"Inget här i världen är så rättvist fördelat som förståndet. Alla tror att de har fått tillräckligt", skrev Jaques Tati.
Arthur Koestler menar dock att "Vägarna skiljs åt mellan dem som har gjort erfarenheterna och upplevt lidandena, och dem som inte har det".
Och det kan jag skriva under på! Detta påstående får stöd även i Livets Bog, Tredje Testamentet.

Det enda som kan bli till fakta är självupplevelser och erfarenheter. Allt annat är bara teoritiseranden och hypoteser. Det kan man hålla på med om man är "troende"=antagande=instinkt, men den som har erfarenheter blir "vetande"=kunskapserfaren=får tankestabilitet. Om andra säger emot spelar ingen roll. Man VET punkt Och inget kan rubba ens tankar om det.

Man kan säga att tro är ett obevisat påstående, medan vetande är en logiskt underbyggd tankekedja där förutsättningar för slutsatserna blivit uppenbarade och därigenom kan de också kontrolleras. För den som är en sann forskare, vill säga. 
Vetande kan man också bli om man använder sig av sunt förnuft, dvs. har en något så när spirande logisk talang, kärleksförmåga eller empatiförmåga, för då kan man intuitivt "känna" i sin egen kropp och själ att det kan göra ont att göra fel, dvs. att gå emot livslagarna. Den inre medvetenheten och kunskapen har då byggts upp av egna likadana upplevelser eller ganska närbesläktade erfarenheter i detta och/eller föregående liv. För att förstå de kosmiska livslagarna är det till hjälp om man har kommit i kontakt med analyserna i Tredje Testamentet, och inte bara ha läst om dem, utan man måste även ha förstått innebörden i dem. 
Från Livets Bog VII:

"2574. För att man skall kunna förstå en teoretisk vägledning fordras alltså absolut att man i förväg har gjort erfarenheter, med vilka en vägledning utifrån kan kombineras. Den främmande vägledningen och väsendets utvecklingsstadium måste vara så närbesläktade att en kontakt kan skapas mellan dessa två företeelser. I annat fall blir vägledningen inte trovärdig eller blir uppfattad som fantasi av eleven eller den som den riktar sig till. Den blir alltså utan betydelse."

För att ta ett eget exempel på kunskapserfarenheter i mitt eget liv:
Mitt forskningsarbete om riskerna med konstlade andliga övningar är byggt på "vetande" och då behöver jag inte bygga mina analyser på varken hypoteser, teorier eller antaganden. Att dessa övningar är farliga för gemene man är en kunskap dvs. ett vetande jag har, baserad på egna OCH andras upplevelser och erfarenheter. Alltså samstämmiga vittnesmål från tusentals människor och som även finns beskrivna i österländsk litteratur om yoga, meditation m.m. Inga som helst motargument mot min inre vetskap biter alltså på mig. Jag vet.
Eller som Martinus skriver om vetande:

"Den som verkligen har kommit så långt att han fått 'ögon att se med' och 'öron att höra med', han skall nog kunna både 'se' och 'höra' den absoluta sanningens strålande ljus, i vad eller vem detta än må visa sig. Han skall 'se sanningen' även i den mest eländiga och på 'motsägelser' fyllda terminologi, och han skall 'höra den' även i den mest stammande uttolkares tal. Sanning är 'ande' och kan blott upplevas och förnimmas i kraft av 'ande'. Ord och tungomål är endast underordnade redskap, anpassade efter tid, plats och utvecklingssteg. Den som själv ännu bara är 'tid', 'plats' och 'steg' ser och hör bara 'tid', 'plats' och 'steg'." 
Pingstglans över livet kap. 13

Andra exempel på skillnaden mellan tro och vetande:
Jag såg i en dokumentär om bl.a. den sista intervjun som C.G. Jung gav, där en reportern frågade Jung om han trodde att Gud fanns. Jung svarade:

"Jag tror inte Gud finns, jag vet att Gud finns." 

Vem kan ifrågasätta det? Vem kan bevisa motsatsen?

Marja 

© 2008 Marja Silverfall All Rights Reserved