Det bollas med ord allt som oftast bland old-agare. 
Med old-agare menar jag dem som håller på med gamla flertusenåriga tekniker från öst och även moderniserade former av dem. Och som egentligen är kvarlämningar och fragment av urtida schamanistiska riter. Helt enkelt det som idag kallas för "new-age", vilket jag anser är fel ordval om något som är gammalt skåpmat. Den som kommer med det nya, den nya världsimpulsen=new-age, är faktiskt Martinus med Livets Bog, Tredje Testamentet. Mycket av det som finns att läsa där finns inte i old-age-litteraturen eller den orientaliska ockulta mysticismtraditionen. 

För mig är det viktigt att veta vad man menar med t.ex. ordet "upplysning", eller "upplyst" och "kosmiskt medveten". Menar man samma sak med dessa två benämningar? Om inte så pratar vi förbi varandra, och det ger ju ingenting annat än att vi missförstår varandra hela tiden. 
Det jag har förstått av skrifterna, både av de österländska och Livets Bog, är att "bli upplyst" innebär alltså detsamma som att få kosmiskt medvetande.

Att få kosmisk medvetande är detsamma som att få ett högre "synsinne" öppnat och bli medveten om en högre verklighet, där man "ser" de eviga kosmiska lagarna och bärande principerna på vilka hela världsalltet vilar. Det finns alltså inte några olika grader av "upplysthet" utan antingen är man upplyst eller så är man det inte. Liksom att det inte finns något som är mer eller mindre sterilt. Antingen är något sterilt eller så är det helt enkelt inte sterilt. Inga mellanting är möjliga, säger mina kunskaper från sjukvården.

För mig innebär ordet "upplyst" alltså detsamma som för österlänningen och Martinus.
Dvs. att man har uppnått samadhi, d.v.s. upplysning – enligt buddhismen det högsta medvetandetillstånd som går att uppnå - och man är invigd de eviga fakta dvs. i den högsta sanningen.
Eller som Martinus skriver:

"…en upplysningens undergörande kraft helt kan uppfylla en okunnig människa så att hon, alldeles oberoende av böcker eller andras vetande och forskning, blir till en kapacitet i livets högsta visdom, vetande, fakta eller religiös upplysning. De är det tjugonde århundradets åskådare av den helige Andes existens." (Kring min missions födelse kap. 15)

Och:

"…han här likväl mottagit något av det ’Faderns’ och ’Sonens’ och ’den helige Andes’ dop som skulle göra alla människor till världsåterlösarens lärjungar, vilket vill säga: Gudomens lärjungar i humanitets- eller kärleksvetenskap. ’Dop’ är ju i sin djupaste analys detsamma som ’invigning’, som återigen är detsamma som ’upplysning’." (min fetstil)

För mig är det heller inte teoretiskt möjligt att uppnå permanent inre frid innan våra poler är i balans och man har blivit dubbelpolig. Och för indierna innebär samadhi att "Shakti och Shiva" har förenats, vilket innebär ju att något maskulint och feminint har förenats. När en person når detta tillstånd blir han/hon ett med alltet och samtidigt fullständigt närvarande.

Som man kan läsa av ovanstående citat så likställer Martinus upplysning med kosmiskt medvetande. "En okunnig människa" har blivit allvetande, "en kapacitet i livets högsta visdom".

Om man skall ha nått den yttersta friden i sitt medvetande bör man ha haft många kosmiska glimtar innan man uppnår kosmiskt medvetande. 

Det finns de som påstår att man kan bli upplyst av att en "helig man" eller "guru" trycker någon adept på pannan, så kallad diksha-beröring. 
Dikshan påstås påverka hjärnan på ett sådant sätt att vi kan beröras av "nåd" och sätta oss i kontakt med källan till allt det som vi alltid har längtat efter. Det är alltså en nådegåva från en partisk Gud. 
Men om man förstått de kosmiska lagarna så inser man snabbt att Gud är ju inte partisk eller har några speciellt utvalda.

Visst kan man bli starkt påverkad av en någon som man anser vara en "helig person", men det finns ingen som endast genom beröring kan bli upplyst, dvs. allvis. Det säger väl sunda förnuftet. Hur skulle det vara möjligt? Och om det hade varit möjligt, så hade snart hela världen ha varit upplyst om man genom ett tryck på pannan kunde hoppa över sin humana utveckling och bli ett kärleksväsen hux flux. 
Det finns mycken naivitet och övertro kvar bland adepterna till olika gurun om de österländska lärorna. 
Jag har själv fått en lång och varm kram av den indiska kvinnliga gurun Amma, med hennes mummelmantra ljudande i örat, men inte blev jag upplyst för det .

Alexandra David-Néel, som reste runt inkognito i Tibet förklädd till en fattig pilgrim, när Tibet fortfarande var ett stängt land i början av 1900-talet, blev själv en lama och berättar i sin bok "Bland Mystiker och Magiker i Tibet":

"Det fanns två vägar till upplysning, enligt tibetanerna. Den ena var ett lugnt klosterliv där man iakttog moraliska bud och klosterregler, d.v.s. uppförde sig klanderfritt, gjorde goda gärningar, och satte sig över materiella intressen och strävade efter sinneslugn, och på detta sätt kunde man så småningom nå frälsning. 
Den andra vägen kallades den "direkta vägen" och var en rent intellektuell metod, som frigjorde den som följde den, från alla sorters lagar. Frigörelsen kunde man nå genom andliga övningar, såsom andningsövningar, yoga och meditation. Men den vägen ansågs vara livsfarlig. Det var som, att istället för att följa stigen som långsamt slingrar sig upp mot bergets topp, försöka klättra lodrätt uppför klippor och ta sig över avgrunder med endast ett tunt rep. Till och med de mest lämpade kunde drabbas av plötslig svindel, och då föll han som en förmäten alpinist och bröt ryggen. Med detta menar tibetanerna ett fruktansvärt andligt fall som leder till värsta perversiteter och den största förvirring. Det slutade med att man hamnade på en "demonisk" nivå. I stället för att nå "den fullständiga befrielsen" blev de galna. De hade knackat på dörrar som de borde ha låtit bli. 
Inte ens i den gamla ockulta tibetanska litteraturen hittar man den fullkomliga läran om dessa övningar, utan de gavs endast muntligen från mästare till elev, och tolkningarna varierade inte bara från sekt till sekt, utan från mästare till mästare." 
Från min artikel "Besatthet – vidskepelse eller verklighet" 

Och dessa övningar håller man på med nu här i väst, helt utan kunskap om vad som kan hända.

Det finns en tro på att det är Gud som väjer ut en människa som Han/Hon utväljer till att bli upplyst. Av någon outgrundlig anledning. 
Kanske pga. att denne ber väldigt intensivt om detta, eller mediterar ofta och mycket. 
Någon kallade det för "Kattungsvägen". Det är:

"...en väg där människan (kattungen) inte själv kan göra något för att nå fram till frälsningen (eller den stora födelsen). Man kan bara hoppas och be till Gud, men det är kattmamman (Gud) som tar kattungen i nackskinnet och bär den fram till målet".

Det där handlar ju om den hedniska tron om "Guds nåd", att när det behagar Gud så låter Han/Hon sin nåd gå ut över en stackars människa, förbarmar sig över denne och "bär honom fram till målet". Det är bara att vänta på "nåden" dvs. när Gud av någon märklig anledning - som ingen kan förklara - bestämmer sig att favorisera någon.
Det är inte så Martinus menar vi skall få kosmiskt medvetande. Man kommer inte till kosmiskt medvetande utan att anstränga sig. 
Att t.ex. lära sig att älska sina medvarelser, vilket är en absolut nödvändighet enligt de kosmiska lagarna för att nå "målet", är ingenting som sker utan att man övar, övar, och åter övar tills det beteendet blir till automatfunktion dvs. C-vetande.

Rent allmänt kallas upplysning, enlightenment, detsamma som kosmiskt medvetande, cosmic consioussness, av dem som skriver om dessa ting. Söker man på Google med båda dessa orden, så får man upp hur många artiklar som helst i ämnet.

Det finns många "gurun", old-age-lärare eller författare som antyder att de själva är upplysta. Eller om inte, så hävdar åtminstone deras lärjungar det. 
Men hur menar man att man kan bedöma om de är upplysta eller inte? 
Skall man tro på vederbörande om de säger att de är upplysta? Eller vad skall man utgå ifrån? Deras lärjungar som kanske förhärligar deras egenskaper, med "mästarens" eller guruns goda minne, utan att mästaren/gurun tillrättalägger missförstånden om sin "storhet", vilket är vanligt? 

Blir det inte lätt så att vi tycker att de klokaste människorna i vår smak och tycke är de som skriver just de saker som vi helst vill höra? Delar till stor del våra egna värderingar och åsikter och "stryker oss medhårs"? Smeker vårt ego?
Kanske har de avvikande åsikter om något lite, men absolut inget som går emot våra mest "heliga" uppfattningar och åsikter om oss själva?
Innebär det alltid att det de skriver behöver vara det klokaste för det? Kan inte sanningen vara både obekväm och obehaglig att höra också, om man verkligen vill utvecklas, och inte ljuda som ljuv musik i våra öron?
Och vem eller vad skall vi använda som jämförelseobjekt? "Magkänslan" som är så populär inom New-age-, eller det jag hellre vill kalla Old-Age-kretsar ? Eller "följa sitt hjärta", som också är inne just nu?

Nog är det ofta så, som det är sagt, att SANNINGEN ofta inte tål att höras av den som verkligen behöver höra den. Och är det inte så att man måste använda både huvud och hjärta när man tolkar livet och söker efter SANNINGEN? Magkänslan kanske bara är en instinktiv obehagskänsla. Obehag och rädsla i magen kan man ju känna även mot något som man borde göra, om man vill vara en god människa! T.ex. när man måste "ödmjuka" sig inför någon annan, som visste bättre. "Djuret" inom en vill inte böja sig ?

Jag minns att när jag läste kosmologi som mest intensivast i början, så var det just en del av de bistra SANNINGARNA i texten som sved mest och gav obehagskänslor i maggropen. Det krävs ju mod att våga se dem och ta dem till sig. Annars kommer man inte vidare i sin utveckling.

Eller som Martinus har uttryckt det: 

"… endast den som själv är av sanningen kan höra sanningens röst eller förstå sanningens språk." Ur artikeln "Julen har änglaljud", K nr 12/01

Marja

© 2008 Marja Silverfall All Rights Reserved