Det finns många som intresserar sig för den andliga vetenskapen men som också hyser partisk förkärlek för bl.a. den teosofiska läran och andra andliga läror. De vill gärna förringa Martinus till att vara en efterföljare till teosofins Helena Blavatsky och att han skulle ha gått under hennes ”andliga mästares”, Djwhal Khul och Koot Hoomis, ledning och godkännande. Man höjer de s.k. gamla ”mahatmornas” kunskaper och vetorätt över den senaste nya världsimpulsen som skall göra alla religiösa läror till Kristus efterföljare, vilket blir lite väl svårsmält. Och till sin hjälp hänvisar man till Alf Lundbecks bok där han skall ha återgett något som han fått veta av Martinus.

Så här skriver Alf Lundbeck i sin bok:

”Martinus fortalte engang om vismændene i Tibet i østen, der paa en maade var jordmenneskenes vogtere, og som ved hjælp af deres vældige psykiske kræfter, i hvilke de netop var mestre, kunde foretage sig ting, som almindelige mennesker i. eks. vilde stille sig ganske uforstaaende overfor. Det var f. eks. ingen sag for dem at dematerialisere en bog fra et af vestens biblioteker og materialisere den i Tibet, og paa den maade studere hvad som helst de vilde, ligeledes kunde de nemt, hvis en al deres diciple havde vist sig at være mindre heldig, da at faa alt det de havde lært ham til at udslettes af hans hukommelse.
Madame Blavatsky studerede hos disse mahatmaer i syv aar, og fik derefter til opgave at udbrede den teosofiske lære i vesten, for derigennem at forberede Martinus' fremkomst. I begyndelsen, nemlig i aarene 1920 - 1928, var disse mahatmaer ikke helt paa det rene med om Martinus' viden var ond eller god, var til skade eller til gavn. Dette kan maaske syntes underligt, men sagen var at mange af de nye ting Martinus fremkom med, og som de ad psykisk vej stadig holdt sig a jour med, for dem og for den gamle verden, stod som umoralitet, medens Martinus betegnede dem som moralske.
Derfor stillede de sig foreløbig afventende, medens de stadig sørgede for at Martinus' ting blev forhindret i at brede sig ud til en større kreds. Først i 1928 var de blevet helt klare over, at Martinus' lære var til gavn for menneskene og vendte da helt om.
[…]Efter Martinus' udsagn har mahatmaerne oplevet den store fødsel i adskillige inkarnationer, men de kan ikke siges at høre fuldstændig til den samme udviklingslinie som de øvrige jordnemmesker, deres udvikling, hvor særlig den psykiske begavelse spiller en stor roller, er nærmest mødt den almene menneskeheds udvikling i et skæringspunkt.”

Lite logiska reaktioner:

Vad i allsindar skulle de med böcker till om de redan hade kosmiskt medvetande??? Då behöver man inte läsa någonting alls utan bara tänka frågan så kommer svaret som ett facit. Som för Martinus.

Om nu dessa ”mahatmor” redan var kosmiskt medvetna borde de redan ha vetat eller ha fått information hur lätt som helst om Martinus goda mission! Speciellt om t.o.m. jordiska okunniga människor i Martinus jordiska omgivning begrep att här fanns något stort på gång och gjorde allt för att hjälpa honom! Trots att Martinus kallade oss vanliga ”dödliga” för att ännu vara ”som barn”.

Den stora födelsen sker bara en gång i varje spiral, inte i flera inkarnationer enl. Martinus, så det kan han inte ha sagt till Lundbeck. Därför är det farligt att sprida sådana osanna rykten.

Och sist men icke minst: Om de med Blavatskys hjälp nu skulle förbereda jordmånen för det nya, borde de väl ha känt till Martinus ankomst!!!
 

Men Martinus skriver i LB V om på JORDEN levande vismän/kvinnor att:

”...en och annan av dessa individer redan upplevt vissa av ”föregångssymtomen till den stora födelsen”, fått ett partiellt ”kosmiskt medvetande” och sålunda framstår som till hälften eller delvis invigda väsen, vilka under de närmast kommande jordeliven skall möta den fundamentala upplevelsen av den stora födelsen, varigenom de i full utsträckning blir ”ett med vägen, sanningen och livet”. Intill dess måste de ju ännu få sitt ljus från böcker, från de s. k. ”visdomens mästare” och från världsåterlösarna. Individerna av den första kategorin, vilkas plats i utvecklingen egentligen kan betecknas som ”den stora födelsens förgård”, är inte talrika men kan dock påträffas i alla fem världsdelarna. I överensstämmelse med sin höga utveckling och befriade som de är från äregirighet och onödiga materiella behov lever de ett mycket obemärkt, stilla och försynt, ja stundom helt tillbakadraget liv. Detta gäller särskilt för österlandets vidkommande, där dessa individer ofta dragit sig helt tillbaka och då vanligen kan återfinnas bland munkar och vismän i stilla kloster eller som eremiter i bergen, där de överallt offrar sig och är till gagn och glädje för människor och djur som kommer i deras väg. I västerlandet lever väsendena av den första kategorin däremot såväl i storstädernas larm och vimmel som på den öppna landsbygden. I förhållande till den höga utveckling de representerar är deras materialism av en så obetydlig och kraftlös art att de i intet fall är särskilt lämpade att bekläda utsatta, överordnade poster i materiella företag. Oftast finner vi dem därför blott i de underordnade funktionärernas led, i blygsamma befattningar, såsom assistenter, hantverksgesäller, bud och arbetare etc.”

Kanske inte lika fascinerande och exotiskt för oss nordbor ;-)?

Och som synes behöver det inte vara mystiska mahatmor utan kan lika gärna vara en städerska på ditt jobb eller brevbäraren som kommer med din post!

Man måste ha förstått de andliga analyserna för att kunna gallra bland allt som folk hittar på och påstår att Martinus sagt till dem. Jag har hört mycket dravel om än det ena än det andra som han påstås ha yttrat och förutspått och som sedan inte visat sig vara sant.
Man har också spritt ryktet om att dessa ”andliga mästare” som han upplevde och som nickade till hans verk när han ritat färdigt Huvudsymbolen skulle ha varit de ovan nämnda mahatmorna.

Men det han har skrivit i sin bok Erindringer är följande:

”Et af de symboler, der gav mig flest spekulationer, var det, der i dag bliver kaldt »hovedsymbolet«. Jeg måtte udføre adskillige udkast og skitser, før alle detaljer var kommet på plads.

Da jeg en dag stod ved mit tegnebord og lagde sidste hånd på dette symbol, blev jeg klar over, at jeg ikke var alene. På hver side af mig stod en hvidklædt skikkelse, en »åndelig mester«. Helt tavse (tysta) og passive stod de en stund med korslagte arme og betragtede symbolet. Så nikkede de og forsvandt igen.
Men fra den dag mærkede jeg, at jeg havde hele den åndelige verdens sympati og støtte.”

Han namngav dem alltså inte, så allt annat påstående får också räknas till de obekräftade rykten som alltid blir till overifierade vandringssagor och anekdoter när en stor människa har lämnat oss. Adepterna lägger till och drar ifrån allt efter sina försök till att framstå som initierade och sakkunniga! Så är det inom alla andliga rörelser.