Och så var det det här med Martinus-citat…

Och så var det det här med Martinus-citat… 

Det är så många som betraktar dem som "granater" eller "slagträn" om man använder dem i sakdebatter. Speciellt av den/dem som inte längre har några argument kvar utan börjar känna sig trängda för att de egna personliga åsikterna börjar eka ihåliga och tomma och har förlorat trovärdighet. Men man fortsätter ändå att slåss med sina "väderkvarnar" eller så börjar man göra ner motståndaren med hjälp av nedlåtande tillmälen och personangrepp.

Det är ju så, enligt Martinus, att så länge människan fortfarande älskar att bara höra sin egen röst är denne inte mottaglig för hans analyser.
Och det har jag märkt är fallet, mer än en gång. Den inställningen är utbredd på en del s.k. Martinusforum. 
Väldigt många reagerar negativt när man citerar något från Livets Bog eller från andra ställen i litteraturen. Några menar att det är som att gå i "krig" om man citerar Martinus eller bemöter något med sakliga argument och citat från litteraturen. Mycket märkligt synsätt, upplever jag. Det är ju något helt nytt man lägger i dagen med hjälp av citaten; något som vi ännu inte har förstått den djupaste vidden av alltid med våra nuvarande jordiska fattningsgåvor. Det är ju ett resonerande sinnelag man behöver ta till för att komma sanningen närmare när man samtalar om högre andliga sanningar; ett försök till nytänkande. Inte sina gamla jordiska åsikter som alla härstammar från den gamla världsimpulsen.

När jag citerar från böckerna eller gamla Kosmos handlar det inte om någon auktoritetstro för Martinus, utan min upplevelse är att jag har fått ett facit till livet att ösa ur som jag upplever som sann. Och när jag skriver är det en naturlig sak att till min egen tankekedja väva in en "högre röst" än min egen; en "röst" som jag upplever har en högre halt av sanningen än vad vi fortfarande "medvetslösa" har. Jag ställer mig alltså ödmjuk inför en högre sanning och visdom och försöker inte på något sätt få det till att se ut som om den var påkommen av mig. 
Den ödmjukheten upplever jag ibland saknas hos dem som lägger fram sina egna åsikter och diktat, utan att på något sätt förankra dem någon annanstans än i sig själva, när man t.ex. samtalar om kosmologi.

Martinus litteratur är ingen underhållning, utan en läxa som skall läras, har han skrivit. Och det instämmer jag i av hela mitt hjärta. För mig lyser guldet igenom i varje ord. Men jag kan också förstå att orden ibland kan blända andra, så att man inte ser vad där står.

Men alla får naturligtvis tänka, tycka, skriva och göra som de vill! Detta var bara min åsikt.

Marja

2582 visningar
© Averbis förlag | Kontakt