Vid ett rådsmöte 1971 har Martinus framfört tankar angående ämnet "Dödskriterier":

1. Människan bör dö när det inte längre finns naturliga livsmöjligheter för henne.

2. Det är olyckligt för livet i den andliga världen att hålla liv i en kropp utöver möjligheterna för den att kunna återvinna de naturliga livsmöjligheterna i rimlig grad.

3. De nuvarande metoderna att hålla liv i t.ex. en fullständig hjärnskadad person, används i överdriven utsträckning.

4. Det måste inrättas en myndighet som har att avgöra när det inte längre skall, på konstgjord väg, hållas liv i en kropp.

5. Organtransplantation är en onaturlig process och bör inte äga rum utan den aktuella personens uttryckliga samtycke.

Publicerade i "Fråga om kosmologi" i Kosmos 2001 nr. 2
Läs också Livets Bog VI st. 2152 - 2154

Det är ju naturligtvis var och ens egen avvägningsfråga om man vill donera sina organ eller ta emot av andra, och var och en gör efter sitt eget samvete.
Men är det inte så att vårt behov av att klamra oss fast vid det fysiska planet, det vi kallar ”livet”, bottnar i vår rädsla att det inte skulle finnas något annat bortom "döden"? Det är vår dödsrädsla som skapar dessa livsuppehållande apparater och medel. Människan vill ju trots allt ”leva”. Men det är ju här på det fysiska planet vi är "döda" eller medvetslösa. Så det man kallar för ”livräddning” kan man också kalla för konstgjort uppehållande av tillvaro i lidandeszonen med hjälp av mediciner som skall hindra hjärtat att stötas ut från en för denna onaturliga miljö. Man blir kroniskt bunden till tung medicinering som naturligtvis ger andra negativa biverkningar på övriga organ osv. och det är inget naturligt liv man får på detta sätt . Hjärtorganets tid på denna jord är ute när dess rättmätiga ägare lämnar organismen och skall inte behöva göra en ”straffvandring” i någon annans organism där den inte känner sig hemma. Och att inte låta den svårt skadade ”donatorn” dö i sin egen takt med hjärta och allt är för mig detsamma som mord. Dvs. om inte människan uttryckligen har godkänt ”Ja till donation” innan denne blev medvetslös. Och det är väl det som Martinus också menar med: ”Organtransplantation är en onaturlig process och bör inte äga rum utan att den berörda personen uttryckligen samtycker till det.”
Men de flesta kanske känner till att avlägsnande av hjärtat sker för det mesta så snabbt att ”donatorn” inte hinner samtycka till det? Hen har alltså ingenting att säga till om.

Om man dessutom betänker att det finns en koppling kvar från den avlidne till dess hjärta ger det ju en förlängd dödsprocess eftersom ens hjärta klappar vidare hos någon annan på det fysiska planet, när man själv borde ha fått lämna detta plan helt och hållet med alla organ. Martinus skriver någonstans att "så länge hjärtat slår, lever människan" och tänk dig att behöva kretsa runt någon på det fysiska planet som en ”osalig ande” utan att fatta att man är död. Att kopplingen finns kvar kan de som fått en annans hjärta beskriva med att de helt plötsligt börjat få begär efter saker som de aldrig haft tidigare. Vid efterforskningar har de fått veta att det var den avlidnes begär de nu fått som ”grädde på moset”. Och en del beskriver också svåra mardrömmar på nätterna efter sin hjärttransplantation.
Det finns mycket mellan himmel och jord som vi ännu inte fattat till fullo innan vi tar våra beslut i svåra frågor. Man måste förstå kosmologin innan man kan ta de rätta besluten, tänker jag mig i alla fall.

Som sagt; ”Så länge hjärtat slår lever människan”, har Martinus sagt, och det gör den i båda fallen. Både hos mottagaren till hjärtat och hos donatorn av transplantationshjärtat. Och om man hårdrar det hela så kan man ju säga att tar man hjärtat från någon vars hjärta fortfarande slår är det ju mord.
 

Läs också ”KROPPEN SOM RESERVDELSLAGER” av Viljo Mentu