Tänk dig att du ser ut fysiskt som idag och hamnar några tusen år framåt i tiden så skulle man bli betraktad som en grovlemmad apa bland alla finlemmade gracila varelser som man inte kan avgöra könet på längre. De har bara små risgryn till tänder för att kunna suga i sig det mjuka exotiska fruktköttet om de inte redan blivit tandlösa för att de gått in för stoftnäring genom att suga luft, medan man själv har kvar sina stora "betar"! På kort tid skulle man få parodontit, tandlossning, för att man inte har något att tugga på och man längtar till vansinnets gräns efter en hård knäckebrödsmacka med ost eller tartex och en hård morot att tugga på med sina fortfarande djuriska rovdjursgaddar. Och alla är helt släta, de har ingen hårbeklädnad kvar medan man själv har sina djuriska pälsfläckar och hårstrån kvar både här och där...

Med sina lätt eteriska kroppar kan de också materialisera sig och vandra mellan den fysiska och den andliga världen, medan man själv känner sig som en klumpeduns trampandes i en porslinsbutik, tung och ovig. Allt är förfinat och fulländat medan man själv känner sig grov, muskelbiffig och ful. 

Sedan förstår man ingenting av det som de ofta uttrycker för varandra genom subtil telepati och förstår saker som man själv står helt oförstående inför. Man känner sig som en främling, en burdus idiot bland "utomjordingar" som bara ler och glittrar med kärleksfulla ögon mot en. Och som kysser varandra öppet och verkar få någon slags kosmiska extasorgasmer av dessa hälsningshandlingar. Det är ständigt vackert väder, de behöver bara tunna skira kläder för det är behaglig augusti-, septembervärme året om. Och de får all elektricitet direkt från universum och man själv fattar inte hur det går till. Man saknar sina elektriska väggkontakter, där man kan koppla in sin medhavda rakapparat, hårfön och eltandborste...

Och de reser med egna små farkoster genom etern på något märkligt ljudlöst sätt. Nä, det blir bara för mycket nytt! Man längtar efter spårvagnen, tunnelbanan eller bussen där man kan trängas och knö med likasinnade rejält fysiska köttsliga varelser som man själv och som luktar svett av daglig stress eller surt ylle efter det ständiga regnandet eller snöandet som jordklotet utsöndrar när det befinner sig i en själslig kris på väg till invigningen några tusen år framåt. Och sen yllefilten och de kliande rejäla raggsockorna som man kan iklä sig när man kommit hem till sin lilla box där man i avskildhet får lagom värme från en gammal hederlig brasa med träklampar man huggit i sitt anletes svett eller annan värme fått från ett gemensamt fjärrvärmeverk. Allt är gott som man kan ta på, mäta och väga och man föredrar ta ett rejält kax av ett hårt nordiskt äpple med ens stora djurbetar, ja, då känner man att man verkligen lever...även om man redan läst att det är en illusion och att det verkliga livet finns en trappa upp. :-)