Vad jag alltid känt är det riktiga för mig: Sök inte efter en ledare eller guru utanför dig själv!

Därför har jag alltid känt mig besvärad av att använda mig av ord som; "Martinus har sagt", "Martinus skrev", "Martinus menar" och liknande hänvisningar till personen Martinus. För enligt honom själv har han ju inte kommit på allt det han har skrivit själv, utan det är eviga kosmiska principer han har förmedlat till oss genom sina böcker till vägledning för vår fortsatta utveckling.
Jag har, som sagt, många gånger känt mig besvärad över att behöva hänvisa till "Martinus" i mina skriverier på olika forum, men gjort det ändå för att det är ju trots allt inte jag som har kommit fram till det han anfört i sina skrifter. Det har känts som ett besvärligt dilemma, helt enkelt, och en obehaglig känsla av "sekterism" har insmugit sig allt som oftast. Även att hänvisa till Livets Bog har känts svårt ibland, för då finns ju risken att man blir betraktad som "troende" till en ny slags "Bibel". Dvs. att man tror på någon auktoritet utan någon som helst kritisk granskning eller eget tänkande och framstår som någon slags fundamentalist och bokstavstroende. Vilket inte stämmer på mig alls. Jag har nämligen inte "köpt" innehållet i Livets Bog obesett, utan haft egna livserfarenheter som referensramar när jag läst litteraturen. Alltså egna AHA-upplevelser i sådan omfattning att jag kan godta att även det som jag ännu inte riktigt fattar av innehållet kan - på sannolika grunder - vara med sanningen överensstämmande. Tillräckligt många puzzelbitar har hamnat på rätt plats för att helhetsbilden kan börja skönjas av den färdiga helhetliga bilden, så att säga.

Och som parantes kan jag nämna att jag inte har haft några speciella "idoler" i min uppväxt, inte ens bland artister. Även om jag var barnsligt och romantiskt förälskad i Elvis under en period i tonåren när han sjöng de smäktande kärlekssångerna, men inte när han rockade loss . Att jag gick och såg hans film "Blue Hawaii" en sisådär 6 ggr berodde på det romantiska upplägget i filmen och inte på någon idolisering av Elvis.
Och att jag gillade Paul Ankas sånger fick mig inte bli en av den skrikande och tjutande tjejmassan i Hunnebostrand när han sjöng där. Nej, där stod jag och skämdes över mina medsystrar som skrek och tjöt när han sjöng. Att han sedan tittade på mig när han sjöng "Put your head on my shoulder" gjorde i och för sig inte ont, men inte gick jag i trans för det utan blev i stället en aning generad över uppmärksamheten !
Nåja, någon idol- eller gurudyrkan har jag inte känt för någon och tyckte det kändes generande när vuxna svenskar kastade sig framstupa framför en gurus bild på ett ashram i Himalayabergen, när vi var där på 90-talet. Sådant luktar avgudadyrkan för mig och sekterism.
Och sekterism har jag ingen fallenhet för heller, utan vill gå mina egna vägar.

Så häromdagen funderade jag väldigt på det här med att hänvisa till Martinus hela tiden i mina skriverier och om jag inte borde sluta med det.
På natten drömde jag:

Jag är på mitt arbete och jag är sekreterare åt Martinus. Han kommer till jobbet med sin ljusgråa kostym på sig. Han är i 60-70 årsåldern och säger att han är såå trött. 
— Men då skall du ju inte vara här, säger jag, åk hem och vila dig så sköter jag jobbet så länge. Och han åker hem.

Sedan kommer han lagom tills vi skall äta lunch. Vi är flera stycken vid bordet och Martinus sitter mittemot mig. Men helt plötsligt kommer någon och sätter sig till höger om mig och jag måste förflytta mig åt vänster och hamnar därmed ytterst vid bordsändan. Martinus hamnar därmed längre bort till höger på andra sidan bordet, bort från mitt fokus. 
Mittemot mig sätter sig en man, som frågar någonting om kosmologin och eftersom Martinus inte verkar vilja svara börjar jag, efter en viss tvekan, förklara. Martinus verkar inte vilja varken synas eller höras i sammanhanget utan sitter bara tyst och stilla och äter, som det verkar, frånvarande. Men jag märker ändå att han lysnar på mig.
Och så vaknar jag. 

Jag berättar drömmen för sambon och frågar mig om det inte är en aning förmätet av mig att sitta där och dividera om kosmologi vid ett bord där självaste Martinus är närvarande ?

— Nej, varför det, svarar sambon, min första tolkning är att om man har mycket livserfarenheter, som du har, är det naturligt att man kan återge sådant av kosmologin som man förstått utan att hänvisa till eller citera Martinus. Man kan ju berätta utifrån sina egna erfarenheter.

Marja

© 2008 Marja Silverfall All Rights Reserved