När skall man tiga och när skall man tala?

Det finns inget annat lidande än det man själv en gång sått fröet till, är en av grundteserna i Livets Bog, Tredje Testamentet.

Javisst är det så!
Men, så som jag också har förstått det av Martinus analyser, är karma eller öde inte något statiskt utan det kan förändras eller neutraliseras under vår utveckling. Om man ändrar tankar, handlingar och riktning i sitt liv kan dessa "mörka" karmabågar bli lindrigare ju mer man blir i kontakt med de kosmiska lagarna, som ju är konstanta. 
För mig är det mer moraliskt riktigt att försöka varna någon innan denne har skapat sig ett lidande istället för att sedan, när "olyckan" redan har hänt, låna ut min axel att gråta ut mot. Om jag själv har gått den lidandesvägen, varför skulle jag då inte, med mina ord eller min penna, försöka öppna ögonen på den som håller på att gå samma lidandeserfarenhet tillmötes?
Nu säger du väl, som läser detta, att man måste få sin karma och möta sitt öde eftersom man måste få erfarenheterna. Och jag håller med dig. Många behöver det för sin egen förståelses skull och för sin humanitets växt.
Men inte alla! En del kan faktiskt, som man kan läsa om i Tredje Testamentet, vara mottagliga för råd och vägledning i form av teorier som denne kan analysera med hjälp av sin intelligens. 
Det kan, enligt Martinus, ligga i individens öde att vara så mottaglig för hjälp att han/hon kan ändra riktning på sina tankar och sin utvecklingsväg och undvika ett lidande som annars skulle varit följden av den "felaktiga" handlingen. (Felaktig=mot de eviga kosmiska kärlekslagarna) 
Och rent moraliskt måste man försöka upplysa, sedan kan man ju naturligtvis inte göra mer om individen ändå väljer att "gå efter sitt eget huvud". Den store föräldern, vår himmelske Fader/Moder, kommer nog att se till att alla hans/hennes barn kommer rätt till slut. 

Det är vår skyldighet att vara ansvarsfulla föräldrar för våra barn och ansvarsfulla medmänniskor för vår omgivning – vän som fiende. Vi är våra barns skyddsänglar och våra medmänniskors medvandrare på vägen mot en lycklig och harmonisk framtid. Det förpliktar moraliskt, även om många reagerar negativt på orden.

Man kan ju tycka att ingen "lider orätt" och ingen "gör orätt", som man läser om i kosmologin. Och så är det är också från ett högre plan sett.
Men man får, enligt min åsikt, inte bli så kall och cynisk att man anammar synsättet att: "ja, ja, det som händer är individens egens karma och inget orätt som har hänt". För man skall alltid i möjligaste mån, enligt Tredje Testamentet, försöka hjälpa sina medmänniskor. Där skall man aldrig förtröttas, men det skall ju naturligtvis ske utan förmynderi eller käppar. Det finns alltid någon som är mottaglig för goda råd. 
Vad man själv anser vara "goda råd" färgas naturligtvis av ens egna lidandeserfarenheter, vad annars!
Lägger man fram sin syn på saken kan individen välja om denne vill ta till sig råden eller inte. Det är ju naturligtvis valfritt. 
Men man kan inte ta märkliga osunda toleranshänsyn och tiga där man anser sig behöva tala. Det kan ju finnas grogrund för nya tankeimpulser hos någon. Det behöver inte alltid vara den som man ger rådet till som "hör", det kan finnas andra öron i närheten som hör också. Det handlar inte om sympatier eller antipatier för andras vägval, utan om sunt förnuft baserat på egna lidandeserfarenheter.

För mig innebär tolerans att om inte mina råd blir mottagna så respekterar jag denne individs val. Men för det kan man ju samtala runt och om de olika synsätten på olika livserfarenheter av handlingar som vi alla gör, speciellt om man är intresserad av kosmologi. 
Det finns inget större än att man försöker förhindra eller lindra någon annans lidande eller t.o.m. ge sitt liv för att rädda andra, om det skulle behövas, säger den största kosmiska kärlekslagen. Den vet jag är sann.

Ja, det gäller att utveckla en "fingertoppskänsla" var/när man skall tiga och var/när man skall tala. Och den bedömningen kan man bara göra själv. Man kanske anser sig behöva tala fast alla andra anser att man helst skulle tiga. 
Sanningen är aldrig välkommen hos den som mest skulle behöva höra den, säger ett ordspråk. 
Då kan man ställa sig frågan: Vad är sanning? Kan "min sanning" vara SANNINGEN? 
Ja, enligt Tredje Testamentet kan man komma fram till SANNINGEN genom logiskt tänkande och genom sina lidasdeserfarenheter. Ju mer man har lidit genom liven desto närmare SANNINGEN kommer man. Och då kan man börja undvika lidanden, för ingen vill väl ha ont i det långa loppet mer än nödvändigt. 
"Misstagen" (=det obehagligt goda) är alltså de stora ögonblicken, de för oss fram till visdomens port. Och ju klokare man blir desto lättare är det att förstå de kosmiska lagarna och parera mellan skären på livets stora ocean.

Marja
© 2006 Marja Silverfall All Rights Reserved