Enligt Livets Bog har inte djur eller fullkomliga människor dåligt samvete. Varför?
Jo, djur följer de kosmiska morallagarna – dödar för att leva, för annars skulle de själva dö – och den kosmiskt medvetne följer de kosmiska lagarna naturligt genom att vara ett moraliskt geni. De gör alltid det minst onda i varje situation. Inget dåligt samvete alltså.

Sedan har vi då oss "vanliga dödliga" jordmänniskor, som ännu tampas med samvetet och skuldkänslorna. 
Och här finns många grader av samvete, eller frånvaro av samvete, allt ifrån en del naturfolk som fortfarande till viss del är kannibaler till kriminella psykopater som sitter inne för det mesta. Sedan har vi också psykopater som sitter på samhällets makt– och toppositioner och som hänsynslöst har tagit sig fram till sina ställningar med vassa armbågar utan någon hänsyn till sin omgivning. De har inget samvete utan har överskott på intelligens kontra känsla och är bara sig själv närmast. Och de har också ofta svårt att tygla tyngdenergin, som i pressade situationer kan eruptera i vredesutbrott mot någon i omgivningen. Psykopater saknar empati. De saknar alltså lidandeserfarenheter.

Sen har vi oss som börjar bli så humana genom våra lidandeserfarenheter att vi börjar uppleva samvetets röst inom oss när vi sagt eller gjort någonting som gjorde att någon annan blev ledsen, sårad eller arg.

Vad är då samvete? 
Samvete är, enligt Martinus:

"...den tankegång som är resultatet av många lidandeserfarenheter från tidigare inkarnationer. Även om de inte kan minnas vad de upplevt, har upplevelserna fäst sig i deras psyke som en mer eller mindre medveten farofantasi och erfarenhetsskapelse, så att de bara inte nänns vara orsak till andres lidanden, utan också söker, där så är möjligt, avlägsna lidandena och skapa bättre livsmöjligheter för sina medmänniskor. Detta vill alltså säga, att de jordiska människor, som idag representerar det som i den gamla förutsägelsen karakteriseras som 'fåren', har blivit sådana genom de erfarenheter de fått av att skörda den säd de tidigare sått som 'getter'". 

Getter är de som fortfarande är mordiskt och krigiskt inställda och i stor utsträckning i avsaknad av medkänsla.

Samvetet är inget relativt begrepp såsom "ont och gott", menar Martinus, utan är en absolut princip och den faktor i människans medvetande som kommer att förvandla henne från djur till människa genom många inkarnationer.
Han liknar det vid att vi har en "mörk" och en "ljus" skugga som följer oss mentalt. 
Citat":

"Vartenda levande väsen uppfyller ett led i Försynens plan, och vad de jordiska människorna beträffar, uppfyller varje enskild jordisk människa ett led i skapandet av det riktiga människoriket på jorden. För att kunna vara helt i kontakt med Försynens plan eller världsplanen, måste människorna vara utrustade med en princip som de kan styra efter, och en sådan princip utgör just det ljusa fält som följer dem. Det finns inte i fysisk materia, utan är en psykisk realitet, och detta mentala lysande fält har vi alla i vårt medvetande i form av idealen från det riktiga människoriket. Det är dessa ideal vi önskar kunna förverkliga."

Det ljusa fältet är våra ideal, önskningar och förhoppningar. Och sedan skriver Martinus något intressant:
 

"När vi läser i Bibeln att Moses förde israeliterna genom öknen med hjälp av en lysande stod som hela tiden var framför dem, så var det i själva verket ett sådant lysande mentalt fält som ledde honom, det var inte något fysiskt. Våra ideal finns i det lysande fält vi har med oss. Dessa ideal måste naturligtvis framträda som något relativt för den som har överblick över dem. När de betraktas med kosmiskt medvetande ser man att de utgör steg, steg över och steg under det lysande fältet, mörkare ju längre bort de ligger från detta fält och lysande ju mer de är ett med det. Det är ju därför som det 'goda' och det 'onda' är relativa begrepp, det är därför som vi inte alla får samvetskval över samma saker. Huruvida samma manifestation kommer att skapa glädje eller sorg i vårt sinne, är avhängigt av hur långt vi har kommit på vandringen mot det stora byggnadsverk som heter det riktiga människoriket."

Samvetskval får vi när vi går emot vårt ideal, alltså mot "ljusstoden" i vårt medvetande. Ofta känns det som om man går tillbaka i utveckling vilket inte är riktigt utan endast skenbart. Det beror bara på att vi ibland tror att vi är "större" eller bättre än vi är. 

Samvetskval i livet kämpar ofta många yrkesverksamma mammor med. 
När de är på arbetet känner de dåligt samvete för sina barn, mannen och hemmet som de inte kan ge hundraprocentig uppmärksamhet till. Är de hemma för sjukt barn känner de dåligt samvete för arbetskamrater som får göra hennes arbete när inte hon är där. Hon slits hela tiden mellan två intresseområden som inte går att förena till fullo. Kosmiskt sett kan man ju se att hon slits mellan sina gamla instinktimpulser, man och barn, och de nya humanare impulser, ett arbete och en social tillvaro utanför hemmet. Helt fri från dåligt samvete blir hon först när hon väljer att ägna sig åt en sak i taget. Vilket inte är så lätt i dagens samhälle. Det är intressant att se att många unga kvinnor redan idag väljer att satsa endast på sitt yrke.

Dåligt samvete kan vi också få när vi tanklöst sårat någon, oavsett om det var med vilja eller inte. Det gnager i vårt medvetande som en sten i skon. Det botas med ett äkta och uppriktigt "förlåt" och ett vaksamt samvete så att vi inte gör om handlingen igen. Samvetskval är våra felaktiga och okänsliga handlingar mot vår nästa. Vi kan förebygga våra lidanden som dessa handlingar ger genom att undvika att komma i disharmoni med vår inre "ljusstod". Och detta missljud kan bara ske när vi avviker från Försynens plan med oss, skriver Martinus:

"Det sätt på vilket var och en av oss med våra särskilda talangkombinationer skall komma att manifestera ljuset är förutsett av Försynen, och en plan är lagd för vår framtid, den plan som vårt samvete och våra ideal berättar för oss, om vi lyssnar tillräckligt intensivt till den inre rösten. Därför är det bäst att vi i dag, när vi genom våra tankar, ord och handlingar är med om att forma vår framtid, tar hänsyn till Försynens plan med oss genom att lyssna till samvetet. De verkningar vi i dag med vårt uppträdande framkallar, kommer att bli orsak till verkningar vi möter i kommande år och kommande liv. De kommer att vara medverkande till vårt framtida fysiska och mentala framträdande och medbestämmande för kommande ljusa och mörka fläckar i vårt medvetande." 

Kan vi då vi då gå emot Försynens vilja och plan med oss? Ja, men bara tillfälligt om vi en tid undviker att arbeta med vår egen utveckling eller leva felaktigt genom att bryta ner vår organism och mentalitet.

Alla citaten är från Martinus artikel "Samvetet" (K 5/03, 5/90, 1- 2/75, 4-5/61) som jag rekommenderar varmt. Där finns mycket mer läsvärt om samvetet.

Så har vi det där med skuldkänslor som frånsett oss jordmänniskor även kan upplevas av den kosmiskt medvetne.
Skuldkänslor kan uppstå i vårt medvetande även om vi är oskyldiga till en handling, som har orsakat någons död eller olycka.
Det finns många exempel på sådana skuldkänslor.
Ofta får de som blivit räddade från t.ex. en flygplansolycka, båtförlisningar eller någon annan katastrof svåra skuldkänslor. Många våndas med känslor som "varför skulle just jag bli räddad och inte de andra".

Martinus bad alltid, vad han än skulle göra.

Jag ber alltid själv att jag inte skall komma att skada någon levande varelse på något sätt varje gång när jag skall ut och köra bil. Bara tanken på att jag skulle behöva bli orsak till någon annans död eller skador får mig att vrida mig i plågor. Sedan spelar det ingen roll om jag egentligen skulle vara oskyldig till den andras olycka. Det skulle vara fruktansvärt att behöva bli ett utlösande redskap för en annan varelses livsöde. Därför ber jag att det inte skall hända något utan att vi alla skall komma hem hela och välbehållna. 
Det är mitt inre ideala medvetandetillstånd att det inte skall hända att jag orsakar detta lidande mot någon. Det är mina önskningar och förhoppningar, det är min normala "mentala axellutning". Det är min önskan jag uttrycker i min bön att min "harmoniska axel" så förblir, och inte störs av utifrån påverkande energier som inte jag är skuld till. Om så ändå skulle ske så störs mitt harmoniska allmäntillstånd och "axeln" kommer ur balans. Jag skulle känna mig djupt störd av den själsliga ångest som skulle utlösas för att jag skulle bli, om än oskyldigt, orsaken till någon annans lidande. Det skulle inte trösta mig ett dugg att jag egentligen var oskyldig och att den som skadades/dog inte uppmärksammade min bil utan t.ex. skulle korsa vägbanan utan att se sig för och jag inte hann bromsa. Jag skulle älta i tankarna att "om jag bara hade kört saktare, så kanske…", eller "om jag bara kört hemifrån en minut senare…" och "om…" och "om" och "om" igen. Jag skulle inte bli lugn av att teoretiskt veta att jag kosmiskt sett är utan skuld. Mitt välbefinnande skulle vara rubbat och min "mentala axellutning" ur led. Jag skulle få leva med dessa "om" hela mitt resterande liv om jag inte hamnade på psyket p.g.a. svåra skuldkänslor. 
Jag vill inte utsättas för en för "stark påverkan från krafter i omgivningen", som Martinus kallar det för i "Bönens mysterium" kap. 14. Men om man råkar ut för att ofrivilligt bli redskap för någons olycka så kan man genom tankekoncentrationen "Fader, förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro" få hjälp att komma igenom en sådan händelse och de skuldkänslor man lider av. För jag vill ju inte se någon annan lida, även om jag har blivit ett ofrivilligt redskap för dennes öde. Jag vill behålla min glädje, min harmoniska "medvetenhetsaxel" för livet genom att undanbe mig att bli ett ofrivilligt redskap för någon annans olycka. Och för att förhindra detta så ber jag en bön om att slippa det, innan jag kör iväg med min bil.

Ett lysande exempel på ett högtstående väsens skuldvånda kan vi ju se i Jesus när han i Getsemane trädgård plågas av tanken att han skall utsätta sina mikroväsen för lidande genom att låta sig korsfästas. Hans bön till Fadern hjälper honom att komma över skuldkänslorna och får honom att bli en "ljusstod" för mänskligheten som lyser ännu efter 2000 år och visar oss den sanna vägen till kosmiskt medvetande. En ljusängel kom in i hans aura och lindrade hans plåga.



Citatet "...så träder en lysande ängel in i vår aura och Guds närhet kommer att kännas så intensivt att fruktan och sorgen lämnar ens sinne" på bilden är från Martinus lilla bok Ud af mörket/Getsemane Have kap 6.

Läs mer om "stark påverkan från krafter i omgivningen".
Marja

© 2007 Marja Silverfall All Rights Reserved