Jag har träffat några som går och tror att de när som helst kommer att bli "något stort" inom kosmologin. Det är bara en tidsfråga. En hade fått reda på det i en kanaliseringssession, andra behövde inte ens sådana bekräftelser. Det får mig genast att minnas Martinus ord om att om man misslyckats med allt annat i livet försöker man kanske bli något stort och betydelsefullt inom någon andlig rörelse. Nu är ju inte kosmologin någon "rörelse", även om många beter sig som om den vore det, och uppför sig minst sagt förmyndaraktigt mot en del av sina medväsen. Som om "vi", som intresserar oss för kosmologi, vore en enda stor lycklig familj. Nåja, jag är inte så poppis eftersom jag vägrar att bete mig som en "god familjemedlem". För mig är sanningen viktigare än "släkten" ;-) och jag saknar förmåga att infoga mig i något som helst som på det allra minsta sätt luktar sekt. Om nu "släkten" känner sig besläktade med varandra för att de tror sig stå på samma utvecklingsnivå och har samma uppfattningar om kosmologin och LB så får de gärna fortsätta med det. Men alla högmodstendenser får mig rysa av obehag. Typ "vi är förmer än…"

Därför kände jag stort skepticism för trovärdigheten i boken "Mysteriet Uri Geller" av Andrija Puharich, som jag läste för några år sedan. På ett ställe där Puharich har hypnotiserat Geller talar en "röst" genom Geller till Puharich. 
Puharich ställer frågor till "rösten" (och svaren kommer ju då genom Geller):

"Ligger ni bakom de observationer av UFO:s som började i USA när Kenneth Arnold såg nio flygande tefat den 24 juni 1947?"

Ja.

"När lade ni först märke till mig?" frågade jag.

1946.

"Varför lade ni märke till mig?"

Våra datorer studerade alla på jorden. Er lade vi märke till för att ni var den idealfiske och perfekte mannen för detta uppdrag.

"Vad är det för ett uppdrag?"

Fråga inte. Det kommer att visa sig.
Uri, var beredd. Var förnuftig. Var lugn. Lugna dig. Det ligger en
mycket, mycket tung uppgift på dina axlar för de närmaste femtio
åren. Det är mycket du skall göra för att hjälpa universum. Den kosmiska hjärnan skall sändas till dig. Andrija, jag sänder tillbaka Uri till er nu. Gör allt han vill. Ta hand om honom.

Varje gång jag läser om någon sådan slags "utvaldhet", och det är inte bara i Puharichs bok jag har sett detta fenomen i, känner jag små varningssignaler. Att vara "utvald" och "speciell" för att "hjälpa universum" får mig att tänka på högmod. Det är samma fenomen som framträder hos dem som har sysslat med konstlade andliga övningar och blivit psykotiska. De tror ju också att de är utvalda till "något stort" i sina förvirrade tillstånd.

Och vi vet ju också vad Martinus skriver om trovärdigheten i hypnos och självsuggestion ;-)! Man blir ju påverkad av hypnotisörens tankevärld och dennes fantasier. Eller så håller man på att spåra ur i sitt högmod när man tror sig "vara något förmer". Och högmodet är den sista djuriska egenskapen som kommer att lämna oss innan vi blir färdiga fullkomliga kärleksfulla väsen. Så det gäller att vara vaken på sådana tendenser. Allt enligt Livets Bog.
Att därför ha en ärlig sambo eller mycket god vän som kan ge signaler, ifall man visar tendenser åt sådant håll, är en stor fördel.

Marja