Varje gång jag ser bilder från jordbävningsdrabbade områden på TV känner jag en stark ångest. Jag VET hur det är, jag har varit med om det många gånger. Inte i detta liv, men tidigare. Jag lider nämligen av klaustrofobi i detta liv. Bara att tänka på ett litet utrymme där man inte kan röra sig och få luft får mig att känna en panikunge inom mig. 
Jag har nog också blivit levande begravd någon gång för jag VET hur det känns att ligga där och se på ett kistlock nere i jorden och veta att man kommer att dö, sakta men säkert. Jag kan knappt skriva det här utan att vrida mig i plågor, det är inga positiva "guldkopior" av minnen jag har med mig i mitt innersta centrum. Jag känner verkligen med dessa drabbade människor som drabbats så svårt på Haiti. Gode Gud hjälp dem! Och hjälp all räddningspersonal så att så många som möjligt blir räddade ur rasmassorna. Och gode Gud låt mig aldrig mer uppleva sådant igen!
En gång i min barndom lekte vi på ett bygge. Där fanns ett jättelångt cementrör som mina kompisar ville att vi skulle krypa igenom. Jag vägrade. Det jag såg framför mig var att jag kröp inne i röret och det blev helt plötsligt stopp i båda ändarna. Alla de som kröp före och efter mig gjorde att jag skulle fastna där jag var och skulle inte kunna röra mig varken framåt eller bakåt. Jag skulle alltså inte kunna komma ut. Fasansfullt! Jag gjorde det inte.
Bara tanken på att t.ex. bli invirad i en matta får mig att känna panikkänslor.

Den känslan upplevde jag också när jag var med på en bussresa till Costa Brava till Spanien. Plötsligt åkte vi in i "världens längsta tunnel" . Det var mitt i rusningstrafik, chauffören stängde av luftkonditioneringen, pga. avgaserna, och vi blev stående stilla i en bilkö mitt i tunneln. Det var stillastående fordon i båda körbanorna. Länge. Luften började ta slut och jag såg på tjejen bredvid att hon började gripas av panik. Jag hade stora problem att inte åka med i hennes känsla och fick sitta och intala både henne och mig själv att vi snart skulle vara ute igen i den friska luften. Jag pratade och övertygade men det var en fruktansvärt lång tid att sitta och försöka bevara lugnet, minuterna blev till timmar. Tack och lov kom jag inte att tänka på just då om riskerna om något börjar brinna. Då är det fråga om att springa allt vad benen håller i någon riktning om man skall överleva en brand i en tunnel. Man blir snabbt medvetslös av röken.
När jag var i Indien drömde jag en mardröm en natt att marken rämnade i en stor spricka framför mig och min lilla dotter (som då egentligen var stor) och hon började glida ner i krater. Det blev fullständigt panik överallt och i sista minuten fick jag tag i hennes arm och fick upp henne igen. Jag vaknade kallsvettig och ångestfylld och kunde inte förstå vad drömmen ville säga. Den kom så överraskande, en jordbävningsdröm, även om det hände en massa märkliga och mystiska saker under min Indienresa. Som jag förstått senare.
Två dagar senare ringde jag till min mor och meddelade henne att jag skulle komma hem och inte stanna längre, fast jag hade möjlighet till det. Hon berättade då att hon varit så orolig i två dagar för hon hade sett på TV om en svår jordbävning som skett i Indien. Vi visste ingenting om detta, men tog reda på sedan att det stämde men att det hade hänt långt ifrån där vi bodde. Då förstod jag drömmen jag hade haft. Något i mitt minnesepicentrum hade påverkats av det som hände en bit längre bort. 
När jag och en väninna var på semester på ön Zakynthos i Grekland fick vi höra av grannarna, när vi åt frukost på vår balkong, att de knappt sovit något på natten. De undrade om vi inte känt att sängarna skakade och rörde på sig, det hade nämligen varit jordbävning. Men vi hade inte känt någonting utan sovit i godan ro över hela skakningsproceduren. Och inte kände vi oss "skakade" över händelsen heller, utan sov gott varje natt som vi hade kvar på ön. Senare på dagen fick vi höra att det varit jordbävning på Kreta, men att ingen kommit till skada.
Och allt detta hade fallit i minnenas dimtöcken när vi för någon vecka sedan beställde en vårresa. Gissa vart? Jo, jo, till vackra Kreta! Och jag oroar mig inte. Är det min karma att dö på Kreta så är det det och inget kan jag göra åt det. Jag kan ju lika gärna ha som karma att dö precis här och nu sittandes på min rumpa framför min bildskärm i t.ex. hjärtinfarkt! Man vet aldrig när och om ens dagar är räknade, så det gäller att leva fullt ut. Naturligtvis skall man inte vara dumdristig och ignorera varningstecken, men vi fick inga när vi valde resan. Så om några månader far vi till underbara Grekland som står mitt hjärta nära. Jag blir glad när jag kommer dit av musiken, maten, havet och naturen och har säkert levt ett lyckligt liv där tidigare! Säkert, eller siura, som grekerna säger! Och jag har hittat restauranger, genom att googla på nätet, i närheten där jag kan få vegetariska rätter som t.ex. vegetarisk moussaka. Jag livnärde mig på moussaka i två veckor när jag för första gången var på den grekiska sidan av Cypern i början av 80-talet. Det är min favoriträtt fortfarande, men nu i vegetarisk form.
Men just nu känner jag en oerhörd medkänsla med alla stackars haitier som måste uppleva detta helvetesinferno som jordbävningar lämnar efter sig. Jag VET hur det är för jag har varit med om det många gånger. I tidigare liv. Därav mina tankar som jag nu satt på pränt.

Marja