En morgon i juli vaknade jag och berättade för sambon, som låg i sängen bredvid, att jag hade drömt en stark dröm om min far.

Han stod på gräsmattan utanför mina föräldrars hus på landet, barfota med bar överkropp endast iförd sina ljusblå sommarshorts. Han var sommarbrun, glad och frisk, precis som jag mindes honom när han var vid sin fulla vigör. Han var glad och ville berätta detta för mig. Det var en stark upplevelse, han stod där så levande och alla färger var så starka. Solen sken och det var fridfullt och lugnt så som det kan vara en vacker sommardag.

Sedan fick jag veta att han dagen innan hade lämnat det fysiska och gått bort. Vårt möte skedde alltså på det andliga planet.

Min far var totalateist. Jag vet inte om han var det före, men det blev han efter fem år vid fronten under sista världskriget. Han hade upplevt helvetet och han trodde varken på prästerna eller på någon Gud. Därför var det lite märkligt när han berättade att han hela tiden hade känslan av att han skulle komma levande ur detta helvetesinferno, trots att han såg sina kamrater dö omkring sig – en efter en. Han själv fick leva resten av sitt liv med granatsplitter kvar i kroppen som ett minne.
Vad var det för röst inom honom som var så övertygande? Det försökte han inte reda ut.

Och han kommenterade långt senare, efter att han hade köpt tomten till deras blivande hus i Sverige och skulle åka till närmaste samhälle för att handla, att: ”Konstigt, jag fick upplevelsen att här har jag varit förut. Jag känner igen mig!” Men han funderade aldrig på existentiella frågor, mig veterligt.
Nej, han var så anti mot allt vad kyrkan och religionen stod för så att han gick ur finska kyrkan när han kom hem efter kriget. Det var inte så vanligt i slutet av 40-talet. Han blev också svensk medborgare så fort han kunde bl.a. för att slippa bli kallad till repmånader i Finland. Han ville inte ha något med krig att göra mer, han hade fått nog.

Vad han ville säga med att komma och hälsa på mig i ”drömmen” var att han inte var död. Och att man inte behövde sörja honom, han har det bra nu.
Vi hade nämligen diskuterat reinkarnation och om Gudomens vara eller icke vara en enda gång efter att jag börjat läsa kosmologi. Han hade inte ändrat åsikt under årens lopp, men han skrattade när jag skojade och sa att ”Vad förvånad du ska bli när du upptäcker att du inte är död när du ’dör’! Tänk på mig då när du kommer på att dotera din allt hade rätt!”
Och det gjorde han tydligen, för under den ordlösa upplevelsen förstod jag att han var fri från plågor och sjukdom. Han var glad och lycklig och hans ande lever vidare!
Det enda bekymret för mig blir nu att han inte har vett på att be om hjälp, eftersom han inte tror på varken Gud eller bönens kraft. Så då får ju jag be för honom så att ”de” kommer och hjälper honom vidare efter en tids reningsperiod i det s.k. mellantillståndet.
Själv har jag inom mig alltid trott på reinkarnation, redan långt innan jag började läsa kosmologi. Det finns inte en chans att utvecklingen på jorden kan gå vidare om det hela tiden föds ”nya” individer utan tidigare kunskaper och talanger. Det måste finnas egna erfarenheter bakom varje människas utveckling mot visdom. Och genom dem utvecklas vi och blir klokare. Liv efter liv.

Som så många andra män ur den generationen var min far inte för stora ord eller känsloyttringar, men han visade alltid i sina handlingar att han brydde sig. När jag t.ex. behövde hjälp med mina gamla skruttbilar eller bara att byta till vinterdäck så fanns han där alltid beredd att hjälpa mig. Min mor sa att jag var ”pappas flicka” och det kände jag stämde. Mitt allra första barndomsminne är att han bar mig inlindad i en handduk och varm filt från bastun till huset. Jag såg ingenting men hörde hans lugna andetag och knarret från snön under hans fötter. Upplevelsen har etsat sig in som guldkopia, som ett kärt minne, för det kändes så tryggt.
Ha det så bra pappa på andra sidan och vi ses så småningom! Det är jag övertygad om!

"Det vi kallar döden kan bli som en skön solnedgång från den fysiska världen och en underbar soluppgång i den andliga världen.”  Martinus ur boken ”Genom dödens port”.  Läs den boken, den har gett tröst åt många.