Martinus menar att man ALLTID skall förutsätta att en människa som drabbats av en mörk karmavåg även har som öde att bli hjälpt i sin svåra situation. Vi skall alltså ALDRIG inta en kall och cynisk inställning mot någon och anse att det är denne persons karma och han/hon får skylla sig själv. Om man gör det har man bara avslöjat sin mest djuriska och mest kärlekslösa sida, menar han.

Detta hände sig innan jag hade kommit i kontakt med kosmologin:
Jag försökte, i min naiva okunskap om vad alkoholism egentligen är, att hjälpa en väninna ur sitt spritberoende på 80-talet, men fick efter en lång och seg kamp dra det kortaste strået. Spriten vann! Och våra vägar skildes åt efter en sista traumatisk upplevelse på min balkong, där hon fick ett "alkohol-epileptiskt" anfall. Att det fanns sådana anfall hade jag aldrig hört talas om. Symptomen fick jag förklarat för mig av ambulanskillarna när jag berättade vad som hänt. Långvarigt drickande torkar ut hjärnan bl.a. 
Det var en fruktanssvärd upplevelse, jag trodde att hon skulle dö mitt framför ögonen på mig. Hon förvandlades till ett krampande, rosslande, förvridet monster som kippade efter andan, med ögon som höll på att tränga ut genom skallen på henne. Och hon kunde hon ha kvävts till döds om hon hade börjat kräkas upp bullen, som jag hade bjudit på till kaffet, påstod läkaren på akuten. Hon var på väg nedåt, och ville inte ha någon hjälp ur sitt beroende. Och enligt läkaren kunde man inte ta in henne och vårda henne mot hennes vilja.

Enligt Martinus kan man se vilka människor som är på väg in i alkoholism, som han kallar för "ett omedvetet självmord", och vem som är på väg ut ur den. Begäret efter droger och gifter, dit även alkohol hör hemma, mättas aldrig så som mättnaden kan göra efter t.ex. maträtter och andra naturliga drycker som man har blivit trött och less på. 
För att en människa skall ta sig ur sina drogberoenden måste en längtan vakna inom individen själv att man vill komma tillbaka till "normalitet". Alltså ut ur beroendet och förnedringen av att vara slav under ett destruktivt giftberoende som aldrig tar slut, tillbaka till ett sunt och för våra mikroorganismer hälsobringande livsföring.
Man kan inte tvinga eller "dressera" någon till en livsföring som denne för tillfället inte är kapabel till, men man skall alltid hjälpa någon som verkligen vill komma ur sitt missbruk. Om denne ber om hjälp. Där gör sådana organisationer som "Anonyma Alkoholister" en stor insats. De drivs också oftast av människor som själva har varit missbrukare, i detta eller tidigare liv, och som kan förstå den problematik som en missbrukare har att tampas med i sitt arbete med att bli drogfri. All heder för dessa människor.

I boken "Stjärnan som tändes på nytt" skriver författaren Sven Lidman om en ljusupplevelse efter en bön om hjälp. Han var djupt nere i en depression pga. långvarig dryckenskap att hans vänner var oroliga för att han skulle ta sitt liv. De hade satt igång en "bevakningskedja" på honom, utan Lidmans kännedom. En vän kom till honom en afton och tjatade på honom att han skulle börja skriva igen. Men Lidman påstod att han var oförmögen till sådant. Han var enligt egen utsago vid den tiden "en invärtes förtvivlad, misslyckad, trasig och söndersliten livsinvalid". När vännen gått satt han kvar i sin gamla länstol som "en människa utan hopp, utan sammanhang". Plötsligt började en hjälplös och trevande bön växa fram ur hans inre:

"Lär mig Gud i Dina händer
lämna livets små och stora ting,
taga sorgen, som Du sänder,
som en plogbill, vilken vänder
hjärtats hårda åker kring."

Han blev förvånad för han hade inte skrivit en dikt på ett helt år! 
Han förflyttade sig till sitt skrivbord för att skriva ner dikten och kände sig plötsligt inspirerad och det blev en vers till. Och en till… sammanlagt fyra rörande ödmjuka verser till, som han skriver, "denne för mig alldeles okände Gud"… "Under ett regn av tårar".
Och medan han skrev så skedde en märklig förvandling. Hela han blev till ett levande ljus, klädd i ljus och förvandlad till ljus. Han blev varken rädd, förvirrad eller förvånad utan upplevde det som om att han gick i sina "riktiga kläder"; kläder som var "avsedda" och "sydda" för honom och han tänkte att "det här är min riktiga kostym".
Upplevelsen bör läsas i sin helhet från Sven Lidmans egna penna, så jag överlåter det nöjet till er som läser här.

Emellertid…
Hans vän psykologen, som återvände efter några timmar, blev fullständigt paff när Lidman läste upp dikten för honom. Lidman skrev efteråt; "han tittade på mig så att ögonen kunde tränga ut ur huvudet på honom". 
Allt detta utspelade sig den 17 mars 1917, och händelsen orsakade frågor, frågor och åter frågor och ett Gudssökande hos Lidman, som ledde honom till Pingstförsamlingen där han sedermera blev pastor. Han blev alltså troende, frälst, och började ta sig upp ur sin alkoholism.

Som parantes sagt: Vad som har slagit mig, under min forskning av kosmiska glimtar, är att många frälsningsupplevelser och kosmiska glimtar oftast har hänt just i påsktider, precis som Martinus "elddop". Säkert ingen tillfällighet! 

Enligt Martinus finns det ju kriterier för vad som skall räknas som riktiga kosmiska glimtar och en av dem menar han vara att "den heliga andes" inträngande i en person alltid föregås av en ljusupplevelse. Sedan beror det på vår utvecklingsgrad hur stark den ljusupplevelsen eller glimten kan vara. Som vi vet är "den helige anden" ingen person som skall komma, utan det är en helig kunskap eller visdom som skall överskugga och tränga in i oss. I början glimtvis, såsom med apostlarna, och så småningom permanent som med Jesus.
Nu räcker det inte bara med en ljusupplevelse, för den kan också vara "falsk" om den uppnås genom någon konstlad andlig övning, enligt Martinus, och skriver i Kosmiska lektioner:

"Hur skall man kunna skilja dessa falska profeter från väsen, vilkas kosmiska glimtar är äkta och naturliga steg på vägen mot kosmiskt medvetande? Man kan känna igen dem därpå att de ännu inte har övervunnit egenskaper som religiös fanatism, högmod och intolerans. De har maktbegär och önskan att dominera på andras bekostnad, samtidigt som de kan vara benägna att döma andra som inte tror på dem utan har sin egen livsuppfattning som inte sammanfaller med deras.
Men hur kan ett väsen med så ofärdiga sidor i sitt medvetande få kosmiska glimtar, visioner och ljusupplevelser? Mycket ofta har vederbörande i sitt starka begär efter att uppnå invigning sökt vägledning genom konstlade metoder för att uppnå det önskade tillståndet. Det är möjligt att genom tankekoncentration träna upp sig till ett slags andlig extas, under vilken man upplever ett strålande ljus och har visioner och uppenbarelser. Man kommer då liksom i blixtljus i beröring med de högsta andliga energierna. Men denna till synes sköna ljusupplevelse sätter också "tröskelns väktare" i funktion. Denna konstlade beröring med de kosmiska energierna är varken invigning eller den stora födelsen."

Några kriterier för en naturlig kosmisk glimt finns att läsa här.
Marja

© 2009 Marja Silverfall All Rights Reserved