Jag hittade en gång något intressant i månadsbladet från Livets Bogs Bureau daterat oktober 1944. Det är Erik Gerner Larsson som skriver:

"Under en af de Vandringer i Naturen som Martinus og jeg særlig/speciellt i vort Venskabs første Periode havde saa rig Lejlighed/så många tillfällen til at foretage, spurgte jeg ham om hvilke Mennesker han selv mente havde de største Forudsætninger for at forstaa ham, og han svarede mig da omtrent/genast ordret/bokstavligen: "De som i Øjeblikket befinder sig i Moders Liv."

När jag läste att "De som i ögonblicket befinner sig i moderlivet" hade störst förutsättningar att förstå Martinus, så tänkte jag att han med detta ville skoja om att det var ännu bara de ofödda som vistades i den andliga världen som lättast kunde förstå honom. Men att det nog fanns en djupare sanning i det också. Han skrev ju för framtidens människor, för vi var enligt honom fortfarande en hop småbarn på dagisnivå. Men varje gång vi återföds har vi ju blivit klokare i vårt tidigare liv - förhoppningsvis. För den eviga anden bakom organismen är ett evigt "vuxet" väsen, vare sig den visar sig i den fysiska världen som ett foster i moderlivet, som ett barn, en ung människa, en människa i mogen ålder eller en gammal människa, skriver han i artikeln "Utsikt över evigheten".

Och jag mindes också att jag hade läst att han skrev, i någon Kosmos som jag inte minns numret på, att nyfödda barn upp till en viss ålder - tror det var ett halvår/ett år - minns fortfarande mycket från den andliga världen eftersom det ju till stor del har sitt medvetande kvar där tills det har "glidit ner" helt och hållet med sin "vuxna" mentalitet i sitt nyinkarnerade tillstånd. (Vilket ju tar c:a 30 år ;-))
Jag hörde en berättelse från en mor en gång, som ”bekräftar” detta:

Hon hade kommit hem från KK med en lillasyster till lille Andreas, 3 år gammal. Pojken bad om att få vara ensam med lillasyster en stund, men mamman var orolig att han var svartsjuk på lillasyster, och nekade honom det. Men pojken gav sig inte utan tjatade och tjatade, och sa att det var VIKTIGT! 
Den kloka modern gjorde då som så att hon lät pojken gå in ensam, men hon ställde sig bakom dörren i närheten och höll ett öga på vad som skulle hända. Då hörde hon Andreas viska till lillasyster:

"Du där! Fort! Berätta för mig om Gud, för jag håller redan på att glömma!"

Och hur många mödrar har inte med lätt skräckblandad känsla blickat in i sitt nyfödda barns ”gamla” och iakttagande blick, och undrat; ”Vem är du?”