”Vi kommer att utgå från att det är elakartat och om jag måste så kommer jag att ta muskeln”.

Kirurgen hade handen på min axel där jag satt på britsen inför operationen. Jag såg i hans ögon att denna man levde sitt liv i gränslandet mellan liv och död varje dag. Det var ord och inga visor, han var fast besluten att rädda mitt liv och göra vad som krävdes – om det behövdes.

Denna sanna historia började flera månader tidigare, i mars 2019. Jag började känna en liten ärtstor svullnad i vad jag trodde var en lymfkörtel på vänster sida av halsen strax nedanför örat. Efter en olycka i tonåren, där jag fick en rejäl smäll på örat av ett flygande vedträ från vedkapen, hade jag alltid haft en lätt nedsatt funktion i området med ilningar i nerverna runt öra och vänster sida av ansiktet så jag tänkte inte mycket på detta. En läkare hade spekulerat i om jag hade en latent bältros i en nervknut vid örat så jag tänkte att det hade med det att göra, att mitt immunförsvar höll på att mota tillbaka detta. Men svullnaden gick inte tillbaka trots att veckorna gick utan blev tvärtom gradvis större och större. Marja sa till sist att hon tyckte att jag borde kolla upp det så jag bokade en tid på vårdcentralen.

De skickade direkt en remiss till ultraljud för att se under ytan. Ultraljud är en enkel undersökning och jag fick tid snabbt i Malmö där jag jobbar. Jag levde då fortfarande i övertygelsen att det var en svullen lymfkörtel och att min kropp försökte häva en infektion. Men mannen som satt med ultraljudssonden sa ganska snart att: ”Detta är ingen lymfkörtel, utan det är en helt ofarlig vattenfylld cysta”. Han förklarade att vissa människor har kvar rester av gamla gälgångar från fosterstadiet där vi repeterar för länge sedan passerade fiskstadier i evolutionen. Det normala är att dessa sluter sig och försvinner men hos vissa finns rester kvar. Som hos mig. ”Vi ser det då och då – inte jätteofta – men det är inte ovanligt”, sa han och jag lämnade mottagningen med nya tankar i huvudet.

När läkaren på vårdcentralen fick resultatet från ultraljudet skickade hon mig vidare till Öron-Näsa-Hals mottagningen på Lunds Universitetssjukhus som ligger någon mil hemifrån för specialistbedömning kring nästa steg. Det var nu några dagar före semesterperioden i juli så vi bokade in en tid i början av augusti. Läkaren sa då att jag specifikt hade en lateral cysta på halsen. Det finns också mediala halscystor som ligger mitt framme på halsen. Här är en kort klinisk sammanfattning:

Halscystorna har koppling till utvecklingen under tidigt fosterstadium. De laterala halscystorna härstammar från utvecklingen av gälfickor, medan den mediala halscystan har sitt ursprung i bildandet av sköldkörteln (tyreoidea). I fosterstadiet anläggs sköldkörteln vid tungroten. Sedan vandrar den nedåt halsen tills den når sin slutliga plats nederst, framtill på halsen. "Gången" (ductus thyreoglossus) som den har vandrat ned genom, sluter sig vanligtvis före den tionde veckan under fosterstadiet. Hos vissa finns det dock kvar rester av kanalen efter födseln. För de allra flesta är detta inte något problem – det händer aldrig något. Hos några få kan dock efterlämnad vävnad i gången bilda en cysta. Oftast händer det efter en föregående luftvägsinfektion.

Läkaren sa att de alltid rekommenderar att man tar bort dem kirurgiskt även om de är ofarliga vattenansamlingar. De kan växa sig ganska stora och bli ”riktigt otäcka” ibland även om den kan bölja fram och tillbaka i storlek. Man kan också få infektioner i dem vid förkylning eller influensa vilket kan bli obehagligt, kan behöva tömma dem eftersom det kan spränga och göra rejält ont. Efter infektioner kan de också bli ärriga och svårare att operera bort.  ”Det är bäst att ta dem när de är färska”, sa hon och såg vänligt och betryggande på mig. ”Man blir sövd och får stanna över natten med dränage av såret.”

Jag hade aldrig haft några allvarliga sjukdomar i mitt liv eller varit i närheten av ordet nedsövning förut så nu började det kännas lite kymigt. Operation. Nedsövning. ”Vad är det för risker?” frågade jag en smula illa till mods och såg bilder av en glimmande skalpell för mitt inre öga. ”Det går nerver till mungipan och axeln i området så det finns en liten risk att du inte kommer att kunna röra dem fullt ut om nerverna blir skadade. Men risken för det är mindre än att råka ut för en trafikolycka”, sa hon. ”Det är en vanlig operation som vi gör ofta här”.

Senare fick jag klart för mig att ingreppet kallas totalskopi med lymfkörtelutrymning vilket innebär att cystan opereras bort men att man också tar bort lymfkörtlar som ligger i området. Alltsammans skickas till labb för analys i mikroskop för att utesluta cellförändringar, alltså cancer.

Men ännu hade inget beslut tagits att operera. Det är jag som patient som tar det slutgiltiga beslutet. Jag kunde ju välja att inte göra något och hoppas att det inte skulle bli några problem. Nästa rutinsteg var att åka in i de stora röntgenmaskinerna för att utesluta att cystan var en dottertumör från en djupare liggande oupptäckt cancer. Ultraljudet visade visserligen inga tecken på detta men man tar inga chanser utan använder alla tillgängliga metoder och tekniker. Första vändan var med vanligt kontrastmedel. Sköterskan sa att man kunde känna det som att man kissar på sig när de injicerar kontrastmedlet i blodet. Och så var det verkligen! Jag blev helt varm kring bäckenet men det är bara en illusorisk förnimmelse av värme. Undersökningen var i övrigt helt fri från obehag.

Några veckor senare åkte jag in i nästa röntgenmaskin och då med ett radioaktivt kontrastmedel. Detta injicerades i blodet och jag fick ligga på en brits i lugn och ro i ca 45 min medan jag drack ca 1 liter vatten. Jag hade fastat hela den dagen och tanken är att cancerceller är ”hungrigare” än vanliga celler och det radioaktiva sockret tas upp mer koncentrerat av dessa som lyser upp mer på bilderna. Inga bilder, varken från första eller andra skanningen, visade några tecken på cancer. Jag hade hela tiden känt mig helt lugn, något inom mig visste att jag inte hade cancer. Jag har varit vegetarian sedan 1997, inte rökt, druckit alkohol eller varit i beröring med andra nedbrytande substanser någonsin i mitt 44-åriga liv. Jag är dessutom en glad och positiv person som ser på livet med lugn och tillförsikt baserat på Martinus andliga vetenskap.

Så vid denna punkt i processen var jag fortfarande inställd på att inte operera utan såg det mer som att vården gjorde sina rutinåtgärder enligt sina fastställda vårdplaner som de alltid gör. Jag kände att risken att ha kvar en helt ofarlig cysta, som jag inte märkte av nämnvärt, var bättre än att riskera nervskador så att jag inte skulle kunna röra mun eller axel ordentligt. Jag jobbar ju med IT och behöver kunna använda mina armar i mitt arbete.

När alla undersökningar som kan göras nu var gjorda meddelade läkaren mig att de skulle ta upp mitt fall nästa vecka på det ordinarie mötet där alla experter samlas. Kirurger, Öron-Näsa-Hals specialister etc. bedömer tillsammans materialet för bästa förslag på åtgärder. Eftersom jag är över 40 år blev resultatet att starkt rekommendera operationen totalskopi med lymfkörtelutrymning. Argumentet är att även om inga yttre undersökningar visar tecken på cancer kan man inte vara 100% säker innan man har opererat bort vävnaden och undersökt den i mikroskop.

Jag sa att ”Om ni inte verkligen, verkligen insisterar skulle jag vilja avvakta och se om det går tillbaka av sig självt”. Han svarade att ”Vi insisterar”. Vi talade om riskerna för och emot och han sa att om man väger riskerna med operation mot risken att inte göra något kan det bli så att det är för sent att göra något, om det trots allt är en cancer som gömmer sig. Han rekommenderade att han tryckte på startknappen för att boka in operation direkt så kunde jag alltid avboka. Vi skulle höras ett par dagar senare när jag tänkt igenom allt och pratat med Marja.

”Risken för skador på nerverna är lika liten som att råka ut för en trafikolycka”, hörde jag för min inre röst när vi lagt på. ”Kan jag verkligen gå emot den samlade läkarvetenskapen och tacka nej till operation?” Jag ställde samma fråga till Marja vid köksbordet. Vi kände båda att jag inte kunde riskera livet, om nu läkarna inte kunde garantera till 100% att detta inte var något farligt. Klubban föll. Vi bestämde att jag skulle göra operationen.

Vid det här laget hade cystan vuxit till en pingisbolls storlek, hälften inne i halsen och hälften buktade utåt. Laterala cystor sitter ytligt inne i halsmuskeln så de påverkar inte funktionen i halsen, som tal eller svalg, men jag hade börjat känna att det var obehagligt att ligga på den sidan när jag sov och kände också att det började bli missprydande och hade helst polokragar på jobbet för att inte folk skulle se. Jag tänkte på vad läkarna hade sagt att de kunde bölja fram och tillbaka i storlek och var nu tacksam över att den skulle tas bort.

Operationen skulle utföras tre veckor senare och under tiden fram dit minskade cystan i storlek och jag tänkte att det var bra att den var så liten som möjligt när de skulle ta bort den. Borde vara enklare då resonerade jag. Två operationssköterskor ringde och informerade om det praktiska och att jag skulle få hemskickat material i god tid med allt jag behövde veta.

Kvällen innan operationen skulle jag duscha med särskilt medel som kom med paketet på posten, bakteriedödande. Skägget behövde rakas av och hela kroppen skrubbas fyra gånger med medlet som fanns i små förslutna förpackningar med duschsvampar. Två gånger på kvällen innan och två gånger på morgonen samma dag som operationen. Inskrivning var bokad till kl. 10.00 måndagen den 14 oktober och om operationen före mig gick som planerat skulle det vara min tur kl. 11.30.

Som tur var hade jag bokat en taxi i god tid till Lund för det var kaos i kollektivtrafiken den morgonen. Inga bussar eller tåg gick som de skulle och alla taxibolag var överbelamrade med bokningar. Åt mitt håll var vägen emellertid ren och jag kom fram i god tid till sjukhuset. Jag åkte upp till 6:e våningen och anmälde mig i luckan för inskrivning. Direkt innanför dörren tog en trygg manlig sköterska emot mig och sa att ”Välkommen Anders! Hela teamet väntar på dig. Förra operationen är redan klar så du kommer direkt in.” Jag fick klä om i ett litet bås och lägga mina vanliga kläder i en säck och han tog hand om mina värdesaker i en annan liten plastpåse med mitt namn på som han förslöt. ”Jag tar hand om dina saker så ses vi på avdelningen efter operationen”, sa han.

Nu iförd landstingets löst sittande rock och underkläder lotsades jag vidare längre in genom nästa dörr, in till inskrivningens britsar. Jag fick lägga mig där och fick min första spruta blodförtunnande. Ligger man ner länge finns förhöjd risk för blodproppar så alla får detta som förebyggande åtgärd. Blodtryck, puls och syreupptagningsförmåga mättes snabbt, kanyl monterades i vänster hand för dropp. Fram till nu hade allt varit lugnt och rutinmässigt men nu uppenbarade sig plötsligt kirurgen.

”Vi kommer att utgå från att det är elakartat och om jag måste så kommer jag att ta muskeln”.

Med ens blev det allvar. Jag såg in i hans ögon som var mycket allvarliga bakom de tjocka glasögonen. ”Om han hittar en elakartad tumör kommer han att skära bort delar av min kropp” hann jag tänka, men kände mig fortfarande lugn. Jag hade ju min inre förvissning och svarade: ”Du gör vad du måste göra”. Han undrade om jag hade några frågor, men jag kände att tärningen redan var kastad och sa bara att ”Nej, nu kör vi”.

Kirurgen försvann iväg och narkosläkaren tog över, sa att jag skulle gå in till operationsrummet tillsammans med honom. Jag fick ett täcke över axlarna, vilket jag tyckte var underligt men det skulle jag snart förstå, så gick vi iväg. På väg mot operationssalen korsade vi ankomsthallen jag nyss kommit genom och gick in genom en stor port med skylten ”Operation”. Väl inne passerade vi genom nya rum med maskiner och andra högteknologiska apparater från golv till tak. Han trädde vid en anhalt en hätta över mitt hår och därefter kom vi till slutmålet: Operationsbordet.

Rummet var mycket kallt och jag började frysa. Jag tyckte det såg ut som ett rymdskepp med färger i mörkgråa toner och metallsaker överallt. Narkosläkaren lotsade mig till operationsbordet och visade hur jag skulle lägga mig. Det kopplades massor av teknologi till min kropp, elektriska sensorer för att mäta hjärn- och hjärtaktivitet, blodtrycksmanschett, puls, utprovning av mask för syrgas, injektionsslangar och dropp. Jag frös så jag huttrade där på bordet när de la täcken på min kropp. Jag förstod att de skulle täcka över allt utom operationsområdet, så som man sett på TV. Jag kände mig fortfarande lugn mentalt, blodtrycket hörde jag var optimalt och pulsen låg, ca 70 slag per minut. Trots att detta rum andades högsta allvar – hur många hade inte dött på detta bord – kunde jag uppenbarligen behålla mitt mentala lugn som också speglades i min kropp.

Jag blev nu skönt varm under täcket och låg bekvämt på bordet, det monterades extra armstöd. Rummet vimlade av vänliga människor, jag tror jag räknade till minst 6 stycken, som alla pratade uppmuntrande till mig om att de skulle hålla full koll på mig. Kirurgen var ännu inte i rummet och narkosläkaren förklarade vad som nu skulle ske. Jag skulle andas ren syrgas någon minut och sedan skulle narkosen sättas in. Jag förstod senare att de för ner en slang i halsen för att kontrollera andningen under nedsövningen och syrgasen mättar kroppen med syre som ger dem extra tid att få detta på plats. Syrgasmasken placerades över min mun och näsa och jag andades med djupa andetag. Maskinen ger lite motstånd i slangen så jag fick andas fokuserat. Han sa att de kommer att injicera smärtstillande medel i blodet samtidigt som narkosen sätts in via andningen. Jag hann tänka att de tydligen har dubbla säkerhetssystem, både sömn och smärtlindrande, innan han sa att ”Du kanske kan märka något redan nu, det är ett morfinliknande medel”. Jag tog ännu ett andetag och kände hur synfältet började snurra svagt medsols. Jag tänkte en sista tanke innan jag försvann: ”Fader, var hos mig”. Sedan minns jag inget mer.

*

”Hej Anders?” sa någon. Jag vaknade sömndrucket och var torr som öken i munnen. Det hade gått nästan fyra timmar. Jag bad om vatten och en vänlig sköterska gav mig en liten svamp doppad i vatten att suga på bara för att fukta munnen. Jag förstod senare att jag legat med halvöppen mun och en slang ner i halsen hela tiden, inte konstigt att man blir torr i munnen då. Kirurgen stod med ens bredvid mig och sa de sköna orden: ”Du har alla dina nerver kvar”. Jag testkörde mun och vänster axel och sa bekräftande: ”Ja, jag märker det”. Allt kändes som vanligt rent motoriskt. Han hade inte hittat något allvarligt, precis som alla tidigare undersökningar indikerat. ”Men cystan hade växt fast lite i nackmuskeln så jag fick ta lite av den också”. Här var första beviset på att beslutat att operera hade varit rätt. ”Vad hade hänt om jag väntat längre?”, tänkte jag. Även om en cysta i sig är ofarlig är det en onaturlig sak för kroppen som kan skapa mekaniska problem i området. ”Vi pratar mer senare” sa kirurgen och skyndade vidare till nästa patient. Vi låg alla på rad i det som kallas uppvaket med maskiner emellan oss. Jag hörde en kvinna bredvid mig till vänster som snarkade högt.

”Jag måste ringa hem”, bad jag en sköterska omgående, ”min fru är orolig och behöver få veta att allt gått bra”. Sköterskan ringde hemnumret som de fått under förberedelserna inför operationen och gav mig luren. Jag var rejält groggy efter narkosen men Marja förstod tydligen vad jag sa och visste nu att faran var över. Det hade varit fruktansvärda timmar för henne av oviss väntan men nu var det över. Jag var omgiven av vänliga människor överallt som pratade uppmuntrande till oss alla och strax var det dags för mig att åka ner till våning 2, till avdelningen som skulle bli mitt hem de närmaste tre dagarna. Sköterskan klappade mig leende på armen och önskade att jag snart skulle krya på mig.

En manlig sköterska körde iväg mig och min säng till hissen som avverkade de fyra våningarna på rekordtid och två kvinnliga sköterskor tog över vid ingången till avdelningen. Jag var fortfarande omtöcknad av narkosen och hade svårt att formulera klara ord och tankar men de vänliga människorna välkomnade mig skrattande till ”den bästa avdelningen” på sjukhuset och körde mig med säker hand till rum 9, som var ett eget rum med TV och dörr man kunde stänga om sig. ”Fantastiskt”, tänkte jag, ”Eget rum, jag hade räknat med att dela”. Rummet hade ett stort fönster efter hela ena väggen som vette ut mot en liten vattenfontän och ett område där folk rörde sig mycket.

Första dagen på avdelningen
Jag började inspektera min kropp och insåg att jag hade slangar lite överallt. Dropp i vänster handrygg, kateter i urinvägarna och dränage i operationsområdet. Sistnämnda är till för att sårvätska och blod ska rinna ut i därtill avsedd påse istället för att stanna kvar och bli till svullnad inne i kroppen, vilket förkortar läkningsprocessen. Jag hade ingen känsel på vänster sida av halsen eller runt örat och jag tänkte att det var normalt med tanke på ingreppet. Jag hade inte ont överhuvudtaget, vilket jag aldrig fick senare heller, utan det enda var en svullen känsla och stor stelhet i huvudrörelser när jag skulle gapa eller äta.

Första kvällen fick jag maten på rummet eftersom jag hade de tre slangarna i kroppen och inte kunde förflytta mig från sängen. Narkosen satt i och jag var halvsovande mest hela tiden. Avdelningen har personal dygnet runt och de kom och höll koll på mig hela tiden. På natten kom de med ficklampor och såg till att jag mådde bra, tog puls och blodtryck och på morgonen kom kirurgen på ronden. Jag sa att jag inte kände mitt vänstra öra och då sa han att man alltid kapar nerven till örsnibben i denna typ av operation men att känseln i övrigt kommer tillbaka. ”Ett billigt pris att betala med en örsnibb för att bli av med detta”, sa jag humoristiskt men visst sved det lite i själen att veta att jag aldrig skulle känna den delen av min kropp igen. Tre veckor senare på ett uppföljningsmöte med honom sa han emellertid att han kände till en tidigare patient som menade att känseln hade kommit tillbaka även där. Kroppen är fantastisk på att läka, så det finns hopp om att alla nerver hittar tillbaka till varandra.

Andra dagen
Andra dagen, tisdagen, var jobbig när narkosen hade gått ur mera. Kirurgen sa på morgonronden att denna dag brukar man känna som om man blivit överkört av en lastbil och att jag bara skulle försöka ta det lugnt och landa i mig själv nu när allt var över. Jag var piggare men fortfarande bunden till sängen av de tre slangarna. Svårt att hitta bekväm ställning att ligga i, särskilt på natten. Sköterskorna kom och kollade mig hela tiden och kunde ta bort droppslangen som nummer ett. Bara två kvar. På natten sa jag till nattsköterskorna i djup tacksamhet över att de fanns att ”Jag känner mig omgiven av änglar”. En av dem svarande skrattande i nattens mörker: ”Ja men vi finns ju här för att hjälpa till”. Den natten ekade läkarnas ord i mitt huvud att de inte kan vara 100% säkra att det inte är cancer innan de tittat på proverna i mikroskop. Även om jag hela tiden känt en inre visshet att jag inte hade det kröp olusten in under huden och jag började kallsvettas när tvivlets gnagande ”Men tänk om…” borrade sig igenom mina inre mentala bålverk jag mobiliserat mot den tanken. Jag tog då till bönens kraft och formulerade koncentrationen: ”Fader, vad som än sker så är det din kärleksfulla vilja”. När jag upprepat den tanken flera gånger kände jag hur olusten lämnade mig och lugnet återkom. Jag somnade om kort därefter och kände aldrig tvivlet igen.

Tredje dagen
Den tredje dagen, onsdagen, tog de bort katetern och då kunde jag gå ur sängen och röra mig fritt. På morgonronden för sköterskorna kom alla fem till mitt rum och gick igenom min status framför mig, vilket jag blivit tillfrågad om i förväg om jag ville. Jag sa då till dem alla samma sak som jag sagt rakt ut i mörkret natten innan, att jag upplevde dem som änglar och att jag älskade dem allihop. De blev själaglada och sa att de skulle leva på detta hela dagen. Det kändes så roligt att kunna ge tillbaka lite energi när de gett så mycket till mig. Alla behöver få höra lite uppskattning och inte bara tas för givna, särskilt de som har vigt sina liv åt att ta hand om andra i de mest hjälplösa tillstånden.

Narkos kan göra att man får svårt att få igång kisseriet igen men det upplevde jag inget av utan allt funkade som vanligt direkt. De kollade t.o.m. med ultraljud att man tömde blåsan ordentligt. Jag kunde nu gymnastisera lite lätt och gå runt i rummet och hämta mat själv vid frukost, lunch och middag. Kirurgen sa att jag var piggare än man brukar vara så här dags vilket kändes toppen.

Fjärde dagen – utskrivning
Man får inte åka hem innan dränaget gått ner till under 20ml vätska per dygn vilket det gjorde på den fjärde dagens, torsdagens, morgon och kirurgen beslutade att jag skulle få åka hem efter lunch. Vid 11.00 tog de ut dränaget genom att jag fick ta ett djupt andetag och på utandning drog de ut slangen. Det kändes lite obehagligt men inget mer än så. Ett dränage är en slang som är ca ½ cm tjock som ligger parallellt under/bakom operationssåret ca 10 cm instucken i kroppen. När sköterskan drog ut slangen kände jag att den låg djupt inne i halsen nästan vid tungroten. Det gjorde inte ont men kändes bara lite obehagligt under utdragningen, men jag kände sedan ingenting direkt efteråt. Hon satte ett vanligt plåster över ingången där slangen suttit. Sedan bokades sjuktransport hem och en vänlig chaufför kom och hämtade mig på avdelningen. Han bar t.o.m. min väska till bilen.

De första två veckorna
Jag blev sjukskriven två veckor totalt från operationsdagen vilket verkligen behövdes. Kroppen reagerar på operationen på ett sätt som liknar influensa fast utan förkylningssymtom eller ont i kroppen. Mycket stor trötthet och matthet, man orkar ingenting. Inte ens tänka. Det känns som att man blivit överkörd av en lastbil, som kirurgen sa. Inte lika akut som dag 2 men mycket omfattande trötthet. Gör man något lite, som en kort promenad i friska luften, måste man lägga sig och vila efteråt. Läser man för länge måste man vila.

Laterala cystor sitter inne i nackmuskeln och när de tar lymfkörtlarna måste de också in i musklerna och bända isär dem lite. Detta skadar inte musklerna men ruskar om dem kan man säga. Jag fick prata med en sjukgymnast som kom till avdelningen med övningar jag skulle göra för rörligheten. Min vänstra arm lydde mig inte riktigt under tiden på sjukhuset i vissa vinklar, ta av och på tröja t.ex., och hon förklarade att det beror på att kopplingarna mellan nerverna och musklerna blir störda. Genom enkel gymnastik kopplar nerver och muskler ihop sig igen och det tog inte mer än ett par tre dagar hemma innan rörligheten var helt normal igen.

Vecka 3
Det tar 3 veckor för såret att läka helt men efter 10 dagar tas de 18 stygnen på den lokala vårdcentralen. Ärret går från örsnibben ner till struphuvudet i en jämn båge. Under den tredje veckan återgick jag till arbete på 100% vilket gick bra även om jag var tröttare än vanligt. Det kändes ungefär som efter två veckors sängliggande i influensa men jag fungerade i stort sett som vanligt rent mentalt. Jag var dock extra noga med handhygien för att inte dra på mig infektioner då det inte vore bra att hosta med ett oläkt ärr.

Vecka 4
På måndagen exakt tre veckor efter operationen var jag på återbesök hos kirurgen för att se att ärret läkt som det skulle. Han skulle då också ha fått resultatet av proverna som de inspekterat i mikroskop efter cancer. Jag kom in på hans rum, satte mig i besöksstolen och han slog upp min journal med resultatet på datorskärmen. Han sa, fortfarande bortvänd från mig med blicken koncentrerat fäst på skärmen: ”Jag har goda nyheter, du har inte cancer”. Jag kände hur den sista resten av ovisshet vädrades ut ur mitt system och svarade: ”Det var ju trevligt!”

Han kände igenom ärret och var nöjd, tyckte att jag såg bättre ut så här långt än man brukar och då har han gjort denna operation massor av gånger. Jag frågade om hans åsikt varför det uppstår laterala cystor och enligt hans mening triggas de av tidigare luftvägsinfektioner. Mycket riktigt hade både jag och Marja haft en mycket jobbig sådan efter en resa till Kanarieöarna föregående jul. Vi hostade i sex veckor och både hon och jag fick en märklig svullnad i halsen. Marja fick antibiotika innan den gav sig men för mig försvann den efter fyra dagar, men jag kunde inte svälja under den tiden. Har aldrig varit med om liknande i mitt liv. Min teori är att det drog in en vind från Sahara över öarna när vi var där. Himlen var alldeles aprikosfärgad på kvällarna och jag frågade personalen på hotellet varför. Han sa att det kan dra in damm från öknen och dra med sig infektioner, sporer, virus, svampar och andra mikrober från Afrika som kan göra folk sjuka. Vi fick båda magsjuka och luftvägsinfektion så jag tror det är sannolikt.

Hursomhelst sa kirurgen att cystan kunde utvecklats ändå i en senare infektion och det är ju bra att ha gjort detta nu i förhållandevis ung ålder. Han sa att han har opererat även 70-åringar för detta så det kan ske när som helst i livet, även om det är vanligast i ung ålder. Men det är bara efter en ålder av 40 år som de gör det stora ingreppet då det i 20-30% av fallen är cancer i proverna då, på yngre människor tar de bara själva cystan vilket är ett mindre ingrepp. Jag sa att ”Inget biter på en glad vegan!”. Han skrattade så han tjöt! Han sa att det kan ta upp till ett år innan hårdheten i ärret mjuknat och jag har full rörlighet igen i nacken och att det brukar gå bra att stretcha upp allt till normalitet igen.

När jag skulle gå ville han skaka hand, men jag gav honom en kram och sa: ”Vad skulle vi göra om ni inte fanns? Vi skulle gå runt missbildade eller möta en för tidig död. Tack för ett fantastiskt omhändertagande av dig och ditt team och änglarna på avdelningen!” Han blev mycket glad och sa att han inte alltid kan ge positiva besked, och önskade mig God Jul.

Vecka 5 och framåt
I skrivande stund har det gått fem veckor sedan operationen och jag känner att ärret ännu är hårt och fortsätter stretching av nacken. Har lite svårt att svälja normalt om jag har nacken i vissa vinklar. Känseln i området och runt hela örat är som när en arm somnar och håller på att vakna, känsligare och sticker när jag tar på området. Känseln i ytterörat fortfarande bedövad men håller på att återkomma. Jag kan svagt ana beröring genom svaga smärtilningar. Men som kirurgen sa kan det ta upp till ett år innan nerverna hittat tillbaka till sina normala banor igen så det är bara att fortsätta gymnastisera och ha tålamod så sköter kroppen resten.

Jag kan inte nog hylla de fantastiska läkarna, kirurgen och sköterskorna som tagit hand om mig på Lunds Universitetssjukhus, och även min läkare på vårdcentralen hemma som skickade mig vidare dit. Proffsiga, vänliga människor överallt! Jag upplevde hela denna resa som en väldig kärleksvåg som sköljde över mig. Och inte minst från min älskade livskamrat Marja som tog hand om mig de första två veckorna hemma, lagade mat, handlade, bar matkassar som jag inte fick göra och bara fanns där bredvid mig i TV-soffan eller chattade med mig på sjukhuset. Det är gott att inte behöva vara ensam när man är som svagast. Det är livets största gåva. Jag älskar dig!

Hoppas denna historia kan hjälpa någon därute som har fått samma diagnos som jag. Det är alltid skönt att höra någon annans erfarenheter av det man själv just ska genomgå.

Lycka till om det gäller just dig som läser detta!