Det har på sista tiden förekommit en del debatter om drömmar och deras trovärdighet eller värde i olika forum.

Det är inte så konstigt eftersom det finns olika sorts drömmar och naturligtvis olika tolkningar. Man kan ju inte beställa sina drömupplevelser utan de kommer vare sig man vill ha dem eller inte. Men man skall ju vara mycket skeptisk till det ”sammelsurium” som vanliga drömmar ofta är. Och det är stor skillnad mellan en vanlig dröm och en ”nattlig upplevelse”. Den senare kallas för en klardröm, vakendröm eller ”lucid dream”. Den går inte att ta fel på, drömmaren kan delta i drömmen på ett medvetet och vaket sätt och jag vill hellre kalla dem för ”nattliga upplevelser” på det andliga planet, än drömmar. Det finns så klara och tydliga budskap i dem. Många har ju haft varnings- eller förutsägelsedrömmar, och p.g.a. att de gjort som de blivit undervisade om i drömmen har de räddat sitt liv från t.ex. tåg- flyg- eller bilolyckor.
Själv började jag en gång drömma om jättestora ormar, som jag gjorde allt för att freda mig ifrån, när jag hade blivit för mycket personpåhoppad på ett diskussionsforum. Jag skulle tagit varning av drömmarna tidigare, men jag fortsatte att skriva. För jag trodde att om jag förklarade ännu bättre vad jag menade, så skulle de andra bättre förstå vad jag menade. Det gjorde de nu inte, för de hade bestämt sig för vad de ville tro, oavsett vad. Jag fick högt blodtryck och blev tvungen att äta blodtryckssänkande. Trist när jag hade ett sådant lågt blodtryck tidigare. Sedan dess lyssnar jag på budskapen i mina nattliga upplevelser.

Att man t.ex. möter nära och kära eller andra avlidna personer i sina drömmar är en typisk klardröm.  Det är under nattliga klardrömmar sådana möter kommer till stånd, enligt Martinus. Jag har skrivit om drömmar med LB som förklaringsmodell och fundament här: Om drömmar

Dagsmedvetna ”dröm”-upplevelser kan man ju kalla ut-ur-kroppen-upplevelser och jag skall, trots en viss tvekan, bjuda på en upplevelse som jag har haft. Jag har redan berättat den 2003 på TT-forumet, men här kommer den igen:

Det var eftermiddag och jag hade lagt mig för att vila en stund på min säng. Jag somnar.
Plötsligt vaknar jag, jag ligger på min västra sida och känner att någon ligger bakom min rygg som i en ”skedställning”. Det känns varmt och tryggt. Men jag är så tung i kroppen att jag kan inte röra en enda muskel, ja, jag kan överhuvudtaget inte röra mig ur detta märkliga paralystillstånd. Men det skrämmer mig inte för jag tänker bara att, nej jag vill inte vakna ännu, för jag hade med mig bilder från mitt avbrutna ”sömntillstånd” av ett oerhört vackert landskap. Det var så överjordiskt vackra färger där och en ”helig” harmoni som var helt obeskrivligt underbar, så jag ville tillbaka dit. Och jag somnade om.
När jag sedan vaknade på riktigt undrade jag vad som verkligen hade hänt. Jag var ju ensam hemma så ingen kunde ha legat bakom mig. Jag kunde inte glömma händelsen för den hade varit så stark. Då hade jag ännu inte läst Martinus Erindringer och hans ut-ur-kroppen-upplevelser.
Senare när jag läste Agneta Uppmans bok om hennes ut-ur-kroppen-upplevelser fick jag en AHA-upplevelse. Det var ju jag själv, som hade legat bakom mig själv ;-). Paralystillståndet betydde ju att jag inte hade ”dockat” in i min kropp, utan upplevde mig dagsmedvetet utanför.

”Hur man än vill förklara problemet, står alltså detta faktum orubbligt fast, att drömtillståndet hos de levande väsendena stundom avslöjar sig som identiskt med upplevelse av ’förutsägelse’, ’fjärrskådande’, ’vandring utanför den fysiska kroppen’, ’förflyttning till fjärran orter’ och upplevelser av ting och händelser som väsendet inte haft den ringaste aning om i vaket fysiskt tillstånd.” LB II st. 339

Nu var detta en spontan upplevelse, men jag skulle aldrig vilja framkalla den med vilje.
Där har Martinus alldeles rätt i sina varningar, läs om hans Ut-ur-kroppen upplevelser

Att glida in och ut ur den andliga världen kan ha sina risker, för till slut kan man få problem med sin jordförbindelse och bli helt världsfrånvänd, dvs. man får svårigheter att skilja mellan den fysiska och den andliga världen. Samma kan nämligen hända också i djupmeditationer, om man går in i trancetillstånd för ofta. Det finns exempel på det berättat av en avhoppad guru. Hans far var inte kontaktbar och hade lämnat den här världen fast han fortfarande såg ut att leva. Han föll baklänges och "dog på riktigt" när de klippte av hans långa hår:
Sammandrag ur boken "En Gurus död" - av Rabindranath R. Maharaj/Dave Hunt

Likadant var det med Ramakrishna. Han blev stående i ett paralyserat tillstånd rätt som det var. Ja, till och med mitt i en mening när han talade med sina lärjungar. Då förstod de att han var "någon annanstans".
Martinus avbröt också sina viljemässiga ut-ur-kroppen-upplevelser för han menade att det slet på hans intelligensceller för mycket, att hålla på med dem.

Det finns ju också andra risker med att lämna sin kropp helt obevakad, man kan ju inte veta vad som kan hända när man lämnar "hyddan" utan uppsikt. Risk för besättelse finns ju. Och det var något som Martinus svarade Paul Brunton när denne ville veta vad det fanns för risker med hans meditation. Lämnar man dörren öppen, "sitt hus utan uppsikt", så kan ju vem som helst ta den i besittning. Och det är ju sällan med goda avsikter, menade han.

Inifrån kroppen, tryggt och säkert, hälsar
Marja ;-)