Sedan diskussionerna om Martinus Instituts rättsprocess mot Fyrklövern började, har jag här och där läst uttryck som: ”Jag tar inte ställning”! Eller ”Det bästa är nog att hålla sig ifrån det här bråket.”

Dessa verkar mycket bestämda i sin ståndpunkt, men ganska snart ser man åt vilket håll vinden blåser även hos dessa ”tennsoldater”. För de fortsätter att skriva på olika forum och yttrar sig i frågan. Åsikterna var inte så bestämda i alla fall. Det sipprar fram lite sympatier hit och lite antipatier dit. Ett litet axplock från dem som menar sig ”inte ha tagit ställning”:

”… tycker jag det luktar fanatism lång väg av era resonemang”

”Nej, men den grupp som kritiserar MI och stjäl det verk det äger."

”Det verkar som om gruppen kring de fyra nyckelpersonerna i en eventuell rättegång, konstant letar efter något som de kan kritisera rådet för. ”

”Jag kan inte heller riktigt befria mig från tanken om att hela denna affär är produkten av människor som önskat får spela en större roll inom Martinus sak och när det inte har blivit så, så har man istället målat 'fan' på väggen, ropat vargen kommer och pekat ut de styrande inom MI som stora syndare och dragit i gång ett krig.”

”Jag tror att konflikten rötter finns någon annanstans än i stavning och hänsynstagande till eventuella språkliga forskare.
[…] Den verkliga orsaken är, känner jag, att om att man på ett eller annat sätt känner sig kränkt eller negligerad, så att man lätte komma att reagera med ilska och motstånd, om man inte lyckas med att ödmjukt böja sig och få sitt nederlag bearbetat, och denna ilska kan bli starkare och starkare, eftersom man letar efter något som kan ge den näring, därför att man letar efter tillfälle att få rättslig upprättelse för det nederlag, som man ursprungligen fick erfara, och så kan man skörda den 'rättvisa' som man törstar efter.”

Och till den som yttrat sig att: ”De som har brutit mot detta har kanske gjort det i god tro, och i vissa fall med Institutets tillfälliga medgivande, t.ex. Majas och Anders som har ett eget forum”, kan vi meddela att det allt är permanenta tillstånd vi har bett om och fått! Men om man inte är ärlig och håller avtal så kan man ju hitta på vad som helst om man har makten och pengarna. Ja, t.o.m. ev. avtalsbrott.

Sedan har vi dem som börjar sitt ställningstagande med bestämt avståndstagande från konflikten:

”När det gäller debatter så har jag alltid tystnat och inte lagt mig i, men…”

”Jag har inte tillräckligt med fakta för att ta ställning i den här frågan, men….”

”Jag lovade egentligen för några dagar sedan att inte lägga mig i, men…”

Så smyger sig alltså ett litet ”men” med och sedan kommer ställningstagandet, fast de inte verkar förstå själva att de precis tar ställning för någon part i målet. Påpekar man det så ändrar de sig snabbt och börjar försvara sig och svamla hit och dit. Vilket slutar med slutklämmen, ”så jag tar inte ställning”.

Men det är ju nu så, att oavsett hur man än försöker att låtsas vara ”neutral”, så hör det till den mänskliga psykologin att man tar ställning även om man inte vill inse det själv. Sympatin vajar, kanske svagt men ändå, åt något håll. Man tror att man kan ”två sina händer”, men:

"Varje människa inom den i dag rådande världskulturen ställs många gånger om dagen inför precis samma situation som Pilatus. Hon måste ta ställning till det ena eller det andra. Hon skall fatta beslut i den ena eller andra riktningen. Och inte ett enda av dessa beslut kan ligga utanför principen 'Barrabas' eller 'Kristus'. De skall i de givna situationerna frige antingen barrabassinnelaget eller kristussinnelaget. Och här ser vi också hur de söker göra kompromisser. Egentligen vet de mycket väl att de borde frige kristussinnelaget, men då kan detta frigivande eventuellt komma att beröra deras ställning och goda anseende, ja kanske vara farlig för deras ekonomi eller befattning. Och så blir man rädd liksom Pilatus och friger barrabassinnelaget och fängslar och avrättar kristusmentaliteten hos sig själv.” Läs hela artikeln: Pilatus, Kristus och Barrabas

Många gånger handlar det om vilken flocktillhörighet eller Martinusfalang man knutit an till. Och då väljer man ofta majoritetens åsikt som sin, för man vill ju inte hamna utanför ”kovärmen”. De flesta klarar ännu inte av att hellre gå sin egen moraliska väg, utan följer blint flocken de valt. Och:

”Så länge människorna ännu i mycket hög grad är själviska blir de i motsvarande grad partiska. De favoriserar starkt de företeelser som är behagliga för dem och förföljer de företeelser som inte är behagliga för dem eller inte passar dem. De kan därigenom endast uppträda som ’försvarare’ och ’angripare’, vilket återigen betyder att de är ’krigare’.” (Mellan två världsepoker kap. 3)

Så egentligen behöver människans vägval inte alltid följa den kosmiska sanningens väg utan oftast blir det fortfarande egoismens väg:

"Förståndet är de 'glasögon', genom vilka världen ses. Den 'färg', som dessa  'glasögon' har, blir avgörande för dess ägares syn på livet, individen och ödet." (Logik s. 26)

Men det kommer en dag för varje människa, då sanningens väg blir viktigare än familjen och vännerna. Den vägen är smal och det krävs mod att gå på den. Men man är inte ensam. Någon håller en osynlig hand över en.
Jag har valt vem jag anser har rätt i den här rättsprocessfrågan: Det är Martinus! Och de som håller hans originalverk rent från ofullkomligas besudling får mitt stöd. För som han själv har föreskrivit för rådet och medarbetarna som rättesnöre:

”Man måste naturligtvis stötta den som har rätt.”  (Strukturen 25.9.74)

Enig!
Marja