"Getsemane trädgård", denna plats på ett berg lite utanför Jerusalem, där det växte olivträd. – Getsemane betyder faktiskt just "oljepress" – där Jesus enligt bibeln blev förrådd av Judas. Det var platsen för Jesus sista svåra beslut: Skulle han fly, eller låta sig infångas och gå korsfästelsen till mötes – denna gruvliga och smärtfyllda död? 

Martinus beskriver i avsnitt 2 i den lilla boken "Ur ur mörkret" dessa händelser som utspelades för 2000 år sedan. Men som alltid har han ett djupare perspektiv än det rent historiska, och menar att berättelsen om "Getsemane" illustrerar en själslig princip i oss människor som de flesta ännu saknar. Det handlar om att i ett oundvikligt förestående mörker kunna överlämna sitt öde helt i Guds hand, och i full tillit vila i en inre förvissning om att det är en kärlekshandling man genomgår.

I Jesus fall var det i rent "demonstrationssyfte", för att statuera ett exempel, att bevisa att det går att älska alla, oavsett vad de utsätter en för av obehagligheter. Han underströk med sitt eget liv som lösen att det han sade och talade om inte bara var tomma ord, utan en realitet för honom.

Martinus menar att denna själsliga inställning, detta överlämnande av sitt eget väsen i Guds händer, i trygg förvissning om att denne Gudom skapar allt till fullkomning, även om det kan upplevas som smärtsamt, är den totala och slutgiltiga segern över mörkret. Om man kan ha ett tryggt sinne, med ansiktet vänt mot himlen, även om ens fysiska kropp och själ sargas av ödet, har man nått målet där man älskar Gud över alla ting och sin nästa som sig själv, som är hela lagens uppfyllelse. Dvs. man har inrättat sitt medvetande och tankeliv i enlighet med livets lagar, och är mogen att så småningom inträda i det riktiga livet, där allkärleken är allenarådande.

"Av hela sin kraft måste man söka sig fram till de möjligheter, ens ändrade öde rymmer. I samma ögonblick som man lägger hela den upplevda smärtan i Guds hand och gör sig fri från rädslan och fruktan, från hatets och bitterhetens nedbrytande krafter, då träder en lysande ängel in i vår aura, och Guds närhet kommer att kännas så intensivt, att fruktan och sorgen lämnar ens sinne. Livsglädjen börjar på nytt att arbeta i blod och nerver, ty i ljuset av Guds vilja förvandlar även den djupaste smärta, den djupaste förödmjukelse sig snabbt till den värmande och livgivande välsignelse, som är varje fullbordat andligt kretslopps gudomliga frukt." (Min översättning)

Kan man behålla den inre balansen, den inre centreringen även i tider av förföljelse, förödmjukelse, sorger och bedrövelser, ständigt hålla de kosmiska analyserna "framför ögonen" håller man sig på våglängd med livets grundton. Och om inte mörkret kan rubba ens rotfästning i ljuset – vad skulle kunna göra det då? 

Har man hittat ljuset i sitt inre, har omgivningen inte längre någon makt över en. Något att fundera på!

Tänker Anders