Martinus har skrivit att minnesförmågan är ett "kartotek" (minneskroppen eller ödeselementet) där vi samlar alla våra upplevelser och erfarenheter från alla våra liv, och som vi först kommer att ha full tillgång till i spiralens sjätte rike, salighetsriket, som guldkopior. Nu befinner vi oss ännu bara i det andra riket.
Det är bara de erfarenhetsminnen som gjort djupast intryck i detta liv som vi minns bäst, alltså de som varit behagligast eller de som gjort mest ont. Vem minns inte t.ex. sin första förälskelse? Eller vem kan glömma en händelse som har gjort oerhört ont? Men att minnas allt vad man gjort t.ex. i tidigare liv låter sig inte göras när minnesförmågan nu är så gott som latent. Det vore inte heller lyckligt för oss, menar Martinus. Men vi klarar oss bra i vår vardag, tack vare den ökande intuitionsförmågan.
Dessa minnen, erfarenheter, är till hjälp för vår vidare utveckling. Varje gång man råkar ut för något som har hänt en tidigare så kan dessa minnen vara till hjälp, och man kontaktar då automatiskt detta minneskartotek för att checka vad man har för tidigare erfarenheter om denna specifika situation. Många erfarenheter ger alltså bra utgångsläge att lösa t.ex. problem på ett klokt sätt. Få erfarenheter – nödvändigt med fler upplevelser. 
Det är också är viktigt att tänka på vad vi sparar på om andra levande väsen i detta kartotek. Alltså fula eller vackra tankar. Tankar är inte tullfria, menar Martinus.

"Man är orättvis, om man fyller sitt kartotek med tankar att han är en idiot och hon irriterande o s v utan att samtidigt tänka över varför de är som de är, och nöjer sig med att bedöma dem, inte döma dem. Och samtidigt förlåta dem för att de inte för ögonblicket kan vara annorlunda än de är på grund av sin förtid eller sitt mentala kartotek. De kan ju inte handla utifrån erfarenheter och kunskap, som de först kommer att förvärva i framtiden. Självfallet måste man, om man vet att en människa är en tjuv eller bedragare, göra vad man kan för att trygga andra och sig själv mot hans handlingar, men om han blott ingår i kartoteket som "en förbannad tjuv", så är ens föreställning om honom inte i överensstämmelse med verkligheten."

Läs den intressanta artikeln "Livets kartotek", i Kosmos nr K 4/97 eller 2/85.

Men, skriver han i en annan Kosmos som jag inte har tid att leta fram just nu, det finns många som har missförstått det här med minnet. Att man skyller på att man är glömsk, har inget med minnesförmågan att göra. Man har alltså inte kommit längre i utveckling än alla andra bara för att man glömmer att göra saker som man skulle eller borde. 

Så om man glömmer anhörigas eller vänners födelsedagar, eller andra bemärkelsedagar, beror helt enkelt på ointresse, nonchalans, självupptagenhet eller andra orsaker och har inget med "minnesförmågan" att göra.
Att man glömmer att göra saker som man har lovat t.ex., kan bero på brist på omtanke, att man inte har lust, inte kan säga nej, har ett passivtaggressivt beteende mot en speciell människa, eller bara vill hämnas m.m..

Det är alltså viktigt att skilja på "glömska" och "minnesförmåga". Det är fullt möjligt att öva upp sin "glömskeförmåga" så att vi minns bättre våra åtaganden, löften, och vår omtanke och omsorg om andra människor.
Och om man t.ex. inte minns innehållet i en bok, betyder det ju bara att man inte var så intresserad av det som författaren ville förmedla av sina tankar.

Jag lägger till detta forskningsresultat om minnesforskning.

"Storleken avgör inte. Människan har en mycket stor hjärna, relativt sett, men trots det har vi ett förvånansvärt begränsat korttidsminne

"Vårt minne sämre än väntat 

Människan har en mycket stor hjärna, men trots detta är vår förmåga att minnas flera saker samtidigt från en händelse, förvånansvärt dålig. 
Det hävdar forskare som med hjälp av magnetröntgen lyckats visa att vårt korttidsminne har extremt liten kapacitet. 

Enligt forskarna, två oberoende forskarlag i USA från University of Oregon respektive Vanderbilt University i Tennessee, är det möjligt att den usla förmågan fungerar som en flaskhals för vår tankeförmåga. Kort sagt begränsar den vår intelligens. 

Upptäckten, som redovisas i två artiklar i den vetenskapliga tidskriften Nature (040415), har väckt uppmärksamhet i forskarkretsar av två skäl. 

Dels har vi människor en klar känsla av att vi hela tiden tar till oss en stor mängd information från omgivningen, dels är det visuella korttidsminnet grundläggande för våra mentala processer och stöds av ett stort antal nervceller i hjärnan. 

Men våra känslor ljuger, och antalet nervceller hjälper föga. Vi kan ändå inte hålla fler än två till fem detaljer i minnet åt gången. Det beror på att kapaciteten för att lagra minnesbilderna är väldigt liten. Ska man uttrycka sig mer rakt på sak kan man säga att lagerlokalerna är så små att en arkitekt skulle kalla dem feldimensionerade. 

Forskarna upptäckte detta med hjälp av magnetisk resonanstomografi, populärt kallat magnetröntgen – en teknik som visar vilka delar av hjärnan som är aktiva i olika situationer. 

Flera försökspersoner fick se bilder innehållande ett varierande antal objekt. Efter en paus på en sekund fick de sedan berätta vad de kunde minnas av bilderna, samtidigt som deras hjärnor scannades. 

Resultaten avslöjade två saker. För det första kunde de flesta personerna bara minnas mellan tre och fyra av objekten på bilderna, några var ännu sämre och kom bara ihåg ett eller två objekt, medan ett fåtal kom ihåg så många som fem. Ingen kunde redovisa fler detaljer än så. 

För det andra avslöjade tomografin hos båda forskarlagen att minnesförmågan kan spåras till en liten punkt, inte större än en gammal tioöring, i en del av hjärnan kallad bakre parietalcortex (posterior parietal cortex). Inom denna ynkliga fläck sitter av allt att döma hela lagringskapaciteten hos vårt visuella korttidsminne. 

Det förklarar varför vi generellt inte är särskilt bra på att komma ihåg händelser och objekt. Aktiviteten varierade dock starkt beroende på hur många objekt personerna kunde komma ihåg, vilket visar att vissa människor är bättre på att minnas flera detaljer än andra. 

En märklig detalj kan vara värd att påpeka: själva syncentrum i hjärnan registrerar av allt att döma allt vi ser. Där finns uppenbarligen inga begränsningar av kapaciteten. Men bakre parietalcortex bestämmer hur mycket av denna information vi kan hålla kvar i minnet. 

Arrangemanget verkar onekligen lite märkligt. Vår hjärna har totalt sett en enorm förmåga, men på en viktig punkt är vi inte ett dugg bättre än andra djur, möjligen sämre. Det är som om två oberoende ingenjörer arbetat med att bygga upp hjärnan, men inte brytt sig om att ta reda på vad de egentligen vill åstadkomma. 

Frågan är varför. Här har forskarna inget svar. Hjärnans konstruktion hänger samman med händelser och processer i vår evolutionära historia, vilket innebär att vi kanske aldrig får svar på mysteriet. Men resultatet är tydligt: Vi har försetts med en mental flaskhals som troligen sätter snäva gränser för vår tankeförmåga. 
Roland Johansson/TT"

Tänk när forskningen kommer fram till det Martinus redan har skrivit om att människan, förutom sin fysiska hjärna, även har en psykisk hjärna som registrerar och minns allt vi upplever! Då kommer alla frågetecknen rätas ut.

Från minnet 
Marja

© 2009 Marja Silverfall All Rights Reserved