Min upplevelse är att när man använder sig av sarkasmer och ironi mot någon så är det för att chikanera, sänka och göra ner någon inför andra. För att man själv anser sig vara förmer. Svarar den andre sedan med arrogans tillbaka så är det verbala kriget igång. Det är ju en maktkamp som pågår. Det är tyngdenergin som får övertaget i dessa tuppfäktningar. Båda vill framstå som ”högsta hönset” (lustigt nog) och vill framstå som den kloke ledaren — en auktoritet att se upp till av gruppen.

Ingen av dessa, kan man ju förstå, är så högt utvecklade. De för ju mentala krig om vem som är störst och bäst. Så gör inte den vise.
Jag tror att de flesta i likhet med mig upplever obehag när man blir vittne till sådant. Det vrider sig plågsamt inom en, för det är ju ett krig man bevittnar.

Insinuationer och giftigheter är det fulaste sättet som finns att försöka misskreditera sina "motståndare" på, som inte delar ens åsikter. Insinuation, enligt syn. lexikon, betyder "kränkande antydan, förtäckt beskyllning, undermening, pik, förolämpning".
Det är den fulaste formen av baktaleri och förtal som finns, för man bara antyder saker. Som t.ex. att "dessa människor finns bland Martinus-intresserade" eller ”hon, ja, ni vet vem” eller liknande insinuationer, och man överlåter åt andra att gissa och klura ut vem de kan vara man menar, för att på så sätt tro sig vara fri från elaka påståenden om någon speciell person. Fast adressen kan vara hur tydlig som helst för dem som läser. För man kan ju alltid sedan i en ev. konfrontation påstå att denne någon "överreagerar" eller är "överkänslig". Och på så vis har man ju gjort bort den "andre" ännu mer inför alla andra. Så går det till inom mobbing. Och det kan också finnas en dold pik som bara "avsändaren" och "mottagaren" förstår och ingen annan. Och att sen inte stå för sina insinuationer när man får en rak fråga om piken var menad som sådan, är ännu fulare och rent ut sagt fegt!

Men det finns ju också motsatsen; att någon läser in en giftighet eller dold personlig pik i något skrivet, som inte alls var menad som någon sådan, utan var bara ett allmänt sakligt påstående i en sakfråga utan någon specifikt riktad "personlig adress". Och vilken moderator kan bedöma något sådant? Tror man att någon menar en personligen så kan man ju fråga denne först och inte genast tro det värsta.

Sedan finns det ju även dem som "slickar uppåt och sparkar nedåt", dvs. man håller med den/dem som man står i ett beroendeförhållande till, beundrar eller ser upp till som auktoriteter osv. Ingen objektivitet alltså i sakfrågor. Eller någon som man inte gillar pga. dennes åsikter eller informationsverksamhet om förehavanden som man själv vill fortsätta med och inte är öppen med. Här skjuter man också gärna på "budbäraren" när man inte riktigt gillar det Martinus har skrivit om ämnet, trots att det är uppenbart att ursprunget t.ex. i form av ett citat kommer från honom. Så listan kan göras lång på negativiteter som kan drabba en på ett öppet forum.

Administratörens/Moderatorns uppgift är alltså inte lätt, men om hen håller sig till de uppenbara kränkningarna och personangreppen är mycket vunnet.

Det man håller på med i personangrepp, sarkasmer och nedlåtande ironier är det som Martinus kallar för "förtunnat mord" eller ”mikroskopiska mord”.

Martinus:

"Men vad är då "förtunnat mord"?
Överallt där en människa ännu kan nännas att såra en annan i ord och handling, där hon kan bedraga, ljuga eller på annat sätt skapa sorg, smärta, lidande och svårigheter för andra, dräper hon alltjämt något av andra människors livsglädje och lycka, och hon begår då "förtunnat mord". Sådana handlingar ger inte bara i sig själva karma när de vänder tillbaka, men så länge man kan begå dem, kan det innebära att man inte är fullt beskyddad mot det förflutnas karmavågor, även om man endast råkar ut för deras verkningar i "förtunnad form". Men naturligtvis är också dessa verkningar en undervisning som gör att väsendet, när en gång ödesvågorna från dess "förtunnade mord" vänder tillbaka, har fått "syndernas förlåtelse" på dessa områden, vilket ju egentligen vill säga att också detta mörka tankeklimat är ett mentalt område som väsendets medvetande har lämnat." Från artikeln "Syndernas förlåtelse" K 2/96, 12/80, 7-8/68

På danska http://www.martinus.dk/.../kosmos/1968/kos1968-07-073.php

Vad som räknas in i de "förtunnade morden" är, enligt Martinus:

"Dessa kryckor eller mordvapen behöver inte nödvändigtvis vara revolvrar och bomber, de kan också vara de mentala vapen som brukas i vardagen: skvaller och giftiga anmärkningar, förföljelse genom intriger och förtal, ja, även tillsynes oskyldiga anmärkningar, som innehåller en dold gadd som så småningom borrar sig in i offrets psykiska kropp. De flesta människor kan ibland vara benägna att döda något av andra människors lycka och glädje över livet, och så länge dessa mikroskopiska mord äger rum, måste den människa som ännu nänns göra så leva i jordmänniskans ångestfyllda djungel."
Gudomen och livsmodet K9/97,K 12/84, 19/71, 12/57

Mer Martinus:

"Lusten att förtala är en ren mental cancerart
Genom att studera analyserna kan man se hur viktigt det är att göra upp med sig själv: "Hur är min syn på människorna, på tillvaron och på Gudomen? Var står jag mitt i detta universum, mitt bland alla de levande väsendenas olika manifestationer?" Om man ärligt undersöker sig själv, upptäcker man kanske: "Usch, jag är svår på att förtala, jag tycker att det är mycket intressant att komma och berätta nyheter om andra människor och särskilt om det är obehagliga nyheter eller något förnedrande och nedsättande. Om man har denna tendens, måste man snarast möjligt komma bort från den, ty den är en ren mental cancerart, som kan fördärva den goda del av mentaliteten som man redan har utvecklat. Om man har andra tråkiga böjelser, måste man också försöka vänja sig av med dem." Guds ögon K 7/92

Till sist:

"När en jordisk människa blir humanare och mer kärleksfullt inställd, betyder det att vederbörande håller på att bli mätt på mörkret. Hennes aura håller på att förvandlas, och på detta sätt börjar vandringen mot den gudomliga världen. Den förlorade sonen håller på att bli själsligt förädlad, krigszonen inom honom själv finns kanske nu endast som vissa mörka fläckar i auran, varigenom han kommer att kunna skörda "förtunnat mord", och just denna skörd blir kanske orsak till att han blir otillfredsställd med sig själv och sitt liv och blir sökande. Hans sökande blir då inte enligt den gamla världsimpulsen, nämligen att han söker en hamn där han kan bli "frälst". Han blir mottaglig för den nya världsimpulsen, för den andliga vetenskapen, som inte skall sätta en människa i bås, utan göra henne friare." Syndernas förlåtelse K 2/96, 12/80, 7-8/68

Tydligare kan det väl inte sägas.
Vem av oss kan ännu svära oss fria från mörka fläckar i auran? För inte ens våra tankar om våra medmänniskor är tullfria, enligt Martinus. Man kan aldrig gömma sig för Gudomen, som är den som bedömer.
Men att en del har mindre fläckar än andra är ju självklart, vi går inte på vägen mot Ljuset i samma takt alltid. Några går före, några kommer efter. Några tror sig vara före alla andra, men missbedömer ofta sig själv. Och högmod går före fall, heter det ju.