kvinna sida vid sida på den andliga vägen, och hjälper varandra på de fält där den andre fortfarande är ofärdig.

Så det som händer när mannen släpper makten är inte att han blir utplånad och dödad! Det som händer är att ett nytt Gudomligt samarbete tar sin början, där man och kvinna går sida vid sida mot det riktiga människoriket – som blivande människor.

Anders 
© 2007 Anders Silverfall All Rights Reserved