I boken "Den längst levande avguden" talar Martinus om att "tillbedja sig själv". Han gör upp med den kristna religionens gudsuppfattning, som kokar ner till att Gud är en vred sadist som kräver att ett oskyldigt väsen (Jesus) ska bli straffad för något som de skyldiga har gjort (människorna), vilka till på köpet därmed får inträde i himmelriket. Ganska svårt att få in den kärleksfulle Fadern i detta. Martinus menar att människorna genom tiderna har gjort om Gud till sin egen avbild istället för att göra om sig själv till Guds avbild. Man skapar något som man innerst inne har som ideal, och projicerar ut det på Gudsbilden i det yttre, så att man därmed kan fortsätta att vara i kontakt med de begär man har efter egoism, makt och självcentrering.

I ett kapitel jämför Martinus människans utveckling med själva jordklotets, som verkligen sätter perspektiv på sakerna. Omvandlar man jordens väldiga historia till en bok på 500 sidor, är hela mänsklighetens historia – som vi vet något om – det sista ordet i boken, och tiden från Kristi födelse bokens sista bokstav. Vårt sista århundrades tekniska revolution där vi fått flygplan, TV, radio, datorer, Internet osv, är bara bokens allra sista punkt.

Med tanke på dessa perspektiv kan kanske en smula ödmjukhet vara på sin plats. Vi är bara sista punkten i ett 500 sidors verk. Kan det vara så att vi inte är så betydelsefulla eller har så stor makt över denna vår planet som vi idag tror? 

Denna människans självdyrkan – denna avgudadyrkan med sig själv som avgud – skapar en smältdegel där egoismens verkningar skär igenom människornas själar med de svärd med vilka de dräper varandra. Orsak och verkan präntas in i världen med eldskrift, och Guds röst ljuder: "Du skall älska din nästa som dig själv. Detta är hela lagens uppfyllelse".

Under sista "ordet" i boken har romarriket uppstått och försvunnit, kristendomen fötts i världen och tekniska vidunder sett ljuset som tämjt naturens krafter som satt dem under människans vilja. 

Vad må inte hända under det kommande ordet i denna Jordens bok? 

Enligt Martinus är det kosmiska medvetandets allkärlek inte mer än 2 bokstäver bort…

Funderar 
Anders