Tolerans och flathet är inte samma sak. Flathet betyder dum eftergivenhet.
En ologisk eftergivenhet kännetecknar det som Martinus kallar "tossegodhed", eller "dumsnällhet" på svenska.
Och tossegod vill nog de flesta inte vara. Och man skall ju älska sig själv lika mycket som man älskar andra. Det heter ju att "du skall älska din nästa så som dig själv", inte mer, inte heller mindre. Faktiskt!

Är man inte god mot sig själv, hur skall man då kunna vara god mot någon annan? Det är ju viktigt att veta i sig själv vad godhet är och hur det känns. Man kan t.ex. öva sig i att fundera på hur man själv vill ha det, speciellt om man har en tendens att oftast prioritera och uppfylla andras önskningar före sina egna. Även osunda sådana.

Många tror att andra kommer ihåg allt det goda man anser sig ha gjort mot dem, men hur många är det inte som råkat ut för en besvikelse på det området? Och tänkt: "Jag som varit så snäll mot henne/honom/dem och så gör de så här mot mig!" Och så rabblar man upp inom sig allt vad man gjort av "gott" och känner sig sårad. Här blomstrar martyregenskaperna, för det "goda" man ansåg sig göra var egentligen bara en handelsvara; "om jag smeker dig på ryggen så smeker du mig tillbaka".

Men tänk om den andre inte uppfattade det "goda" man gjorde som något speciellt gott? Man kan ibland tro att man gör gott fast det egentligen är egoistisk kohandel innerst inne. Naturligtvis har man inte det som sin intention, men ändå. Hur många av oss kan friskriva sig från egoistiska avsikter eller handlingar? De flesta av oss har ju ännu inte genomskådat sådana låga egenskaper hos oss själv. Hade vi varit mer altruistiska så hade de kosmiska glimtarna börjat hagla över oss i parti och minut .

Det finns ju alltid människor som med känslomässig manipulation; skuldbeläggning, intriger, förtal etc., eller maktutövning försöker utnyttja en på olika sätt. Man kan på många olika sätt signalera sitt missnöje till den som man anser inte gör en till viljes eller behagar en. Vilket är mycket vanligt, speciellt nu i juletider.

Hur många är det inte som hellre skulle ha gjort annat på sin julledighet än vad familjetraditioner påbjuder? Många, har jag hört genom åren! Man följer outtalade oskrivna familjelagar.

Är det så kul att fira jul med människor som, handen på hjärtat, egentligen inte gillar en speciellt mycket? Ja, som faktiskt kan vara direkt fientligt inställda till ens sätt att vara som människa? Och ger kränkande kommentarer om ens livsåskådning eller åsikter om stort och smått? 
Är "blodsbanden" så viktiga att man ger avkall på att forma sin egen jul på ett trevligt och kanske lugnare sätt? Att kunna fira den med sina ev. goda vänner istället, som man är på bättre våglängd med? Eller kanske bara ta det lugnt, ensam med sig själv?

Många skulle göra "jul-omval" om de vågade gå emot "heliga förbund", som släkt- eller familjetraditioner påbjuder.
Visserligen är blod tjockare än vatten, men kärlek är starkare än allt annat. Kärlek är det lim som binder ihop universum, enligt Livets Bok. 
Ja, hur många är det inte som skulle vilja fira julen hemma istället för att stressa runt till olika mammor eller pappor (ofta skilda dessutom med nya sambos och familjer!) mor- eller farföräldrar och tjocka släkten, som de knappt känner. Många!
Men stannar de hemma, så får de kanske samvetskval, för risken finns ju att t.ex. mamma, pappa eller någon släkting sitter hemma och gråter. På jul! När alla skall vara så snälla! För man hörde ju i andra änden av telefonlinjen den sårade rösten som tog emot beskedet att man ville stanna hemma denna jul.

Traditioner är svåra att bryta, men någon måste våga börja. Ofta visar det sig då att det fanns fler som ville göra annat och vågar därmed också ta steget ur familjekartellen. 

Man måste faktiskt inte stanna kvar i något gammalt om man har börjat gå nya vägar och funnit nya intresseområden i livet. Eller nya människor, som man samspelar bättre ihop med. Dessutom räcker resten av årets dagar till för att umgås med familjen och släktingar. All samvaro behöver inte koncentreras till en enda högtid. Kärlek och gåvor till varandra kan man dela ut hela året om. Fördela sina "gracer", så att säga .

Så som jag har upplevt det, så har livet blivit bättre för mig när jag har börjat sätta gränser för min omgivning, dvs. markerat att jag inte vill bli behandlad på det eller det viset längre. 
Jag håller med Liv Ullman som brister ut i en TV-intervju, (fritt citerat): Nu får det vara nog, jag tar ingen mer skuld! Jag har gjort efter bästa förmåga, så gott jag har kunnat.

Alla människor vill innerst inne vara fria och göra något positivt av sitt liv. Och faktum är att det finns inga yttre band som kan hindra en att följa sin egen väg i frihet och harmoni. Det är bara ens egna inre inbillade bindningar som står i vägen. Det är en inre frigörelse som gör oss till fria individer. Eller som Walt Whitman har uttryckt det så klart:

"Från denna stund skriver jag mig fri, 
från hämningar och inbillade gränser.
Jag färdas dit jag vill, 
min egen herre komplett och absolut...
Varsamt, men med oförneklig vilja, 
frigör jag mig från de band som kunde hålla mig kvar."

Och han supportas av Martinus med att människorna kommer att uppleva:

"att alla de yttre band de under så lång tid känt sig bundna av i själva verket har varit verkningar av bojor som band deras eget medvetande. Det är en inre frigörelse som också så småningom skall leda till en yttre frigörelse för den enskilde och för hela mänskligheten." Från artikeln "Den stora frigörelsen" K 11/92

Så jag önskar eder alla en fridsam, fri och glädjerik julvistelse, var än ni väljer att vara. 
För man kan ju också välja att göra något som man kanske inte riktigt skulle vilja göra, men gör för att göra någon annan glad. Valet är ju faktiskt fritt!  

GOD JUL! 

Marja