Något som jag tycker är intressant och inspirerande är att fler och fler påståenden av Martinus - som av många ansetts vara kontroversiella - med tiden bekräftas av vetenskapen eller gamla texter som kommer offentligen till del i våra dagar.
T.ex. rentvådde Martinus Judas Iskariot redan 1934 när han gav ut sin bok "Påsk". 
Judas har ju ansetts som förrädare som sålde sin Mästare till prästerskapet för 30 silvermynt och blev därmed fördömd av sin samtid och fortsättningsvis också av hela världens präster och troende genom tiderna. Utom i den grekisk-ortodoxa kyrkan där han betraktats som hjälte. Där har man ansett att Judas gjorde den sista offergärningen som är nödvändig innan frälsning kan ske.
Nu har han man börjat publicera de upphittade fragmenten av det revolutionerande Judasevangeliet, som en längre tid har varit på villovägar på svarta börsen världen över innan de till slut räddades och togs i gott förvar. I dem kan man skönja en annan bild av Judas än vad som står skrivet i Bibeln. Judas var ingen förrädare utan någon som hade kunskap om att Jesus kommit från den andliga världen för att de som var mogna därtill skulle få en annan bild av Gud än vad som framkommit i det Gamla testamentet. Jesus förmedlade en annan bild av Gudomen, långt ifrån den straffande varelse han gjorts till, som dikterade hur man skulle dyrka honom och hade krav på riter och ritualer. Evangeliet enligt Judas ger en helt annan bild av relationen mellan Jesus och Judas och visar på att Jesus undervisade honom i enrum, precis som han gjorde med Maria Magdalena. Jesus undervisade honom om att det finns en annan andlig ordning än den hierarkiska ordningen som dittills hade lärts ut och rått bland prästerskapet och som Judas sedan likställer med "de fallna" i sitt evangelium. Jesus förmedlar till honom att vi inte har någon "kung" över oss. Judas har med andra ord fått en viss upprättelse genom de funna skrifterna. Han framstår mer som hjälte än som förrädare.

Martinus har berättat att han kände en oerhörd lättnad och befrielse när han hade rentvått Judas.
Han skriver, långt innan man kände till Judasevangeliet, att:

"Tro för all del inte att han ( Judas) var någon "bandit", så som man närmast söker ge sken av i de traditionella bibliska berättelserna. Tro heller inte att det var de trettio silverpengarna, som fick Judas att förråda Jesus. Nej, Jesus lärjungar var inte en samling banditer eller gnidare.
De var en grupp individer, som nått så långt i sin utveckling att deras natur gjorde dem mottagliga och entusiastiska för ljuset och gjorde att de var i ljuset, kom att leva sida vid sida med världsåterlösaren och blev hans personliga vänner. Och tror man inte att dessa personer var oerhört lyckliga över denna vänskap? Men kom inte det ofärdiga i deras natur också här fram och gjorde sig gällande, ryckte dem för en tid bort ifrån ljuset? Erfor man inte det märkliga i att de faktiskt inte ville tro på Jesu egna ord om hans stundande lidande och död? Ser vi inte i samma berättelse att aposteln Petrus vägrar att vidkännas sin bekantskap och nära gemenskap med Jesus genom att ljuga upprepade gånger? Och vek inte ljuset ifrån honom? Står det inte skrivet att han "gick bort och grät bitterligen"?

Vad beträffar Judas, så skall man inte tro annat än att han handlade utifrån de för honom själv föregivna bästa och ädlaste föresatser. I motsatt fall skulle han ju ha varit det vi menar med begreppet "bandit". Men då Jesus personligen valde umgänge och vänner inte kan tänkas vara "banditer", kommer det här till synes att Judas måste ha haft ett av honom själv uppfattat ädelt motiv för sin olyckliga gärning. Och detta blir ytterligare till ett faktum genom hans självmord. Tror man inte att detta just var grundat på ånger och förtvivlan över den verklighet som uppenbarade sig för honom, när han medverkat till att ta Jesus till fånga? Tror man inte att det var sorgen över den missgärning som hans dispositioner hade bragt över hans högt älskade Mästare? Vad skulle det annars vara? 
Men hade han då inte förstått i förväg, att hans handling oundvikligen skulle bringa denna förfärliga missgärning över världsåterlösaren? Ack, nej! Det hade han i sanning inte förstått. "Tröskelns väktare": hans egna ofärdiga naturer, vilket alltså i detta fall vill säga hans starka begär efter att få visa världen, få visa sin skeptiska familj och sina tidigare vänner sin Mästares storhet, hade för länge sedan förespeglat honom att "Guds son" var allsmäktig och därmed fysiskt okränkbar. Och att alla som ville bära hand på honom måste lamslås, och därmed skulle världsåterlösarens storhet och gudomliga härkomst, genom hans (Judas) handling, uppenbaras och avslöjas för allt folket.

Men gudomlig storhet uppenbaras inte genom brutal psykisk eller fysisk maktutövning. Världsåterlösarens verkningsmedel är inte död och oskadliggörande av motståndarna och skeptikerna genom jordskalv, blixt och tordön, lika litet som genom svärd och spjut, bågar och pilar. Han verkar tvärtom endast genom att "vända högra kinden till, när han blir slagen på den vänstra". 
Men ett sådant sätt att verka är alltför långsamt för starkt "troende" och den sortens intresserade väsen, vilkas ofärdiga naturer ännu gör dem till sensationslystna och äregiriga brushuvuden. Men för att förena sådana lustars och begärs tillfredsställelse med det utvecklade samvetet, måste det motiveras rättfärdigt. Och Judas fann alltså motiveringen i Jesus förment fysiska osårbarhet. Ja, denna grund blev så stark i hans medvetande att den helt överröstade Mästarens egen permanenta utläggning och tillkännagivande av, att hans rike "icke var av denna världen". Och Judas gick förblindad sin "egen väg". I tron på att han gick in i "Guds rike", gick han ut. I tron på att han var världsåterlösarens medhjälpare och därmed mänsklighetens välgörare, blev han förföljare av sin Mästare och mänsklighetens symboliska uttryck för förräderi genom alla tider.

Och här är vi vid grundorsaken till hans självmord. Som den goda och utvecklade människa han för övrigt var, vilket hade medfört att han blivit världsåterlösarens lärjunge, kunde han inte bära att se de verkliga konsekvenserna, den nakna och sanna verkligheten av sitt handlingssätt, kunde inte uthärda att se den förfärliga tortyr och misshandel av sin älskade Mästare. Och då han inte förmådde att göra något för att befria honom från lidandena, ja, han kunde inte ens få gråta ut sin ånger inför honom på grund av den starka och brutala vakt omkring honom, kände han att han endast kunde plikta med sitt eget liv. (Se för övrigt min bok "Påsk")". 
Från Martinus artikel "Tröskelns väktare". Återgiven i "Artikelsamling 1".

Och i Påsk skriver han om mötet mellan Jesus och Judas efter Judas självmord när Judas kommit till "mellantillståndet" där vi alla hamnar för en slags reningsprocess:

"Här i denna förgård eller sfär vaknar alla väsen upp efter sin fysiska död. Och vi återfinner dem här med samma tendenser, samma tankearter, samma förnimmelser av lidande och välbefinnande som de varit knutna till omedelbart före sin död. Människor med ljust samvete, med stor kärlek till sina medväsen och sin omgivning, vaknar här upp till samma lyckliga tillstånd. Men människor med dåligt samvete, med själskval och mörk livssyn, vaknar här upp tyngda av dessa realiteter i oavbruten verksamhet. Bland de mest olyckliga befann sig här även Judas. Men hans uppriktiga ånger och önskan om förlåtelse, liksom alla andra olyckligas kval, skulle snart observeras av den outtröttlige Mästaren.
Genom de mörka samvetskvalen, genom melankolins och sorgens gråa tungsinne, utan utsikt till att någonsin få frid i sitt sinne, mitt i en öken av olyckliga själar, stirrar Judas ut över denna hopplöshetens ödemark. Men vad var detta? — Plötsligt stelnade hans blick. Det var som om han i fjärran skymtade en liten lysande punkt. Den kom närmare och närmare. Nu antog den mäktiga dimensioner, syntes som en stor gloria som böljade fram och tillbaka. En underbar förnimmelse, olik allt han tidigare upplevt, fyllde honom nu. Han märkte, att något gudomligt, outsägligt, närmade sig. Och så — likt en uppgående sols ljusa morgongryning över de olyckliga själarnas hopplösa natt — vibrerade de orden: "Kommen till mig, I alle som ären betungade, och jag skall giva eder ro".
Judas stod som fastnaglad. Det var ju hans Mästares röst. Var det verkligen möjligt, att denna lysande gestalt mitt i den väldiga, strålande glorian var hantverkaren från Nasaret, var den man som på jorden ansetts vara en förryckt fanatiker, en falsk profet, en upprorsmakare, en lagbrytare, en individ som mer än vanliga rövare och mördare ansågs värd dödsstraffet? — Jo! — Här var intet misstag möjligt. De kända dragen lyste nu med outsäglig klarhet. Ja, Judas kunde till och med känna igen händerna och de bar märken av — korsfästelsen. Blixtsnabbt dök i minnet upp hans egen andel i dramat. På nytt förmörkades hans sinne. Och i förnimmelsen av sin egen ovärdighet att vara i Mästarens närhet försökte han fly. Men det var redan för sent. Mästaren hade kommit för nära. Hans kärlek avskar varje flyktförsök, varje återtåg. I nästa ögonblick tryckte världsåterlösaren sin olycklige lärjunge till sitt bröst. Och genom rymden ljöd: "Jag har kommit för att uppsöka och frälsa de förtappade"." Från Påsk kap. 9

Han blev förlåten !

Marja

© 2009 Marja Silverfall All Rights Reserved