Igår den 11 augusti var det exakt 117 år sedan Martinus föddes i den lilla byn Sindal i Danmark.

Min tanke i början när jag började läsa kosmologi var att: "sjutton också att jag inte hann att träffa Martinus innan han gick bort". Men alltefter försvann den tanken och idag är jag glad att jag inte hann att göra det. Jag har aldrig varit vän av idol- eller persondyrkan, och kan idag se att en sådan tendens ibland kan vara problematisk och ett hinder på vägen. Dyrkan eller beundran av en person kan ju "förblinda" och "skymma budskapet" i dennes lära. Man kan även gå vilse och hamna bland falska gurun eller "profeter". Den nu så populära uppmaningen "att följa sitt hjärta" kan leda en vilse, om man inte använder sig av sitt huvud och sunda förnuft också. Men många måste även gå den vägen, och det är ju inget fel i det. Det ger ju lärdom och ett större erfarenhetsregister, som kommer till nytta senare.

Martinus var noga med att påpeka att det är inte någon människa som skall tillbedjas, så som man har gjort med Jesus, utan att pröva sanningshalten i de budskapen som kommer ut från de vises mun. Med hjälp av logiskt tänkande och egna erfarenheter.

De största och mest kärleksfulla människorna är ödmjuka och upptagna av att i det tysta göra något gott för mänskligheten, och strävar inte efter vare sig en framträdande position eller att få några anhängare. Tvärtom, så avsäger de sig allt sådant.
Martinus levde ett tillbakadraget liv för att i lugn och ro få skriva "Livets bog (=bok), Tredje testamentet".

Här vill jag låta Erik Gerner Larsson, en av Martinus närmaste medarbetare, berätta. 

Från artikeln "ERIK GERNER LARSSON BERÄTTAR: 25 år med Martinus", Kosmos nr. 5 1987 :

"Begäret efter att få andras tillbedjan är oförenligt med en humoristisk inställning

Låt mig i detta sammanhang berätta om en liten upplevelse, som jag just har haft i anslutning till vad jag här berört för er. Det hände mig en dag, att jag träffade en man, som rent ut och utan omskrivningar sade mig: "Ja, ni är ju en människa, som tillber Martinus i motsats till mig, som föredrar att tänka själv!"

Jag blev verkligen lamslagen, och jag kan inte påstå, att jag i det ögonblicket hade hela mitt medvetande "hemma". Men det lyckades mig dock att säga till denne man, att oavsett om det han sagt var sanning eller inte, så skulle jag trots allt föredra att hjälpa en stor ande med att fullborda hans mission framför att leva ett för andra betydelselöst och i själva verket värdelöst liv. Jag har tagit med denna lilla händelse, därför att den rör vid något, som jag tycker rätteligen bör kommenteras. Är illusionen om en sådan tillbedjan verkligen riktig? Kan det tänkas att en människa med normalt medvetande år ut och år in kunde leva ett liv i det, som vederbörande här måste jag använda hans egna ord uttryckte som "en flatbottnad tillbedjan av en nu levande människa". Låt mig svara er helt ärligt, och så korrekt som jag själv har upplevt det, att Martinus aldrig vid någon som helst tidpunkt har appellerat till någon som helst form av tillbedjan från min sida. Och jag vill gärna se den, som i någon av hans böcker eller skrifter kan visa mig bara en enda mening, som tyder på att han skulle tåla det. Människor, som tänker så, glömmer helt att en av de allra förnämsta egenskaperna vid kosmiskt medvetande ju just är, att det rymmer det som djuret och den primitiva människan över huvud taget inte äger, nämligen sinne för humor. Ni bör söka förstå att alla människor, som sätter stort värde på att man tillber dem, lider under det förfärliga, som man kan uttrycka med orden "att ta sig själv högtidligt", och det vill jag mena och det står jag också för att det skall ett kosmiskt medvetande aldrig någonsin kunna göra i förhållande till de väsen, han skall undervisa. Ni kan undersöka allt vad de stora, som levat förr, har sagt, och ni skall hos dem alla finna detta framträdande sinne för humor, som betingar att de är ursprungliga, skapande personligheter, som just visar varje form av tillbedjan ifrån sig. Jag anser det vara rätt av mig att nämna detta av den enkla anledningen, att skulle det blott ha varit ett enda gram sanning i det uttalande, jag här citerat för er, så skulle alla dessa 25 år för mig har varit ett liv i en andligt osund atmosfär. Och tror ni verkligen att det skulle vara möjligt för en människa att utifrån en andligt osund atmosfär undervisa så som Mogens Møller och jag gör? Det tror jag inte att ni tror. Nej, låt mig understryka för er, att det som genast värmde mitt hjärta var, att Martinus ögonblickligen poängterade för mig att hans egen person var utan betydelse i förening med det som mitt sanningssökande gav uttryck för. Och i övrigt kan ni ju själva läsa i LIVETS BOGS första del, där det står att Martinus inte har upplevt det minsta mer än vad alla andra före honom har upplevt och vad alla efter honom skall uppleva."

Min personliga åsikt är att det behövs varken präster eller gurun för människan att finna Gud. Det mötet sker inom oss när vi är moraliskt mogna till denna förening, och det kan inte påskyndas av någon yttre person.

Tankar en söndag afton 2007
Marja