Antalet självmord ökar i världen. Enligt WHO tar en miljon människor livet av sig, men mörkertalet bedöms vara mycket stort.
Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15 - 44 år i Sverige, något som oroar forskarna.

Professor Danuta Wasserman, Stockholm, anser att tidigare har kanske självmord setts som ett enkelt problem att lösa med antidepressiva läkemedel, men att det måste alltid finnas andra åtgärder än bara förskrivning av mediciner.
Hon säger:

"När man ger antidepressiva läkemedel förbättras funktionen i hjärnan, men om den psykosociala situationen är oförändrad hjälper inte antidepressiva medel i längden."
https://www.dn.se/nyheter/sverige/antalet-sjalvmord-okar-igen/

Det innebär väl att hon närmar sig tanken, som Martinus menar är så viktig och som jag här vill poängtera, att man måste förändra något som inte är "rätt" i sitt liv. Och eftersom allt börjar med våra tankar så är det dem vi i första hand måste börja förändra. Martinus skriver:

"Depressionen kan i sin tur i värsta fall leda till sinnessjukdom och självmord.
Det är farligt att gå för länge i ett depressionstillstånd. Depression är nämligen detsamma som att tankeförmågan är sjuk. Den deprimerade har mist förmågan att se tillvaron i dess normala framträdande. Han kan bara se den i mentalt mörker. Han vandrar hela tiden i tankevärldens skuggregioner. Det är som om han inte kunde finna en väg ut ur dessa skuggregioner och in i tankevärldens soliga nejder. Han ser endast hopplöshet och åter hopplöshet. Han finner allt till den grad oöverstigligt att han börjar känna ett alltför överdimensionerat medlidande och en medömkan med sig själv. Han känner sig som en martyr eller som offer för naturens nycker, om det nu inte är andra människor han ger skulden för sitt 'martyrium'. Det är självklart att denna situation, om den inte avbryts, utmynnar i livsleda. Livsleda är i sin tur en begynnande sinnessjukdom, som i värsta fall utlöses som självmord. Mer abnorm kan en människa inte bli.
Den onaturliga tröttheten kan alltså, som jag nämnt, resultera i ett tillfälligt, både fysiskt och mentalt sammanbrott. Det hjälper inte att bara se genom fingrarna med den och inte bry sig om följderna, så som tusentals människor gör i dag, varigenom de som mänskliga vrak kommer att fylla nervkliniker och sinnessjukhus, såvida de inte faller offer för självmord.
Vad kan då en människa själv göra för att bli botad från denna allt ödeläggande trötthet? Ja, här gäller det naturligtvis att komma till klarhet om den absolut innersta orsaken till tröttheten. Har man bara fått visshet om den, kan man på rätt sätt gripa sig an saken och verkligen börja bekämpa sjukdomen och därigenom återföras till ett normalt själsliv och en härav följande normal livsglädje.

Visserligen görs det utomordentligt mycket från läkarvetenskapens sida för att hjälpa dessa människor, förutom de stora sjukhus för nerv- och sinnessjukdomar som också uppförs. Många patienter blir också i lindrigare fall friska. Men detta hindrar inte att hundratusentals människor ändå i sitt dagliga liv mer eller mindre går och bär på farliga trötthetskänslor. Av denna stora mängd människor är det en viss procent som hamnar i obotlig sinnessjukdom." (min fetstil)

Läs fortsättningen i boken "Kosmiska lektioner"; Onaturlig trötthet

Det är inte bara den fysiska kroppen som man tar död på om man begår självmor, man begår också ett "andligt självmord". 
Martinus:

"Andligt självmord kan leda till sinnesslöhet 
När jag talar om andligt självmord, betyder det alltså att man förutom att kunna begå det fysiska självmordet också kan skapa ett mord på sitt psykiska upplevelsetillstånd, så att man inte kan skapa en fysisk organism ordentligt.
Man kan förstöra sina psykiska kroppar till den grad att man mycket väl kan födas i en fysisk kropp, men intelligensen är förstörd, känsloförmågan är förstörd, minnet är förstört, intuitionsförmågan är förstörd. Hur tror ni att ett väsen ser ut som kommer till världen med sådana förstörda förnimmelsekroppar? Detta sker i stor skala. Det finns en mängd människor som föds till världen i detta tillstånd. Vi är inte vana att kalla dem andliga lik, men i verkligheten är det andliga självmördare.
Väsen som föds efter att ha begått ett kulminerande andligt självmord, känner vi under begreppet "sinnesslöa". Sinnesslöhet är den största defekt som ett levande väsen kan råka ut for. Här har vi kulminationen av livets minsta framträdande. Jag har en gång sett en människa som var - såvitt jag minns - tjugo år. Denna människa var som ett litet barn. Det matades, och det hade inga förnimmelseförmågor. Det kände inte igen dem som hade att göra med det. Det bara låg där. Det hade nedsatt livsfunktion, och det fanns inga utsikter till att det skulle kunna bli annorlunda i detta liv.

Det andliga självmordet sker omedvetet 
Det har sin stora betydelse att vi får se något på hur ett sådant tillstånd uppstår. Det är i sig självt ett självmord. Men det är den skillnaden på detta självmord och det fysiska självmordet, att det fysiska självmordet vanligtvis är medvetet. Det är något som människan vill. Hon gör det med vilja. Hon har blivit olycklig. Hon har blivit deprimerad. Hon tycker inte att hon kan finna någon lösning på sitt liv. Det är helt forspillt. Det finns inte något hopp, och så tror hon att hon genom att utplåna sin fysiska organism inte upplever något längre. Då tror hon att detta är en bättre tillvaro, så att säga. Det är bättre att vara helt utplånad än att uppleva ett sådant lidande.
Det fysiska självmordet är alltså något som görs med vilja. Däremot är det andliga självmordet något som sker helt omedvetet av människan själv. Hon vet inte om det. Hon vet inte hur det andliga självmordet uppstår. Ty saken är nämligen den att så länge man inte tror på att det finns flera liv, så länge man inte förstår att man har kommit från tidigare liv och att det nuvarande livet endast är ett resultat av dessa tidigare liv, liksom det kommer framtida liv som blir ett resultat av det nuvarande, så länge man inte har denna förståelse, denna kunskap, så är det solklart att man inte kan veta något som helst om det andliga självmordet.
Ty det andliga självmordet är inte något som uppstår vare sig genom en chock eller genom en olycka. Det är inte något som uppstår genom att man vill det. Det är något som uppstår genom urspåring från den verkliga och naturliga livsvägen framåt.
[…]
Det fysiska självmordet kan bringas precis därhän att man inte upplever på det fysiska planet, utan upplever på det andliga planet. Det andliga självmordet bringas ända därhän att man varken kan uppleva fysiskt eller andligt. Man kan dock uppleva litegrann. Det finns kvar en livskärna som inte kan beröras och som just precis kan hålla medvetandet vid liv. Men alla de särskilda funktioner som skulle göra livet till en gudomlig upplevelse har försvagats.
[…]
Något av det som särskilt gör sig gällande i det andliga självmordet är urspåringar som människorna företar sig i god tro och menar att det är i fullständig kontakt med livet.
Det är företeelser som inverkar direkt på de andliga kropparna. Människorna kan företa sig saker som direkt kan nedbryta intelligensen. De kan företa sig saker som nedbryter minnet. De kan företa sig saker som forstör känslan. De kan företa sig saker som forstör deras instinkt.
De kan företa sig sådana olika saker här på det materiella planet som verkligen har inverkan på de särskilda andliga kropparna. Och detta gör människorna! Det är inte något som man kan förebrå dem for. De kan ju inte veta det. De skall nämligen igenom denna process.
Dock inte alla. Allteftersom de nu kan bringas till insikt om och förståelse av den verkliga livsvägen, behöver de inte allesamman komma att gå denna väg." - från artikeln "Andligt självmord", K 2/00

Det finns människor som har kommit så långt i sin utveckling att de är mogna för vägledning, skriver Martinus i Livets Bog . 
Vilka de är kan vi inte veta på förhand, så då gäller det att "dra alla över en kam" och tro att människan jag möter, och som är på väg åt "fel håll", är mogen för denna vägledning om att det inte leder någonstans att begå självmord. Man får aldrig förtröttas om man kan rädda liv. 
Sedan menar jag inte att man själv skall stupa på kuppen, utan att man måste vara lyhörd och kunna se när ens ansträngningar inte leder någonstans. En person kan vara på väg "nedåt" och behöver då sina bittra upplevelser för sitt fortsatta liv — "den fri viljan" — men det finns även de som är på väg "uppåt" och de kan ju vara i behov av hjälp.

"Det finns sålunda tillräckligt med faror runt omkring människan. Men det är ingen sak, när människan bara når så långt fram att hon börjar förstå sakerna, börjar vara med i analyserna, börjar förnimma ’livets tal’.
[…]
Sålunda kan hon också lära sig på det andliga planet, när hon har nått till det stadium då hon har begär efter att få kunskap, begär efter att komma till sanningen, och det har en hel mängd människor i våra dagar. Nu är de mogna för den stora sanningen, och därför uppenbaras den här i världen.
[…]
Därför är det just så, att erfarenheterna, sjukdomarna, sinnessjukdomarna, sinnesslöheten, ropar och skriker ut mot människorna: ’Var på din vakt! Akta dig! Se upp! Sådan kommer du också att bli! Sådan kommer du att bli om du fortsätter på det sättet!’ 
Då gäller det att inte stoppa fingrarna i öronen och inte höra. Det gäller att öppna öronen och med alla sinnen suga till sig det man kan få veta, för att man därigenom skall kunna få bukt med sig själv. Då behöver man inte komma ned i denna kulmination av mörker, där man kommer in i ett tillstånd då - så att säga - alla de förstörda talangkärnorna måste avlägsnas från individen och hon måste börja växa hädanefter." - Från artikeln "Andligt självmord", K 2/00 

Instämmer helhjärtat med föregående skribent gör
Marja