Mången gång har jag hört argumentet att det är ingen risk med att syssla med andliga övningar (yoga, meditation, andningsövningar, reiki, healing, qigong m.fl.) om man alltid ber om beskydd först.
De flesta har inte förstått att de just p.g.a. bönen kanske har blivit vägledda och hamnat på t.ex. våra informationssidor på nätet, eller har "råkat" få mina artiklar i någon tidning framför sig för att få en varning att de är på fel väg. Eller mött mig i något sammanhang där dessa frågor kommit på tal.

Många av dem har också redan försymptom som visar på att deras upplevelser t.ex. av meditationen inte längre ger de behagliga effekter som förekom i början utan det börjar gnaga i dem en oro att allt inte står rätt till.
Men många är inte lyhörda nog att detta faktiskt är en varning och vägledning från själva Gudomen, och att jag bara är verktyget. Det är vad Martinus kallar för "livets direkta tal" dvs. Gudomen måste ju använda oss jordmänniskor som budbärare åt varandra. Och vi måste lära oss att lyssna på även sådan vägledning som går emot våra egna önskningar, nuvarande uppfattningar och kunskap.

De flesta blir missnöjda och irriterade över mina råd att det klokaste är att sluta med vilken övning det nu än är fråga om. De får då, som ett sista försök från min sida, en rekommendation att läsa alla artiklar på vår hemsida som handlar om riskerna med kortslutningar, besatthet m.m.. Ändå reagerar många med att avsluta kontakten och säga att "det är ingen fara eftersom jag alltid ber om beskydd innan jag börjar". Och är då åter tillbaka på "ruta ett" igen.
Här kan man ju förstå att denne person inte kunde eller ville ta till sig viktig vägledningen från Gudomen denna gång, utan fortsätter att "vandra tryggt på vägar som inte ens änglar vågar beträda". Denne person behöver alltså en ännu starkare varningssignal.

Här är det intressant att se vad Martinus skriver i Bönens mysterium 15:e KAPITLET "Inled oss icke i frestelse", om okunskap:

"…då detta ju endast kan föra individen till en sådan erfarenhetsupplevelse eller kunskap som är nödvändig för att han i framtiden på det speciella område som ’frestelsen’ avser, inte mera skall låta sig ’frestas’." 

Men om man nu har fått tillräckligt med kunskap och varningar och ändå inte lyssnar, utan tror att "det händer inte mig" eller "det ordnar sig nog" handlar det om "mental lättja":

"Men om nu väsendet inte på förhand använder sig av denna kunskap, om det inte mobiliserar ett tillräckligt kvantum av upplysningar eller ’tänker sig tillräckligt för’ med avseende på den speciella situation som det önskar manifestera eller skapa, ja, då kommer ju denna att i motsvarande grad medföra samma obehagligheter för sitt upphov, som den skulle gjort, om vederbörande alls inga kunskaper haft inom ifrågavarande område. Detta att inte ’tänka sig för’ eller att på annat sätt underlåta att mobilisera kunskap före en handling, som man önskar manifestera, medför besvikelser och lidanden. Att däremot ’tänka sig för’ eller mobilisera kunskap om efterverkningar av en handling, som man önskar sätta i verket, garderar eller beskyddar en mot obehagliga överraskningar eller erfarenheter, och de bittra erfarenheterna kan endast komma på de områden där man själv inte har så många erfarenheter att de kan ge den nödvändiga kunskapen och där man inte heller har förmåga att förstå andras erfarenheter.
Men när denna kunskap eller upplysningsmobilisering sålunda förebygger lidande, då måste det ju vara helt ologiskt att inte utnyttja den. Varför använder sig då inte alla av de kunskaper som de i själva verket sitter inne med eller har tillgång till tack vare att andra mobiliserat dem i böcker, undervisning, rådgivning o. s. v.? Ja, en av huvudorsakerna härtill kan helt enkelt vara en viss mental lättja. Man har ingen lust att koncentrera sig eller att söka råd och undervisning. Men detta hindrar inte alltid väsendet från att likväl vilja utföra en viss handling, och man söker då hjälpa upp sin dåligt koncentrerade kunskap med den tomma tanken eller föreställningen att ’det går nog’."

Jag informerar om riskerna med andliga övningar, vilket jag är ganska ensam om, för att ge människor en chans att hinna välja om de vill börja gå över en aktiv vulkankrater på slak lina, som dessa konstlade andliga övningar i grund och botten är. 
Jag hann själv vända tillbaka innan jag hade gått för långt — just på grund av att jag lyssnade till Gudomens varningar och vägledning, som jag fick genom att be om det — medan andra har blivit/blir hängandes halvvägs på linan i händerna, hårt svedda av hettan. De som "ramlade ner" kan vi inte längre höra varningsropen ifrån.

Mer att läsa finns på vår hemsida: "Kundalini Risker & Information i Sverige" http://kundalini.se
Och "Kundalini Arousal – Risks & Information" http://kundalini.se/en/

Marja

© 2007 Marja Silverfall All Rights Reserved