Vi skall inte för alltid förbli män och kvinnor. Förvandling pågår till ett ”samkön” dvs. ett ”tredje kön”. Och det är ju redan vedertaget inom den materiellt-mänskliga psykologin att män och kvinnor har, förutom sin egen maskulina eller feminina sida, även den motsatta sidan i sin mentala struktur.

Den maskulina polen hos mannen och den feminina polen hos kvinnan har sitt utlösningscentrum i de sexuella organen, medan den motsatta polen har sitt utlösningscentrum i hjärnorganen. Enligt Livets Bog.

Dessa två är fortfarande starkt åtskilda i den jordiska människan. Genom lång utveckling växer en förbindelselinje mellan dessa två centra. Detta kan inte forceras genom några "övningar", utan är en organisk, andlig process, som sker i takt med våra humana sympatiers utveckling och handlingar mot vår nästa.

Med "andliga ögon" kan dessa poler ses som lysande utlöpare, "smala lysrör", som utgår från bägge centra, och när de genom ryggmärgen når varandra i hjärtområdet, sker en ögonblicklig kontakt. Detta ”samkön” innebär "att det vackraste hos kvinnans feminina och mannens maskulina mentala naturer och fysiska linjer blivit förenat till en gudomlig sammansättning i ett väsen" (LB II st. 361).

Människan har då blivit ett med sitt högsta Jag, Gudomen, och får permanent kosmiskt medvetande.

Den kosmiskt medvetne har ständig kontakt med universums "visdomshav", och vet vad som är mest kärleksfullt att göra i livets alla situationer. Den kosmiskt medvetne har balans mellan sin maskulina och feminina pol och är därmed ett jämviktsväsen som lever i harmoni med sig själv och med sin omgivning. Det är ett väsen som inte väntar sig världen eller medmänniskorna annorlunda än de just för tillfället är. Hon är ett "kärleksväsen", som älskar allt och alla utan undantag. Detta skall inte förväxlas med det vi kallar "förälskelse", utan är en högre form av kärlek.

"Allt är nu inlemmat i sympatianlaget, allt är lågor från den allra högsta elden. Och först nu har jordmänniskan blivit till den verkliga människan" (LB V st. 1935).

När den feminina polen i en man växer till en sådan styrka att den förmår binda den maskulina dräpande principen i honom lugnar han ner sig. Begäret efter makt och herravälde neutraliseras av den feminina polen i honom och hans mättnad på kamp får honom att sträva efter fred och humanitet och han börjar se kvinnan som en jämlike. Den maskulina kraften försvinner dock inte utan den balanserade maskulina polen tar istället rollen som försvarare av den egna integriteten. Det är ju inte meningen att mannen ska bli en undergiven kvinna. Det skulle bara innebära att könen bytte plats, och då vore inget vunnet. Kvinnan skulle bli den nya mannen, mannen den nya kvinnan och djurriket skulle bestå.

När den maskulina polen i en kvinna växer till en sådan styrka att den förmår tända en maskulin kraft i henne som vägrar passivt tillåta överträdelser av hennes integritet blir hon ett suveränt väsen. Hon behöver ingen man som överhuvud eller beskyddare utan vill vara självständig. Hennes vilja blir tydlig och klar, hon är mätt på passivitet och underkastelse och längtar efter skapande dynamisk intellektuell eller konstnärlig verksamhet. Hon "tiger inte längre i församlingen". Hennes feminina pol stängs dock inte av, lika lite som mannens maskulina. Hennes feminina pol balanserar på samma sätt som i mannen den frambrytande maskulina polen så hon inte blir en maktfullkomlig bärsärk precis som mannen varit i sitt enpoliga maskulina tillstånd. Som parentes skall dock nämnas att dessa primitiva motsatta maskulina (i kvinnan) och feminina (i mannen) principer repeteras kort under denna polförvandligs begynnelsestadier.

Den feminina polens mottagande av energi står för allt vi känner som omsorger, omvårdnad, lyssnande, ödmjukhet, viljan att andra ska må bra, prestigelöshet, mjukhet osv. Denna pol har genom årtusenden hållits nedtryckt genom den maskulina polens övertag. Men kvinnans maskulina pol växer ständigt. Ingen kraft i världen kan få den att stanna i sin växt. Det är en kosmisk naturlag och den kommer att spränga alla hinder som står i vägen likt maskrosen som spränger asfalten.

Och i takt med att kvinnans maskulina pol växer kommer också hennes förmåga till strategiskt samarbete även med sitt eget kön att växa.

Suffragett-rörelsen som kämpade sig till kvinnlig rösträtt 1921 och den nuvarande Metoo-revolutionen är två exempel på denna förvandling och kraftdemonstration.

Men dessa två stora talangkärnors eller polers verkningar kulminerar inte alltid i "hankön" eller "honkön", utan visar sig ibland kulminera som "dubbelkön", vilket vill säga: kulminera i en harmonisk, jämnt fördelad utveckling. I en sådan kulmination framträder väsendet alltså inte som ett "speciellt hanväsen" eller ett "speciellt honväsen". I stället visar det sig här som ett väsen, där det feminina och det maskulina, såväl fysiskt som själsligt, har mist sina skarpa, robusta konturer, till förmån för teckningen av ett helt nytt väsen. Detta nya väsen skiljer sig från "hanväsendet" och "honväsendet" därigenom att det har "dubbelhorisont". Medan "hanväsendet" huvudsakligen bara förnimmer "maskulint" och "honväsendet" bara förnimmer "feminint", och vart och ett av dem därför måste leva inom sin medvetandesfär eller horisont, förnimmer det fullkomliga "dubbelkönsväsendet" både maskulint och feminint och får därigenom möjlighet att uppleva livet i båda dessa stora kontrastsfärer.

      Det är denna upplevelse av livet som kan avslöja dess mysterium och göra individen till ett med "Fadern", ett med "vägen, sanningen och livet". Och det är detta mentala tillstånd som ligger till grund för det faktum att man i "himmelriket" inte "ingår äktenskap", liksom det är samma horisontutvidgning hos individen som utgör den så kallade "heliga anden" eller "kosmiskt medvetande". Det är detta medvetandetillstånd som låter den kärleksfyllda och livgivande "människan" uppstå på det dräpande och mördande "djurets" undergång och ruiner. Livet utgör således även ett tredje kön.” Livets Bog III st. 942

Slutresultatet av denna polförvandling, som Martinus kallar det, blir att människan som ett suveränt dubbelpoligt kärleksväsen då genom sin materialisations- och dematerialisationsförmåga kan vandra in och ut ur den andliga världen efter behag och önskan och behöver inte längre födas genom kvinnor. Denna utveckling skall ske obemärkt och stilla genom många liv.

Denna organiska struktur är ett resultat av en utvecklad jämvikt mellan väsendets två sexuella poler: den feminina och den maskulina. I och med att den feminina polen har blivit jämbördig med den maskulina polen i "hanväsendet", är detta väsen ju inte längre något "hanväsen". Och när den maskulina polen i "honväsendet" har utvecklats till att vara jämbördig med den feminina polen i samma väsen, är detta inte längre något "honväsen". Och därmed har väsendet ju helt upphört att vara en verklig "man" eller en verklig "kvinna". Men när mannen inte är "man" och kvinnan inte är "kvinna", hanväsendet inte är "hanväsen" och honväsendet inte "honväsen", upphör ju begreppet "det motsatta könet" liksom även begreppet "det egna könet", eftersom de två könen ju inte längre existerar. Ett "nytt kön" har därmed uppstått, i vilket de två polerna, den maskulina och den feminina, framträder med balanserad eller jämbördig manifestationskraft. Eftersom alla väsen på detta "köns" tillvaroplan representerar detta särskilda könstillstånd, måste det rätteligen betecknas som ett "gemensamt kön" eller "samkön".

      Eftersom det på detta "köns" tillvaroplan inte existerar något "motsatt kön", kan det där inte uppstå någon konkurrerande rivalitet om könet. Allt som vi känner till under begreppet jalusi eller svartsjuka och det därmed förbundna utvecklandet av den djuriska naturen, såsom hat, förföljelse, krig, sorg och lidande, upphör därför här att existera. Detta mörker har, som vi skall se, helt och hållet sin rot i väsendenas sexuella enpolighet."  LB IV st. 1133

När det inte längre finns några motsatta kön börjar den dubbelpoliga människan älska människan, dvs. den humana sidan, i människan. För att komma i kontakt med universums högsta andliga energi, "kärleksenergin", måste man själv vibrera på samma höga frekvens. Det är först då som "Kärleken" eller Gud känner igen sig själv!

Låter detta som en fantasi eller utopi? Läs hela Martinus Livets Bog I - VII där han på ett logiskt sätt förklarar människans utveckling från apstadiet till ett dubbelpoligt suveränt gudaväsen!

Är man någorlunda observant kan man ju se denna polförvandling redan pågå precis inför våra egna ögon när man studerar världshändelserna som sker — och inte minst även inom oss själva!